Liket lever!

Titeln åsyftar väl både min kropp och den här bloggen. Det har ju varit ganska dåligt med episka vinterturer, spännande träningspass och annat under den senaste tiden. Inte så mycket att skriva om alltså. Och sen har jag väl i ärlighetens namn inte varit tokinspirerad när det gäller att producera underfundiga texter om det ena och det andra. Men sånt går väl i vågor. Jag har i alla fall ett antal texter som jag tänkte mig publicera framöver. Till någon text saknas det bilder (som jag måste ta), någon saknar punchline och någon har blivit så långt att jag inte vet var jag ska sluta. Men förr eller senare dyker de väl upp här.

Men... det är inte därför jag är här. Låt mig istället tala om min kropp. Den fungerar igen. Om än på en betydligt lägre nivå än vad den gjorde innan influensan. Men den sprattlar, gör inte allt för ont och har ett hjärta som hjälpligt pumpar runt blodet. Bara en sån sak.

Längtar efter det här!

Jag kom igång för en dryg vecka sedan. Började lite lätt med en pendlingscykeltur, följt av trainerpass, lätt löppass, etc. På söndagen blev det distanspass både i simning (90 min och 3500m) och i löpning (1:43 och 19km), lugnt och fint och kroppen kändes bra. Eller bra och bra...

Jag mäter ju ganska mycket av det jag gör (jag är ju trots allt ingenjör). Mest intressant är väl tider på simningen, kraft och puls på cyklingen och puls och tempo på löpningen. Då kan man ju rent siffermässigt se framsteg. Och, som är aktuellt just nu, gigantiska kliv bakåt. I alla fall om man tittar på faktorer som puls jämfört med fart vid löpning; min puls ligger 10-15 slag högre (än innan sjukdomen) vid samma fart och ansträngning vid löpning. Lika så med kraft och puls vid cykling. Sen orkar jag ju köra samma saker som innan, men med en högre puls och därmed också med "mindre marginal" uppåt och med en högre energiförbrukning. Det enda som verkar ha klarat sig hyfsat är simningen. Där känns det inte som om jag tappat allt för mycket.

Karaktär på de olika träningsfaserna under periodiserad träning

Förra veckan körde jag lugnt och i komma-igång-tempo. På söndagen satte jag mig ner för att göra en katastrofplan. Det här med peak och formtopp till Fuerteventura kan jag nog glömma. Jag ska nog kunna få till det hjälpligt. Hinner jag tillbaka till den form som jag hade när jag lämnade Playitas nu i slutet av januari får jag vara glad. Omplaneringen blir nu i alla fall att speeda mig igenom först en Base3-vecka (alltså tillbaka i planen - periodisering), en Build 1- och två Build 2-veckor enligt plan för halv-IM-distans, och sen peak och race-vecka. Så får vi se hur det går. Sen tänker jag mig att gå tillbaka och köra 4-veckorsblocken för Build1 och Build2 för IM-distansen och förhoppningsvis vara i mitt livs form den 7:e juli. Trots pesten jag lidit av.

Det sista stycket här blev väldigt insnöat. Det är fritt fram att hoppa över. Tack för idag.

Metro skriver om cykling

Börjar få lite hopp om livet och är tillbaka på jobbet. Idag fick jag äntligen cykla för första gången på över två veckor. Lyckades faktiskt hålla mig upprätt hela vägen. Igår var det däremot t-bana som gällde. Inte för att jag hade feber eller så... eller det kanske jag nog hade (men bara lite i så fall). Näe, den huvudsakliga anledningen till att jag åkte t-bana handlade om att jag för en gångs skulle var förnuftigt. Plötsligt händer det, typ.

Förra gången jag åkte t-bana var det någon jeppe som försökte ta livet av sig mellan Slussen och Gamla Stan och hela trafiken stod stilla i någon timme (sådana saker brukar drabba trafiken när jag väl bestämmer mig för att åka kommunalt). Något sånt hände mig faktiskt inte igår. Däremot fick jag det tvivelaktiga nöjet att läsa Metro. En Metro som dagen till ära hade en löpsedel som sa något om "cykelsatsningar" (kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen).

Och det är väl trevligt! Cykelsatsningen i närtid (dvs. den som jag avhandlade här) skulle ju klubbas och det renderade i en helsida (eller tja, en halvsida om man räknar bort notiser och reklam). Och så den vanliga vinkeln; lite korta fakta om satsningarna (vad jag tycker om de 45 Mkr som tydligen skall spenderas i år låter jag vara osagt) och så några cyklister som får uttala sig. Cyklisterna är överens (även med mig); underhållet och skottningen av cykelbanorna måste bli bättre.

