Om att börja träna igen

Så ska jag då ”äntligen” få dra igång. Tre veckors helvila har varit intressant. Tycker nog inte att det blivit så pass mycket mer tid över på vardagarna. Mest tid som jag i så fall inte har gjort så mycket vettigt med. Hade jag nu haft någon annan ”hobby” än träningen hade jag kanske lagt timmarna där. Annars handlar ju min träning på vardagar mycket om att lägga den där den tar minst uppmärksamhet; typ lunchtid, tidiga morgnar eller sena kväller. Eller den där timmen innan Anna och Valencia kommer hem. Den har nu ägnats åt någon extra timme vid datorn eller framför tv:n. Bortslösad alltså. Sen har jag väl överlag sovit lite mer också. Någon extra timme per natt har det nog blivit och det har också gjort sitt till.

Den största skillnaden har givetvis varit helgerna. Jag har sovit ut och jag har hunnit med en hel del saker som jag kanske hade skjutit upp annars. Och det är givetvis positivt. Har ju hunnit med lite sociala grejer också som under ett träningsfokus förmodligen varit lite annorlunda (inget glas vin, tidigare hemgång, etc.). Men även här är känslan att det inte handlar om eoner av extra tid och en total förändring av mitt liv. Så jag kanske trots allt är ganska bra på det här med att pussla och få ihop vardagen med träningen utan att det påverkar allt. Så på den positiva sida; mer sömn, känt mig mer utvilad, lite mer tid över till annat och mer tid till vissa sociala aktiviteter.

Till och med städerskan önskade mig lycka till i Malaysia. Men vad hjälpte det...

På minussidan kommer dock det faktum att hela kroppen kryper och jag vill verkligen röra på mig. Plus att min Bechterew gör börjar göra sig påmind i form av morgonstel och generellt sämre rörlighet. Och det är ju intet sätt bra. Har dessutom märkt att jag jobbat mer, utan att för den delen känna det som om att jag får mycket mer gjort. Och mentalt är det ingen höjdare; jag behöver min fysiska aktivitet för att må bra. Så min slutsats är att fördelarna med att träna klart överväger fördelarna med att inte träna. Sen finns det ju givetvis grader av träning också, men eftersom jag är en allt eller inget-personlighet så får det ju bli som det blir. Jag känner mig i alla fall utvilad och räknar med att det inte ska vara några problem att dra igång igen. Har inte hunnit med besöket hos kardiologen ännu men ska göra det nästa vecka.

Har fått program av Björn för de kommande 4 veckorna nu. Vo2-max-fokus med 3 simpass (2 med TT och ett fart/tempo-pass), 3 cykelpass (2 Vo2-max och 1 distanspass) samt 4 löppass (två kortare, ett intervall och ett långpass) per vecka. Lätt progression och en dag helvila per vecka. Misstänker en rejäl träningsvärk efter första veckan löpning och speciellt eftersom jag ska börja med ett saftigt intervallpass. Men f-n vad nice det bli.

Angående hälsan och sånt

Redan under andra veckan i Malaysia kontaktade jag sjukvården hemma i Sverige och lyckades få till en läkartid redan ett par dagar efter det att vi skulle komma hem. Som vanligt är jag alltid orolig för bemötandet när man ska berätta att man mår lite dåligt eller har någon skada eftersom doktorn i samma stund som jag berättar att jag tränar mellan 10-20 timmar i veckan ofta bemöter med att ”oj, inte konstigt att du är sjuk eller skadad när du tränar sådana orimliga mängder”. Och vidare att ”det är bara att vila så kommer du känna dig bättre”. Speciellt kanske jag var lite orolig för det nu är jag sökte för en så pass generell åkomma som att jag känner mig extra trött och att kroppen inte svarar.

Till min stora glädje råkade jag dock inte alls ut för något sådant den här gången. Zaklina må inte ha sett ut som en idrottare själv, men hennes förståelse för att jag kände att något inte stod rätt till var fullständigt. Eftersom jag nu faktiskt tränade så pass mycket och hade gjort så under en lång tid var hon helt övertygad att jag kände min kropp och mina reaktioner bättre än de flesta. Så vi kollade EKG, tog ett batteri med prover och pratade framförallt om min tid direkt efter Italien då det mesta egentligen började. Som jag tidigare nämnt var jag ju sjuk i två omgångar efter det; några dagar utan och några dagar med feber.

