Om att börja träna igen

Så ska jag då ”äntligen” få dra igång. Tre veckors helvila har varit intressant. Tycker nog inte att det blivit så pass mycket mer tid över på vardagarna. Mest tid som jag i så fall inte har gjort så mycket vettigt med. Hade jag nu haft någon annan ”hobby” än träningen hade jag kanske lagt timmarna där. Annars handlar ju min träning på vardagar mycket om att lägga den där den tar minst uppmärksamhet; typ lunchtid, tidiga morgnar eller sena kväller. Eller den där timmen innan Anna och Valencia kommer hem. Den har nu ägnats åt någon extra timme vid datorn eller framför tv:n. Bortslösad alltså. Sen har jag väl överlag sovit lite mer också. Någon extra timme per natt har det nog blivit och det har också gjort sitt till.

Den största skillnaden har givetvis varit helgerna. Jag har sovit ut och jag har hunnit med en hel del saker som jag kanske hade skjutit upp annars. Och det är givetvis positivt. Har ju hunnit med lite sociala grejer också som under ett träningsfokus förmodligen varit lite annorlunda (inget glas vin, tidigare hemgång, etc.). Men även här är känslan att det inte handlar om eoner av extra tid och en total förändring av mitt liv. Så jag kanske trots allt är ganska bra på det här med att pussla och få ihop vardagen med träningen utan att det påverkar allt. Så på den positiva sida; mer sömn, känt mig mer utvilad, lite mer tid över till annat och mer tid till vissa sociala aktiviteter.

Till och med städerskan önskade mig lycka till i Malaysia. Men vad hjälpte det...

På minussidan kommer dock det faktum att hela kroppen kryper och jag vill verkligen röra på mig. Plus att min Bechterew gör börjar göra sig påmind i form av morgonstel och generellt sämre rörlighet. Och det är ju intet sätt bra. Har dessutom märkt att jag jobbat mer, utan att för den delen känna det som om att jag får mycket mer gjort. Och mentalt är det ingen höjdare; jag behöver min fysiska aktivitet för att må bra. Så min slutsats är att fördelarna med att träna klart överväger fördelarna med att inte träna. Sen finns det ju givetvis grader av träning också, men eftersom jag är en allt eller inget-personlighet så får det ju bli som det blir. Jag känner mig i alla fall utvilad och räknar med att det inte ska vara några problem att dra igång igen. Har inte hunnit med besöket hos kardiologen ännu men ska göra det nästa vecka.

Har fått program av Björn för de kommande 4 veckorna nu. Vo2-max-fokus med 3 simpass (2 med TT och ett fart/tempo-pass), 3 cykelpass (2 Vo2-max och 1 distanspass) samt 4 löppass (två kortare, ett intervall och ett långpass) per vecka. Lätt progression och en dag helvila per vecka. Misstänker en rejäl träningsvärk efter första veckan löpning och speciellt eftersom jag ska börja med ett saftigt intervallpass. Men f-n vad nice det bli.

Angående hälsan och sånt

Redan under andra veckan i Malaysia kontaktade jag sjukvården hemma i Sverige och lyckades få till en läkartid redan ett par dagar efter det att vi skulle komma hem. Som vanligt är jag alltid orolig för bemötandet när man ska berätta att man mår lite dåligt eller har någon skada eftersom doktorn i samma stund som jag berättar att jag tränar mellan 10-20 timmar i veckan ofta bemöter med att ”oj, inte konstigt att du är sjuk eller skadad när du tränar sådana orimliga mängder”. Och vidare att ”det är bara att vila så kommer du känna dig bättre”. Speciellt kanske jag var lite orolig för det nu är jag sökte för en så pass generell åkomma som att jag känner mig extra trött och att kroppen inte svarar.

Till min stora glädje råkade jag dock inte alls ut för något sådant den här gången. Zaklina må inte ha sett ut som en idrottare själv, men hennes förståelse för att jag kände att något inte stod rätt till var fullständigt. Eftersom jag nu faktiskt tränade så pass mycket och hade gjort så under en lång tid var hon helt övertygad att jag kände min kropp och mina reaktioner bättre än de flesta. Så vi kollade EKG, tog ett batteri med prover och pratade framförallt om min tid direkt efter Italien då det mesta egentligen började. Som jag tidigare nämnt var jag ju sjuk i två omgångar efter det; några dagar utan och några dagar med feber.

Proverna var alldeles utmärkta och visade inte på några pågående infektioner eller några andra blod- eller hormonvärden som stack ut. Mitt EKG såg bra ut även om det fanns några ”spikar” som hon tyckte att man ev. kunde kolla upp hos kardiolog för att vara på den absolut säkra sidan. Det fick jag välja själv (och det tänker jag göra nu när jag ändå är igång). Det enda som stack ut lite var väl ett något högt blodtryck, men det kan lika gärna bero på en dålig dag. Tesen utgående från detta är då att min trötthet och att kroppen inte svarat med stor sannolikhet berott på en post-viral problematik. Dvs. att kroppen helt enkelt aldrig fått återhämta sig ordentligt efter virusinfektionen efter Italien. Och det var inte något direkt ovanligt enligt henne. Vi tenderar till att underskatta virusinfektioner och ibland kan det ta betydligt längre tid än vad man tror att låta kroppen återhämta sig. Och det är inte alltid så lätt att veta.

Fastän jag hade samma nummer på nummerlappen som på hotellrummet gick det inte vägen.

Jag bestämde mig i alla fall att vila, helvila, i ett par veckor till. Dvs. att för en gångs skull ta ett riktigt off-season-break. Jag har nu varit helt ledig i nästan 3 veckor och det formligen kryper i hela kroppen. Jag har nog inte varit ledig så pass länge på typ 10 år. Min värden i Training Peaks är typ all-time-low så redan nu. Men jag längtar efter att få dra igång. Och det finns ju redan en plan för nästa säsong:

• 15/3 - Barcelona Marathon
• 15-17/5 - Long Course Weekend Holland
• 21/6 - Ironman 70.3 Elsinore
• 26/7 - Ironman Lake Placid
• 9/8 - ETU EC Sprint (Malmö)
• 15/8 - Ironman Kalmar

Lake Placid kommer utan tvekan att vara huvudmålet. Sprint-EM och Kalmar lite mer ”roliga” saker som givetvis kommer att ryka om det nu är så att det går alldeles för bra i Lake Placid. Alldeles för bra i det här sammanhanget torde vara runt 10:15-10:20. Men känns som om jag sagt sånt tidigare så jag säger det inte igen...

IM Malaysia – Fail Report

Det var väl kroppens sätt att säga till mig att det var nog. Eller så är det något annat som är fel. Mina tidigare inlägg efter den där helgen i Italien i slutet av augusti har ju kanske inte direkt osat av positivism och tyvärr visade det sig inte vara helt ogrundade farhågor heller. Den där processen som jag satte min förhoppning till visade sig inte fungera som den skulle just nu och bara drygt två timmar inpå loppet var jag helt slut. Resten blev en kamp, som jag förvisso avslutade, men som jag nog lika gärna hade kunnat skita i. Det är väl den korta varianten av race report. Det finns en något längre nedan…

När jag kommer hem till Sverige ska jag i alla fall besöka läkare och kolla upp alla mina värden. Med största sannolikhet handlar det om någon slags överträning (många symtom som pekar på det) och ett behov av ordentlig säsongsvila, men jag vill ändå utesluta att det inte ligger någon bugg i kroppen och bråkar. Att utsätta sig för total vila i 2-3 veckor kommer att bli otroligt jobbigt, men förmodligen helt nödvändigt.