Och ja, jag tror att det är viktigare än att underhållet och snöröjningen på befintliga cykelvägar fungerar bättre, än att Perstorpsvägen i Farsta får en ny cykelbana belagd på befintlig vägbana (som är en av årets satsningar, och där det faktiskt redan finns cykelbana till stor del...). Men någon sådan avancerad vinkel försöker sig Metro inte på. I stället avslutar de hela artikeln med ett säkert kort, för det är ju aldrig fel att döma ut cyklister som (homogen) grupp:
"Det behövs säkrare cykelbanor. Men jag hoppas att de även lägger ner resurser på att utbilda cyklister som ju inte alltid är de bästa, säger Södermalmsbon Elisabet Batell, 54."

Suck...

Kallad (och knäckt)

Efter Ulla Hamiltons lilla snedsteg på Twitter försökte cykelkämpen och stadsmiljörådet Per Ankersjö att "rädda" situationen genom att på @Velonoir:s förslag bjuda in till samtal och ta tillvara på erfarenheter från oss som faktiskt stretar där ute i snöstormen på oplogade cykelbanor. Jag passade på att anmäla mitt intresse och blev faktiskt kallad:

Tillfällena i mitt liv då jag blivit inbjuden till Stadshuset duggar väl inte direkt tätt om man säger som så. Även om det faktiskt har hänt en gång tidigare i samband med en stipendieutdelning vid KTH, på den gamla goda tiden när min hjärna faktiskt fungerade.

Men tyvärr så funkar det ju inte. Har mötesåtaganden just på fredag som jag inte kan flytta på eller ställa in, så jag önskar övriga kallade lycka till och hoppas på att det verkligen kommer ut något bra av detta.

*

Själv har jag väl mer eller mindre lagt av med det här med cykling och träning överhuvudtaget. Har nu varit sjuk i två veckor och är så jävla (ursäkta) less och ledsen över det. Dels är det oerhört frustrerande att inte få träna och dels är det oerhört ledsamt att känna hur form och uppbyggnad fullkomligt rinner ur mig. 2 veckor med feber har verkligen tagit knäcken på mig. Träningsplanen med toppning och peak mot Fuerteventura i april är bara att skrota. Som det känns nu kommer jag att få kämpa bara för att kunna prestera någorlunda vettigt där. Sen är det bara att lägga allt krut på Frankfurt.

Varför hade jag inte bara kunna få en helt vanlig förkylning på i några dagar?

Triathlonträning – Costa de Sol

Jag tillbringade ju några dagar på den spanska solkusten (eller La Duquesa som ligger ungefär en timme söder om Malaga) i början av året. Resan genomfördes med jobbet och det primära syftet var huvudsakligen arbete. Jag låg dock inne i en ganska volymmässigt intensiv träningsperiod då och hade hoppats på att få till träningen också. Det gick väl så där, om jag ska vara helt ärlig. Så om du funderar på att åka till solkusten för att göra något annat än att sola och bada eller spela golf kan kanske följande vara intressant att beakta.

Morgonvy från lägenhetsbalkongen. Helt ok att köra ett core-pass till.

Hamnen i La Duquesa - helt ok kvällshäng, om än lite dött i januari.

Cyklingen
Den gick inte alls. Jag hade varit i kontakt med firman som hyrde ut lägenheterna åt oss och de berättade att det fanns en cykelaffär i Estepoma (20km norr om La Duquesa) som ev. kunde hyra ut cyklar. El Tourmalet har en hemsida som kanske inte är den mest informativa. Bl.a. framgår varken priser (för uthyrning) eller öppentider. Jag mailade till dem och fick faktiskt ett svar som sa att de skulle ha öppet på lördagen (då vi skulle passera Estepoma) och att de hade en cykel att hyra ut.

Men när vi passerade på lördagen var stället helt igenbommat och inget som informerade om huruvida de tänkte öppna alls. Vi hade lite bråttom så det var inte alls läge att vänta tyvärr. Ingen cykel. Och då är det ganska svårt att cykla.

Där borta var det ju tänkt att jag skulle cykla...