Proverna var alldeles utmärkta och visade inte på några pågående infektioner eller några andra blod- eller hormonvärden som stack ut. Mitt EKG såg bra ut även om det fanns några ”spikar” som hon tyckte att man ev. kunde kolla upp hos kardiolog för att vara på den absolut säkra sidan. Det fick jag välja själv (och det tänker jag göra nu när jag ändå är igång). Det enda som stack ut lite var väl ett något högt blodtryck, men det kan lika gärna bero på en dålig dag. Tesen utgående från detta är då att min trötthet och att kroppen inte svarat med stor sannolikhet berott på en post-viral problematik. Dvs. att kroppen helt enkelt aldrig fått återhämta sig ordentligt efter virusinfektionen efter Italien. Och det var inte något direkt ovanligt enligt henne. Vi tenderar till att underskatta virusinfektioner och ibland kan det ta betydligt längre tid än vad man tror att låta kroppen återhämta sig. Och det är inte alltid så lätt att veta.

Fastän jag hade samma nummer på nummerlappen som på hotellrummet gick det inte vägen.

Jag bestämde mig i alla fall att vila, helvila, i ett par veckor till. Dvs. att för en gångs skull ta ett riktigt off-season-break. Jag har nu varit helt ledig i nästan 3 veckor och det formligen kryper i hela kroppen. Jag har nog inte varit ledig så pass länge på typ 10 år. Min värden i Training Peaks är typ all-time-low så redan nu. Men jag längtar efter att få dra igång. Och det finns ju redan en plan för nästa säsong:

• 15/3 - Barcelona Marathon
• 15-17/5 - Long Course Weekend Holland
• 21/6 - Ironman 70.3 Elsinore
• 26/7 - Ironman Lake Placid
• 9/8 - ETU EC Sprint (Malmö)
• 15/8 - Ironman Kalmar

Lake Placid kommer utan tvekan att vara huvudmålet. Sprint-EM och Kalmar lite mer ”roliga” saker som givetvis kommer att ryka om det nu är så att det går alldeles för bra i Lake Placid. Alldeles för bra i det här sammanhanget torde vara runt 10:15-10:20. Men känns som om jag sagt sånt tidigare så jag säger det inte igen...

IM Malaysia – Fail Report

Det var väl kroppens sätt att säga till mig att det var nog. Eller så är det något annat som är fel. Mina tidigare inlägg efter den där helgen i Italien i slutet av augusti har ju kanske inte direkt osat av positivism och tyvärr visade det sig inte vara helt ogrundade farhågor heller. Den där processen som jag satte min förhoppning till visade sig inte fungera som den skulle just nu och bara drygt två timmar inpå loppet var jag helt slut. Resten blev en kamp, som jag förvisso avslutade, men som jag nog lika gärna hade kunnat skita i. Det är väl den korta varianten av race report. Det finns en något längre nedan…

När jag kommer hem till Sverige ska jag i alla fall besöka läkare och kolla upp alla mina värden. Med största sannolikhet handlar det om någon slags överträning (många symtom som pekar på det) och ett behov av ordentlig säsongsvila, men jag vill ändå utesluta att det inte ligger någon bugg i kroppen och bråkar. Att utsätta sig för total vila i 2-3 veckor kommer att bli otroligt jobbigt, men förmodligen helt nödvändigt.

Pre-race
Eftersom starten för helan skulle gå först vid 7:52 behövde jag inte gå upp orimligt tidigt i alla fall. Jag hade inte lyckats fixa någon frukost på hotellet så istället hade jag inhandlat några påsförpackade och chokladfyllda croissanter på den lokala supermarketen. Oätliga i vanliga fall men perfekta som IM-frukost. Vi (jag och Johannes) hade bestämt att försöka ta en buss vid 5:30 eftersom arrangörerna meddelat att det skulle ta ca en timme upp till starten. Enligt programmet skulle det gå bussar med ca 15 minuters mellanrum. Problemet var nu bara att det aldrig kom någon buss. Och med tanke på att det bara var jag, Johannes, ett tjeckiskt pro och hans flickvän som stod och väntade började vi bli lite oroliga. Efter att ha väntat i 20 minuter fick vi nog och högg en taxi istället. Borta vid starten (ca 2 mil norr om målområdet) var det ganska kaosartat rent trafikmässigt. Det blir väl lätt så när nästan 2500 tävlande och supportrar ska till ett litet område i princip utan parkeringsmöjligheter. Via en smal och kurvig väg. Vi hann i alla fall dit till 6:30 och hade väldigt gott om tid med att fixa det som behövdes fixas. Det enda som strulade var väl att jag inte lyckades med något toalettbesök och att vi nästan inte fick med våra streetwear-bags på lastbilen eftersom den helt plötsligt och oannonserat var på väg därifrån. Träffade på Erik från TT och simmade lite i vattnet som var varmt men ändå lagom. Ställde mig ganska lång fram och sprang ner i vattnet vid ca 7:54.

