Rapha Festive 500 - slutet

Under dagen pass kom jag på många olika inledningar till detta inlägg:

"När snitthastigheten på ett landsvägspass sjunker nedåt 23 km/h beror det antingen på en cyklist i jäkligt dålig form, eller på några andra yttre omständigheter; idag var det vinden."

"När du behöver ligga på lilla klingan och trampa som bara den, i nedförsbacke... ja, då är det inte så jäkla kul."

"Idag blåste jag nästan av vägen. På riktigt alltså."

Eller så nöjer jag mig helt enkelt med:

Rahpa Festive 500 2014 - check!

För så blev det. Jag hade tänkt mig en runda inåt och uppåt ön, typ en utökad variant av gårdagens tripp. Efter konsultation av vindförhållanden valde jag dock att tänka om lite. Vinden var rejäl (mellan 10 och 15 m/s och byig) och att ligga i utförskörningar med den vinden i sidan hade inte varit kul alls. Så det fick bli ett antal varv runt lavafältet Las Hervideros istället. På så sätt fick jag mot- och sidvinden under klättring och medvinden rakt i ryggen under utförskörning. Tråkig runda förvisso, men det enda vettiga sättet att beta av milen idag. Lite läskigt då jag vid några tillfällen råkade ut för kastvindar som nästan blåste mig av vägen. Men med lite tur och skicklighet höll jag mig upprätt.

Nu är det i alla fall klart för i år.

Såg ju inte helt lovande ut vid starten och några regndroppar fick jag på mig också.

Någonstans där bakom finns en sol.

Vind är svårt att fånga på bild, men kolla de sönderblåsta flaggorna och palmen i bakgrunden.

101km med den hiskeliga snitthastigheten av 23,2 km i timmen. Och så mätaren till höger som visar 411 km körda.

Benslakt! Mycket lågkadensarbete idag.

Rapha Festive 500 - ett litet mellanspel utan bilder

I går cyklade jag två kortare rundor. En morgonrunda på drygt 4 mil och sedan en kvällsdito. Morgonrundan började med motvind och 350 meter klättring och sen en tur runt lavafältet. Snitthastigheterna fortsätter vara larvigt låga. På kvällen blev det ytterligare en tur runt lavafältet. Denna gång medurs och med en fånigt jobbig motvind under första halvan. Det är väl det som är både det bra och dåliga med Playa Blanca; det är alltid motvind och klättring som gäller för att komma härifrån och det finns bara två vägar att välja på. Alltid en fostrande start på dagen alltså.

Idag (tisdag) betade jag av ytterligare drygt 6 mil på en runda innan middagen (klart stressad över att behöva komma in innan 18:30 då det blir mörkt, snabbt). För en gångs skull matchade utförskörningen klättringen mot motvinden och jag kom i alla fall upp i ett godkänt rullsnitt. Passade även på att köra 10k morgonjogg och en halvtimmes simning i ett strömt och vågigt hav.

Återstår nu 97 km och planen är att köra det innan lunch i morgon. Borde inte vara några problem.

Rapha Festive 500 anno 2014 - del 2

Playa Blanca - El Golfo - Yaiza - Tinajo - La Santa - Soo - Caleta de Famara - Teguise - Haria - Ye - Arrieta - Guatiza - Teguise - Masdache - Uga - Femés - Playa Blanca

Det var den rundan som var tänkt att ge mig typ 20 mil idag. Baserat på den rundan som jag läste om i Cyclist och med påskarvning i start och slut. Men istället blev det två besvikelser: rundan visade sig bara vara knappt 160 km lång (och när jag började inse det var jag för trött och bekväm för att börja skarva) och den nordostliga vinden som blåste emot mig hela vägen upp till Lanzarotes nordspets gjorde faktiskt något så oerhört osympatiskt som att vända framåt eftermiddagen. Bortsett från det blev det dock en trevlig dag med möra ben och ett gäng höjdmeter.

"Riding in Lanzarote is typified by long roads, sparse vegetation and punishing headwinds" - säger Cyclist om sin tur på ön och det kan väl sägas stämma väldigt väl. Landskapet är inte särskilt dramatiskt utan snarare böljande med vulkantoppar utspridda här och där. Lavafälten är svarta och ogästvänliga och vägarna är raka och synliga ända till horisonten. På Skånevis är det inga dramatiska stigningar, men samtidigt är det inte platt någonstans heller. Slakmotorna och "false flats" finns det i mängder. Och ingenstans finns det skydd för vinden.

