Icon Extreme Triathlon [RR] - del 2

Fortsättning på det här inlägget.

Stelvio kan väl inte beskrivas som något annat än episkt. Illamåendet var tillbaka och benen var som gelé efter redan några km. Hade kommit överens med A&V att de skulle försöka stanna typ var 5:e km och kolla läget. Men även om det mesta kändes som skit så gick det i alla fall framåt. Den första rejäla krisen kom efter ca 13 km och strax innan hårnålarna satte igång på allvar. Det var mycket trafik (många motorcyklar som inte tänkte mycket säkerhet och förvånansvärt många italienare som körde ganska illa trots cyklingens ställning som nationalsport i Italien) och emellanåt kunde det bli nästan stillastående i kurvorna. Som trött cyklist är det inte någon höjdare att behöva klicka ur och stanna på en trång väl när det lutar 10% eller mer. När en bil tvärbromsar framför mig precis efter en kurva är det dock precis det som händer. Jag har haft lite krampkänningar innan och nu slår den till med full kraft i framsida lår. Jag skriker ut min smärta, frustration och ilska både en och flera gånger. Så till den milda grad att jag skrämmer upp ett franskt supporterteam som kommer springande upp för att hjälpa mig. Jag är tvungen att ägna avsevärd tid åt att häva krampen som är skoningslös samtidigt som jag stapplade nedför backen med fransmännen bakom mig med cykeln. De talar givetvis inte engelska men förstår att mina ben inte mår så bra. Nere i kurvan kan jag häva mig upp på cykeln och fransmännen kan under hejarop knuffa igång mig. Efter den incidenten hade jag ytterligare en personlig hejarklack; fransmännen (4 st) stannade typ varannan km under resten av cyklingen och varje gång jag passerade tjoade de som bara den ”Allez allez Mattias!”, gjorde vågen etc. Sporrande, men nästan så att jag hade lite dåligt samvete om jag kände mig svag när jag passerade eller inte lyckades le samtidigt.

På ceremonin dagen efter träffade jag fransmännen och deras deltagare i kön till lunchen. Jag log stort och förklarade hur värdefullt deras stöd varit. Introducerade Anna och tackade av hela mitt hjärta. Jag tror inte att de förstod mycket av det jag sa men de såg i alla fall fortfarande lika glada ut.

Efter den första krisen kom kriserna ganska tätt. Det gick framåt men krampen lurade ständigt runt hörnet och jag fick fortfarande inte i mig tillräckligt med energi. Stannade flera gånger för att häva kramp. A&V försökte få i mig några kex; jag åt några och kastade sedan resten i diket när jag hoppades att de inte såg. I botten på den sista delen av klättringen, där man liksom kan se hela serpentinvägen och vägen upp till toppen lyckades jag faktiskt njuta lite av omgivningarna och ändå uppskatta hur privilegierad jag är som får uppleva en sådan sak. A&V hade stannat vid en bäck med underbart kallt och kristallklart vatten där jag både drack och virade en iskall blöt handduk runt mina ben för att få lite lindring. Till saken hör nu också att det hade blivit rejält varmt. Termometern i bilen visade 27-28 grader och det var helt vindstilla. Kontrasten mot morgonens (nattens) 5 grader och kalla simning var ganska stor.

Snö!

En bruten man som accepterar lite iste.

Efter typ 2 timmar och 50 minuter var det sedan äntligen över. Stelvio alltså. Inte Icon Extreme Triathlon. Av den tiden var ca 25 minuter stillastående. Kanske en av de långsammaste Stelvioklättringarna någonsin… På toppen mötte jag upp A&V och fyllde på lite energiförråd. Satte på mig en vindväst eftersom en knappt 2 mil lång utförskörning till Bormio väntade. Tänkte att det borde räcka eftersom det var så pass varmt. Meddelade A&V att jag inte behövde något mer på ett tag och att de skulle stanna några km in på nästa klättring, dagens sista, som inte skulle vara mer än 8 km. De skulle stanna en sväng i passet och fixa något att äta samtidigt som jag gav mig av.