Vi var väldigt tidiga med att checka in cykel.

Race-mustasch is the shit! Även om det gick åt skogen hade jag ingen kramp i alla fall.

Swim – 1:13:19 (26:a i AG)
Simformen var den enda formen som egentligen varit något på när uppåtgående under den senaste tiden och jag hade vissa förhoppningar om att faktiskt kunna göra något bra. Kanske inte något PB eftersom det ändå var simning utan våtdräkt, men under 1:10 i alla fall. Tanken var att den här gången verkligen se till att vara fokuserad under hela simningen och inte börja tänka på helt andra saker vilket jag har en tendens att göra. Under simningarna innan tävlingen (i öppet vatten) hade min klocka registrerat snitt-tider som verkligen inte var något att hänga i granen så tyvärr hade väl självförtroendet som vanligt fått sig en liten törn redan från början.

Det kändes i alla fall bra initialt. Jag hade hyfsad lugn och ro runt omkring mig, kände att jag höll ett jämt tryck uppe och blev inte omsimmad av allt för många (vad jag märkte). Givetvis blev rytmen då och då störd av de här ”kraftfulla” diagonalsimmande herrarna, men det handlade inte om några större närkontakter. Banan var oerhört lättnavigerad; en triangel om två varv med australian exit där exakt hela varvet var markerat med röda flaggor. Det enda som kunde hända i navigeringsväg var väl att du kom för långt bort från de röda flaggorna. De två svängarna var väl utmärkta med två st stora vita bojar och även uppgången på stranden var tydlig. Det var inte mycket vågor att tala om, men däremot var det varmt. Skulle tippa på typ 28-30 grader.

Jag tycker att jag höll trycket uppe och fokuserade under hela första varvet och blev därför ganska besviken när jag såg att klockan visade 36 någonting vid varvningen. Det kändes som om att det borde ha gått snabbare än så. Fortsatte ändå bestämt även under andra varvet med känslan av att det gick lite snabbare, men var väl i slutänden ganska exakt lika snabbt (eller långsamt) som under första varvet. Även om tiden kanske inte var i paritet med vad jag önskat var jag ända ganska nöjd med genomförandet när jag sprang genom duscharna. Kanske också lite extra nöjd när jag efter ombytet kom ut i växlingsområdet och konstaterade att det var väldigt väldigt många cyklar kvar. Anna och Valencia hade hejat vid duscharna innan ombytet och stod dessutom och tjoade vid Bike Out och givetvis sporrar det enormt mycket som vanligt.

Inte alls omöjligt att det här är årets gayigaste växlingsbild

High Five! Viktigt att vara glad när man möter sina fans.

Bike – 5:59:48 (27:a i AG)
Jag och Johannes hade ju cyklat första 7 milen av tvåvarvsbanan tidigare i veckan så bortsett från ett par partier på ca 20 km visste jag exakt vad som väntade mig. Till en början 15 ganska jobbiga km komplett med slakmota och tre klättringar på någon knapp km och snittlutning på 7-8%. Och så apor förstås. Det stora tricket i den värmen som nu rådde var ju att inte gå på för hårt i backarna och överhetta. Som tur var följdes varje klättring av en utförskörning också så det fanns alltid tid att återhämta. Därefter följde nästan 3 mil av relativt platt ”borra ner huvudet och kör”-terräng. Jag kände och såg på himlen, som var totalt blå utan ett enda moln, att detta skulle bli en helvetiskt varm dag.

