Alltså 2020... kan nog redan nu utropas till sämsta året ever. Klagade ju lite i ett tidigare inlägg på både 2019 och 2017 vad det gällde skador och annat som inträffat. I år är jag helt kry och i lysande form, men får inte tävla och har inte den blekaste aning om när jag får göra det nästa gång. Barcelona marathon, Ö-till-ö Hvar, LCW Holland och IM 70.3 Elsinore är redan inställda (och givetvis min långweekend i Nice och lite andra mindre saker som Wings for Life och Run Ragnar). Med största sannolikhet kommer nog även IM Lake Placid också att bli inställt. Förhoppningen ligger väl mest på Kalmar, men jag törs inte riktigt tro på det heller (eller EM på sprintdistansen i Malmö för den delen). Har istället börjat kolla på lite mindre evenemang med väldigt begränsat publikantal som man kanske kan hoppas på. Typ Lapponia Triathlon, Ultratri eller Vidösternsimmet. För om inte Lake Placid blir av blir det inte någon resa till USA heller och då blir det sommar i Sverige. Man får ju liksom inte resa någonstans ändå. Vid sådana här tillfällen känns det dessutom extra bra att jag är så pass om och kring mig att jag redan bokat och betalat det mesta inför tävlingarna avseende anmälningsavgifter, resor och boende... Inte nog med att börs och ekonomi går åt skogen alltså; förlorar dessutom en massa pengar på flyg och boende som blir svårt att få tillbaka.
Men, någon gång kommer en morgondag och jag hoppas givetvis på att vara i form även då (och inte ruinerad). Trots allt har vi det ju ganska bra här i Sverige ändå just nu; simhallarna är öppna, vi får röra oss hyfsat fritt i samhället och cykla, träna och springa som vi vill. Det hade ju kunnat vara betydligt värre. Och på tal om värre åkte vi lyckligtvis aldrig iväg till Barcelona. Jag skrev ju bloggposten på onsdagen att vi tänkte åka ändå eftersom det just då inte verkade vara någon större fara med Barcelona. Under torsdagen började det dock komma lite signaler om att något var på väg att hända. Dels gick rykten i FB-gruppen för Barcelona Marathon om att en ev nedstängning av barer och restauranger i Barcelona var på gång och på kvällen så aviserades dessutom att det spontana löpeventet (maran) inte skulle hållas eftersom det skulle vara oansvarigt mot nya rekommendationer om att hålla sig inne i Spanien. På kvällen bestämde vi oss då för att inte åka. På fredagen gick det fortfarande att resa till Spanien, men under eftermiddagen aviserades utgångsförbud och nedstängning av affärer, barer och restauranger. På lördagen förbjöds inresor till Spanien och förbud mot att träna utomhus. Sen stängde hela samhället ned... på typ nolltid. Så hade vi åkt hade vi inte fått springa, inte äta tapas och förmodligen haft ett h-vete att ta oss hem överhuvudtaget.
Och som jag sa går träningen alldeles utmärkt. Än så länge håller jag motivationen uppe och sköter träningen väldigt disciplinerat. Vi har fortfarande en periodisering som ligger mot att Lake Placid kommer att genomföras. Det har varit Vo2-max-fokus, följt av tröskelfokus (med en viss toppning mot Barcelona marathon). Just nu minskar intensiteten något till förmån för ökad volym och distans. Givetvis är det svårt att periodisera och planera träning på ett vettigt sätt när man inte vet när nästa tävling är. Jag har ju även funderat en del på om jag ens ska betala en coach just nu när det är så ovisst. Har dock kommit fram till att det får vara värt det. Jag får väl se till att hålla mig i toppform hela tiden nu så att jag är redo när ett tillfälle att tävla dyker upp; tidigast i slutet av sommaren som det ser ut nu. Och frågan är om det ens kommer något då. Nu har ju både Norseman och Swedeman (som skulle gå samma helg som Kalmar) aviserat att man ställer in så jag vete fasen...
Kanske lite bra att ställa in sig på att hela 2020 är uppskjutet till 2021.
