Rapha Festive 500 igen

Skulle ju inte köra. Men nu gör jag tydligen det ändå.... 302 km hittills och långrunda planerad i morgon. Borde funka.

Fast det har ju inte direkt gått på som på räls. Först gav jag upp innan jag en börjat. Sen inledde jag med en strålande runda med den imponerande distansen om 27 km. På juldagen blev det en ganska trevlig sak på dryga 82 km och plötsligt började jag fundera på om jag inte kanske skulle beta av milen och få ett fint tygmärke ändå. Bestämde mig för att satsa, men cyklade av någon märklig anledning inte på annandagen... Kan inte direkt säga att jag förstår det beslutet.

Fredagen var inte heller någon bra cykeldag. Dels eftersom det skulle vara skitväder och dels eftersom vi skulle hem från Sandviken då. Bestämde mig för att vara lite episk och gav mig ut i rejält skitväder på fredagsmorgonen ändå. Total misär, snöblandat regn, nollgradigt och en helt fastfrusen drivlina. Endast 33 långsamma km. Bestämde mig för att ge upp.

23 km/h vid 120 rpm som enda alternativ. Kanon när man ska samla mil.

På fredagskvällen hörde dock Björn av sig och undrade om jag ville köra lite distans i helgen. Och vips var jag på igen. Lördagen bjöd på lagom fint väder och framförallt möjligheten att köra med släta däck! Vi klämde 85 km och planerade för stordåd nästa dag; 6h distans med 23 mm däck, torra vägar och sol borde ge minst 150 km i kassan.

Men det blev ju bara skit med det.

Jag drog punkakortet...

Det var snorhalt överallt (trots plusgrader), Björn vurpade, vi fegkörde, jag punkade...  Vi bestämde oss då kollektivt för att ge upp och åkte hem till Björn och klämde en kopp kaffe och en macka. Dagens sträcka var hittills 30 km och 250 km på två dagar kändes inte så lockande. Men av någon anledning valde jag att köra via Erstavik på vägen hem. Grusvägarna var sugande blöta, men isfria. Ett varv blev ett varv till och helt plötsligt var jag igång igen. Betade av 75 km och var helt plötsligt upp på 300 km. Och 200 km på två dagar låter av någon märklig anledning betydligt mer överkomligt än 250 km.

Så nu har jag lagt ut en runda på 17 mil i morgon. Dubbdäcken åker på och HTFU-piller käkas.

Nu kör vi!

Julaftonstradition/triathlon

Jag har aldrig varit särskilt mycket för det här med traditioner. Inte särskilt julig av mig eller känt att det varit särskilt viktigt hur midsommar eller påsk hanteras. För ett par år sedan försökte jag mig ju på det här med Rapha Festive 500 och det var ju en riktigt kul jultradition. Men förra året gjorde vädret (snön och den obefintliga snöröjningen) att det inte gick att köra och i år stället mitt diskbråck till det hela. Det bidde ingen tradition av det heller (inte nu i alla fall). Så därför tänkte jag göra ett nytt försök: julaftonstriathlon. En triathlon på ungefär olympisk distans (i alla fall tidsmässigt) innan julafonsfrukosten. Det enda kruxet med det är väl möjligheten att simma på julafton. I 08 är hallarna stängda och utomhus är kanske inte så mycket att fundera på. Alltså utomlands, eller som jag, i en mindre stad där det tydligen är tradition att badhuset har öppet på julaftonsförmiddagen.