Det första jag noterade på väg ut på cyklingen var att watt-siffrorna var helt åt skogen. Och då menar jag inte att det var fel på mina ben (vilket det förvisso skulle visa sig vara) utan att min Garmin visade alldeles för låga siffror. Skulle gissa på att det som hänt var att bara en av pedalerna kopplat upp sig mot datorn och att det som visades sålunda var typ halva effekten. Bara att dubbla i huvudet kan man ju tänka sig då… men så fungerar inte riktigt hjärnan under en IM. Den fungerar normalt sett inte för några beräkningar alls. Jag hade startat upp datorn på morgonen och kontrollerat att allt fungerade så varför det inte fungerar när det gäller fattar jag inte. Riktigt uselt är det i alla fall och jag satsar nog mina pengar på att problemet ligger hos Garmin.

Jag gick i alla över till att titta lite på siffrorna och gå lite på känsla. Jag kände direkt att jag inte hade några kanonben och med tanke på det och värmen bestämde mig ganska snabbt att cykla defensivt och spara ben till den förhoppningsvis inte lika varma löpningen. Det skulle ju bli så där med det. De initiala backarna gick väl bra men när det sedan blev platt hade jag märkbara problem med att få upp farten. Kändes som om jag trampade luft och när jag försökte trycka på lite kändes det som om mjölksyran kom direkt. Och efter typ 35 km cykling var jag trött. Jättetrött. Fattade ingenting av vad som hände. Sett till fart och wattsiffror hade jag inte tryckt på för hårt, jag hade fått i mig vätska och jag hade fått i mig näring. Cyklade ändå vidare med en förhoppning om att de skulle släppa så småningom.

Enda bildbeviset på att jag faktiskt cyklade på tävlingen...

Efter 53 km var det dags för banans andra riktigt tuffa parti med 3 knappt km-långa backar med snittlutning på över 10% och några lite mer tekniska utförsåkningar (dålig asfalt och kurvor). Här var det väldigt många i den bakre delen av 70.3-fältet som gick. Jag försökte köra så jämt och lätt som möjligt och tycker väl att det trots allt var okej med tanke på hur trött jag kände mig. Vid vätskekontrollen skedde en liten katastrof då dels min enda hårt blandade energiflaska valde att hoppa ur min ”Gorilla cage” och dels då en övertänd fransman snodde vatten framför mig vilket gjorde att jag inte fick med mig något kallt vatten från den kontrollen.

Sen följde ca 3 mil av mer eller mindre ondulerad terräng innan det var dags att vända ner tillbaka till T1 och vändpunkten för andra varvet. Jag kämpade. Men tröttheten släppte aldrig. Snarare tvärtom och nu började huvudet bråka också. Långa stunder var jag relativt ensam. Emellanåt kom någon ikapp bakifrån, bara för att köra iväg utan att jag hade någon ork att hänga på. Sista 15 km ner mot T1 och vändningen (vid ca 103 km) kände jag mig verkligen klar med hela grejen. Tänkte att det kunde vara lämpligt att call it a day och hoppa av cykeln där. Men på något märkligt sätt hade jag helt plötsligt gjort en 180-graderssväng och börjat cykla på andra varvet. Lika orkeslös som innan. Kom ihåg att jag tänkte ”vad fan pysslar jag med egentligen?”.

Andra varvet var oerhört segt, jag var ensam en väldigt stor del av tiden och kämpade mot många demoner. Försökte koppla bort hjärnan och ta ett tramptag i taget. Hade problem att komma upp över 30 km/h på platten och tyckte att det gick evinnerligt långsamt. Sista milen var så ensam att jag började undra om jag ens kört rätt. Varenda del av kroppen skrek ”lägg av, åk hem och lägg dig, dagen ör redan förstörd”. Klockan började ticka upp mot 6 timmar och det måste väl ändå vara någon slags skamgräns oavsett hur banan ser ut. Målbilden var 5:20 så ur det perspektivet är ju strax under 6 timmar inte riktigt ok… När jag sprang in i och lämnade ifrån mig cykeln i det underbart kalla och luftkonditionerade Malaysia International Exhibition Centre (MIEC) kom DNF-tankarna upp igen. Satt en bra stund på stolen i ombytesområdet och funderade innan jag återigen av någon märklig anledning bestämde mig för att fortsätta.