Efter 5 dagar i La Duquesa kan ju dock också konstatera att det inte är något perfekt ställe för cykling. Att röra sig efter kusten är mer eller mindre omöjligt. Om du inte tycker att det är okej att cykla på motorvägen förstås. På vissa ställen är det enda stället att ta sig vidare till nästa ”samhälle”. Enda möjligheten till cykling verkar vara att ta sig in på de mindre vägarna upp i bergen. Och även då måste du nog ha lite lokalkunskap eftersom verkligheten inte alltid stämmer överens med Google Maps. Visst verkar det finnas en hel del fina klättringar och serpentiner. Men räkna inte med att kunna färdas längst kusten på ett vettigt sätt och räkna med mycket kuperade turer.

Simning
Vill du bada finns det mängder av alternativ. Alla hotell, lägenhetskomplex, etc. har minst en egen pool och stranden är självklart lättillgänglig. Men för simträning har du bara ett alternativ och det är havet. Inomhuspool för simträning hittade jag inte någon och alla utomhuspooler är runda, grunda eller försedda med leksaker. Men havet gick det alldeles utmärkt att simma i. Så här års självklart med våtdräkt (har blivit en så enorm badkruka på senare år). De dagar då jag var där gick det inte särskilt höga vågor och inte heller någon märkbar ström. En annan fördel var att det i princip räckte med att komma ut runt 10 meter för att inte bottna. Att kunna hålla sig nära stranden känns ju ganska bra när det gäller simning i öppet vatten och när man är ensam. Det enda som störde till det var väl att det ibland stod människor på stranden och fiskade. Och att det ibland låg nät utlagda från stranden. Men bortsett från det fungerade OW-simningen alldeles utmärkt. Så länge som du är nöjd med att simma distans alltså, strukturerade pass blir ju lite svårare att genomföra.

Gibraltar, ett sund och sen Afrika, där skulle man ju kunna simma

Löpning
I brist på cykling fick det bli en hel del löpning istället. Tyvärr så pass mycket att mina ben inte känns helt hundra efteråt. Men det går liksom inte att bygga volym på simning enbart. Så det blev mycket löpning. Och precis som när det gäller cyklingen är infrastrukturen inte alls utbyggd med cyklister eller fotgängare/löpare i åtanke. Dels är det kustmotorvägen som inte går att passera (utan bil) på särskilt många ställen. Strandpromenaden är inte sammanhängande och på vissa ställen slutar den helt enkelt där en å rinner ut, utan möjlighet att ta sig över (bortsett från att gå på motorvägen förstås). Många mindre vägar slutar bara helt tvärt, antingen mot skog/gräs eller med ett stängsel.

Kan man då inte springa inåt land frågar sig kanske vän av ordning. Men då det det där med Google Maps och verkligheten. Som inte alltid stämmer överens. Ett annat problem är då att du snabbt hamnar i väldigt kuperad terräng och mitt ute på vischan. Och då kan du stöta på både det ena och det andra, typ sura bönder och flockar med arga vildhundar. Så om du inte är ute efter att få försvara dig med stenar eller att springa lika mycket vertikalt som horisontellt har du i princip bara ett alternativ, och det är att hålla dig längst stranden på något sätt. Men då får du också räkna med att improvisera, att leta dig fram och att få springa en del på klippor och på tungsprungen sandstrand. Och eftersom alternativet är att antingen springa söderut eller norrut tröttnar man nog ganska fort på det. Det gjorde jag i alla fall efter 5 dagar. Så här kunde ex. ett pass se ut:

Okej då, det är inte varje löptur som man ser 2 st kontinenter på samma gång

Så sammanfattningsvis kan jag nog inte säga att solkusten (i alla fall inte där jag var) är ett optimalt alternativ för den hårdsatsande triatleten. Visst går det att träna, men räkna med mycket improvisation och att få testa dig fram vad det gäller vägval och platser.

Twitterskola för politiker del 1

Visst är det bra med politiker som är ute på sociala medier och socialiserar. Down with the kids och the vanliga (twittermedia)people liksom... Men ibland kan det kanske vara värt att tänka till både en och två gånger innan man skickar iväg sina interaktioner. Allt ni säger på Twitter, FB eller annat blir er officiella ståndpunkt, det blir kvar och det sprids. Och till skillnad från #näthatarna är ni ju liksom inte heller anonyma. Det är betydligt lättare att vara stursk bakom ett tangentbord än ansikte mot ansikte, och därför kan det som "officiell" person kanske vara lönt att fundera på "om den här personen stod framför mig just nu, skulle jag då säga samma sak?", innan du skickar iväg tweeten.

Detta gäller särskilt kl 6:12 på morgonen, extra särskilt om du inte fått ditt morgonkaffe ännu och speciellt särskilt om du överslätande och drygt tänker svarar en relativt stor grupp i ditt ansvarsområde (som trafikborgarråd) som känner sig ganska uppgivna och eftersatta av vinterns prövningar. Så Ulla Hamilton, det här kanske inte var så lyckat?