Jag hade fel… Först avseende vindvästen; den räckte inte alls. På andra sidan passet var det inte alls lika varmt och jag började omgående att frysa granska rejält utan att kunna göra något åt det. Den omedelbara effekten av den fysiska tröttheten och kylan var också att jag direkt blev sömnig. Så där så att jag var tvungen att kämpa lite för att hålla ögonen öppna. Och det är väl kanske inte någon helt angenäm känsla när man susar i 40-80 knyck nedför serpentinsvängarna. Men det gick bra och strax var jag nere på 1300 meters höjd i Bormio och (inte alls) redo för ytterligare en stigning. Så dags för nästa fel; klättringen som jag trodde var 8 km var inte alls 8 km, utan nästan 16 km och 900 höjdmeter. När siffrorna dök upp på min cykeldator sjönk min moral (som redan var i botten) som en sten.

Iskallt vatten på stumma ben

Av den här bilden att döma hade Anna en lite mer avslappnad upplevelse av Stelvio

Den sista klättringen upp till Foscagnopasset (2291m över havet) var sen en långdragen kamp med en tydlig förlorare; Mattias Krantz… Jag var tömd på energi både mentalt och fysiskt. Stannade med A&V en gång och ett par gånger helt själv bara för att samla kraft för att ta mig vidare. För att addera på misären lite hade det dessutom börjat regna ganska rejält. Inte så att det direkt var kallt, men tillräckligt för att man skulle bli nedsprutad av varje passerande bil. Väl uppe på toppen av det sista passet gick ändå en liten stöt av välbefinnande igenom kroppen. Jag skulle inte behöva klättra en meter till. I alla fall inte på cykeln. Rullade nedför i knappt 5 km och svängde sedan som en bruten man in till T2. Jag hade fått i mig kanske hälften av den tänkta energin. Under en cykling som tagit minst 2 timmar längre än vad jag tänkt mig.

T2
Redan tidigare under dagen hade jag meddelat A&V att jag nog ville byta om helt och hållet i T2 med tanke på tidigare olycka. Hade bara packat ner ett par långa tights till löpningen (i händelse av kallt väder) men det fick duga ändå. Hade som tur var med en extra kortärmad tröja också. Att få både av på och sig kläder i det skick jag var i, trött och krampad, var inte helt lätt. Visste ju sedan länge att löpningen skulle bli en enda lång kamp för överlevnad så jag kan inte påstå att jag hade direkt bråttom (tror att växlingen tog typ 13 minuter). Fick på mig min vätskeväst och gav mig sedan ut på vad som skulle bli den längsta maran i hela mitt liv.

Valencia spanar efter pappa på toppen av passet

Det sista smärtsamma rycket

Run
Första milen ner till Livigno skulle ju vara lätt nedför och lättsprunget. Jag rullar den biten i ett lätt och behagligt tempo så får vi ser hur jag känner mig sen. Så tänkte jag. Och det var fel, fel, fel… Efter knappt 2 km kom en uppförsbacke, och jag fick kramp direkt. Sen gick den lätta utförslöpningen över i ganska stenig trail, som först gick brant nedför för att sen bli rullande och slutligen brant uppför. Efter ca 6 km var jag helt förstörd. Game over. Hade pratat som hastigast med en tysk tjej som nämnde att cut-off för att få avsluta på berget var 21:45. I min sinnevärld och i mina förberedelser hade någon cut-off inte existerat. I alla fall inte någon som skulle påverka mig. Jag hade inte ens tänkt på den när det gick som sämst under cyklingen. Nu började jag räkna lite lätt på det hela och konstaterade att det borde kunna gå om jag höll ett typ 6:30-tempo.

Var nu ute på platt mark in mot Livigno, men det gick inte att springa. Såg i alla fall till att gå i rask takt och att absolut inte stanna. När jag kommit ca 10 km konstaterade jag att jag skulle ha 2 timmar på mig på 20 km för att klara cut-off vid T3. Kände nog att benen borde kunna springa lite och bestämde mig för att jag nog skulle ge det en chans. Skickade ett SMS till Anna där jag berättade om mina planer och informerade om att jag skulle vara tvungen att stänga av telefonen (som av någon märklig anledning var nere på 10% batterinivå trots att jag inte använt den på hela dagen) och spara batterier så att jag skulle kunna meddela när jag var på väg till T3. Och fick då till svar att cut-offen väl var vid 20:45? Ridå… Jag funderade ett tag men bestämde mig för att jag skulle avsluta loppet. Jag sket i allt vad tid och placering hette och all motivation till att pressa mig var borta. Det fick bli en avslutning på den lägre nivån, men en avslutning i alla fall. Med tanke på Annas fysiska skick (opererad i käken en vecka innan) kändes det väl också som en liten lättnad att inte ”tvinga” henne att följa med mig upp på toppen.