Uppskattar att jag drack ca 10 liter vätska under cyklingen. I de flesta stationer tog jag en vattenflaska i början, hällde över mig för att svalka, kastade den och tog sen en ny flaska i slutet av stationen. Under andra varvet tog jag även en flaska sportdryck eftersom min ena energiflaska valt att lämna mig. Så ur det perspektivet tror jag nog att jag fick i mig det jag skulle under cyklingen. Missen med cyklingen var dock att det faktiskt var ganska mycket trafik ute på banan. Med tanke på att vi körde på den enda loopen som finns runt ön kan jag förstå att det är svårt att få till avstängda vägar. Men kombinationen av trafik och osäkra och långsamma 70.3-cyklister på första varvet gjorde var inte helt bekväm. Asfalten var ok på de flesta ställen. Dock kan jag tänka mig att det inte alls hade varit lika kul vid ett ordentligt regn. Nästan 1600 höjdmeter och en snittemperatur på 34 grader i skuggan gör ju förvisso sitt till ändå.

Den luftkonditionerade svängen genom MIEC

Run(?) – 5:52:05 (79:a i AG)
Man började först med en kort liten vända inne i MIEC för att sedan springa ut genom de stora portarna och in i en total vägg av värme. Även om jag fattat det innan slog det mig verkligen nu hur pass varmt och fuktigt det var ute. Solen stod fortfarande högt på en klarblå himmel och hettan var obarmhärtig. Jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka. Springa i tänkt tävlingstempo och gå några steg genom varje aidstation för att kyla och dricka ordentligt. Det gick okej till första, långsammare till andra och vid tredje efter ca 5 km var jag helt slut. Började på allvar återigen fundera på en DNF. Bestämde mig för att i alla fall gå till familjen inne i stan och avsluta där.

Under tiden som jag gick de dryga 2 km som var kvar in till stan hann jag fundera en hel del på det här med DNF. Jag visst ju nu att det här med kval var kört, att en värdig finish och ett bra lopp var också var kört. Jag visste redan då att 2019 skulle gå till historieböckerna som det året då jag förmodligen var i mitt livs bästa form alldeles för tidigt, innan A-tävlingarna. Jag visste att säsongen skulle avslutas med två jäkligt dåliga lopp som skulle ge den en besk eftersmak trots att jag nog egentligen gjort mitt livs bästa lopp i juni. Och jag visste givetvis att det enda jag skulle vinna på att fortsätta var att jag skulle få en medalj, tröja och en handduk och att jag dessutom skulle kommen en finish närmre den här legacy-platsen som jag nog egentligen inte är intresserad av. Men jag insåg också att jag innerst inne avskyr det här med att inte avsluta det som man påbörjat. Jag har tidigare i min ”karriär” gjort 2 DNF; mitt första försök på ett marathon pga så pass kraftiga kramper att jag helt enkelt inte ens kunde gå och den andra efter dubbla punkteringar och slut på lagningsmöjligheter i en sprinttriathlon. Men annars slutför jag, så är det bara.

Lång stillastående terapisession med Anna och Valencia.

"Okej, jag fortsätter väl i 34 km till. Det verkar vara en jättrebra idé..."

I stan mötte jag upp Anna och Valencia även de förstått att något var fel redan under cyklingen. Jag förklarade statusen på min kropp och att jag kämpade mot DNF-demonerna. Jag gick med dem ett långt tag, pratade och kom underfund med att jag skulle slutföra. Lovade Anna att ta det lugnt och inte utmana kroppen i onödan. De gick med mig i nästan 2 km innan det var dags för mig att svänga av mot flygplatsen. Jag kom in i ett tempo där jag sprang en km, gick en km, etc. Redan nu var det väldigt många som gick. Även om mina löpande km gick i ett ganska lusigt tempo sprang jag om förvånansvärt många när jag väl sprang. Men det var tydligt att det inte fanns något extra i kroppen att ge.

Under andra varvet började det i alla fall komma lite moln på himlen och det var nog inte fullt så varmt längre. Men det kändes inte som om det gjorde någon större skillnad. Försökte vara duktig på det här med nedkylning med is i kepsen, is i dräkten och is i skrevet. Det sista gjorde ganska ont men fungerade. Inne i stan på andra varvet fanns ingen familj, men jag misstänkte att det skulle kunna ha något att göra med de förlorade väskorna (A&V kom med ett senare flyg än jag till Malaysia, men inte deras väskor) misströstade jag inte så mycket över det. Jag försökte hålla lite kolla på klockan eftersom jag i alla fall inte ville riskera att få en längre löptid än cykeltid.

