Icon Extreme Triathlon [RR] - del 2

Fortsättning på det här inlägget.

Stelvio kan väl inte beskrivas som något annat än episkt. Illamåendet var tillbaka och benen var som gelé efter redan några km. Hade kommit överens med A&V att de skulle försöka stanna typ var 5:e km och kolla läget. Men även om det mesta kändes som skit så gick det i alla fall framåt. Den första rejäla krisen kom efter ca 13 km och strax innan hårnålarna satte igång på allvar. Det var mycket trafik (många motorcyklar som inte tänkte mycket säkerhet och förvånansvärt många italienare som körde ganska illa trots cyklingens ställning som nationalsport i Italien) och emellanåt kunde det bli nästan stillastående i kurvorna. Som trött cyklist är det inte någon höjdare att behöva klicka ur och stanna på en trång väl när det lutar 10% eller mer. När en bil tvärbromsar framför mig precis efter en kurva är det dock precis det som händer. Jag har haft lite krampkänningar innan och nu slår den till med full kraft i framsida lår. Jag skriker ut min smärta, frustration och ilska både en och flera gånger. Så till den milda grad att jag skrämmer upp ett franskt supporterteam som kommer springande upp för att hjälpa mig. Jag är tvungen att ägna avsevärd tid åt att häva krampen som är skoningslös samtidigt som jag stapplade nedför backen med fransmännen bakom mig med cykeln. De talar givetvis inte engelska men förstår att mina ben inte mår så bra. Nere i kurvan kan jag häva mig upp på cykeln och fransmännen kan under hejarop knuffa igång mig. Efter den incidenten hade jag ytterligare en personlig hejarklack; fransmännen (4 st) stannade typ varannan km under resten av cyklingen och varje gång jag passerade tjoade de som bara den ”Allez allez Mattias!”, gjorde vågen etc. Sporrande, men nästan så att jag hade lite dåligt samvete om jag kände mig svag när jag passerade eller inte lyckades le samtidigt.

På ceremonin dagen efter träffade jag fransmännen och deras deltagare i kön till lunchen. Jag log stort och förklarade hur värdefullt deras stöd varit. Introducerade Anna och tackade av hela mitt hjärta. Jag tror inte att de förstod mycket av det jag sa men de såg i alla fall fortfarande lika glada ut.

Efter den första krisen kom kriserna ganska tätt. Det gick framåt men krampen lurade ständigt runt hörnet och jag fick fortfarande inte i mig tillräckligt med energi. Stannade flera gånger för att häva kramp. A&V försökte få i mig några kex; jag åt några och kastade sedan resten i diket när jag hoppades att de inte såg. I botten på den sista delen av klättringen, där man liksom kan se hela serpentinvägen och vägen upp till toppen lyckades jag faktiskt njuta lite av omgivningarna och ändå uppskatta hur privilegierad jag är som får uppleva en sådan sak. A&V hade stannat vid en bäck med underbart kallt och kristallklart vatten där jag både drack och virade en iskall blöt handduk runt mina ben för att få lite lindring. Till saken hör nu också att det hade blivit rejält varmt. Termometern i bilen visade 27-28 grader och det var helt vindstilla. Kontrasten mot morgonens (nattens) 5 grader och kalla simning var ganska stor.

Snö!

En bruten man som accepterar lite iste.

Efter typ 2 timmar och 50 minuter var det sedan äntligen över. Stelvio alltså. Inte Icon Extreme Triathlon. Av den tiden var ca 25 minuter stillastående. Kanske en av de långsammaste Stelvioklättringarna någonsin… På toppen mötte jag upp A&V och fyllde på lite energiförråd. Satte på mig en vindväst eftersom en knappt 2 mil lång utförskörning till Bormio väntade. Tänkte att det borde räcka eftersom det var så pass varmt. Meddelade A&V att jag inte behövde något mer på ett tag och att de skulle stanna några km in på nästa klättring, dagens sista, som inte skulle vara mer än 8 km. De skulle stanna en sväng i passet och fixa något att äta samtidigt som jag gav mig av.

Jag hade fel… Först avseende vindvästen; den räckte inte alls. På andra sidan passet var det inte alls lika varmt och jag började omgående att frysa granska rejält utan att kunna göra något åt det. Den omedelbara effekten av den fysiska tröttheten och kylan var också att jag direkt blev sömnig. Så där så att jag var tvungen att kämpa lite för att hålla ögonen öppna. Och det är väl kanske inte någon helt angenäm känsla när man susar i 40-80 knyck nedför serpentinsvängarna. Men det gick bra och strax var jag nere på 1300 meters höjd i Bormio och (inte alls) redo för ytterligare en stigning. Så dags för nästa fel; klättringen som jag trodde var 8 km var inte alls 8 km, utan nästan 16 km och 900 höjdmeter. När siffrorna dök upp på min cykeldator sjönk min moral (som redan var i botten) som en sten.