Pre-race
Eftersom starten för helan skulle gå först vid 7:52 behövde jag inte gå upp orimligt tidigt i alla fall. Jag hade inte lyckats fixa någon frukost på hotellet så istället hade jag inhandlat några påsförpackade och chokladfyllda croissanter på den lokala supermarketen. Oätliga i vanliga fall men perfekta som IM-frukost. Vi (jag och Johannes) hade bestämt att försöka ta en buss vid 5:30 eftersom arrangörerna meddelat att det skulle ta ca en timme upp till starten. Enligt programmet skulle det gå bussar med ca 15 minuters mellanrum. Problemet var nu bara att det aldrig kom någon buss. Och med tanke på att det bara var jag, Johannes, ett tjeckiskt pro och hans flickvän som stod och väntade började vi bli lite oroliga. Efter att ha väntat i 20 minuter fick vi nog och högg en taxi istället. Borta vid starten (ca 2 mil norr om målområdet) var det ganska kaosartat rent trafikmässigt. Det blir väl lätt så när nästan 2500 tävlande och supportrar ska till ett litet område i princip utan parkeringsmöjligheter. Via en smal och kurvig väg. Vi hann i alla fall dit till 6:30 och hade väldigt gott om tid med att fixa det som behövdes fixas. Det enda som strulade var väl att jag inte lyckades med något toalettbesök och att vi nästan inte fick med våra streetwear-bags på lastbilen eftersom den helt plötsligt och oannonserat var på väg därifrån. Träffade på Erik från TT och simmade lite i vattnet som var varmt men ändå lagom. Ställde mig ganska lång fram och sprang ner i vattnet vid ca 7:54.

Vi var väldigt tidiga med att checka in cykel.

Race-mustasch is the shit! Även om det gick åt skogen hade jag ingen kramp i alla fall.

Swim – 1:13:19 (26:a i AG)
Simformen var den enda formen som egentligen varit något på när uppåtgående under den senaste tiden och jag hade vissa förhoppningar om att faktiskt kunna göra något bra. Kanske inte något PB eftersom det ändå var simning utan våtdräkt, men under 1:10 i alla fall. Tanken var att den här gången verkligen se till att vara fokuserad under hela simningen och inte börja tänka på helt andra saker vilket jag har en tendens att göra. Under simningarna innan tävlingen (i öppet vatten) hade min klocka registrerat snitt-tider som verkligen inte var något att hänga i granen så tyvärr hade väl självförtroendet som vanligt fått sig en liten törn redan från början.

Det kändes i alla fall bra initialt. Jag hade hyfsad lugn och ro runt omkring mig, kände att jag höll ett jämt tryck uppe och blev inte omsimmad av allt för många (vad jag märkte). Givetvis blev rytmen då och då störd av de här ”kraftfulla” diagonalsimmande herrarna, men det handlade inte om några större närkontakter. Banan var oerhört lättnavigerad; en triangel om två varv med australian exit där exakt hela varvet var markerat med röda flaggor. Det enda som kunde hända i navigeringsväg var väl att du kom för långt bort från de röda flaggorna. De två svängarna var väl utmärkta med två st stora vita bojar och även uppgången på stranden var tydlig. Det var inte mycket vågor att tala om, men däremot var det varmt. Skulle tippa på typ 28-30 grader.

Jag tycker att jag höll trycket uppe och fokuserade under hela första varvet och blev därför ganska besviken när jag såg att klockan visade 36 någonting vid varvningen. Det kändes som om att det borde ha gått snabbare än så. Fortsatte ändå bestämt även under andra varvet med känslan av att det gick lite snabbare, men var väl i slutänden ganska exakt lika snabbt (eller långsamt) som under första varvet. Även om tiden kanske inte var i paritet med vad jag önskat var jag ända ganska nöjd med genomförandet när jag sprang genom duscharna. Kanske också lite extra nöjd när jag efter ombytet kom ut i växlingsområdet och konstaterade att det var väldigt väldigt många cyklar kvar. Anna och Valencia hade hejat vid duscharna innan ombytet och stod dessutom och tjoade vid Bike Out och givetvis sporrar det enormt mycket som vanligt.

Inte alls omöjligt att det här är årets gayigaste växlingsbild

High Five! Viktigt att vara glad när man möter sina fans.

Bike – 5:59:48 (27:a i AG)
Jag och Johannes hade ju cyklat första 7 milen av tvåvarvsbanan tidigare i veckan så bortsett från ett par partier på ca 20 km visste jag exakt vad som väntade mig. Till en början 15 ganska jobbiga km komplett med slakmota och tre klättringar på någon knapp km och snittlutning på 7-8%. Och så apor förstås. Det stora tricket i den värmen som nu rådde var ju att inte gå på för hårt i backarna och överhetta. Som tur var följdes varje klättring av en utförskörning också så det fanns alltid tid att återhämta. Därefter följde nästan 3 mil av relativt platt ”borra ner huvudet och kör”-terräng. Jag kände och såg på himlen, som var totalt blå utan ett enda moln, att detta skulle bli en helvetiskt varm dag.

Det första jag noterade på väg ut på cyklingen var att watt-siffrorna var helt åt skogen. Och då menar jag inte att det var fel på mina ben (vilket det förvisso skulle visa sig vara) utan att min Garmin visade alldeles för låga siffror. Skulle gissa på att det som hänt var att bara en av pedalerna kopplat upp sig mot datorn och att det som visades sålunda var typ halva effekten. Bara att dubbla i huvudet kan man ju tänka sig då… men så fungerar inte riktigt hjärnan under en IM. Den fungerar normalt sett inte för några beräkningar alls. Jag hade startat upp datorn på morgonen och kontrollerat att allt fungerade så varför det inte fungerar när det gäller fattar jag inte. Riktigt uselt är det i alla fall och jag satsar nog mina pengar på att problemet ligger hos Garmin.

Jag gick i alla över till att titta lite på siffrorna och gå lite på känsla. Jag kände direkt att jag inte hade några kanonben och med tanke på det och värmen bestämde mig ganska snabbt att cykla defensivt och spara ben till den förhoppningsvis inte lika varma löpningen. Det skulle ju bli så där med det. De initiala backarna gick väl bra men när det sedan blev platt hade jag märkbara problem med att få upp farten. Kändes som om jag trampade luft och när jag försökte trycka på lite kändes det som om mjölksyran kom direkt. Och efter typ 35 km cykling var jag trött. Jättetrött. Fattade ingenting av vad som hände. Sett till fart och wattsiffror hade jag inte tryckt på för hårt, jag hade fått i mig vätska och jag hade fått i mig näring. Cyklade ändå vidare med en förhoppning om att de skulle släppa så småningom.

Enda bildbeviset på att jag faktiskt cyklade på tävlingen...

Efter 53 km var det dags för banans andra riktigt tuffa parti med 3 knappt km-långa backar med snittlutning på över 10% och några lite mer tekniska utförsåkningar (dålig asfalt och kurvor). Här var det väldigt många i den bakre delen av 70.3-fältet som gick. Jag försökte köra så jämt och lätt som möjligt och tycker väl att det trots allt var okej med tanke på hur trött jag kände mig. Vid vätskekontrollen skedde en liten katastrof då dels min enda hårt blandade energiflaska valde att hoppa ur min ”Gorilla cage” och dels då en övertänd fransman snodde vatten framför mig vilket gjorde att jag inte fick med mig något kallt vatten från den kontrollen.