Ut från stan på sista varvet började det skymma och när solen väl gått ner blir det svart väldigt snabbt. I kolmörkret passade Langkawi då på att bjuda på en hejdundrande blixtshow ute till havs. Klart spektakulärt. Längst ena sidan av flygfältet hade arrangörerna satt upp batteridrivna LED-glober som belysning vilket fungerade alldeles utmärkt. På andra sidan hade man dock valt det mycket tveksamma alternativet att med ca 100 meters mellanrum ställa upp bilar på tomgång som skulle lysa upp löparbanan med sina framljus. Problemet är ju bara att en bils ljuskägla är ganska så koncentrerad vilket gjorde att det mellan varje par av bilar var kolsvart. Sen kan man ju givetvis fundera på den miljömässiga hållbarheten i att låta typ 30 bilar stå på tomgång från 18:30 till 01:00. Jag funderade inte så mycket på det då, utan koncentrerade mig mer på att inte snubbla på någon kon eller annan tävlande i kolmörkret mellan bilarna.

Alltid viktigt att göra en snygg målgång

Mmm... det här gör jag gärna om!

Efter sista vändan inne i MIEC gav jag mig ut på mina sista 7 km och var just på väldigt färdig med hela grejen. Förbannade mitt val att slutfölja många gånger under den långa vägen tillbaka till stan och målet. Ett par km innan målgång mötte jag åter Anna och Valencia och noterade till min glädje att de hade andra kläder på sig och att väskorna alltså äntligen (efter ca 36 timmar) kommit fram. Precis då öppnade sig himlen fullständigt. Efter att ha varit genomblöt av svett i knappt 13 timmar var det väl en välkommen omväxling att bli översköljd av regn istället. Inte för att det svalkade, men ändå. Instruerade familjen att ta sig till målet medan jag sprang de sista kilometerna för att komma in på löpningen under 6 timmar.

Den där sista meningen hade jag nog aldrig trott att jag skulle behöva skriva någon gång.

Tycker nog att den här bilden är väldigt talande

Totalt – 13:12:37 – 43:a av 153 i AG, 282 av 859 herrar och 328 av 982 overall
Tom i kroppen och tom i huvuden sprang jag in över mållinjen och under målportalen. Det här med besvikelse hade jag liksom redan klarat av långt tidigare under loppet och just nu var jag mest glad att det var över. Och redan nu lite orolig över varför min kropp svikit mig på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Min trogna familj stod givetvis och väntade på mig i mål, väntade på mig att komma ut från finisher-området och lät mig välja restaurang efteråt. Det blev en dålig pizza och en kall öl. Trots att jag kände mig ganska utmärglad fick jag inte i mig mycket av maten; aptiten fanns inte riktigt där. Eftersom T2 låg inomhus och nästan 8 km från mål var det okej att hämta ut cykel och påsar dagen efter så efter maten kunde vi gå direkt till hotellet och stupa i säng. Skulle tro att alla var för trötta för heroes hour den här gången. Jetlag och en lång och enormt varm dag gjorde nog sitt till. Familjen somnade mer eller mindre direkt. Jag låg vaken ett långt tag och funderade på hälsa och på framtiden.

Så här ett par veckor senare har jag nog landat i att IM Malaysia är en ganska bra tävling trots allt. Trevlig simning, riktigt fin cykelbana (bortsett från trafiken) och en bra löpbana. Uppslutningen runt tävlingen inne i stan var bra och arrangemanget fungerade på det stora hela bra. Jag gillade Langkawi som resmål väldigt bra också; hyfsat billigt att bo och äta, säkert och en otroligt trevlig och tillmötesgående befolkning. Slutet av oktober är kanske lite nära inpå regnsäsongen som inte riktigt är slut då.  Lite väl lång resa men helt okej när det gick att resa med Qatar och endast ett byte i Doha. Den stora utmaningen är givetvis att få ett en bra cykelform till slutet av oktober och att acklimatisera sig till ett klimat som är väldigt olikt det som man har i Sverige vid den tiden. Jag var nu på plats i en vecka innan men hade nog inte lidit av att vara där i två. Om jag hanterar värmen och har en bra dag så är inte kvaltiderna särskilt blodiga heller. Så jag tror inte att det är helt omöjligt att vi kommer att återvända till Langkawi någon gång i framtiden. Jag har liksom en gås oplockad…

Och bortsett från det här med tävlandet var Langkawi helt fantastiskt!