Inför IM Malaysia

I Malaysia nu. Efter 24 timmars resande med 10 timmar lång stop-over i Doha och mellanlandning i Penang. Lärde mig känna hela loungen i Doha och hann även hunnit med ett spa-besök med löppass, jacuzzi och pool-häng. Har för första gången i mitt liv flugit riktig business class också eftersom jag fick möjlighet att uppgradera för en ganska liten peng i sammanhangen. Så värt det! Sen fokuserade jag förvisso lite mer på att få vila ordentligt än att beta mig igenom hela vinsortimentet. Det får väl bli en annan gång. Allt bagage var med och cykeln var hel. Förvisso regnade som fasen när vi landade men eftersom det fortfarande är halvt om halvt regnsäsong här är det väl väntat med några timmars regn per dag. Man fryser i alla fall inte. Jag är incheckad på hotellet (Troical Resort Langkawi) som är litet, lite småslitet men trevligt och fyller sitt syfte. Finns även en pool på 15m som man kan simma i i undantagsfall. Familjen anländer på torsdag kväll och de närmsta dagarna nu kommer jag att fokusera på värmeanpassning, jobba och slappa. Turistandet tar vi efter tävlingen.

Den här formen som jag uttryckte oro för förut kanske är på väg att ordna sig lite i alla fall. ”Lita på processen” som någon sa. Jag har simmat bra hemma i Sverige, riktigt jäkla bra faktiskt. Sista passet i Sverige blev ett tröskelpass som med en serie på 1600 m uppdelat på 50:or och 100:ar med offensiva starttider (över 32 minuter). Den serien gick på ca 1:25/100m i snitt utan att jag kände att jag tog livet av mig. Har nog aldrig simmat ett så pass snabbt pass. Sen är det ju den här lilla grejen med att omsätta det i verkligheten också. På tävling kommer det att vara väldigt varmt i vattnet (ca 28-30 grader) och swimskin så det är nog inte någon ”snabb” bana. Men jag har ju simmat helt okej i saltvatten förut så det borde väl kunna bli något av det hela. Förhoppningsvis kommer jag att kunna simma lite öppet vatten och något varv på banan innan också.

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) 21 Okt 2019 kl. 11:52 PDT

Cyklingen känns lite osäker. Jag har inte känt mig lika stabil som vanligt under den senaste tiden. Det enda som egentligen stuckit ut som positivt under det senaste året är cyklingen i Elsinore. Min cykling i Italien var väl inte allt för bra och på träning har det känts skakigt också. Har hunnit med ett pass här som väl ändå var helt okej. Men frågan är vad som händer när jag börjar närma mig 5 timmas cykling. Det noterbara från cyklingen var väl aporna längst vägkanten, hur vansinnigt mycket jag svettas och hur trevligt det ändå är att lägga ner sig i tempoställning på en riktigt cykel jämfört med en WattBike i garaget.

Löpningen är också skakig. Tycker nog ändå att jag fick lite ordning på den under de sista passen hemma i Sverige. Inga blixtsnabba pass, men betydligt stabilare än vad det kändes för en månad sedan. Min känsla är att nyckeln till en bra tävling ligger i att verkligen få till löpningen. Det gör det väl förvisso alltid men jag tror att en dålig disponerad löpning straffar sig ännu mer i det här klimatet.

Det huvudsakliga målet på lördag är att göra en bra tävling. Ser man till föregående års i 45-49 tider borde det finnas en god möjlighet till att en sådan tid räcker. Men det är som vanligt; rätt dag, rätt motstånd och lite tur. Det här blir min 10:e IM-start så det är väl på tiden att göra loppet med stort L nu.

En ny tävling och en ny coach

Efter Icon vilade jag faktiskt i nästan en vecka. Dels pga mental och fysisk trötthet, men även eftersom jag faktiskt åkte på en rejäl bondförkylning. Inget i halsen eller feber men väl rejält snuvig, ont i kroppen och trött. Inte så konstigt kanske med tanke på den ansträngning på kroppen som Icon var och att både Anna och Valencia faktiskt var sjuka också. Helgen efter Icon började jag träna lite lätt igen. I samma veva började jag också tänka på både Malaysia och att jag nog skulle plocka upp spåret med coach igen.

Det där med coach hade jag funderat på sen Kalmar då jag pratade en del med Björn Andersson. Sen jag bestämde mig för att ta paus från KJ ett tag har jag kört själv och med inspiration av lite program från ColtingBorssén också. Tiden med KJ gillade jag skarp och det var väldigt trevligt att arbeta med honom. Tror att vi klickade på både ett personligt och professionellt plan. Men vi nådde inte riktigt hela vägen fram. Och med ”vi” menar jag givetvis ”jag”. Eftersom det liksom är jag som måste prestera i slutändan och det lyckades jag aldrig riktigt med. Men efter två år med KJ var min tanke att testa på något annat med en lite annorlunda approach för att se om jag med det kan få det där lilla extra.

Den turkiska sydväst-kusten. Fantastisk OW-simning i 26-27-gradigt vatten när man hamnade på ställen där det inte var allt för mycket båttrafik. Kusten var inte speciellt tillgänglig dock. Svårt att hitta vägar överhuvudtaget och hittade man dem var de ofta väldigt kuperade.