Iskallt vatten på stumma ben

Av den här bilden att döma hade Anna en lite mer avslappnad upplevelse av Stelvio

Den sista klättringen upp till Foscagnopasset (2291m över havet) var sen en långdragen kamp med en tydlig förlorare; Mattias Krantz… Jag var tömd på energi både mentalt och fysiskt. Stannade med A&V en gång och ett par gånger helt själv bara för att samla kraft för att ta mig vidare. För att addera på misären lite hade det dessutom börjat regna ganska rejält. Inte så att det direkt var kallt, men tillräckligt för att man skulle bli nedsprutad av varje passerande bil. Väl uppe på toppen av det sista passet gick ändå en liten stöt av välbefinnande igenom kroppen. Jag skulle inte behöva klättra en meter till. I alla fall inte på cykeln. Rullade nedför i knappt 5 km och svängde sedan som en bruten man in till T2. Jag hade fått i mig kanske hälften av den tänkta energin. Under en cykling som tagit minst 2 timmar längre än vad jag tänkt mig.

T2
Redan tidigare under dagen hade jag meddelat A&V att jag nog ville byta om helt och hållet i T2 med tanke på tidigare olycka. Hade bara packat ner ett par långa tights till löpningen (i händelse av kallt väder) men det fick duga ändå. Hade som tur var med en extra kortärmad tröja också. Att få både av på och sig kläder i det skick jag var i, trött och krampad, var inte helt lätt. Visste ju sedan länge att löpningen skulle bli en enda lång kamp för överlevnad så jag kan inte påstå att jag hade direkt bråttom (tror att växlingen tog typ 13 minuter). Fick på mig min vätskeväst och gav mig sedan ut på vad som skulle bli den längsta maran i hela mitt liv.

Valencia spanar efter pappa på toppen av passet

Det sista smärtsamma rycket

Run
Första milen ner till Livigno skulle ju vara lätt nedför och lättsprunget. Jag rullar den biten i ett lätt och behagligt tempo så får vi ser hur jag känner mig sen. Så tänkte jag. Och det var fel, fel, fel… Efter knappt 2 km kom en uppförsbacke, och jag fick kramp direkt. Sen gick den lätta utförslöpningen över i ganska stenig trail, som först gick brant nedför för att sen bli rullande och slutligen brant uppför. Efter ca 6 km var jag helt förstörd. Game over. Hade pratat som hastigast med en tysk tjej som nämnde att cut-off för att få avsluta på berget var 21:45. I min sinnevärld och i mina förberedelser hade någon cut-off inte existerat. I alla fall inte någon som skulle påverka mig. Jag hade inte ens tänkt på den när det gick som sämst under cyklingen. Nu började jag räkna lite lätt på det hela och konstaterade att det borde kunna gå om jag höll ett typ 6:30-tempo.

Var nu ute på platt mark in mot Livigno, men det gick inte att springa. Såg i alla fall till att gå i rask takt och att absolut inte stanna. När jag kommit ca 10 km konstaterade jag att jag skulle ha 2 timmar på mig på 20 km för att klara cut-off vid T3. Kände nog att benen borde kunna springa lite och bestämde mig för att jag nog skulle ge det en chans. Skickade ett SMS till Anna där jag berättade om mina planer och informerade om att jag skulle vara tvungen att stänga av telefonen (som av någon märklig anledning var nere på 10% batterinivå trots att jag inte använt den på hela dagen) och spara batterier så att jag skulle kunna meddela när jag var på väg till T3. Och fick då till svar att cut-offen väl var vid 20:45? Ridå… Jag funderade ett tag men bestämde mig för att jag skulle avsluta loppet. Jag sket i allt vad tid och placering hette och all motivation till att pressa mig var borta. Det fick bli en avslutning på den lägre nivån, men en avslutning i alla fall. Med tanke på Annas fysiska skick (opererad i käken en vecka innan) kändes det väl också som en liten lättnad att inte ”tvinga” henne att följa med mig upp på toppen.

Veckorna innan tävlingen visst vi ju att Anna var i ganska dåligt fysiskt skick och jag hörde även runt lite efter en ersättare, dock utan lycka med tanke på att det var så pass kort varsel. När Anna sedan fick en akut operationstid en vecka dryg innan loppet var det minst sagt lite oroligt. Tanken var väl att om allt kändes ok efter en dags bilkörning och support så skulle hon hänga med upp till toppen, under premissen att det skulle ske på hennes villkor och i hennes takt. Mitt enda egentliga mål var ju att avsluta loppet. Och om det skulle kännas allt för kasst för henne så skulle V följa med till toppen istället. Förmodligen inte helt utan protester, men ändock.

Skönt att de tog en bild på mig när jag i alla fall försöker springa.

