CX-helg med Valencia del 1 - Ramundercrossen

Som jag tidigare berättat om drog jag och Valencia till Söderköping för en tävlingshelg i CX-tecken. Och det jag ju tur att vi gjorde det eftersom det blev succé på så många plan. När vi kom hem på söndagskvällen var Valencias första kommentar: "När åker vi nästa gång?". Det tar jag som ett positivt betyg.

På lördagsmorgonen var vi uppe med tuppen, packade bilen med oömma kläder och cyklar och åkte sedan till Tyresö för att hämta Björn och Vendela. Björn är en gammal CX-räv och hans dotter Vendela är i samma ålder som Valencia. Både V och V hade ju nu dessutom med sig sina splitter nya CX:ar från Islabikes. Bäddat för succé redan då alltså. Det enda som egentligen saknades var väl riktiga hjul till mig då. Kanttråd går ju inte att cykla på...

Stilbild från CX-arena Sköndal. Sista träningen innan tävling.

Efter 2 timmars bilfärd med kisspaus i randonneurmeccat Sillekrog var vi framme i Söderköping. Mellan Norrköping och Söderköping kom det ett fåtal regndroppar på oss. Annars handlade det om mulet och strax under 10 grader varmt, fuktigt i luften och halt på gräset.

Ramundercrossen
Söderköpings SK stod som arrangör av lördagens tävling, namngivet av det berg som tävlingsområdet låg bredvid. På plats fanns en bandad bana, en grill, några koskällor och ett gäng människor med tighta kläder och CX-hojar. Det enda som egentligen saknades var väl Duvel och pommes med mayo. Vi kopplade loss alla 4 cyklar och bytte om till våra läckra Ck CX-kläder. Tyvärr inga barnställ ännu så Valencia valde sin Rapha Sky-tröja.

Sen drog vi ut och provkörde banan. För mig, som bara kört Kompiscrossar tidigare, kändes den stora skillnaden att banan var bandad (och därmed tydlig) hela vägen, lite mer ”genomtänkt”, längre och med fler rejält utmanande partier. Under inkörningen konstaterade jag att det i alla fall fanns 3 backar som skulle bli väldigt svåra att köra uppför under race, dels pga lutning, men även pga den potentiella leran/halkan. Det fanns även ett sandhinder som inte skulle gå att forcera cyklandes. Däremot var det inte så många partier som kändes som potentiella vurpor. Visst fanns det några snäva kurvor med sladdrisk, men utöver det var det bara en backe som kändes ”farlig” och det som gällde där var väl att våga släppa på och inte bromsa och riskera att åka över styret. Större delen av banan gick på gräs och det var ganska tungtrampat redan fr¨ån början. Så för att summera det hela: känslan var att 40 minuter skulle betyda 5 varv och att det mer skulle handla om tunga ben än om teknik.

Startfältet samlat

Första varvningen - ligger sist men ser stark ut.

En raka, en kurva och upplopp kvar. Bäddat för spurtstrid!

Sen var det dags för tjejernas start i nybörjarklassen. 10 minuter var påbjudet och de skulle köra en bana som var lite snällare än vår. Dels kortare och med endast en jobbig backe. 2 varv skulle köras. Tyvärr endast 4 startande; Valencia och Vendela samt en tjej i 10-årsåldern och kille på kanske 8 år, båda på MTB. Valencia var grymt taggad men fick en usel start; dels hade hon en alldeles för tung växel i (rookiemisstag) och blev seg i starten, och sen bromsade hon för sent i första nedförsbacken och fastnade i avspärrningsbanden. Så efter en tredjedel av första varvet var hon sist och rejält efter. Jakten kunde börja. Och som hon jagade. Den stora tjejen hade en stor ledning, men när halva sista varvet var kvar hade Valencia passerat Vendela och killen och fått upp vittringen på Agnes (tror jag att hon hette). När endast det långa upploppet var kvar tittade hon sig nervöst bakåt och fick då se en spurtande Valencia pressa sig förbi ett ca 10 meter innan mållinjen. Seger!

SEGER!

Inte många rätt i den här listan. Annat än att V ligger först.
Fel klass och inte rätt antal startande... Men vad spelar det för roll?

Och mot det skulle ju jag inte ha mycket att komma med. Mina mål var betydligt mer modesta: inte komma sist och inte bli varvad. Startproceduren satte i alla fall igång med upprop och infållning efter tidigare resultat, och eftersom jag inte hade några tidigare resultat fick jag gå in och ställa mig bland se sista. Lyckades dock tränga mig fram lite och ändå få en hyfsad position. Stod sedan och hängde lite på styret och med ena foten på pedalen så där proffsigt. Sen gick starten.

Och som vanligt är jag usel på starter… inte tillräckligt alert, tar inte tillräckligt med plats etc. Så jag hamnar ganska långt bak i första sandhindret, tappar rytm, hamnar i kö och får kämpa. Eftersom jag inte ligger tillräckligt långt fram kan jag inte heller cykla uppför de 2 första backarna utan får snällt gå. Pulsen är självklart uppe på rött direkt efter start. Det är liksom så det fungerar i CX. Sen rullar det på. Jag tar några, jag blir omkörd av någon. Banan blir tyngre och tyngre för varje varv. Så även benen. Men trots allt flyter det mesta på okej bortsett från vissa problem med igentäppta klossar och pedaler. Blöt lera i kombination med löpning i sand är inte någon optimal kombination om man säger som så.

Startfålleposering. Magnus A i bakgrunden.

KÖR!

Snygga CKCX-gubbar - Björn och Tille

Stilfullt? Nja... Glasögon som spänner ut bakfickan och armvärmare på väg ner.

Mot slutet är fältet i de bakre delarna väldigt utspritt så det finns knappt några ryggar att jaga. Jag hade dock siktat in mig på Johan A och gett mig f-n på att jag skulle plocka honom på sista varvet. Och det gör jag ju självklart. Sen var det ju den lilla detaljen att han låg kraschad, ledbruten och ojandes i sandhindret när jag passerade honom. Men som den kämpe han är tog han sig upp, släpade sig runt sista varvet, ramlade över mållinjen… bara för att få ett DNF i den allmänna röran i målet. SKANDAL! Johan sammanfattar det kärnfullt på sin egen blogg.

Och jag då? Jo, jag pallrade mig i mål. Drygt 6 minuter efter vinnaren, på en 30:e plats, ovarvad och inte sist (40 startande). Före mig i resultatlistan kommer ett gäng med sådana där människor som faktiskt kan cykla på riktigt och inte är lallare som jag.

Mission accomplished!