Veckorna innan tävlingen visst vi ju att Anna var i ganska dåligt fysiskt skick och jag hörde även runt lite efter en ersättare, dock utan lycka med tanke på att det var så pass kort varsel. När Anna sedan fick en akut operationstid en vecka dryg innan loppet var det minst sagt lite oroligt. Tanken var väl att om allt kändes ok efter en dags bilkörning och support så skulle hon hänga med upp till toppen, under premissen att det skulle ske på hennes villkor och i hennes takt. Mitt enda egentliga mål var ju att avsluta loppet. Och om det skulle kännas allt för kasst för henne så skulle V följa med till toppen istället. Förmodligen inte helt utan protester, men ändock.

Skönt att de tog en bild på mig när jag i alla fall försöker springa.

Jag stängde av telefonen och fortsatte att promenera. I princip helt ensam. Mörkret började falla och jag plockade fram min pannlampa. Det var nog tur att jag bytt till långa tights i T2 för nu började det bli lite småkyligt också. Jag gick och gick. Sprang någon km emellanåt. Fick lite kramp, men rörde mig framåt hela tiden. Kollade på klockan och insåg att det skulle bli en lång kväll och natt. På några ställen där banan gick i båda riktningarna mötte jag andra tävlanden och konstaterade att de allra flesta hade supportlöpare med sig. Ensam och energitom som jag var kände jag mig inte alls motiverad att pressa mig. Kanske att det hade kunnat funka att nå T3 innan cut-off om jag hade någon vid min sida.

Så småningom gick banan in i skogen på små stigar som ringlade sig genom ett nu beckmörkt landskap. Jag var verkligen ensam med mina demoner. Kan säga att jag hann avsluta min triathlonkarriär många gånger under den här perioden. Hann nog tänka igenom ett och annat livsval också. Tanken på IM Malaysia eller andra äventyr i höst gav jag absolut upp. Vad skulle jag liksom ha där att göra? Under långa perioder var banan helt fri från markeringar och jag undrade om jag missat någon pil eller sväng, men på något sätt gick det rätt. När jag sedan kom längst bort på banan var det ganska lättlöpt ett tag och jag tror att jag faktiskt sprang/joggade 3 km i ett sträck som längst.

När det enligt min klocka var 4 km kvar till T3 satte jag på telefonen för att meddela Anna och Valencia. Möts då av ett missat samtal och ett meddelande: ”Det är tydligen 21:45 och jag är redo med ryggsäckarna”… WFT. Jag har alltså skrivit fel cut-off-tid i den plan som jag skrivit till familjen, eller så har tävlingen ändrat tid i olika versioner av tävlingsmanualen. Initialt blir jag riktigt jäkla sur på mig själv. Då hade jag ju en timme extra och hade ju i alla fall kunnat ge det chansen. Men efter att ha avverkat de sista 3 km innan T3, som bestod av mycket backig och rejält svår trail, var jag nog inte lika säker längre på att det skulle kunna ha gått. Det var ett sådant där parti som var jobbigt till och med att gå.

Under tiden hade A och V gått upp för backen innan T3 för att möta mig lite innan. Vi hade lite kontakt via SMS. Tyvärr hade de inte riktigt lika bra koll på banan som jag, så när jag tyckte att det är en bra idé att de skulle gå lite mot mig för att möte upp mig tidigare går de helt enkelt åt fel håll. När jag kommer till vätskestationen och den sista checkpunkten innan klättringen upp på berget inser jag att de inte är där de borde vara. Med ”Hitta vänner” på telefonen försökte jag guida dem tillbaka på rätt spår så att vi ska kunna gå ner till T3 tillsammans. Vi visste inte riktigt vad som gällde för att avsluta på Plaza Placheda (den lägre nivån) men trodde att det skulle betyda att göra det långa varvet genom Livigno och sen gå tillbaka ner till T3 istället för upp på berget. Jag väntade i ca 10-15 minuter innan två fnissande tjejer dök upp, med en pannlampa och en iPhone-lampa, på den mörka stigen. Äntligen återsamlade promenerade vi ner till Plaza Placheda och T3. Eftersom batterierna på min klocka hade tagit slut började jag logga den sista biten av tävlingen med Strava på telefonen istället (Anna hade en powerbank med sig).