Jag stängde av telefonen och fortsatte att promenera. I princip helt ensam. Mörkret började falla och jag plockade fram min pannlampa. Det var nog tur att jag bytt till långa tights i T2 för nu började det bli lite småkyligt också. Jag gick och gick. Sprang någon km emellanåt. Fick lite kramp, men rörde mig framåt hela tiden. Kollade på klockan och insåg att det skulle bli en lång kväll och natt. På några ställen där banan gick i båda riktningarna mötte jag andra tävlanden och konstaterade att de allra flesta hade supportlöpare med sig. Ensam och energitom som jag var kände jag mig inte alls motiverad att pressa mig. Kanske att det hade kunnat funka att nå T3 innan cut-off om jag hade någon vid min sida.

Så småningom gick banan in i skogen på små stigar som ringlade sig genom ett nu beckmörkt landskap. Jag var verkligen ensam med mina demoner. Kan säga att jag hann avsluta min triathlonkarriär många gånger under den här perioden. Hann nog tänka igenom ett och annat livsval också. Tanken på IM Malaysia eller andra äventyr i höst gav jag absolut upp. Vad skulle jag liksom ha där att göra? Under långa perioder var banan helt fri från markeringar och jag undrade om jag missat någon pil eller sväng, men på något sätt gick det rätt. När jag sedan kom längst bort på banan var det ganska lättlöpt ett tag och jag tror att jag faktiskt sprang/joggade 3 km i ett sträck som längst.

När det enligt min klocka var 4 km kvar till T3 satte jag på telefonen för att meddela Anna och Valencia. Möts då av ett missat samtal och ett meddelande: ”Det är tydligen 21:45 och jag är redo med ryggsäckarna”… WFT. Jag har alltså skrivit fel cut-off-tid i den plan som jag skrivit till familjen, eller så har tävlingen ändrat tid i olika versioner av tävlingsmanualen. Initialt blir jag riktigt jäkla sur på mig själv. Då hade jag ju en timme extra och hade ju i alla fall kunnat ge det chansen. Men efter att ha avverkat de sista 3 km innan T3, som bestod av mycket backig och rejält svår trail, var jag nog inte lika säker längre på att det skulle kunna ha gått. Det var ett sådant där parti som var jobbigt till och med att gå.

Under tiden hade A och V gått upp för backen innan T3 för att möta mig lite innan. Vi hade lite kontakt via SMS. Tyvärr hade de inte riktigt lika bra koll på banan som jag, så när jag tyckte att det är en bra idé att de skulle gå lite mot mig för att möte upp mig tidigare går de helt enkelt åt fel håll. När jag kommer till vätskestationen och den sista checkpunkten innan klättringen upp på berget inser jag att de inte är där de borde vara. Med ”Hitta vänner” på telefonen försökte jag guida dem tillbaka på rätt spår så att vi ska kunna gå ner till T3 tillsammans. Vi visste inte riktigt vad som gällde för att avsluta på Plaza Placheda (den lägre nivån) men trodde att det skulle betyda att göra det långa varvet genom Livigno och sen gå tillbaka ner till T3 istället för upp på berget. Jag väntade i ca 10-15 minuter innan två fnissande tjejer dök upp, med en pannlampa och en iPhone-lampa, på den mörka stigen. Äntligen återsamlade promenerade vi ner till Plaza Placheda och T3. Eftersom batterierna på min klocka hade tagit slut började jag logga den sista biten av tävlingen med Strava på telefonen istället (Anna hade en powerbank med sig).

V kollar Snapchat eller något

Trött man med pannlampa

Iskallt källvatten är bra grejer

T3
Vid kontrollen sitter det in liten skylt som förkunnar att ”Finish Carosello 3000” är stängd och det visste vi ju redan. En funktionär frågade om jag ville avsluta nu eller om jag vill köra varvet och avsluta ”på riktigt”, fast på den lägre målgången då. På vägen ner med A och V hade jag frågat Anna om det var okej med en mils promenad (som jag misstänkte att det var) och hon svarade ”absolut”, samtidigt som V sa ”Men pappa, klart att du inte ska ha en DNF”. Så svaret till funktionären var ett solklart jakande svar. Våra ryggsäckar inventerades och vi korsade en gång till timingmattan och gav oss iväg på ytterligare lite äventyr.

Run/promenad och ”målgång”
Vi började tillsammans med promenaden genom Livigno ner till det lilla torget som låg precis vid vår lägenhet. Från vissa krogar kom spontana hejarrop emellanåt, men eftersom klockan faktiskt var strax innan midnatt var det ju inte direkt många människor ute. Planen var att V skulle få gå upp till lägenheten och lägga sig. Eftersom vi bara hade en nyckel med sig var Anna tvungen att hänga med upp till lägenheten och jag väntad väl i ytterligare 10 minuter. Men hade ju släppt allt det här med tid, placering och sånt så det spelade inte någon större roll. Vi hade 1:30 på oss att klara av 7 km så det skulle inte vara något större problem.