Typisk Lanzaroteväg; lång slakmota till horisonten. Och motvind

Mer Lanzaroteväg - det som skall noteras här är dödslavan längst vägen

Surfparadis och sandvarning

Med dottern i Teguise

Jag började dagen med en lång slakmota ut från Playa Blanca för att sedan svänga ut på en loop runt Los Hervideros lavafält; en fantastiskt fin liten slingrande väg runt ett lavafält. Därefter var det dags att korsa nationalparken Timanfaya. Även här klättring och en elak motvind. Därefter följde en otroligt fin utförskörning genom Tinajo och ner till La Santa där det tydligen ska finnas ett bra "aktivitets"-hotell. Efter ytterligare lite böljande körning kom jag åter till kusten och till Playa de Famara som verkade vara en riktigt surfar-strand. Sen var det dags att klättra upp till Teguise och då jag vände söderut fick jag njuta av dagens enda riktiga medvind.

I Teguise var det marknad och då jag hunnit dit i tid kunde jag möta upp fru och dotter som tagit bussen dit. Klämde en Cola, åt lite vitt bröd, kollade lite på tjejernas fynd, pussade och drog sedan vidare norrut. Efter Los Valles var det dags för dagens och Lanzarotes enda serpentiner. Klättring upp till 600 m.ö.h (enligt Garmin i alla fall) och en fantastisk utsikt över Valle de Paloma. Sen en fin utförskörning i serpentiner ner till Haria. Direkt efter Haria var det dags att börja klättra igen och runda Monte Corona. Skippade svängen ut till Mirador del Rio eftersom jag helt ärligt var lite mör i benen. Satsade istället på att vända hemåt och börja dra nytta av medvinden. Men tyvärr blev det ju inte så mycket med det.

Los Valles (i HDR)

Cykel mot mur. Inte riktigt min typ a hoj, men den funkar.

Valle de Paloma - fantastisk vy!

Under klättringen från Guatiza tillbaka till Teguise fick jag sällskap av en inte så pratglad spanjor som tuggade styrlinda. Han försökte köra ifrån mig när han låg först och andades tungt när jag låg först. I Teguise skildes våra vägar åt utan ett ord och jag stannade vid ett stånd vid den numera ihopplockade marknaden och avnjöt en riktigt tysk korv. Under färden längst Lanzarotes ryggrad längtade jag efter en lång svepande utförskörning som liksom aldrig kom annat än någon km innan Uga. Dagens sista stigning mot Femés visade sig vara tvärbrutal. Förvisso bara ett par km lång, men upp till 20% lutning på sina ställen. Dagen avslutades sedan med den långa svepande utförskörningen som jag längtat efter. Typ 6-7 km med 50+ km/h hela vägen. Här kände jag också att det räckte alldeles utmärkt med dagens mil i kroppen. Hade inte någon lust alls att skarva på ytterligare 4 mil.

Avslutningsvis blir det nu lite på håret med Festive 500. Om jag inte räknat helt fel så är jag nu uppe i 26 mil och har alltså 24 mil och 3 dagar kvar. Återigen så är ju 8 mil om dagen inte några konstigheter, men det tar ju trots allt sin lilla tid att köra och det är ju semester med familjen som jag är här för. I morgon tänkte jag i alla fall försöka komma upp och köra en runda innan familjen vaknar. Borde hinna med typ 4-5 mil mellan gryning och innan frukosten stänger i alla fall.

Dagens konstnärliga Rapha-selfie

Näringsriktig cykellunch i Teguise

Dagens sista vy från Femés ner mot Playa Blanca

Rapha Festive 500 anno 2014 - del 1

Reglerna är enkla: cykla sammanlagt 500 km under tiden 24:e till 31:a december. Dvs. under den period på året då de flesta är lediga, men då även familj, vänner och andra pockar på uppmärksamhet. Många måsten som skall klaras av. På våra breddgrader kan du ju dessutom lägga till dimensionerna snö, is, kyla och mörker vilket gör det hela betydligt mer utmanande. Men är man en dubbdäcksälskande viking (dvs. ett BADASS) är det ju inga större problem. Annars rör det ju sig om 8 dagar och alltså 62,5 km i snitt per dag för att klara. Något som egentligen inte är några konstigheter i sig.