Sen följde ca 3 mil av mer eller mindre ondulerad terräng innan det var dags att vända ner tillbaka till T1 och vändpunkten för andra varvet. Jag kämpade. Men tröttheten släppte aldrig. Snarare tvärtom och nu började huvudet bråka också. Långa stunder var jag relativt ensam. Emellanåt kom någon ikapp bakifrån, bara för att köra iväg utan att jag hade någon ork att hänga på. Sista 15 km ner mot T1 och vändningen (vid ca 103 km) kände jag mig verkligen klar med hela grejen. Tänkte att det kunde vara lämpligt att call it a day och hoppa av cykeln där. Men på något märkligt sätt hade jag helt plötsligt gjort en 180-graderssväng och börjat cykla på andra varvet. Lika orkeslös som innan. Kom ihåg att jag tänkte ”vad fan pysslar jag med egentligen?”.

Andra varvet var oerhört segt, jag var ensam en väldigt stor del av tiden och kämpade mot många demoner. Försökte koppla bort hjärnan och ta ett tramptag i taget. Hade problem att komma upp över 30 km/h på platten och tyckte att det gick evinnerligt långsamt. Sista milen var så ensam att jag började undra om jag ens kört rätt. Varenda del av kroppen skrek ”lägg av, åk hem och lägg dig, dagen ör redan förstörd”. Klockan började ticka upp mot 6 timmar och det måste väl ändå vara någon slags skamgräns oavsett hur banan ser ut. Målbilden var 5:20 så ur det perspektivet är ju strax under 6 timmar inte riktigt ok… När jag sprang in i och lämnade ifrån mig cykeln i det underbart kalla och luftkonditionerade Malaysia International Exhibition Centre (MIEC) kom DNF-tankarna upp igen. Satt en bra stund på stolen i ombytesområdet och funderade innan jag återigen av någon märklig anledning bestämde mig för att fortsätta.

Uppskattar att jag drack ca 10 liter vätska under cyklingen. I de flesta stationer tog jag en vattenflaska i början, hällde över mig för att svalka, kastade den och tog sen en ny flaska i slutet av stationen. Under andra varvet tog jag även en flaska sportdryck eftersom min ena energiflaska valt att lämna mig. Så ur det perspektivet tror jag nog att jag fick i mig det jag skulle under cyklingen. Missen med cyklingen var dock att det faktiskt var ganska mycket trafik ute på banan. Med tanke på att vi körde på den enda loopen som finns runt ön kan jag förstå att det är svårt att få till avstängda vägar. Men kombinationen av trafik och osäkra och långsamma 70.3-cyklister på första varvet gjorde var inte helt bekväm. Asfalten var ok på de flesta ställen. Dock kan jag tänka mig att det inte alls hade varit lika kul vid ett ordentligt regn. Nästan 1600 höjdmeter och en snittemperatur på 34 grader i skuggan gör ju förvisso sitt till ändå.

Den luftkonditionerade svängen genom MIEC

Run(?) – 5:52:05 (79:a i AG)
Man började först med en kort liten vända inne i MIEC för att sedan springa ut genom de stora portarna och in i en total vägg av värme. Även om jag fattat det innan slog det mig verkligen nu hur pass varmt och fuktigt det var ute. Solen stod fortfarande högt på en klarblå himmel och hettan var obarmhärtig. Jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka. Springa i tänkt tävlingstempo och gå några steg genom varje aidstation för att kyla och dricka ordentligt. Det gick okej till första, långsammare till andra och vid tredje efter ca 5 km var jag helt slut. Började på allvar återigen fundera på en DNF. Bestämde mig för att i alla fall gå till familjen inne i stan och avsluta där.

Under tiden som jag gick de dryga 2 km som var kvar in till stan hann jag fundera en hel del på det här med DNF. Jag visst ju nu att det här med kval var kört, att en värdig finish och ett bra lopp var också var kört. Jag visste redan då att 2019 skulle gå till historieböckerna som det året då jag förmodligen var i mitt livs bästa form alldeles för tidigt, innan A-tävlingarna. Jag visste att säsongen skulle avslutas med två jäkligt dåliga lopp som skulle ge den en besk eftersmak trots att jag nog egentligen gjort mitt livs bästa lopp i juni. Och jag visste givetvis att det enda jag skulle vinna på att fortsätta var att jag skulle få en medalj, tröja och en handduk och att jag dessutom skulle kommen en finish närmre den här legacy-platsen som jag nog egentligen inte är intresserad av. Men jag insåg också att jag innerst inne avskyr det här med att inte avsluta det som man påbörjat. Jag har tidigare i min ”karriär” gjort 2 DNF; mitt första försök på ett marathon pga så pass kraftiga kramper att jag helt enkelt inte ens kunde gå och den andra efter dubbla punkteringar och slut på lagningsmöjligheter i en sprinttriathlon. Men annars slutför jag, så är det bara.

Lång stillastående terapisession med Anna och Valencia.

"Okej, jag fortsätter väl i 34 km till. Det verkar vara en jättrebra idé..."

I stan mötte jag upp Anna och Valencia även de förstått att något var fel redan under cyklingen. Jag förklarade statusen på min kropp och att jag kämpade mot DNF-demonerna. Jag gick med dem ett långt tag, pratade och kom underfund med att jag skulle slutföra. Lovade Anna att ta det lugnt och inte utmana kroppen i onödan. De gick med mig i nästan 2 km innan det var dags för mig att svänga av mot flygplatsen. Jag kom in i ett tempo där jag sprang en km, gick en km, etc. Redan nu var det väldigt många som gick. Även om mina löpande km gick i ett ganska lusigt tempo sprang jag om förvånansvärt många när jag väl sprang. Men det var tydligt att det inte fanns något extra i kroppen att ge.

Under andra varvet började det i alla fall komma lite moln på himlen och det var nog inte fullt så varmt längre. Men det kändes inte som om det gjorde någon större skillnad. Försökte vara duktig på det här med nedkylning med is i kepsen, is i dräkten och is i skrevet. Det sista gjorde ganska ont men fungerade. Inne i stan på andra varvet fanns ingen familj, men jag misstänkte att det skulle kunna ha något att göra med de förlorade väskorna (A&V kom med ett senare flyg än jag till Malaysia, men inte deras väskor) misströstade jag inte så mycket över det. Jag försökte hålla lite kolla på klockan eftersom jag i alla fall inte ville riskera att få en längre löptid än cykeltid.

Ut från stan på sista varvet började det skymma och när solen väl gått ner blir det svart väldigt snabbt. I kolmörkret passade Langkawi då på att bjuda på en hejdundrande blixtshow ute till havs. Klart spektakulärt. Längst ena sidan av flygfältet hade arrangörerna satt upp batteridrivna LED-glober som belysning vilket fungerade alldeles utmärkt. På andra sidan hade man dock valt det mycket tveksamma alternativet att med ca 100 meters mellanrum ställa upp bilar på tomgång som skulle lysa upp löparbanan med sina framljus. Problemet är ju bara att en bils ljuskägla är ganska så koncentrerad vilket gjorde att det mellan varje par av bilar var kolsvart. Sen kan man ju givetvis fundera på den miljömässiga hållbarheten i att låta typ 30 bilar stå på tomgång från 18:30 till 01:00. Jag funderade inte så mycket på det då, utan koncentrerade mig mer på att inte snubbla på någon kon eller annan tävlande i kolmörkret mellan bilarna.