Anna kom tillbaka och strax efter torget svängde vi upp till vänster och började gå uppför en slalombacke. En dryg km och nästan 200 m uppför var faktiskt ganska jobbigt. Även om jag nu hade lite mer kraft i benen så kändes det. Märkte att Anna inte var helt bekväm med stigningen och blev återigen lite lättad av att inte behöva ta med henne hela vägen till toppen. I backen såg vi några pannlampor bakom oss. När det sen väl planade ut började de springa lite lätt och passerade oss. Vi hade dock ingen brådska utan tog det hela som en mörk äventyrspromenad i skogen. Tror att vi blev passerade av 5 eller 6 par under den avslutande delen.

Även om det var becksvart var vyn ner mot Livigno och den upplysta dalen väldigt mäktig. Det var småkyligt, men inte så att man frös så länge som man höll igång. När vi väl var upp i slalombacken var det ca 3 km fram till vätskestationen och den absolut sista checkpointen innan man skulle ge sig upp på berget. Även detta var ett parti som såg ganska lätt ut på kartan men i själva verket var ett riktigt knixigt parti med småbackar hela tiden och knepigt underlag. Vid vätskestationen svängde vi vänster ner till Plaza Placheda istället för de avslutande 4,5 km uppför berget. Kändes ganska skönt just då. Jag, eller egentligen vi, hade just liksom då varit igång i nästan 20 timmar och vakna i 22. På väg ner för berget under den sista km i tävlingen såg vi några pannlampor bakom oss. Vi bestämde oss för att jogga lite lätt för att i alla fall säkerställa att vi inte kom absolut sist.

Jag passerade ”mållinjen” utan några som helst trumpeter, pukor och fanfarer. Tom på energi och tom på känslor. När jag stannade till, satte mig ner och kände efter lite kände jag att jag väldigt trött i benen och ganska illamående. Fick i mig lite varm dryck samtidigt som Anna åt lite. Efter en kort bilfärd till lägenheten blev det en lång och välbehövlig dusch följt av några timmars usel sömn.

"I'm an Icon" - det vete fasen...

Alla vi härliga människor med fel färg på tröjan

Post-race
Vet inte om det hela ovan låter som en radda av ursäkter och om och men. Har rannsakat mig själv väldigt mycket (jag hade ju ganska gott om tid till det under min avslutande ”löpning”) och funderat på vad som gick fel. Jag ska inte sticka under stol med att jag är väldigt missnöjd med utfallet, även om jag är nöjd med att jag faktiskt avslutade det hela. Min målsättning inför tävlingen ju egentligen ”klara av”, alltså att slutföra. Men det innefattade ju också en avslutning på toppen, vilket jag inte klarade av. Å andra sidan tror jag att det är många i mitt läge som skulle ha lagt av efter Stelvio eller efter någon mil på löpningen när man insåg att det inte skulle fungera.

Jag tror i alla fall att jag kan konstatera två specifika saker; dels att jag gravt underskattat tävlingen vad det gäller svårighetsgraden, dels att jag faktiskt har lite otur med min mage, vad det nu än var som var fel med den. Är det en stressreaktion så är det ju inte så mycket mer att göra än att testa igen (erfarenhet) och handlar det om att jag fått i mig något dåligt kvällen innan så är det ju inte heller så mycket att göra något åt. Kombinationen av dessa två saker blev dock inte bra. Sen kan man ju fråga sig om det här med att ta sig till mållinjen var ”pannben” (gillar egentligen inte begreppet, men det syftar väl på någon slags mental styrka), envishet eller helt enkelt bara dumhet. Två saker är i alla fall säkra; jag hade mått psykiskt betydligt sämre idag om jag inte avslutat tävlingen och jag riskerar inte någon hälsa genom att gå en mara.

Under vandringen i skogen hann jag både ifrågasätta min träning, mitt tävlande och allt möjligt annat. Jag var helsäker på att inte åka till Malaysia och att aldrig mer ge mig på någon extrem triathlon. Jag kände det som om att jag svikit familjen, svikit de som tror på mig och är intresserade av det som jag pysslar med. ”Vad är det för mening att lägga ner så mycket tid och kraft och sen inte ens kunna avsluta på riktig, kasst ju!”. Efter några timmars sömn och lite kolhydrater i kroppen började jag dock omvärdera det hela. Dels tänkte jag på att jag sett vuxna karlar sitta hålögda och i princip gråta längst vägkanten på cyklingen (av 169 startande var det 40 st som bröt eller inte kom i mål), dels tänkte jag på att jag lyckats ställa om min målbild och mitt mindset under tävlingen när jag visste att jag inte alls skulle nå mina mål och slutligen att det här faktiskt inte är något som vem som helst skulle klara av. Oavsett om det handlar om målgång på toppen eller i dalen. Lite extra tydligt blir det ju när Jonas säger att det här var den jobbigaste och svåraste Xtri:n han gjort och att erfarne Peter rankar den på samma sätt. Och som sagt var, Xtri är inte Ironman.