Så kl 7 på julaftonsmorgonen stod jag utanför Parkbadet i Sandviken. Marschaller var tända utanför och det var kö! Jag kom i alla fall in hyfsat snabbt och kunde köra en timmes lugnt pass (fortfarande försiktig med diskbråcket). Sköljde av mig och satte på mig cykelkläderna. Cyklade förbi svärföräldrarna och lämnade av väskan och fortsatte sedan en runda på en dryg timme. Det var småregnigt, strax över nollan och blåsigt. Dubbarna gjorde sitt jobb då det på flera ställen dök upp sjok av blankis. Sen förbi hos svärföräldrarna igen, lämnade cykeln och tog på mig skorna och gav mig ut på en halvtimmes löpning. Så 2 km simning, 27 km vintercykel och 6 km löpning på ca 2½ timme innan frukost. Ett utmärkt sätt att börja julafton på. Det får bli min tradition. Sen har jag ju förvisso i och med detta betat av 27 av Raphas 500 km...

GOD JUL!

Intetsägande

Jaha, här sitter jag och slår in julklappar när jag borde skriva blogg istället... Eller cykla. Diskbråcket känns bättre och jag har kommit igång med lite träning (lugnt och inte mer än ett pass om dagen... allt är relativt). Kan säga redan nu att det inte kommer att bli någon Rapha Festive 500 i år heller. 25 km/h i snitt kräver trots allt 20h i sadeln mellan den 24-31:a och det pallar nog inte riktigt min rygg ännu. Annars är ju förutsättningarna betydligt bättre i år än förra året (då kung Bore totalt kört över vårt land), med barmark och plusgrader hela veckan som det ser ut nu. Jag har givetvis registrerat mig för utmaningen och givetvis tar jag med mig cykeln till svärföräldrarna i Sandviken. Men några 50 mil blir det nog inte... Tror jag.

Ny våtdräkt... och ja, jag har strumpor på mig.

För övrigt har jag köpt en ny våtdräkt för nästa säsong, en Zone 3 Vanquish. Jag ser i alla fall väldigt snabb ut i den. Den gamla dräkten tänkte jag klippa lite i inför SwimRun-tävlingen/tävlingarna nästa år. Är ju anmäld till Stockholm Swimun och har dessutom en paxad plats till Amfibiemannen. Den sistnämnda ligger dock inte helt optimalt till i tiden med tanke på semester och annat och dessutom jag lite sugen på XTERRA Nordic vid Hellasgården också. Vi får se hur det blir. Det ska ju förhandlas lite med familjen också. Och med tanke på det är det nog faktiskt inte så dumt alls att slå in julklappar nu. Så jag fortsätter med det.

Vi hörs!

3 x bitter

Nybitter och gammalbitter. Tänkte för ut mig det här innan jul nu så att jag kan koncentrera mig på att vara glad då istället.

Bitter 1: Skrivarkarriären
Jag har ett längre tag haft en önskan om att få skriva lite mer. Inte helproffisionellt direkt, men visst vore det kul att testa på om någon faktiskt skulle vara villig att betala åtminstone en liten summa för mina texter. Eller i alla fall erbjuda någon text av mig i ett forum som läsarna betalar för få ta del av, eller kanske inte ens betalar för. Kort sagt; det skulle vara kul om någon ville publicera något jag skrivit i en tidning, oavsett arvode eller inte. Jag skriver här och uppenbarligen läser någon det emellanåt. Men att bli publicerad skulle liksom vara att ta det till nästa nivå.

Jag inbillar mig att jag i alla fall är en okej skribent. I mitt tycke betydligt bättre än många av de skribenter som frekventerar kolumner och annat i många av våra svenska tidningar. Men precis som när det gäller musikbranschen är det i slutändan bara kontakter som räknas (och det är väl bara att kolla i våra svenska träningstidningar; alla känner alla, både skribenter och de som det skrivs om i tidningen). Känner du någon som känner någon som jobbar där på den tidningen så kan du få en chans att skriva något. Förmåga och vilja räcker tyvärr inte. Jag har försökt några gånger men nått fram. I de allra flesta fallen bemödar sig tidningen/chefredaktören/redaktionen inte ens om att svar trots välformulerad idé, textförslag etc.