Alltid viktigt att göra en snygg målgång

Mmm... det här gör jag gärna om!

Efter sista vändan inne i MIEC gav jag mig ut på mina sista 7 km och var just på väldigt färdig med hela grejen. Förbannade mitt val att slutfölja många gånger under den långa vägen tillbaka till stan och målet. Ett par km innan målgång mötte jag åter Anna och Valencia och noterade till min glädje att de hade andra kläder på sig och att väskorna alltså äntligen (efter ca 36 timmar) kommit fram. Precis då öppnade sig himlen fullständigt. Efter att ha varit genomblöt av svett i knappt 13 timmar var det väl en välkommen omväxling att bli översköljd av regn istället. Inte för att det svalkade, men ändå. Instruerade familjen att ta sig till målet medan jag sprang de sista kilometerna för att komma in på löpningen under 6 timmar.

Den där sista meningen hade jag nog aldrig trott att jag skulle behöva skriva någon gång.

Tycker nog att den här bilden är väldigt talande

Totalt – 13:12:37 – 43:a av 153 i AG, 282 av 859 herrar och 328 av 982 overall
Tom i kroppen och tom i huvuden sprang jag in över mållinjen och under målportalen. Det här med besvikelse hade jag liksom redan klarat av långt tidigare under loppet och just nu var jag mest glad att det var över. Och redan nu lite orolig över varför min kropp svikit mig på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Min trogna familj stod givetvis och väntade på mig i mål, väntade på mig att komma ut från finisher-området och lät mig välja restaurang efteråt. Det blev en dålig pizza och en kall öl. Trots att jag kände mig ganska utmärglad fick jag inte i mig mycket av maten; aptiten fanns inte riktigt där. Eftersom T2 låg inomhus och nästan 8 km från mål var det okej att hämta ut cykel och påsar dagen efter så efter maten kunde vi gå direkt till hotellet och stupa i säng. Skulle tro att alla var för trötta för heroes hour den här gången. Jetlag och en lång och enormt varm dag gjorde nog sitt till. Familjen somnade mer eller mindre direkt. Jag låg vaken ett långt tag och funderade på hälsa och på framtiden.

Så här ett par veckor senare har jag nog landat i att IM Malaysia är en ganska bra tävling trots allt. Trevlig simning, riktigt fin cykelbana (bortsett från trafiken) och en bra löpbana. Uppslutningen runt tävlingen inne i stan var bra och arrangemanget fungerade på det stora hela bra. Jag gillade Langkawi som resmål väldigt bra också; hyfsat billigt att bo och äta, säkert och en otroligt trevlig och tillmötesgående befolkning. Slutet av oktober är kanske lite nära inpå regnsäsongen som inte riktigt är slut då.  Lite väl lång resa men helt okej när det gick att resa med Qatar och endast ett byte i Doha. Den stora utmaningen är givetvis att få ett en bra cykelform till slutet av oktober och att acklimatisera sig till ett klimat som är väldigt olikt det som man har i Sverige vid den tiden. Jag var nu på plats i en vecka innan men hade nog inte lidit av att vara där i två. Om jag hanterar värmen och har en bra dag så är inte kvaltiderna särskilt blodiga heller. Så jag tror inte att det är helt omöjligt att vi kommer att återvända till Langkawi någon gång i framtiden. Jag har liksom en gås oplockad…

Och bortsett från det här med tävlandet var Langkawi helt fantastiskt!

Inför IM Malaysia

I Malaysia nu. Efter 24 timmars resande med 10 timmar lång stop-over i Doha och mellanlandning i Penang. Lärde mig känna hela loungen i Doha och hann även hunnit med ett spa-besök med löppass, jacuzzi och pool-häng. Har för första gången i mitt liv flugit riktig business class också eftersom jag fick möjlighet att uppgradera för en ganska liten peng i sammanhangen. Så värt det! Sen fokuserade jag förvisso lite mer på att få vila ordentligt än att beta mig igenom hela vinsortimentet. Det får väl bli en annan gång. Allt bagage var med och cykeln var hel. Förvisso regnade som fasen när vi landade men eftersom det fortfarande är halvt om halvt regnsäsong här är det väl väntat med några timmars regn per dag. Man fryser i alla fall inte. Jag är incheckad på hotellet (Troical Resort Langkawi) som är litet, lite småslitet men trevligt och fyller sitt syfte. Finns även en pool på 15m som man kan simma i i undantagsfall. Familjen anländer på torsdag kväll och de närmsta dagarna nu kommer jag att fokusera på värmeanpassning, jobba och slappa. Turistandet tar vi efter tävlingen.

Den här formen som jag uttryckte oro för förut kanske är på väg att ordna sig lite i alla fall. ”Lita på processen” som någon sa. Jag har simmat bra hemma i Sverige, riktigt jäkla bra faktiskt. Sista passet i Sverige blev ett tröskelpass som med en serie på 1600 m uppdelat på 50:or och 100:ar med offensiva starttider (över 32 minuter). Den serien gick på ca 1:25/100m i snitt utan att jag kände att jag tog livet av mig. Har nog aldrig simmat ett så pass snabbt pass. Sen är det ju den här lilla grejen med att omsätta det i verkligheten också. På tävling kommer det att vara väldigt varmt i vattnet (ca 28-30 grader) och swimskin så det är nog inte någon ”snabb” bana. Men jag har ju simmat helt okej i saltvatten förut så det borde väl kunna bli något av det hela. Förhoppningsvis kommer jag att kunna simma lite öppet vatten och något varv på banan innan också.

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) 21 Okt 2019 kl. 11:52 PDT

Cyklingen känns lite osäker. Jag har inte känt mig lika stabil som vanligt under den senaste tiden. Det enda som egentligen stuckit ut som positivt under det senaste året är cyklingen i Elsinore. Min cykling i Italien var väl inte allt för bra och på träning har det känts skakigt också. Har hunnit med ett pass här som väl ändå var helt okej. Men frågan är vad som händer när jag börjar närma mig 5 timmas cykling. Det noterbara från cyklingen var väl aporna längst vägkanten, hur vansinnigt mycket jag svettas och hur trevligt det ändå är att lägga ner sig i tempoställning på en riktigt cykel jämfört med en WattBike i garaget.

Löpningen är också skakig. Tycker nog ändå att jag fick lite ordning på den under de sista passen hemma i Sverige. Inga blixtsnabba pass, men betydligt stabilare än vad det kändes för en månad sedan. Min känsla är att nyckeln till en bra tävling ligger i att verkligen få till löpningen. Det gör det väl förvisso alltid men jag tror att en dålig disponerad löpning straffar sig ännu mer i det här klimatet.

Det huvudsakliga målet på lördag är att göra en bra tävling. Ser man till föregående års i 45-49 tider borde det finnas en god möjlighet till att en sådan tid räcker. Men det är som vanligt; rätt dag, rätt motstånd och lite tur. Det här blir min 10:e IM-start så det är väl på tiden att göra loppet med stort L nu.