Efter en dag med shopping, spa och mat var vi som nya människor

Lessons learned
Lita på din support.
Mitt enda jobb under en sådan här tävling är att simma, cykla och springa. Resten ska min support sköta och jag ska fasen göra som de säger och inte ifrågasätta eller förhandla. Om Anna säger att jag ska äta en smörgås så ska jag göra det. Om Valencia säger ”hoppa” så ska jag göra det. Givetvis skulle vi ha sådan sak bättre utklarad innan tävlingen, men nu vet vi till nästa gång.

Lämna inget åt slumpen, ha planer för alla scenarion, specifikt: ha en alternativ energiplan. 
Lite som en fortsättning på ovan. Om jag inte får i mig den tänkta energin måste jag få i mig energi på annat sätt. Annars går det åt skogen. Om benen krampar halvvägs in i en klättring, ta då ett lite längre stopp med massage eller liknande för att häva i stället för en massa små stopp. Kanske inte funkar bra det heller, men var i alla fall förberedd.

Satsa på att ha löpsupport så mycket som möjligt.
Nu hade det nog med tanke på Annas fysiska status inte varit möjligt med någon längre löpsupport, men 30 km själv är inte någon höjdare. För mig hade det definitivt gjort skillnad att ha någon som väntade efter 10 km och sprang med mig till T3. Ensam med en pannlampa i skogen är det svårt att hitta motivation.

Underskatta inte skiten.
Behöver väl inte sägas mycket tydligare än så. Det finns inga lätta tävlingar på den här nivån.

Stanna inte så ofta.
Under cyklingen är jag stillastående i nästan 1:15. Vissa delar förklarliga såsom vid vägarbeten och så men vissa delar också som en följd av att jag stannat den där första gången. Ju längre in i cyklingen som du kan undvika att stanna, den där kanske lite onödiga första gången, desto snabbare kommer det att gå. Motsvarande tanke på löpningen är väl steget mellan att springa och att gå. Även om det i mitt fall liksom var över redan då.

Don’t be a wuss.
HTFU. Bit ihop. Kämpa. Etc. Mitt mediokra resultat till trots tycker jag nog faktiskt att jag bet ihop ganska bra. Men så länge som man inte kraschar och skadar sig går det nog alltid att bita ihop lite till…

Och givetvis: HA KUL!

Icon Extreme Triathlon [RR] - del 1

Oj vad jag hade fel om så mycket. Jag hade nog tänkt i termer av att det skulle vara ungefär som att göra en Ironman fast med lite mer höjdmeter på cyklingen och lite tuffare löpning. Och med egen support istället för fasta aid stations… Typ så. Och det var verkligen helt fel. Det blev istället en av mina i särklass tuffaste dagar hittills i livet. Och så här i efterhand känns det som om det i praktiken var över redan efter 10 minuter. Fast det visst jag ju förstås inte då.

Starten. Ser mäktigt ut här i alla fall. I vattnet kände man sig väldigt liten...

Pimpad bil!

Pre-race
Det mesta gick nog enligt plan. Resan funkade. Cykeln kom med och allt och alla fick plats i hyrbilen. Lägenheten var helt okej och vi inkvarterade oss i Livigno på onsdag kväll. Jag stack ut och sprang en sväng direkt och tyckte att benen fungerade bra. Pulsen stack förvisso iväg en del (andningen likaså) men det var väl helt i linje med förväntningarna på 1800 m höjd. Morgonen efter (på torsdagen) körde jag de vanliga förberedelserna med ca en kvart av varje gren. Vattnet var kallt men det kändes ändå hanterbart. Gissade på att det var ca 14-15 grader. Dock kände jag igen känslan från Boulder när jag simmade; känslan av att jag inte får in lika mycket luft, eller syre, vid varje andetag när jag andas. Och exakt så är ju egentligen. Cyklingen kändes bra bortsett från att min Garmin helt plötsligt fick för sig att inte känna igen mina kraftmätare. Det enda som stack ut var väl egentligen att pulsen stack ännu lite mer på löpningen än dagen innan. Men fortfarande med pigga ben. På eftermiddagen fixade vi registreringen, gick på race briefing (träffade på Peter Oom som verkade laddad), plockade ihop utrustningen och pimpade bilen. Jag åt pasta (utan kött) och kom sedan i säng hyfsat tidigt. Sov sedan ändå helt okej för att vara innan tävling. Men kan ju inte påstå att jag (eller min familj för den delen) var helt pigga när klockan ringde vid 03:00.