...eller så kanske det var det? Tragiskt nog kanske det säger en del om fru Hamiltons egentliga inställning till cykling och cyklister; ena gnälliga jäklar som borde hålla tyst nu när vi lovat att satsa lite, de ställer faktiskt mest till med besvär. Ulla hävdade sedan att hon svarade på @velonoir:s tweet och att det var den som var den "ständiga klagan" och att snöröjningen var en helt annan fråga. Kan så vara, oavsett vad känns det inte lämpligt att en politiker uttrycker sig på det sättet.

Sen tror jag faktiskt att @velonoir faktiskt med "cykelsatsningen" även menar de löftet som man från politikerhåll gick ut med i höstas, nämligen det att Stockholms stad skulle satsa extra på framkomligheten för cyklister i vinter. Det höll ju alldeles utmärkt fram till första snöfallet, sen sket det sig. Röjningen har varit ett stort skämt och en skymf mot cyklisterna i år. Så tacka f-n för att vi klagar.

Läs även på Cyklistbloggen.

Två enkla meddelanden

Meddelande #1
Jag är sjuk. Typ DÖDS-sjuk. Förvisso är jag alltid döds-sjuk när jag är sjuk. Men den här gången är det på riktigt. Först var det dottern som blev sjuk (i influensa eller ngt influensaliknande) och sen blev frugan sjuk efter ca 2 dygn. Men då var ju jag på Fuerteventura och lyxade mig. Jag kom däremot hem på söndagskvällen, med en hård träningsvecka i bagaget (som kan sänka immunförsvaret något) och en lång flygresa, och var inom 48 timmar däckad även jag.

"Lustigt" nog är det ganska exakt 2 år sen jag var riktigt sjuk senast, då i en influensa som varade i över två veckor. Jag hoppas verkligen inte att det är så nu. Precis som någon påpekade är det aldrig läge eller tid att bli skadad eller sjuk och enligt coach Friel ligger jag i helt fel period för att bli sjuk. Men det ska nog ordna sig. 76 raka dagar med träning (minst 30 min ombytt träning, cykelpendling räknas ej) fick jag ihop i alla fall.

Meddelande #2
Anonym kommentarsmöjlighet till bloggposterna kommer att stängas av. Får just nu grymt mycket engelsk spam till kommentarsfältet på allehanda sidor. Blogger är ganska duktig på att filtrera bort, men emellanåt slinker någon kommentar igenom och dessutom får jag nu typ 10 mail om dagen om att det har kommit in en ny kommentar till någon post. Tröttnar.

Däremot kommer jag inte att slå på Bloggers captcha (än så länge) eftersom jag tycker att den är fruktansvärt svår att utläsa.

Januari till ända

Januari är slut och jag har hittills kunna följa mitt ambitiösa träningsprogram mer eller mindre till punkt och pricka. Missade några timmar slutet på förr-förra veckans "Base 3"-period, men det berodde mest på DÖDS-kylan som belägrade Sverige då. 5h distanspass på cykel utomhus känns liksom inte så lockande i -20 grader. Och 5h på trainer blir bara för tråkigt, oavsett om Jack Bauer håller dig sällskap eller inte. Men bortsett från det har jag faktiskt fått vara frisk och skadefri ända sen jag drog igång i början av oktober. Och nu är det bara 9 kvar till årets första A-race: Challenge Fuerteventura.

Men det jag tänkte på idag var i första hand summeringen av januari. Och jag kan väl inte säga så mycket annat än att det gått klart över förväntan. Timmarna (71h) kan jämföras med 52h i januari förra året, och då var det en hel del cykelpendlingstid vilket det inte blivit mycket alls av i januari i år. 88 mil på cykeln är inte helt rättvisande då en hel del är mil på trainern, alltså inte riktiga mil. Drygt 4 mil löpning i veckan är väl hyfsad dos också. Men framför allt är det ju simningen som fått sig väldigt mycket mer fokus. Och med det också framsteg. På en månad har jag nu uppnått en tredjedel av den distans som jag simmade under hela förra året. Och det vore väl fasen om jag inte blivit lite bättre på att simma då.

Slutligen måste jag dela med mig av en bild från min "konungarunda" idag här på Fuerteventura (det finns egentligen inte så mycket mer berg att köra i). Cykel mot sten mot dramatiskt landskap mot blått vatten och himmel. Typ.

Många stilfel i den här bilden, men det får duga ändå.