En ny tävling och en ny coach

Efter Icon vilade jag faktiskt i nästan en vecka. Dels pga mental och fysisk trötthet, men även eftersom jag faktiskt åkte på en rejäl bondförkylning. Inget i halsen eller feber men väl rejält snuvig, ont i kroppen och trött. Inte så konstigt kanske med tanke på den ansträngning på kroppen som Icon var och att både Anna och Valencia faktiskt var sjuka också. Helgen efter Icon började jag träna lite lätt igen. I samma veva började jag också tänka på både Malaysia och att jag nog skulle plocka upp spåret med coach igen.

Det där med coach hade jag funderat på sen Kalmar då jag pratade en del med Björn Andersson. Sen jag bestämde mig för att ta paus från KJ ett tag har jag kört själv och med inspiration av lite program från ColtingBorssén också. Tiden med KJ gillade jag skarp och det var väldigt trevligt att arbeta med honom. Tror att vi klickade på både ett personligt och professionellt plan. Men vi nådde inte riktigt hela vägen fram. Och med ”vi” menar jag givetvis ”jag”. Eftersom det liksom är jag som måste prestera i slutändan och det lyckades jag aldrig riktigt med. Men efter två år med KJ var min tanke att testa på något annat med en lite annorlunda approach för att se om jag med det kan få det där lilla extra.

Den turkiska sydväst-kusten. Fantastisk OW-simning i 26-27-gradigt vatten när man hamnade på ställen där det inte var allt för mycket båttrafik. Kusten var inte speciellt tillgänglig dock. Svårt att hitta vägar överhuvudtaget och hittade man dem var de ofta väldigt kuperade.

Till en början körde jag själv (vilket jag gjort tidigare). I januari i år gjorde jag och Anna en magisk resa till Maldiverna där även Jonas Colting var med. Efter några kvällar med samtal med Jonas bestämde jag mig för att ta lite guidning av hans och Jojje Borsséns program. Eftersom min a-tävling låg i ungefär samma tidsperiod som Kalmar funkade det väl ganska bra. Det fanns en del saker med deras approach som jag gillade. Dels fokusen på löpning under årets kalla och mörka delar som nog gav mig en alldeles lysande löpform (som tyvärr inträffade några månader för tidigt) och dels konceptet med hårda veckor med tempo-dagar och distansdagar vilket kändes som om det gav mycket bang-for-the-bucks. Även om de inte var helt lättplanerade när de inföll under lite tuffare arbetsveckor. Det som jag inte gillade var att jag tycker att det var ganska dyrt för ett schema som man i slutändan måste planera själv (lägga ut under veckan). Misstänker att en stor del av kostnaden även åtgår till att upprätthålla ett community, tillhandahålla instruktionsfilmer, podd m.m. Delar som säkert är viktigt för vissa men som inte är ett dugg intressanta för mig. Den andra delen som gör att jag känner att det inte kommer att funka är att programmet och periodiseringen är ganska hårt styrda mot antingen Jönköping eller Kalmar som a-race. Och ni vet ju att mitt tävlingsschema i vanliga fall inte riktigt är så enkelt.