Jag fick i mig lite frukost bestående av yoghurt, kaffe, vitt bröd med honung och juice. Försökte att gå på toaletten, men det gick inte alls. När vi väl kom ut visade det sig att det var typ skitkallt ute (5 grader enligt termometern i bilen). Jag försökte att tänka positiva tankar så som att det skulle vara varmare i vattnet än i luften i alla fall. Vi åkte sen till startområdet vid Aquagranda Livigno (och Lago Gallo) och hämtade ut GPS-tracker och simmössa. I kön till uthämtningen hörde jag svenska bakom mig och identifierade därmed den tredje svensken i tävlingen – Jonas – som visade sig vara en trevlig Norrköpingsbo med betydligt mer Xtri-erfarenhet än jag. Vi var båda överens om att simningen nog skulle vara kall, att cyklingen skulle bli jobbig och att löpningen såg ganska så beskedlig ut bortsett från de sista 5 km upp till toppen. Avseende det sista hade vi båda rejält fel… Jag gjorde sen ytterligare ett försök att gå på toaletten, men lyckades inte. Därefter gick jag och Valencia till växlingsområdet och ställde i ordning det sista med cykel och utrustning. Pussade på tjejerna och gick sedan till startfållan.

Redan innan start begick jag sen mina första två misstag; dels såg jag inte till att doppa mig innan och dels säkerställde jag inte att mina simglasögon var imfria. Att doppa sig innan bli nog extra viktigt i det kalla vattnet (som aviserades till ca 14 grader) och när det är så pass kallt i luften. Dels är själva starten ett sådant pass adrenalinpåslag ändå och dels hinner man värma upp vattenhinnan innanför våtdräkten något. Vad gäller glasögonen hade jag haft på imskyddsmedel, men inte sköljt ordentligt i tid (egentligen skulle jag haft nya glasögon eller iaf sett till att köra på diskmedel innan). Den imma som jag nu fick var ganska ödesdiger för min simning.

Swim
(Varning för jobbiga detaljer nedan)
05:15 ljöd tutan och vi gled iväg i det kalla vattnet i den kolsvarta natten. Noterade ganska direkt imman på glasögonen och att jag inte såg de andras bojar särskilt väl. Tyckte mig dock kunna se åtminstone en ljuspunkt långt bort som jag borde kunna sikta på (det skulle vara 2 riktningsbojar på vägen ut till de två vändbojarna). Ganska snabbt började jag känna att något inte stod rätt till med mig. Försökte starta lugnt, men pulsen stack rejält och jag började hyperventilera. Blev påsimmad ett par gånger och var plötsligt tillbaka till min OW-simnming från 2012 och kände mig helt lost. Vet inte om det var kylan, stundens allvar, mörkret eller något som fick mig att helt tappa tron på min egen simförmåga, men helt plötslig låg jag där och bröstsimmade, plockade av mig glasögonen för att se var jag skulle och funderade på om det var värt det här.

Efter vad som kändes som en evighet tog jag mig samman och försökte att simma frisim lite försiktigt. Insåg direkt att två-taktsandning skulle behövas för att få ordentligt med syre och att det var väldigt lugn simning som gällde. Precis när jag började få lite fart och började tycka att det var ok att doppa huvudet kom nästa smäll; jag blev akut bajsnödig. Så här som man kan bli när man är ute och springer. Nu är det dock inte så lätt att hantera när man befinner sig i en våtdräkt typ 500 m från land. Det som följde därefter var en enda lång kamp mot att inte bajsa på sig och samtidigt ta sig framåt. Och helst åt rätt håll. Vilket inte var så lätt eftersom jag varken såg andra simmare eller några siktbojar ordentligt. Som tur var hade jag autolap på 50 m på klockan så jag fick i alla fall någon slags indikation på att det gick framåt. Var tvungen att stanna flera gånger för att simma lite bröstsim, skölja bort imman från glasögonen och ta ut ett nytt riktmärke. Och knipa lite…

Startfållan - till höger och lite ur fokus (talande) är jag.

Starten har gått

Det hela blev nu en väldigt lång pina. Hade ju sagt innan loppet att jag längtade tills det att simningen skulle vara överspelad och det gällde nu verkligen mer än någonsin. Efter vad som kändes som en evighet var jag framme vid den bortre vändbojen och kunde nu se lite andra simmare runt mig. När jag vände runt den andra vändbojen kunde jag skymta stranden med start och mål. Solen började nu också så sakteliga tränga bort mörkret. Inte för att det gjorde mig så mycket gladare eftersom jag fortfarande kämpade mot mina behov. Simmade på mot vad jag trodde var den delen på stranden som vi skulle gå upp på. Det visade sig vara fel sida (elden som jag siktade mot låg på till vänster, jag skulle till höger på stranden). När jag stannade till för att skölja ur glasögonen och hitta ett nytt riktmärke upptäckte jag att jag var alldeles ensam. Långt långt till höger kunde jag skymta några simmare men såg inte en enda kajak eller annan båt. Då passade även krampen att slå till i höger framsida lår. Så där var jag nu, helt ensam mitt i en iskall sjö strax efter 6 på morgonen, skitnödig som bara den och mer än en km till land. Misströstade och skrek lite för mig själv…  Lyckades dock häva krampen och ta mig vidare. Inte vackert, inte snabbt, men framåt. Efter ett tag dök en kajak upp och pekade ut ett lite bättre riktmärke åt mig eftersom jag nu var rejält ur kurs.