Den största "framgången" jag nått var väl när Outside svarade och sa att de var intresserade av ett reportage från Alpe d'Huez Triathlon. Jag skrev en kort bloggpost (nåja, för att vara jag i alla fall), och antecknade 2 reportage med olika vinklingar. När jag sedan i augusti försökte få kontakt med Outside var responsen noll och intet. Lite tråkig hantering kan jag tycka. Men det är väl bara att kämpa på.

Jag trotsade smärtan och gav mig ut på löptur i Västerås. Passade på att njuta lite av  BRR-banan igen.

Bitter 2:  Svenska Cykelförbundet
Har det hänt något nytt? Självklart inte. Jag är fortfarande diskad och kommer förmodligen att fortsätta vara så. Det finns inget som helst intresse att åtgärda det hela. Jag förmodar att det är kommissarie Christer Andersson som är sur för att han hade fel och därför vägrar att åtgärda. Jag kan bara återigen ställa mig frågan: varför betalar jag 700 kr till ett förbund som förväntar mig att jag stöttar dem och följer deras regler, samtidigt som de skiter fullständigt i mig?

Trotsade även smärtan för att ge mig ut på årets första vinterdistans
från Enköping och hem. Dum idé. Det gjorde för ont och blev för mörkt.

Bitter 3: Diskbråck
Ja, jag erkänner. Det är nog det här som är huvudanledningen till detta bittra inlägg. Jag har fått diagnos på diskbråck i någon av halskotorna. Alternativt nervrotsinflammation. Det sistnämnda är lite snällare, men kontentan är ändå densamma; 4-6 veckor med rehab och smärta och förhoppningsvis ska det läka av sig själv. Jag tror dock mest på diskbråck pga. några specifika anledningar.

Det började med att jag i tisdags förra veckan vaknade upp med nackspärr och rejäl smärta i höger axel (från ingenstans). Jag simmade på morgonen och sprang på lunchen och hoppades att det skulle ge med sig, men icke. Fick behandling av Anna på kvällen (smärta!). Nästa dag hade nacken släppt något, men inte axel. Det började dessutom göra ont i armbåge också och stråla ut i lillfingret. Och så fortsatt det och blev dessutom värre. Jag försökte träna; löpning gick okej, cykling så där och simning var inte att tänka på. Började äta värktabletter för att kunna sova ordentligt; det jobbiga är nämligen att det inte går att hitta någon riktigt smärtfri ställning. Hur jag än ligger, sitter eller står gör det ont någonstans på högersidan i överkroppen. Ganska värdelöst alltså.

I går var jag till en ortoped som klämde, kände och drog lite i mig och gav diagnos. Smärtstillande och besök hos sjukgymnast. Hoppas nu bara att jag får en sjukgymnast som har förståelse för triathleter, träningsbehov och sånt. Att beordra stillaliggande och vila är liksom dömt att misslyckas. Jag skulle på simläger i Borås i helgen. Blir inte mycket av med det nu. Blir nog till att revidera hela träningsplanen den närmsta månaden...

Så ja, jag tycker nog att jag får vara lite bitter i dag i alla fall. Lite.

Men nu tar vi nya tag!

Så här såg det ut i tisdag... det gör det inte längre.

Lite om vecka 48 i nådens år 2013

Andra "riktiga" träningsveckan efter det att CX-säsongen tagit slut är nu lagd till handlingarna. Ligger i perioden Base 1 som innebär lugna pass och gradvis stegring av volym. Jag har väl inte riktigt skött mig i det spåret. Dels slarvar jag med styrketräningen (för det är ju inte särskilt kul), och dels har jag lite svårt att hålla nere intensiteten vilket i princip betyder att jag kör ett snabbt och intensivt pass per gren i veckan. Simningen för att jag vill utmana mig själv med lite fart och se om det ger resultat, på cykeln som en ren fortsättning av VO2-max/tröskelpassen som jag körde för CX och löpningen för att jag helt enkelt vill höja ribban ytterligare ett steg, har liksom ingen lust att släppa intensiteten nu när det känns så bra.