Så i slutändan föll valet helt enkelt på Björn. Gillar hans no-nonsens approach, han är kopplad till Terrible Tuesdays och han verkar alltid nå riktigt bra resultat. Vill man träna hårt så verkar man få göra det och med tanke på mitt relativt späckade tävlingsschema och struliga arbetstider känns det alltid skönt med någon som styr träningen på veckobasis för mig. Sen får vi väl se om det hjälper.

~~~***~~~

Jag har ju nämnt tidigare att Anna haft en del hälsobekymmer som spökat en ganska lång tid nu. En av anledningarna till att vi inte hade bestämt oss angående Malaysia tidigare var lite osäkerheter med anledning av detta. Efter det att Anna dock fått ett semi-positivt besked efter de senaste undersökningarna bestämde vi dock oss för att slå till med IM Malaysia på Langkawi och en veckas höstlovssemester efteråt. Och ungefär samtidigt som vi gjorde det blev jag rejält sjuk igen. Den här gången med samma förkylning igen fast med feber. Efter 3 dagar med helt uppehåll från träningen fick jag mitt första program från Björn och drog igång så sakteliga igen.

Löpning i Kemer - turistgehttot som gud glömde och som ryssarna
aldrig kommer att komma ihåg (eftersom de var fulla hela tiden)

Sen hann jag med en veckas full träning (drygt 17 timmar och strax över 1000 TSS) innan det var dags att bryta rutinen igen. Denna gång med en sån här riktigt stökig arbetsvecka med två enhetsdagar på mindre ställe i Sverige följt av 4 dagar på konferens på en båt i Turkiet. Svårt att få till cykling alltså. Löpning och OW-simning gick dock att få till. Fick också till ett trainerpass mellan 00:00-01:30 torsdagsnatten innan det var dags att åka till Arlanda kl 05:10 för flyget till Turkiet. Det gäller onekligen att vara dedicerad ibland. I Turkiet blev det OW i typ 26-27-gradigt och löjligt turkost vatten. Enda kruxet var väl att det var ganska mycket båttrafik där vi låg stilla att det ibland kändes lite olustigt. Löpningen var inte heller helt trivial att få till då den Turkiska sydvästkusten kännetecknas av berg och otillgängliga områden. Vidare så var bäddarna i båten riktigt usla vilket medförde att mina Gluteus Maximus var helt döda. Så fort det gick lite lätt nedför kändes varje steg som en kniv i skinkan. Så givetvis gick mitt nyckelpass för löpningen åt skogen (2:15 med 3x15min@z4). Men trots allt det fick jag ihop drygt 10 timmars träning vilket känns som ett litet under med tanke på hur veckan såg ut i övrigt. Och nu har jag precis kommit igång med mina 2 sista tuffa veckor innan Malaysia.

Och på tal om Malaysia. Just nu känns det som kanske ett lite överilat beslut även om jag/vi tänkt på det bra länge även innan Icon. Känslan just nu är att jag kommer att starta Malaysia i min sämsta form någonsin inför en full IM. Och det tror jag inte att två veckors hård träning kommer att råda bot på. Simningen är väl ok, men inte alls som den kändes under tidig sommar. Cyklingen har känts lite seg hela året och det är inte mycket bättre nu. Löpningen peakade totalt i samband med Helsingör och efter det känns det som om det bara gått utför. Speciellt mycket tapp i samband med att jag skadade mig på Teneriffa och tog ett ofrivilligt löpuppehåll på en vecka. Känns inte som om jag kommit tillbaka ordentligt efter det.

Swimskin och ca 30 grader i vattnet

Så med det perspektivet måste jag väl tyvärr säga att förväntningarna inte är speciellt höga. Med tanke på tider och hur banan ser ut borde jag kunna kvala vilken dag i veckan som helst. Om det nu inte vore för det här med värmen och luftfuktigheten. Den skojar man liksom inte bort. Gör lite nu som jag gjorde inför förra gången jag körde i varmt klimat (Thailand 70.3); ingen träning utomhus i kylan, löpband och trainer utan fläktar, etc. Tyckte att det funkade ganska bra då i alla fall. Mycket av nyckeln ligger som vanligt i att springa vettigt. Det är först där som värmen verkligen kommer att känns och där som folk kommer att tappa mycket tid. Det jag behöver lära mig är att inte gå ut på samma sätt på en löpning i 30 grader som jag gör på en löpning i 15 grader. Det ska gå 30 sekunder långsammare per km redan från början. Den 19:e oktober drar jag iväg.

UPDATE: Efter helgens misslyckade försök till distanspass känns kroppen som skit. Måste nästan vara någon bugg i systemet för så här dåligt ska det inte känns ens om jag är nedtränad. Vilket jag inte heller borde vara...

Icon Extreme Triathlon [RR] - del 2

Fortsättning på det här inlägget.

Stelvio kan väl inte beskrivas som något annat än episkt. Illamåendet var tillbaka och benen var som gelé efter redan några km. Hade kommit överens med A&V att de skulle försöka stanna typ var 5:e km och kolla läget. Men även om det mesta kändes som skit så gick det i alla fall framåt. Den första rejäla krisen kom efter ca 13 km och strax innan hårnålarna satte igång på allvar. Det var mycket trafik (många motorcyklar som inte tänkte mycket säkerhet och förvånansvärt många italienare som körde ganska illa trots cyklingens ställning som nationalsport i Italien) och emellanåt kunde det bli nästan stillastående i kurvorna. Som trött cyklist är det inte någon höjdare att behöva klicka ur och stanna på en trång väl när det lutar 10% eller mer. När en bil tvärbromsar framför mig precis efter en kurva är det dock precis det som händer. Jag har haft lite krampkänningar innan och nu slår den till med full kraft i framsida lår. Jag skriker ut min smärta, frustration och ilska både en och flera gånger. Så till den milda grad att jag skrämmer upp ett franskt supporterteam som kommer springande upp för att hjälpa mig. Jag är tvungen att ägna avsevärd tid åt att häva krampen som är skoningslös samtidigt som jag stapplade nedför backen med fransmännen bakom mig med cykeln. De talar givetvis inte engelska men förstår att mina ben inte mår så bra. Nere i kurvan kan jag häva mig upp på cykeln och fransmännen kan under hejarop knuffa igång mig. Efter den incidenten hade jag ytterligare en personlig hejarklack; fransmännen (4 st) stannade typ varannan km under resten av cyklingen och varje gång jag passerade tjoade de som bara den ”Allez allez Mattias!”, gjorde vågen etc. Sporrande, men nästan så att jag hade lite dåligt samvete om jag kände mig svag när jag passerade eller inte lyckades le samtidigt.

På ceremonin dagen efter träffade jag fransmännen och deras deltagare i kön till lunchen. Jag log stort och förklarade hur värdefullt deras stöd varit. Introducerade Anna och tackade av hela mitt hjärta. Jag tror inte att de förstod mycket av det jag sa men de såg i alla fall fortfarande lika glada ut.

Efter den första krisen kom kriserna ganska tätt. Det gick framåt men krampen lurade ständigt runt hörnet och jag fick fortfarande inte i mig tillräckligt med energi. Stannade flera gånger för att häva kramp. A&V försökte få i mig några kex; jag åt några och kastade sedan resten i diket när jag hoppades att de inte såg. I botten på den sista delen av klättringen, där man liksom kan se hela serpentinvägen och vägen upp till toppen lyckades jag faktiskt njuta lite av omgivningarna och ändå uppskatta hur privilegierad jag är som får uppleva en sådan sak. A&V hade stannat vid en bäck med underbart kallt och kristallklart vatten där jag både drack och virade en iskall blöt handduk runt mina ben för att få lite lindring. Till saken hör nu också att det hade blivit rejält varmt. Termometern i bilen visade 27-28 grader och det var helt vindstilla. Kontrasten mot morgonens (nattens) 5 grader och kalla simning var ganska stor.

Snö!

En bruten man som accepterar lite iste.

Efter typ 2 timmar och 50 minuter var det sedan äntligen över. Stelvio alltså. Inte Icon Extreme Triathlon. Av den tiden var ca 25 minuter stillastående. Kanske en av de långsammaste Stelvioklättringarna någonsin… På toppen mötte jag upp A&V och fyllde på lite energiförråd. Satte på mig en vindväst eftersom en knappt 2 mil lång utförskörning till Bormio väntade. Tänkte att det borde räcka eftersom det var så pass varmt. Meddelade A&V att jag inte behövde något mer på ett tag och att de skulle stanna några km in på nästa klättring, dagens sista, som inte skulle vara mer än 8 km. De skulle stanna en sväng i passet och fixa något att äta samtidigt som jag gav mig av.