Jag körde 2011 och 2013, blandat dubb- och dubbfritt. Huvudrundan 2013 var en 17-milare med dubbdäck i -10 grader. Lite pannben har jag nog trots allt. I år är ju förutsättningarna lite annorlunda då jag dragit med mig familjen till Lanzarote över nyår och dessutom spenderat julafton och -dag i Skåne. Jag fick dock (självklart) med mig en cykel till släkten i Skåne med planen att beta av ett gäng mil båda dagarna. Vädret spåddes vara varmt och snöfritt så det fick bli vintercross med slicks.

Lagom ful vintercykelselfie.

Look mum, no hands!

CK CX in action

Julafton bjöd på riktig Skånevinter med kraftig vind, regn och några plusgrader. Dock ingen snö och ingen halka. Men riktigt råkallt. Jag gav mig av vid 7:30 på morgonen och började trampa. Planen var småvägar till Grevie och Förslöv, och sedan till Margaretetorp och passage av Hallandsåsen. Därefter genom Båstad och via Kattvik tillbaka mot Torekov. Utifrån den basrundan skulle det sen skarvas upp till minst 8 mil… Nu blev det inte så. Drygt halvvägs var min fingrar och fötter bortdomnade pga väta, kyla och vind och det var liksom inte kul längre. Skippade alla skarvningar och landade in 61 km på kontot.

Och inte blev det bättre på juldagen. Det regnade förvisso inte och solen lyste vackert från en blå himmel, men plusgraderna hade nu blivit minusgrader och vinden var om möjligt ännu kyligare. Minusgrader kan ju också mycket väl betyda ishalka. Men som det BADASS jag är trotsade jag givetvis allt detta och gav mig ut ändå. Och frös som f-n- redan från allra första början. Betade som allra pliktskyldigast av drygt 4 mil på småisiga vägar (synlig is tack och lov) innan jag landade med en kopp kaffe i en varm dusch.

Så sammanlagt 102 km på de två första dagarna och därefter en resedag och ytterligare en dag innan jag får tillgång till hyrcykel gör det hela lite utmanande. I princip har jag alltså 4 dagar på mig att klämma 40 mil. Kan gå med tidiga starter och dubbla pass för att inte ta för mycket av familjetiden. På nyårsaftons kväll vet vi.

Vildsvinsskyltar är lite tuffare än älgskyltar. Och lite mer Skåne liksom.

Vy från Kattvik

Lanzarote

Låt dig inte luras av rubriken. Jag har inte kommit dit ännu. Sitter just nu på flygplatsen och väntar på att det försenade flygplanet ska komma hit från Göteborg, att ett tekniska fel skall åtgärdas och att vi ska kunna få åka iväg. 4 timmars försening minst är det snack om. Snark.

Lanzarote är inte bara en låt av Todd Terje, eller ett riktigt tufft Ironman-lopp, utan även ett charterresemål. Och det märks redan på flygplatsen. Det var väldigt länge sedan som vi åkte på ren charter; Kroatien med svärföräldrarna för 7 år sedan var nog senaste gången. Efter det har våra resor varit med bil, bokade av oss själva eller, om det varit bokade med resesbolag, dedicerade träningsresor. Så den här spontanbokade resan kommer alltså förmodligen att bli något utöver det vanliga för oss. Vare sig vi vill det eller inte.

Och det började ju bra; efter att klivit upp kl 3:15, packat bilen och åkt de 14 milen till Sturup får, incheckade och klara, reda på att flyget är minst 4 timmar försenat. Klockan är väl runt 6 på morgonen när vi får reda på det. Och vad gör charterresenärer kl 6 på morgonen på flygplatsen? Jo, dricker öl... Och röker. Det var länge sedan jag såg så pass många människor i rökhytten inne på en flygplats. När det sedan kommer flygplatspersonal för att informera om förseningen och dela ut matkuponger, personal som inte har något som helst att göra med förseningen, vänder charterresenären hela sin ilska mot dessa. "Hur f-n kan ni göra så här på annandag jul-morgonen", "10 Euro till mat?? Det räcker ju för fan knappt ens till en öl!" etc.

Det är i sådana här lägen som förtroendet för mänskligheten får sig en rejäl törn. Det är i sådana här lägen som jag förstår att krig startas på väldigt tveksamma grunder och att det faktiskt finns alldeles för många människor där ute som tycker att SD är värda att få en röst. Det är nog synd om människorna trots allt. Eller så får vi helt enkelt skylla oss själva.