När jag äntligen började skymta botten under mig kunde jag också höra Anna och Valencia tjoa på stranden. Hade nu i alla fall klarat av den i särklass värsta simningen i mitt liv, om än på en riktigt usel tid. Enligt GPS:en simmade jag över 300 m för långt på den alldeles rikskassa tiden 1:27… Men, många stopp blev det för att hantera mage, riktning och imma. Det intressanta i sammanhanget är väl dock att jag simmade ca 300 m för långt och att jag hade nästan 40 pers (av 125 finishers) som faktiskt simmade långsammare. Just då var jag helt övertygad om att jag var typ sist.

Mäktigt ändå. Och utspritt

T1
Under själva simningen hade jag fokuserat så mycket på min mage att jag inte riktigt tänkt på kylan. När jag väl kom upp ur vattnet konstaterade jag att jag var rejält nedkyld. Så här med ofrivilliga skakningar och tandgnisslande. Valencia, som skulle ta hand om första bytet, ledde mig uppför mattan och in mot tältet. Förmodligen var det alldeles för många nakna gubbar där inne för att det skulle vara bekvämt för en 14-årig tjej, men det verkade hon inte bry sig allt för mycket om då. Jag lyckades få ur mig att jag akut måste till en toalett. Det fanns ingen bajamaja i transition så funktionärerna pekade mot ett litet hus med turistinformation på andra sidan vägen. Och för att komma dit var jag tvungen att tråckla mig igenom avspärrningarna. Det fanns inte några skyltar på huset utan vi fick rycka i alla dörrar tills vi till slut hittade en toalett. Lättnaden var enorm och jämförbar med någon slags explosion. Men tyvärr var jag tvungen att konstatera att jag inte lyckats knipa helt och hållet… Triathlon kan vara en väldigt glamorös sport emellanåt. Var tvungen att lösa det så gott det gick med papper och vatten. Under en tid som kändes som en evighet.

Stillasittande och -stående märkte jag nu att jag dels mådde ganska dåligt och att mina skakningar var ganska rejäla. Stackars V hjälpte mig på med strumpor, skor, extra speedtop (med långa armar) och handskar. En funktionär försåg mig med varm dryck som jag försökte få i mig utan att spilla. Det enda jag tänkte på var att komma igång och cykla så att jag skulle kunna få upp värmen. Förstod också att mitt crew kanske inte direkt gillade vad de såg. Jag lyckades i alla fall kravla mig upp på hojen och trampa iväg så sakteliga. Tror att T1 tog nästan 15 minuter. Värre än Borås alltså.

Bike
Jag började att trampa som besatt i förhoppningen om att få upp värmen. Det gick så där eftersom det fortfarande var ganska kallt i luften. Det började med några platta km genom och ut ur Livigno och sen var det ganska direkt dags att börja klättra. Första klättringen upp till Forcola-passet (2315m höjd) var på ca 10 km och 500 höjdmeter. Pigga ben initialt (illa vore ju annars) och jag nötte på i ett tempo som kanske var lite högre än tänkt, men fokus låg mest på att få upp värmen. A&V hade stannat till en bit upp i backen och undrade om jag behövde något. Meddelade att jag nog skulle behöva ha vindjackan också eftersom det verkade vara väldigt svårt att få upp värmen. Klättrade sedan klart och körde den korta nedförsåkningen på några km innan det var dags att äntra Schweiz.

Förmodligen lider jag väl ungefär lika mycket som jag ser ut att göra

I början av nästa klättring (Berninapasset på 2323 m, 4km och 260 höjdmeter) hade familjen återigen stannat och jag fick min jacka. Med jackan på och lite klättring började jag äntligen få upp värmen i kroppen. Det stora problemet nu var att jag mådde ganska illa och att jag inte fått i mig ens i närheten av den energi jag borde fått i mig. Tanken var att jag skulle få i mig 1 flaska Maurten, 1 flaska vatten, 2 gels (varav en med koffein) och lite tabletter (salt och alvedon) varannan timme. Det skulle ge mig ca 95g kolhydrater per timme vilket inte borde vara några problem för mig att hantera. Uppe på toppen av Berninapasset hade jag cyklat i nästan 90 minuter utan att få i mig någonting alls. Maurten brukar fungera bra för mig, men problemet är att det är en smak på den som inte alls fungerade för mig när jag mådde illa (uppenbarligen). Jag försökte dricka men det ville liksom bara komma upp igen. Testade en MightySport-gel och vatten som funkade lite bättre.