Jag hade fel… Först avseende vindvästen; den räckte inte alls. På andra sidan passet var det inte alls lika varmt och jag började omgående att frysa granska rejält utan att kunna göra något åt det. Den omedelbara effekten av den fysiska tröttheten och kylan var också att jag direkt blev sömnig. Så där så att jag var tvungen att kämpa lite för att hålla ögonen öppna. Och det är väl kanske inte någon helt angenäm känsla när man susar i 40-80 knyck nedför serpentinsvängarna. Men det gick bra och strax var jag nere på 1300 meters höjd i Bormio och (inte alls) redo för ytterligare en stigning. Så dags för nästa fel; klättringen som jag trodde var 8 km var inte alls 8 km, utan nästan 16 km och 900 höjdmeter. När siffrorna dök upp på min cykeldator sjönk min moral (som redan var i botten) som en sten.

Iskallt vatten på stumma ben

Av den här bilden att döma hade Anna en lite mer avslappnad upplevelse av Stelvio

Den sista klättringen upp till Foscagnopasset (2291m över havet) var sen en långdragen kamp med en tydlig förlorare; Mattias Krantz… Jag var tömd på energi både mentalt och fysiskt. Stannade med A&V en gång och ett par gånger helt själv bara för att samla kraft för att ta mig vidare. För att addera på misären lite hade det dessutom börjat regna ganska rejält. Inte så att det direkt var kallt, men tillräckligt för att man skulle bli nedsprutad av varje passerande bil. Väl uppe på toppen av det sista passet gick ändå en liten stöt av välbefinnande igenom kroppen. Jag skulle inte behöva klättra en meter till. I alla fall inte på cykeln. Rullade nedför i knappt 5 km och svängde sedan som en bruten man in till T2. Jag hade fått i mig kanske hälften av den tänkta energin. Under en cykling som tagit minst 2 timmar längre än vad jag tänkt mig.

T2
Redan tidigare under dagen hade jag meddelat A&V att jag nog ville byta om helt och hållet i T2 med tanke på tidigare olycka. Hade bara packat ner ett par långa tights till löpningen (i händelse av kallt väder) men det fick duga ändå. Hade som tur var med en extra kortärmad tröja också. Att få både av på och sig kläder i det skick jag var i, trött och krampad, var inte helt lätt. Visste ju sedan länge att löpningen skulle bli en enda lång kamp för överlevnad så jag kan inte påstå att jag hade direkt bråttom (tror att växlingen tog typ 13 minuter). Fick på mig min vätskeväst och gav mig sedan ut på vad som skulle bli den längsta maran i hela mitt liv.

Valencia spanar efter pappa på toppen av passet

Det sista smärtsamma rycket

Run
Första milen ner till Livigno skulle ju vara lätt nedför och lättsprunget. Jag rullar den biten i ett lätt och behagligt tempo så får vi ser hur jag känner mig sen. Så tänkte jag. Och det var fel, fel, fel… Efter knappt 2 km kom en uppförsbacke, och jag fick kramp direkt. Sen gick den lätta utförslöpningen över i ganska stenig trail, som först gick brant nedför för att sen bli rullande och slutligen brant uppför. Efter ca 6 km var jag helt förstörd. Game over. Hade pratat som hastigast med en tysk tjej som nämnde att cut-off för att få avsluta på berget var 21:45. I min sinnevärld och i mina förberedelser hade någon cut-off inte existerat. I alla fall inte någon som skulle påverka mig. Jag hade inte ens tänkt på den när det gick som sämst under cyklingen. Nu började jag räkna lite lätt på det hela och konstaterade att det borde kunna gå om jag höll ett typ 6:30-tempo.

Var nu ute på platt mark in mot Livigno, men det gick inte att springa. Såg i alla fall till att gå i rask takt och att absolut inte stanna. När jag kommit ca 10 km konstaterade jag att jag skulle ha 2 timmar på mig på 20 km för att klara cut-off vid T3. Kände nog att benen borde kunna springa lite och bestämde mig för att jag nog skulle ge det en chans. Skickade ett SMS till Anna där jag berättade om mina planer och informerade om att jag skulle vara tvungen att stänga av telefonen (som av någon märklig anledning var nere på 10% batterinivå trots att jag inte använt den på hela dagen) och spara batterier så att jag skulle kunna meddela när jag var på väg till T3. Och fick då till svar att cut-offen väl var vid 20:45? Ridå… Jag funderade ett tag men bestämde mig för att jag skulle avsluta loppet. Jag sket i allt vad tid och placering hette och all motivation till att pressa mig var borta. Det fick bli en avslutning på den lägre nivån, men en avslutning i alla fall. Med tanke på Annas fysiska skick (opererad i käken en vecka innan) kändes det väl också som en liten lättnad att inte ”tvinga” henne att följa med mig upp på toppen.

Veckorna innan tävlingen visst vi ju att Anna var i ganska dåligt fysiskt skick och jag hörde även runt lite efter en ersättare, dock utan lycka med tanke på att det var så pass kort varsel. När Anna sedan fick en akut operationstid en vecka dryg innan loppet var det minst sagt lite oroligt. Tanken var väl att om allt kändes ok efter en dags bilkörning och support så skulle hon hänga med upp till toppen, under premissen att det skulle ske på hennes villkor och i hennes takt. Mitt enda egentliga mål var ju att avsluta loppet. Och om det skulle kännas allt för kasst för henne så skulle V följa med till toppen istället. Förmodligen inte helt utan protester, men ändock.

Skönt att de tog en bild på mig när jag i alla fall försöker springa.

Jag stängde av telefonen och fortsatte att promenera. I princip helt ensam. Mörkret började falla och jag plockade fram min pannlampa. Det var nog tur att jag bytt till långa tights i T2 för nu började det bli lite småkyligt också. Jag gick och gick. Sprang någon km emellanåt. Fick lite kramp, men rörde mig framåt hela tiden. Kollade på klockan och insåg att det skulle bli en lång kväll och natt. På några ställen där banan gick i båda riktningarna mötte jag andra tävlanden och konstaterade att de allra flesta hade supportlöpare med sig. Ensam och energitom som jag var kände jag mig inte alls motiverad att pressa mig. Kanske att det hade kunnat funka att nå T3 innan cut-off om jag hade någon vid min sida.

Så småningom gick banan in i skogen på små stigar som ringlade sig genom ett nu beckmörkt landskap. Jag var verkligen ensam med mina demoner. Kan säga att jag hann avsluta min triathlonkarriär många gånger under den här perioden. Hann nog tänka igenom ett och annat livsval också. Tanken på IM Malaysia eller andra äventyr i höst gav jag absolut upp. Vad skulle jag liksom ha där att göra? Under långa perioder var banan helt fri från markeringar och jag undrade om jag missat någon pil eller sväng, men på något sätt gick det rätt. När jag sedan kom längst bort på banan var det ganska lättlöpt ett tag och jag tror att jag faktiskt sprang/joggade 3 km i ett sträck som längst.

När det enligt min klocka var 4 km kvar till T3 satte jag på telefonen för att meddela Anna och Valencia. Möts då av ett missat samtal och ett meddelande: ”Det är tydligen 21:45 och jag är redo med ryggsäckarna”… WFT. Jag har alltså skrivit fel cut-off-tid i den plan som jag skrivit till familjen, eller så har tävlingen ändrat tid i olika versioner av tävlingsmanualen. Initialt blir jag riktigt jäkla sur på mig själv. Då hade jag ju en timme extra och hade ju i alla fall kunnat ge det chansen. Men efter att ha avverkat de sista 3 km innan T3, som bestod av mycket backig och rejält svår trail, var jag nog inte lika säker längre på att det skulle kunna ha gått. Det var ett sådant där parti som var jobbigt till och med att gå.

Under tiden hade A och V gått upp för backen innan T3 för att möta mig lite innan. Vi hade lite kontakt via SMS. Tyvärr hade de inte riktigt lika bra koll på banan som jag, så när jag tyckte att det är en bra idé att de skulle gå lite mot mig för att möte upp mig tidigare går de helt enkelt åt fel håll. När jag kommer till vätskestationen och den sista checkpunkten innan klättringen upp på berget inser jag att de inte är där de borde vara. Med ”Hitta vänner” på telefonen försökte jag guida dem tillbaka på rätt spår så att vi ska kunna gå ner till T3 tillsammans. Vi visste inte riktigt vad som gällde för att avsluta på Plaza Placheda (den lägre nivån) men trodde att det skulle betyda att göra det långa varvet genom Livigno och sen gå tillbaka ner till T3 istället för upp på berget. Jag väntade i ca 10-15 minuter innan två fnissande tjejer dök upp, med en pannlampa och en iPhone-lampa, på den mörka stigen. Äntligen återsamlade promenerade vi ner till Plaza Placheda och T3. Eftersom batterierna på min klocka hade tagit slut började jag logga den sista biten av tävlingen med Strava på telefonen istället (Anna hade en powerbank med sig).

