3 x bitter

Nybitter och gammalbitter. Tänkte för ut mig det här innan jul nu så att jag kan koncentrera mig på att vara glad då istället.

Bitter 1: Skrivarkarriären
Jag har ett längre tag haft en önskan om att få skriva lite mer. Inte helproffisionellt direkt, men visst vore det kul att testa på om någon faktiskt skulle vara villig att betala åtminstone en liten summa för mina texter. Eller i alla fall erbjuda någon text av mig i ett forum som läsarna betalar för få ta del av, eller kanske inte ens betalar för. Kort sagt; det skulle vara kul om någon ville publicera något jag skrivit i en tidning, oavsett arvode eller inte. Jag skriver här och uppenbarligen läser någon det emellanåt. Men att bli publicerad skulle liksom vara att ta det till nästa nivå.

Jag inbillar mig att jag i alla fall är en okej skribent. I mitt tycke betydligt bättre än många av de skribenter som frekventerar kolumner och annat i många av våra svenska tidningar. Men precis som när det gäller musikbranschen är det i slutändan bara kontakter som räknas (och det är väl bara att kolla i våra svenska träningstidningar; alla känner alla, både skribenter och de som det skrivs om i tidningen). Känner du någon som känner någon som jobbar där på den tidningen så kan du få en chans att skriva något. Förmåga och vilja räcker tyvärr inte. Jag har försökt några gånger men nått fram. I de allra flesta fallen bemödar sig tidningen/chefredaktören/redaktionen inte ens om att svar trots välformulerad idé, textförslag etc.

Den största "framgången" jag nått var väl när Outside svarade och sa att de var intresserade av ett reportage från Alpe d'Huez Triathlon. Jag skrev en kort bloggpost (nåja, för att vara jag i alla fall), och antecknade 2 reportage med olika vinklingar. När jag sedan i augusti försökte få kontakt med Outside var responsen noll och intet. Lite tråkig hantering kan jag tycka. Men det är väl bara att kämpa på.

Jag trotsade smärtan och gav mig ut på löptur i Västerås. Passade på att njuta lite av  BRR-banan igen.

Bitter 2:  Svenska Cykelförbundet
Har det hänt något nytt? Självklart inte. Jag är fortfarande diskad och kommer förmodligen att fortsätta vara så. Det finns inget som helst intresse att åtgärda det hela. Jag förmodar att det är kommissarie Christer Andersson som är sur för att han hade fel och därför vägrar att åtgärda. Jag kan bara återigen ställa mig frågan: varför betalar jag 700 kr till ett förbund som förväntar mig att jag stöttar dem och följer deras regler, samtidigt som de skiter fullständigt i mig?

Trotsade även smärtan för att ge mig ut på årets första vinterdistans
från Enköping och hem. Dum idé. Det gjorde för ont och blev för mörkt.

Bitter 3: Diskbråck
Ja, jag erkänner. Det är nog det här som är huvudanledningen till detta bittra inlägg. Jag har fått diagnos på diskbråck i någon av halskotorna. Alternativt nervrotsinflammation. Det sistnämnda är lite snällare, men kontentan är ändå densamma; 4-6 veckor med rehab och smärta och förhoppningsvis ska det läka av sig själv. Jag tror dock mest på diskbråck pga. några specifika anledningar.

Det började med att jag i tisdags förra veckan vaknade upp med nackspärr och rejäl smärta i höger axel (från ingenstans). Jag simmade på morgonen och sprang på lunchen och hoppades att det skulle ge med sig, men icke. Fick behandling av Anna på kvällen (smärta!). Nästa dag hade nacken släppt något, men inte axel. Det började dessutom göra ont i armbåge också och stråla ut i lillfingret. Och så fortsatt det och blev dessutom värre. Jag försökte träna; löpning gick okej, cykling så där och simning var inte att tänka på. Började äta värktabletter för att kunna sova ordentligt; det jobbiga är nämligen att det inte går att hitta någon riktigt smärtfri ställning. Hur jag än ligger, sitter eller står gör det ont någonstans på högersidan i överkroppen. Ganska värdelöst alltså.

I går var jag till en ortoped som klämde, kände och drog lite i mig och gav diagnos. Smärtstillande och besök hos sjukgymnast. Hoppas nu bara att jag får en sjukgymnast som har förståelse för triathleter, träningsbehov och sånt. Att beordra stillaliggande och vila är liksom dömt att misslyckas. Jag skulle på simläger i Borås i helgen. Blir inte mycket av med det nu. Blir nog till att revidera hela träningsplanen den närmsta månaden...

Så ja, jag tycker nog att jag får vara lite bitter i dag i alla fall. Lite.

Men nu tar vi nya tag!

Så här såg det ut i tisdag... det gör det inte längre.