Och så glömde jag mina löparskor i Torekov. Det är tungt nu...

Livstecken

Precis som min säsong avslutades på ett lite rumphugget sätt, verkar även den här bloggen avsluta året på ett liknande sätt. Det väl väldigt länge sedan som jag var så pass dålig på att uppdatera och skriva inlägg. Till mitt försvar ska jag väl nämna att jag sen IM Kalmar i augusti haft sammanlagt 4 lediga helger (dvs. helger utan att jag varit på resande fot eller att båda dagarna varit upptagna med någon specifik verksamhet) och att jag faktiskt jobbat ganska mycket (för att vara jag). Så tiden har helt enkelt inte räckt till.

Av en ren slump hittade jag det senaste numret av Cyclist på Pressbyrån. Och det passade ju ganska bra.

Men nog om det. Snart är det nytt år och då går det givetvis att starta om allt. Någon slags sammanfattning av året ska jag väl hinna med. Och kanske lite om mål och kommande tävlingar. Just nu befinner jag mig nere i Skåne för några dagars jul med släkten och på annandagen bär det av till Lanzarote för en veckan med sol, bad och träning. En Trek Emonda S6 väntar på mig där nere och tanken är väl att jag ska hinna med att beta av Rapha Festive 500 också. Att köra den på en kanarieö är ju lyxigt (och lite fusk) men givetvis tänker jag påbörja den här hemma på julafton, i vad som verkar kunna bli riktigt misärväder.

Stay tuned!

Så där Rapha-episkt ska det tydligen se ut under #festive500

Och så lite episkt Skåne-väder på det.

CX-säsongen påbörjad... och slut

November har ju verkligen varit en succémånad. Inte minst bloggmässigt. Ett helt blogginlägg har jag lyckats producera. All-time-low, typ. Så varför inte sluta cirkeln och även avsluta november 2014 med ett CX-dedicerat inlägg. För november har ju trots allt mest handlat om CX. Och en himla massa flängande vilket gjort att bloggande inte riktigt hunnits med.

Fast nu blev det här liggande så länge att det blev ett inlägg i december istället...

Nåväl, efter succéhelgen i Eksjö och Eskilstuna bestämde jag och Björn ju oss för att dra till GBG och köra SM och cupavslutningen. Jag laddade precis som jag gjort tidigare, dvs. utan att träna någon specifik CX-träning alls. Vi lämnade 08-land kl 4 på morgonen och landade efter några felkörningar (Göteborg har verkligen en hel del knepiga motorvägskosrsningar) vid Slottsskogsvallen. Vädret var småkrossigt med lite fukt i luften, några grader varmt och väldigt blåsigt. Väl framme visade det sig att Björn kände sig krasslig och fick DNS:a efter ett testvarv på banan. CK CX var givetvis största och snyggaste klubb på plats. Jag passade på att göra en liten nätt vurpa på andra uppvärmningsvarvet och sen var det dags för race.

Jag gjorde i vanlig ordning en ganska usel start men hade det sen ganska roligt. Hittade relativt snabbt min plats i fältet och höll mig sedan där. Sista varvet blev mest intressant där jag hade en liten clash med Peter från Hofvet. Jag passerade i början av varvet, trodde att Peter skulle ta mig när jag gjorde en rejäl bredsladd i gräset, gjorde sedan en teknisk miss ca 200 m före mål, var tvungen att sätta ner foten och tappade några meter på Peter som jag sedan inte kunde ta igen. Lite surt, men också bevis på små marginaler inom CX. Gick i mål på en 23:e plats (av 34 anmälda) och är hyfsat nöjd med det, med tanke på förberedelser och förutsättningar.

Det här är CX; tom blick, lidande och lera!

Målgång på SM

Nya dojorna levererade. Benen gjorde hyfsat ifrån sig också.

Efter hotell i Majorna, ett besök på fantastiska Veloform (en av två butiker i Sverige som säljer Dugast-tuber över disk), middag på stan och tvättande av leriga kläder blev det sömn.