V kollar Snapchat eller något

Trött man med pannlampa

Iskallt källvatten är bra grejer

T3
Vid kontrollen sitter det in liten skylt som förkunnar att ”Finish Carosello 3000” är stängd och det visste vi ju redan. En funktionär frågade om jag ville avsluta nu eller om jag vill köra varvet och avsluta ”på riktigt”, fast på den lägre målgången då. På vägen ner med A och V hade jag frågat Anna om det var okej med en mils promenad (som jag misstänkte att det var) och hon svarade ”absolut”, samtidigt som V sa ”Men pappa, klart att du inte ska ha en DNF”. Så svaret till funktionären var ett solklart jakande svar. Våra ryggsäckar inventerades och vi korsade en gång till timingmattan och gav oss iväg på ytterligare lite äventyr.

Run/promenad och ”målgång”
Vi började tillsammans med promenaden genom Livigno ner till det lilla torget som låg precis vid vår lägenhet. Från vissa krogar kom spontana hejarrop emellanåt, men eftersom klockan faktiskt var strax innan midnatt var det ju inte direkt många människor ute. Planen var att V skulle få gå upp till lägenheten och lägga sig. Eftersom vi bara hade en nyckel med sig var Anna tvungen att hänga med upp till lägenheten och jag väntad väl i ytterligare 10 minuter. Men hade ju släppt allt det här med tid, placering och sånt så det spelade inte någon större roll. Vi hade 1:30 på oss att klara av 7 km så det skulle inte vara något större problem.

Anna kom tillbaka och strax efter torget svängde vi upp till vänster och började gå uppför en slalombacke. En dryg km och nästan 200 m uppför var faktiskt ganska jobbigt. Även om jag nu hade lite mer kraft i benen så kändes det. Märkte att Anna inte var helt bekväm med stigningen och blev återigen lite lättad av att inte behöva ta med henne hela vägen till toppen. I backen såg vi några pannlampor bakom oss. När det sen väl planade ut började de springa lite lätt och passerade oss. Vi hade dock ingen brådska utan tog det hela som en mörk äventyrspromenad i skogen. Tror att vi blev passerade av 5 eller 6 par under den avslutande delen.

Även om det var becksvart var vyn ner mot Livigno och den upplysta dalen väldigt mäktig. Det var småkyligt, men inte så att man frös så länge som man höll igång. När vi väl var upp i slalombacken var det ca 3 km fram till vätskestationen och den absolut sista checkpointen innan man skulle ge sig upp på berget. Även detta var ett parti som såg ganska lätt ut på kartan men i själva verket var ett riktigt knixigt parti med småbackar hela tiden och knepigt underlag. Vid vätskestationen svängde vi vänster ner till Plaza Placheda istället för de avslutande 4,5 km uppför berget. Kändes ganska skönt just då. Jag, eller egentligen vi, hade just liksom då varit igång i nästan 20 timmar och vakna i 22. På väg ner för berget under den sista km i tävlingen såg vi några pannlampor bakom oss. Vi bestämde oss för att jogga lite lätt för att i alla fall säkerställa att vi inte kom absolut sist.

Jag passerade ”mållinjen” utan några som helst trumpeter, pukor och fanfarer. Tom på energi och tom på känslor. När jag stannade till, satte mig ner och kände efter lite kände jag att jag väldigt trött i benen och ganska illamående. Fick i mig lite varm dryck samtidigt som Anna åt lite. Efter en kort bilfärd till lägenheten blev det en lång och välbehövlig dusch följt av några timmars usel sömn.

"I'm an Icon" - det vete fasen...

Alla vi härliga människor med fel färg på tröjan

Post-race
Vet inte om det hela ovan låter som en radda av ursäkter och om och men. Har rannsakat mig själv väldigt mycket (jag hade ju ganska gott om tid till det under min avslutande ”löpning”) och funderat på vad som gick fel. Jag ska inte sticka under stol med att jag är väldigt missnöjd med utfallet, även om jag är nöjd med att jag faktiskt avslutade det hela. Min målsättning inför tävlingen ju egentligen ”klara av”, alltså att slutföra. Men det innefattade ju också en avslutning på toppen, vilket jag inte klarade av. Å andra sidan tror jag att det är många i mitt läge som skulle ha lagt av efter Stelvio eller efter någon mil på löpningen när man insåg att det inte skulle fungera.

Jag tror i alla fall att jag kan konstatera två specifika saker; dels att jag gravt underskattat tävlingen vad det gäller svårighetsgraden, dels att jag faktiskt har lite otur med min mage, vad det nu än var som var fel med den. Är det en stressreaktion så är det ju inte så mycket mer att göra än att testa igen (erfarenhet) och handlar det om att jag fått i mig något dåligt kvällen innan så är det ju inte heller så mycket att göra något åt. Kombinationen av dessa två saker blev dock inte bra. Sen kan man ju fråga sig om det här med att ta sig till mållinjen var ”pannben” (gillar egentligen inte begreppet, men det syftar väl på någon slags mental styrka), envishet eller helt enkelt bara dumhet. Två saker är i alla fall säkra; jag hade mått psykiskt betydligt sämre idag om jag inte avslutat tävlingen och jag riskerar inte någon hälsa genom att gå en mara.

Under vandringen i skogen hann jag både ifrågasätta min träning, mitt tävlande och allt möjligt annat. Jag var helsäker på att inte åka till Malaysia och att aldrig mer ge mig på någon extrem triathlon. Jag kände det som om att jag svikit familjen, svikit de som tror på mig och är intresserade av det som jag pysslar med. ”Vad är det för mening att lägga ner så mycket tid och kraft och sen inte ens kunna avsluta på riktig, kasst ju!”. Efter några timmars sömn och lite kolhydrater i kroppen började jag dock omvärdera det hela. Dels tänkte jag på att jag sett vuxna karlar sitta hålögda och i princip gråta längst vägkanten på cyklingen (av 169 startande var det 40 st som bröt eller inte kom i mål), dels tänkte jag på att jag lyckats ställa om min målbild och mitt mindset under tävlingen när jag visste att jag inte alls skulle nå mina mål och slutligen att det här faktiskt inte är något som vem som helst skulle klara av. Oavsett om det handlar om målgång på toppen eller i dalen. Lite extra tydligt blir det ju när Jonas säger att det här var den jobbigaste och svåraste Xtri:n han gjort och att erfarne Peter rankar den på samma sätt. Och som sagt var, Xtri är inte Ironman.

Efter en dag med shopping, spa och mat var vi som nya människor

Lessons learned
Lita på din support.
Mitt enda jobb under en sådan här tävling är att simma, cykla och springa. Resten ska min support sköta och jag ska fasen göra som de säger och inte ifrågasätta eller förhandla. Om Anna säger att jag ska äta en smörgås så ska jag göra det. Om Valencia säger ”hoppa” så ska jag göra det. Givetvis skulle vi ha sådan sak bättre utklarad innan tävlingen, men nu vet vi till nästa gång.

Lämna inget åt slumpen, ha planer för alla scenarion, specifikt: ha en alternativ energiplan. 
Lite som en fortsättning på ovan. Om jag inte får i mig den tänkta energin måste jag få i mig energi på annat sätt. Annars går det åt skogen. Om benen krampar halvvägs in i en klättring, ta då ett lite längre stopp med massage eller liknande för att häva i stället för en massa små stopp. Kanske inte funkar bra det heller, men var i alla fall förberedd.

Satsa på att ha löpsupport så mycket som möjligt.
Nu hade det nog med tanke på Annas fysiska status inte varit möjligt med någon längre löpsupport, men 30 km själv är inte någon höjdare. För mig hade det definitivt gjort skillnad att ha någon som väntade efter 10 km och sprang med mig till T3. Ensam med en pannlampa i skogen är det svårt att hitta motivation.

Underskatta inte skiten.
Behöver väl inte sägas mycket tydligare än så. Det finns inga lätta tävlingar på den här nivån.

Stanna inte så ofta.
Under cyklingen är jag stillastående i nästan 1:15. Vissa delar förklarliga såsom vid vägarbeten och så men vissa delar också som en följd av att jag stannat den där första gången. Ju längre in i cyklingen som du kan undvika att stanna, den där kanske lite onödiga första gången, desto snabbare kommer det att gå. Motsvarande tanke på löpningen är väl steget mellan att springa och att gå. Även om det i mitt fall liksom var över redan då.

Don’t be a wuss.
HTFU. Bit ihop. Kämpa. Etc. Mitt mediokra resultat till trots tycker jag nog faktiskt att jag bet ihop ganska bra. Men så länge som man inte kraschar och skadar sig går det nog alltid att bita ihop lite till…

Och givetvis: HA KUL!