Till en början körde jag själv (vilket jag gjort tidigare). I januari i år gjorde jag och Anna en magisk resa till Maldiverna där även Jonas Colting var med. Efter några kvällar med samtal med Jonas bestämde jag mig för att ta lite guidning av hans och Jojje Borsséns program. Eftersom min a-tävling låg i ungefär samma tidsperiod som Kalmar funkade det väl ganska bra. Det fanns en del saker med deras approach som jag gillade. Dels fokusen på löpning under årets kalla och mörka delar som nog gav mig en alldeles lysande löpform (som tyvärr inträffade några månader för tidigt) och dels konceptet med hårda veckor med tempo-dagar och distansdagar vilket kändes som om det gav mycket bang-for-the-bucks. Även om de inte var helt lättplanerade när de inföll under lite tuffare arbetsveckor. Det som jag inte gillade var att jag tycker att det var ganska dyrt för ett schema som man i slutändan måste planera själv (lägga ut under veckan). Misstänker att en stor del av kostnaden även åtgår till att upprätthålla ett community, tillhandahålla instruktionsfilmer, podd m.m. Delar som säkert är viktigt för vissa men som inte är ett dugg intressanta för mig. Den andra delen som gör att jag känner att det inte kommer att funka är att programmet och periodiseringen är ganska hårt styrda mot antingen Jönköping eller Kalmar som a-race. Och ni vet ju att mitt tävlingsschema i vanliga fall inte riktigt är så enkelt.

Så i slutändan föll valet helt enkelt på Björn. Gillar hans no-nonsens approach, han är kopplad till Terrible Tuesdays och han verkar alltid nå riktigt bra resultat. Vill man träna hårt så verkar man få göra det och med tanke på mitt relativt späckade tävlingsschema och struliga arbetstider känns det alltid skönt med någon som styr träningen på veckobasis för mig. Sen får vi väl se om det hjälper.

~~~***~~~

Jag har ju nämnt tidigare att Anna haft en del hälsobekymmer som spökat en ganska lång tid nu. En av anledningarna till att vi inte hade bestämt oss angående Malaysia tidigare var lite osäkerheter med anledning av detta. Efter det att Anna dock fått ett semi-positivt besked efter de senaste undersökningarna bestämde vi dock oss för att slå till med IM Malaysia på Langkawi och en veckas höstlovssemester efteråt. Och ungefär samtidigt som vi gjorde det blev jag rejält sjuk igen. Den här gången med samma förkylning igen fast med feber. Efter 3 dagar med helt uppehåll från träningen fick jag mitt första program från Björn och drog igång så sakteliga igen.

Löpning i Kemer - turistgehttot som gud glömde och som ryssarna
aldrig kommer att komma ihåg (eftersom de var fulla hela tiden)

Sen hann jag med en veckas full träning (drygt 17 timmar och strax över 1000 TSS) innan det var dags att bryta rutinen igen. Denna gång med en sån här riktigt stökig arbetsvecka med två enhetsdagar på mindre ställe i Sverige följt av 4 dagar på konferens på en båt i Turkiet. Svårt att få till cykling alltså. Löpning och OW-simning gick dock att få till. Fick också till ett trainerpass mellan 00:00-01:30 torsdagsnatten innan det var dags att åka till Arlanda kl 05:10 för flyget till Turkiet. Det gäller onekligen att vara dedicerad ibland. I Turkiet blev det OW i typ 26-27-gradigt och löjligt turkost vatten. Enda kruxet var väl att det var ganska mycket båttrafik där vi låg stilla att det ibland kändes lite olustigt. Löpningen var inte heller helt trivial att få till då den Turkiska sydvästkusten kännetecknas av berg och otillgängliga områden. Vidare så var bäddarna i båten riktigt usla vilket medförde att mina Gluteus Maximus var helt döda. Så fort det gick lite lätt nedför kändes varje steg som en kniv i skinkan. Så givetvis gick mitt nyckelpass för löpningen åt skogen (2:15 med 3x15min@z4). Men trots allt det fick jag ihop drygt 10 timmars träning vilket känns som ett litet under med tanke på hur veckan såg ut i övrigt. Och nu har jag precis kommit igång med mina 2 sista tuffa veckor innan Malaysia.

Och på tal om Malaysia. Just nu känns det som kanske ett lite överilat beslut även om jag/vi tänkt på det bra länge även innan Icon. Känslan just nu är att jag kommer att starta Malaysia i min sämsta form någonsin inför en full IM. Och det tror jag inte att två veckors hård träning kommer att råda bot på. Simningen är väl ok, men inte alls som den kändes under tidig sommar. Cyklingen har känts lite seg hela året och det är inte mycket bättre nu. Löpningen peakade totalt i samband med Helsingör och efter det känns det som om det bara gått utför. Speciellt mycket tapp i samband med att jag skadade mig på Teneriffa och tog ett ofrivilligt löpuppehåll på en vecka. Känns inte som om jag kommit tillbaka ordentligt efter det.

Swimskin och ca 30 grader i vattnet

Så med det perspektivet måste jag väl tyvärr säga att förväntningarna inte är speciellt höga. Med tanke på tider och hur banan ser ut borde jag kunna kvala vilken dag i veckan som helst. Om det nu inte vore för det här med värmen och luftfuktigheten. Den skojar man liksom inte bort. Gör lite nu som jag gjorde inför förra gången jag körde i varmt klimat (Thailand 70.3); ingen träning utomhus i kylan, löpband och trainer utan fläktar, etc. Tyckte att det funkade ganska bra då i alla fall. Mycket av nyckeln ligger som vanligt i att springa vettigt. Det är först där som värmen verkligen kommer att känns och där som folk kommer att tappa mycket tid. Det jag behöver lära mig är att inte gå ut på samma sätt på en löpning i 30 grader som jag gör på en löpning i 15 grader. Det ska gå 30 sekunder långsammare per km redan från början. Den 19:e oktober drar jag iväg.

UPDATE: Efter helgens misslyckade försök till distanspass känns kroppen som skit. Måste nästan vara någon bugg i systemet för så här dåligt ska det inte känns ens om jag är nedtränad. Vilket jag inte heller borde vara...