Andra dagen i Göteborg bjöd på cup-avslutning och samma bana som under SM fast baklänges. Faktiskt blev banan ännu bättre så. Grymt flow i bokskogspartiet och fantastiskt sugande gräsmatta som var klart mättad av nattens regn. Jag gjorde en bättre start och ett betydligt bättre race överlag. Hade ett gäng som jag körde tillsammans med, växlade positioner, drog växelvis, etc. Riktigt jäkla kul faktiskt. Totalt 64 (!) startande i Superklass och H15-16 och en 38:e plats i Superklassen för mig.

Kan vara årets CX-bild - fokuserad banan-Marcus med en slitande Johan A efter sig. Färgglatt!

Och så här såg Ivars cykel ut efter söndagens lerfest. Ganska representativ.

Stora delar av CK CX på BK i Borås för att fira helgens triumfer

Riktigt kul helg och en påminnelse om varför det är så vansinnigt kul med CX. Göteborg levererade en riktigt rolig bana och två roliga tävlingar. Tyvärr kom inte publiken (trots att budskapet om CX SM visade på de stora infartsskyltarna till Göteborg). Och som vanligt var det helt underdimensionerat när det gäller tvättmöjligheter av cyklar (två högtryckssprutor varav den ena gick sönder direkt, precis som vanligt). Tyvärr fick jag inte någon slutplacering i CX-cupen i år eftersom jag bara slutfört 3 tävlingar (4 krävdes, men jag DNF:ade ju i Lida).

Sen var jag och Valencia tillsammans med Björn och Vendela en helg i Belgien som vi ägnade åt världscuptävling i CX i klassiska Koksijde, stridsvagnar i Bastonge (riktigt bra museum) och en stulen/sumpad mobiltelefon. Succéhelg förstås. Sedan har det inte blivit någon mer CX efter det (har inte orkat ta tag i mina skurna baktrissor efter Göteborg ännu).

"Atlanten" sa jag, "Nordsjön" sa Björn. Tror att båda har rätt faktiskt. 

Svenskarna fotade för Belgisk dagstidning. Stort. Matchande tjejer också.

Varför har inte jag två killar som tvättar min cykel. Innan tävlingen.

Elitdamerna. En del cyklade nedför, de flesta sprang.

Nästan lika många människor som på svenska CX-tävlingar.

Musslor är en självklarhet i Belgien. Tyvärr slank det ner en dålig mussla
ibland de som Valencia snodde av mig. Men en jobbig natt som resultat.

Här skulle det kunna vara många roliga bilder på stridsvagnar, barn, monument, museum och annat om det inte vore för att batterierna till min kamera tog slut på lördagen och att min mobil blev kvar i La-Roche-en-Ardenne...

Crosshelg!

Då blev det då äntligen av med en CX-dedicerad helg "on the road" tillsammans med dottern. Tyvärr blev det ju bara 4 dubbeltävlingar i CX-cupen i år. Vi körde en dag i Lida och under Alingsås-helgen var vi ju på Mallorca istället. Så nu blev det äntligen av med en resa till metropolerna Eksjö och Eskilstuna. Vi packade bilen med cyklar, hjälmar och tempodräkter och drog iväg ohemult tidigt på lördag morgon.

Eksjö
Efter drygt 3 timmar i bilen anlände vi i Eksjö. Första gången för mig där. Vi tog oss ut till det gamla regementsområdet och mötte upp familjen Rundström, Sen det vanliga med cykelmontering, nummerlappar och test av banan. Först ut var sedan Valencia i F11-14... Och hon är ju så sjukt minst. För CX-cupen gäller 2015 års licenstillhörighet, dvs. Valencia räknas då som F10:a i cupen (eftersom den går så sent), och redan där är hon ju mindre. Och det är ganska stor skillnad på en 14-årig tjej och min lilla dotter. Sen kanske hon egentligen ska ha dispens för att tävla i F11-14, men hittills är det ingen som har frågat. Nåväl, hon kommer ju sist, och hon vet ju i princip om det redan när hon startar. Men det är kul, lerigt och hon kämpar på med de små benen och sträcker oavsett armarna i luften när hon passerar mållinjen. Och jag är så stolt! Det tuffaste för V var väl att banan var ganska lång (3,2 km) och hon då blev ensam under ganska långa sträckor. Men inga som helst sura miner för det. You go girl!