V kollar Snapchat eller något

Trött man med pannlampa

Iskallt källvatten är bra grejer

T3
Vid kontrollen sitter det in liten skylt som förkunnar att ”Finish Carosello 3000” är stängd och det visste vi ju redan. En funktionär frågade om jag ville avsluta nu eller om jag vill köra varvet och avsluta ”på riktigt”, fast på den lägre målgången då. På vägen ner med A och V hade jag frågat Anna om det var okej med en mils promenad (som jag misstänkte att det var) och hon svarade ”absolut”, samtidigt som V sa ”Men pappa, klart att du inte ska ha en DNF”. Så svaret till funktionären var ett solklart jakande svar. Våra ryggsäckar inventerades och vi korsade en gång till timingmattan och gav oss iväg på ytterligare lite äventyr.

Run/promenad och ”målgång”
Vi började tillsammans med promenaden genom Livigno ner till det lilla torget som låg precis vid vår lägenhet. Från vissa krogar kom spontana hejarrop emellanåt, men eftersom klockan faktiskt var strax innan midnatt var det ju inte direkt många människor ute. Planen var att V skulle få gå upp till lägenheten och lägga sig. Eftersom vi bara hade en nyckel med sig var Anna tvungen att hänga med upp till lägenheten och jag väntad väl i ytterligare 10 minuter. Men hade ju släppt allt det här med tid, placering och sånt så det spelade inte någon större roll. Vi hade 1:30 på oss att klara av 7 km så det skulle inte vara något större problem.

Anna kom tillbaka och strax efter torget svängde vi upp till vänster och började gå uppför en slalombacke. En dryg km och nästan 200 m uppför var faktiskt ganska jobbigt. Även om jag nu hade lite mer kraft i benen så kändes det. Märkte att Anna inte var helt bekväm med stigningen och blev återigen lite lättad av att inte behöva ta med henne hela vägen till toppen. I backen såg vi några pannlampor bakom oss. När det sen väl planade ut började de springa lite lätt och passerade oss. Vi hade dock ingen brådska utan tog det hela som en mörk äventyrspromenad i skogen. Tror att vi blev passerade av 5 eller 6 par under den avslutande delen.

Även om det var becksvart var vyn ner mot Livigno och den upplysta dalen väldigt mäktig. Det var småkyligt, men inte så att man frös så länge som man höll igång. När vi väl var upp i slalombacken var det ca 3 km fram till vätskestationen och den absolut sista checkpointen innan man skulle ge sig upp på berget. Även detta var ett parti som såg ganska lätt ut på kartan men i själva verket var ett riktigt knixigt parti med småbackar hela tiden och knepigt underlag. Vid vätskestationen svängde vi vänster ner till Plaza Placheda istället för de avslutande 4,5 km uppför berget. Kändes ganska skönt just då. Jag, eller egentligen vi, hade just liksom då varit igång i nästan 20 timmar och vakna i 22. På väg ner för berget under den sista km i tävlingen såg vi några pannlampor bakom oss. Vi bestämde oss för att jogga lite lätt för att i alla fall säkerställa att vi inte kom absolut sist.

Jag passerade ”mållinjen” utan några som helst trumpeter, pukor och fanfarer. Tom på energi och tom på känslor. När jag stannade till, satte mig ner och kände efter lite kände jag att jag väldigt trött i benen och ganska illamående. Fick i mig lite varm dryck samtidigt som Anna åt lite. Efter en kort bilfärd till lägenheten blev det en lång och välbehövlig dusch följt av några timmars usel sömn.

"I'm an Icon" - det vete fasen...

Alla vi härliga människor med fel färg på tröjan

Post-race
Vet inte om det hela ovan låter som en radda av ursäkter och om och men. Har rannsakat mig själv väldigt mycket (jag hade ju ganska gott om tid till det under min avslutande ”löpning”) och funderat på vad som gick fel. Jag ska inte sticka under stol med att jag är väldigt missnöjd med utfallet, även om jag är nöjd med att jag faktiskt avslutade det hela. Min målsättning inför tävlingen ju egentligen ”klara av”, alltså att slutföra. Men det innefattade ju också en avslutning på toppen, vilket jag inte klarade av. Å andra sidan tror jag att det är många i mitt läge som skulle ha lagt av efter Stelvio eller efter någon mil på löpningen när man insåg att det inte skulle fungera.