Sen var det dags för 45 svepande snabba km nedför (ca 800 höjdmeter). I teorin i alla fall. I praktiken blev jag stillastående 5 ofrivilla gånger under den här delen av loppet. Sammanlagt 23 minuter enligt cykeldatorn. Först stod jag och efter ett tag många andra och väntade i nästan 5 minuter på ett tåg som aldrig kom. Efter några km väntade vi i ytterligare 4 minuter på ett tåg som till slut faktiskt kom. Strax därefter väntan vid ett vägarbete i några minuter. Sedan var det dags för min mage ett protestera igen. A&V hade stannat och jag försökte lösa problemet genom att stå på huk i ett dike (som Anna fick hjälpa mig upp ur sedan). Kanske inte ett av mina bästa eller mest stolta ögonblick i livet. Som tur var fanns det lite toalettpapper att tillgå. Klämde i mig några gels, bytte vattenflaska och gav mig sedan av. Ganska sur över att ha tappat många placeringar till folk som jag kört ifrån innan.

Efter Zernez var det dags för klättring igen. På väg ut ur byn såg jag en offentlig toalett vid vägen och insåg att jag måste göra ett besök igen. Av med vindjacka, av med speedtop, ner med dräkten och hoppas på att nummerlappen inte hamnar i vägen. Och sen på med allt igen på en stel och trött kropp. Därefter klättringsdags; Fuornpasset på 2149m höjd (ca 22 km och 800m klättring sammanlagt). Flertalet vägarbeten medförde ca 10 minuters stillastående. Jag vet självklart att det är lika för alla, men det kändes ändå som om jag (dagen till ära) faktiskt hade lite otur. Typ så att jag inte hade grönt vid ett enda arbete, fick stanna vid varje järnvägsövergång och dessutom fick omslag till rött precis när jag kom vid några tillfällen.

Supporten ser betydligt nöjdare ut än vad jag kände mig.

Under klättringen upp till Fuorn kände jag mig ändå ganska pigg. Magen hade slutat protestera och jag hade fått i mig hela flaskan med Maurten (några timmar försent dock). Här skedde dock den enda missen med supporten egentligen. A&V hade hamnat på efterkälken efter det senaste stoppet och hade även de otur med arbeten. Planen var ju att de skulle hålla sig framför mig och när jag nu inte hade sett dem på nästan 2 timmar började jag bli lite orolig. För en gångs skulle hade jag ju faktiskt slut på energi på cykeln också. Glädjen var stor när de äntligen körde förbi mig och kunde stanna ganska direkt efter. Uppdaterade mina energiförråd och bytte ut vindjackan (som jag inte haft på ett tag) mot en vindväst. Klättrade sen den sista biten.

Efter Fuorn hände två saker; jag hamnade bakom en buss och min Garmin hängde sig. Hur i h-vete Garmins state-of-the-art cykeldator kan hänga sig bara så där är helt obegripligt. Känns lite som om Garmin totalt skiter i sina mjukvaru-issues. ClimbPro (som visar lutning och tid kvar på planerade klättringar) och Varia-radarn (som varnar för bilar som kommer bakifrån och fungerar som lampa bakåt) hade känts ovärderliga under dagen. Och helt plötsligt lägger datorn av. Hade memorerat vägen, plus att det var väl skyltat, och var därför inte orolig för att cykla fel. Däremot vill jag liksom ha mina siffror att luta mig emot.

Från Annas Instagram där ni kan hitta ganska mycket bilder (både rörlig och orörligt) från racet.

Bussen var även den en stor frustration. Det går inte snabbt att cykla uppför. Utför på slingriga vägar går det dock betydligt snabbare på cykel än bil. Att köra om en buss är däremot inte helt lätt om man ska vara lite rädd om sitt liv. Samtidigt väldigt frustrerande att behöva bromsa och inte kunna nyttja de höjdmeter som man släpat sig upp för. Låg bakom bussen i knappt 5 km innan jag i en kanske lite väl våghalsig manöver lyckades ta mig förbi. I en förhoppning i att få med mig lite siffror och ha lite koll satte jag på GPS:en på klockan, vilket skulle få lite batterikonsekvenser senare i loppet. Under det här partiet kommer dock illamåendet tillbaka. Strax efter Glurns och innan Stelvio stannar vi till för en kisspaus. Tjejerna försöker (helt korrekt) locka med bulle, kex och smörgås men jag nekar (helt inkorrekt) hårdnackat. Strax innan Stelvio-klättringen börjar kommer jag på att det skulle vara bra att ha igång cykeldatorn ändå. Ropar till V i bilen att hon ska Googla på ”garmin 530 soft reset” och får ett svar som faktiskt fungerar. Lyckas få datorn omstartad och i botten på klättringen blinkar siffrorna upp på skärmen (ungefär): 25km och 1850 höjdmeter.

Fortsättning här