Och jag då? Tja, efter det sedvanligt katastrofala starten gick det väl okej. Eftersom jag inte har några cup-poäng sen tidigare fick jag starta riktigt långt bak och hamnade då bakom i lite onödigt stor trängsel under första varvet. Sen flöt det väl på på ett helt okej sätt. Speciellt med tanke på att jag knappt tränat någon CX alls de senaste månaderna. Jag tog nog de placeringar som jag skulle och gjorde nog inte bort mig allt för mycket. Ett par tekniska missar höll på att kosta mig en placering på sista varvet men jag lyckades hålla undan på upploppet. En grässladdvurpa i 35 knyck hann jag med på första varvet också. Landade slutligen på en 31:a plats av 44 startande.

Men... det som ska framhållas är väl den fantastiska banan som Eksjö CK lagt! Proffsig och genomtänkt ut i minsta detalj. Vi snackar flyover (alltså bro som man springer upp för trappor på ena sidan och kör ner på andra), sandhinder med ditschaktad sand lagd på presenning, alla typer av underlag (gräs, lera, grus), perfekt avvägda chikaner och kurvor etc. Rolig och snabb som attan. Den i särklass bästa bana jag kört på i alla fall.

Efter cykeltvätt, dusch (i riktiga omklädningsrum med varmvatten i duscharna) och en pizza på den lokala krogen blev det färd till nästa metropol, Eskilstuna. Efter lite om och med fick vi lov att ställa in cyklarna på hotellets kontor och sen sov vi väldigt gott hela natten (trots att det tydligen åskade rejält och kom ett skyfall som dränkte hela söndagens tävlingsbana).

Den excellenta CX-banan i Eksjö

Team V&V taggade innan start

Ner för backen utan att tveka

Alla backar var inte cyklingsbara

Trångt upp på flyovern på första varvet (foto: Eva Hellström)

Stilstudie (foto: Eva Hellström)

Eskilstuna
Att det skulle bli lerigt, grisigt och tungt fattade vi direkt när vi kom på plats. Regnet hade gjort att det i princip inte fanns ett enda lättåkt parti på banan, allt var geggigt och på några ställen var arrangörerna tvungna att dra om banan eftersom det helt enkelt bildats djupa sjöar. Ironiskt nog var det nog partiet nere på sanden vid badplatsen som var mest lättkört på hela banan. Överlag var det en bra bana, kanske lite misshandlad av regnet och lite konstiga lösningar på vissa ställen. Det vägdes dock upp av ett ganska stort publikuppbåd.

Och tävlingen då? Ungefär som dagen innan. Valencia körde nog bättre än dagen innan, låg mer lite längre fram och hade faktiskt en kille i P11-14 bakom sig. Sen råder det ju inget tvivel om att det var en riktigt tung bana för en liten tjej på 25 kg med en 9 kg:s cykel. Det är ju ungefär som om jag skulle ha en 26 kg tung cykel... Hon var i alla fall lerig, trött och riktigt nöjd!

Jag hade ett trångt och stökigt första varv (fick starta i 8:e av 9 led...) men kunde sen få in lite flyt och kunde avsluta på en 42:a plats av 68 anmälda. Helt okej med mina mått mätt. Hade ett ganska avslaget sista varv eftersom jag varken hade någon före mig att jaga eller någon efter som var nära att komma ikapp.

Det är ju onekligen viss skillnad på tjejerna i klassen F11-14

Valencia på väg över mållinjen. Djupt koncentrerad

Mästarklubben CK CX

Lera. Överallt.

58 startande och rejält trångt (foto: Christer Dahlin)

Slalombacke och maxpuls. Brukar höra ihop. (foto: Christer Dahlin)

Slutligen
Vilken grym helg det här var och fasen vad kul det är med CX ändå. 45 minuter där alla känslor hinner kännas. Allt från startlinjens nervositet, till nära-döden-upplevelsen vid pulstoppen efter första minuten av loppet. Glädjen över att få in lite flyt under andra varvet och sorgen över att mer än hälften är kvar när du går ut på tredje varvet. Smärtan under fjärde varvet och tomheten efter målgången. Bestämde mig direkt efter loppet att dra ner till GBG om 2 veckor och köra SM och cup-avslutningen. Kommer att bli grymt.

Vattenhinder... (foto: Christer Dahlin)

Koncentrerad... (foto: Valencia)

...och lerig (foto: Valencia)

Sveriges i särklass snyggaste, skäggigaste, lerigaste och trevligaste CX-klubb. (foto: Björn Westergren)