Jag tror i alla fall att jag kan konstatera två specifika saker; dels att jag gravt underskattat tävlingen vad det gäller svårighetsgraden, dels att jag faktiskt har lite otur med min mage, vad det nu än var som var fel med den. Är det en stressreaktion så är det ju inte så mycket mer att göra än att testa igen (erfarenhet) och handlar det om att jag fått i mig något dåligt kvällen innan så är det ju inte heller så mycket att göra något åt. Kombinationen av dessa två saker blev dock inte bra. Sen kan man ju fråga sig om det här med att ta sig till mållinjen var ”pannben” (gillar egentligen inte begreppet, men det syftar väl på någon slags mental styrka), envishet eller helt enkelt bara dumhet. Två saker är i alla fall säkra; jag hade mått psykiskt betydligt sämre idag om jag inte avslutat tävlingen och jag riskerar inte någon hälsa genom att gå en mara.

Under vandringen i skogen hann jag både ifrågasätta min träning, mitt tävlande och allt möjligt annat. Jag var helsäker på att inte åka till Malaysia och att aldrig mer ge mig på någon extrem triathlon. Jag kände det som om att jag svikit familjen, svikit de som tror på mig och är intresserade av det som jag pysslar med. ”Vad är det för mening att lägga ner så mycket tid och kraft och sen inte ens kunna avsluta på riktig, kasst ju!”. Efter några timmars sömn och lite kolhydrater i kroppen började jag dock omvärdera det hela. Dels tänkte jag på att jag sett vuxna karlar sitta hålögda och i princip gråta längst vägkanten på cyklingen (av 169 startande var det 40 st som bröt eller inte kom i mål), dels tänkte jag på att jag lyckats ställa om min målbild och mitt mindset under tävlingen när jag visste att jag inte alls skulle nå mina mål och slutligen att det här faktiskt inte är något som vem som helst skulle klara av. Oavsett om det handlar om målgång på toppen eller i dalen. Lite extra tydligt blir det ju när Jonas säger att det här var den jobbigaste och svåraste Xtri:n han gjort och att erfarne Peter rankar den på samma sätt. Och som sagt var, Xtri är inte Ironman.

Efter en dag med shopping, spa och mat var vi som nya människor

Lessons learned
Lita på din support.
Mitt enda jobb under en sådan här tävling är att simma, cykla och springa. Resten ska min support sköta och jag ska fasen göra som de säger och inte ifrågasätta eller förhandla. Om Anna säger att jag ska äta en smörgås så ska jag göra det. Om Valencia säger ”hoppa” så ska jag göra det. Givetvis skulle vi ha sådan sak bättre utklarad innan tävlingen, men nu vet vi till nästa gång.

Lämna inget åt slumpen, ha planer för alla scenarion, specifikt: ha en alternativ energiplan. 
Lite som en fortsättning på ovan. Om jag inte får i mig den tänkta energin måste jag få i mig energi på annat sätt. Annars går det åt skogen. Om benen krampar halvvägs in i en klättring, ta då ett lite längre stopp med massage eller liknande för att häva i stället för en massa små stopp. Kanske inte funkar bra det heller, men var i alla fall förberedd.

Satsa på att ha löpsupport så mycket som möjligt.
Nu hade det nog med tanke på Annas fysiska status inte varit möjligt med någon längre löpsupport, men 30 km själv är inte någon höjdare. För mig hade det definitivt gjort skillnad att ha någon som väntade efter 10 km och sprang med mig till T3. Ensam med en pannlampa i skogen är det svårt att hitta motivation.

Underskatta inte skiten.
Behöver väl inte sägas mycket tydligare än så. Det finns inga lätta tävlingar på den här nivån.

Stanna inte så ofta.
Under cyklingen är jag stillastående i nästan 1:15. Vissa delar förklarliga såsom vid vägarbeten och så men vissa delar också som en följd av att jag stannat den där första gången. Ju längre in i cyklingen som du kan undvika att stanna, den där kanske lite onödiga första gången, desto snabbare kommer det att gå. Motsvarande tanke på löpningen är väl steget mellan att springa och att gå. Även om det i mitt fall liksom var över redan då.

Don’t be a wuss.
HTFU. Bit ihop. Kämpa. Etc. Mitt mediokra resultat till trots tycker jag nog faktiskt att jag bet ihop ganska bra. Men så länge som man inte kraschar och skadar sig går det nog alltid att bita ihop lite till…

Och givetvis: HA KUL!