En annan bra sak som hänt. Jag har fått en snygg mössa!

Tre noterade saker från veckan som gått:

• Det mesta funkar om man planerar bra och är effektiv. I tisdags krävde min uppdragsgivare min närvaro i Enköping. Och dessutom hade Sveriges bästa CX-klubb möte på kvällen. Och på mitt schema stod simning och löpning. Så jag packade min väska på måndagskvällen och bad till SJ-gudarna. På tisdagsmorgonen gick jag upp 5:50, cyklade till Eriksdalsbadet och kom in direkt vid öppningen 6:30, simmade teknikpass, cyklade vidare till centralen, köpte en frukost och satte mig på Enköpingståget, åt frukost och svarade på mail, jobbade till 15:30, bytte om och körde ett intervallpass löpning, åkte tåg tillbaka till Stockholm och gick igenom dagens mailskörd, cyklade till Gamla Stan och gick på klubbmöte, cyklade och hann hem precis i tid för att natta Valencia och käka middag med Anna. Och det bästa av allt var att jag inte kände mig stressad någon gång under hela dagen.
• En mancold drabbade mig i mitten på veckan. Jobbade hemma 2 dagar, tyckte synd om mig själv och tränade inte. Pga. detta kommer jag inte upp i den tänkta volymen för veckan, 15.5 timme, utan "bara" 11.5h timme.
• Veckans bästa pass var nog lördagens distanslöpning. Var lite orolig dels eftersom jag på lördagsmorgonen kört ett långt simpass med en ganska tuff benavslutning, hade ju precis varit förkyld och dessutom var det ganska länge sedan som jag körde något längre löppass. Men det gick ju alldeles utmärkt! I -3 grader och med vanliga skor på ganska halt underlag blev det 19 km i 4:49-tempo i snitt utan att ta ut mig nämnvärt. Grymt trevligt!

*

Är numera anmäld till Team T&M Halmstad Triathlon 11.3. En HIM helgen efter midsommar och lagom genrep inför IM Kalmar. Tanken var tidigare Vansbro, men Halmstad lockade mer. Dels för att det är en betydligt roligare stad än Vansbro, och när nu Vansbro flyttat från simmarhelgen undrar jag hur det blir med publikstödet. Visst var Vansbro en trevlig tillställning, men helt ärligt är ju inte Vansbro så kul som ort och så är ju inte banan särskilt speciell heller. Men nu verkar det som om Vansbro sålt slut på några timmar, vilket jag kan tycka är lite konstigt med tanke på konkurrensen med Halmstad och Motala samma helg. 

Det absolut bästa med Halmstad - 1,9km simning nedströms!

Misstänker dock att de bästa satsar på Motala och Vättern Triathlon eftersom det fungerar som kval inför långdistans-VM på samma bana nästa år. Jag bedömer mina chanser att kvala in till VM som alldeles för små för att det ska vara värt att köra Motala bara för det. Dessutom är det på Nice-distansen (4km sim, 120km cykel och 3 mil löpning). Jämfört med IM alltså längre simning och kortare cykel och löpning. Och eftersom min absolut sämsta gren är simningen är det ju helt fel. Alltså Halmstad.

Sen har Carl och jag anmält oss till Stockholm Swimrun också. Men det är en helt annan historia.

*

Efter mitt inlägg om SCF har disciplinnämndsordförande Anders hört av sig till mig. Jag förtydligade mig till honom och berättade att jag ansåg att disciplinnämndens agerande i det hela nog kan anses vara ganska klanderfritt. De gjorde en felbedömning och korrigerade detta fel direkt efter påpekande. All heder åt det. Däremot är jag fortfarande väldigt fascinerad/frustrerad/arg över att det verkar vara helt omöjligt att avsluta det hela. Anders lovade att ligga på. Men ännu har det inte hänt något...

*

Over and out!