Snart dags för Frankrike!

Aix-en-Provance, Pays d'Aix... Har försökt luska lite i hur det ska uttalas, men jag tycker att jag får helt olika svar beroende på vem jag frågar. Får väl hoppas på att fransmännen hört alla möjliga former av uttal och att de fattar vad jag menar (fast nej, det kommer ju inte att hända, det är ju fransmän vi pratar om).

I alla fall grymt taggad och extremt sugen på att tävla. Premiärmilen var väl årspremiären tävlingsmässigt, men nu är det liksom på riktigt; Iromnan 70.3 Pays d'Aix. Vi åker ner till Marseille 30:e april och hoppas då på några riktigt fina vårdagar, lila lavendelfält och härlig fransk gästfrihet. Och så givetvis en snabb och fantastisk tävlingsdag den 3:e maj. Vädret är alldeles för tidigt att börja noja om, men just nu verkar det röra sig om temperaturer runt 20 grader, sol med lite moln och relativt vindstilla. Funkar tävlingsmässigt för mig i alla fall.

Formen känns bra och klart på uppåtgående. Jag har simmat bra och sprungit bra den senaste tiden och osäkerheten ligger väl huvudsakligen på cykelformen. Låt oss titta på respektive sträcka:

Lake of Peyrolles en Provence

Har ju simmat bra under försäsongsträningen och har givetvis goda förhoppningar om att simma bra. På den fantastiskt usla tävlingen på Mallorca gjorde jag ju faktiskt nedåt 38 minuter. Och här har vi en liten sjö utan vågor, våtdräkt och dessutom separat start för M40. Känns ju rimligt att det borde kunna gå nedåt 35 minuter (minst). Utrustningsmässigt är det inga nyheter. Det enda som jag inte vet är om jag kommer att hinna få ny tävlingsdräkt från Terrible Tuesdays innan jag åker. Hoppas på det, annars får det väl bli SPIF-dräkten en sista gång.

Berg och lavendelfält

Cykelformen är som sagt var lite okänd. Och dessutom är det mycket premiärer; ny cykel (Canyon Speedmax CF), nya tuber på hjulen (Conti GP4000 IIs) och nya skor (Mavic Tri Helium). Enligt resultat från föregående år cyklar de allra bästa på 2:14 som bäst. Enligt den slinga som jag ritat upp på GPSies handlar det om knappt 1200 höjdmeter, vilket är drygt 100m mindre än Mallorca och 200m mindre än Fuerteventura (som dock var kort). Men nog ska jag väl kunna klämma det där nedåt 2:35 en bra dag.

Stadslöpning - det gillar jag

Enligt utsago en platt och snabb löpning. Löpformen är ganska vass f.n. och nyckeln till en bra tid för mig är ju att kunna springa bra (och helst utan kramp pga. att jag tagit i för mycket på cyklingen). Fuerteventuras kuperade löpning knäckte jag på strax över 1:38 och Vansbro (som var lite längre, men mindre kuperad) på strax under 1:37. Så säg då att jag kapar ytterligare några minuter på det, 1:35 kanske är lite defensivt, men klart rimligt. Skor har jag inte bestämt mig för ännu, men det lutar givetvis mot min älskade Saucony Kinvara. Och så har jag ju nya solglasögon också.

Oakley Chainlink och en bestämd man.

Det lämnar mig alltså med 0:35+2:35+1:35 och så 10 minuter växlingar och Murphy-faktor för att komma under 5 timmar. Och det ska jag fasen, inget snack om saken.

TV-kändis

Om någon sagt till mig för 5 (10-15-20) år sedan att jag skulle synas i svensk television i ett cykelsammanhang, under tävling, så hade jag nog avfärdat hen som totalt verklighetsfrånvänd. Nu har det hänt och på något sätt känns det inte så märkligt, utan mest bara logiskt. CX-scenen är ju trots allt inte allt för stor här i Sverige.

Vad är det då som har hänt. Jo, jag berättade ju för länge sedan att jag var och körde en tävling i Stockholmscupen i CX där en tv-inspelning pågick. Det var Svett & Etikett-Kalle som prövade på cyklocross. Och som alltid kan man ju vara lite orolig över hur det blir när man ur ett underhållande perspektiv ska "populärisera" någon som ligger en varmt och hjärtat. Men jag måste nog säga att Svett & Etikett gör det alldeles utmärkt! Slutorden som Kalle yppar är verkligen spot-on vad det gäller cykling (och jag bryr mig ärligt talat inte om de är spontana eller skrivna av någon begåvad pro-cyklist).

Framträdande #1 - inte helt lätt att se, men det är faktiskt jag under Kalles arm.

Så, ett väldigt sevärt program. Och självklart förhöjs upplevelsen av att jag är med, inte bara en utan två gånger. Jag och Valencia tittade tillsammans på programmet och det märktes då att det trots allt är en liten värld när V satt och kommenterade; "där är Viktor, där är Adrian, där är Fredrish, och vad är det han heter... jo, det är ju Filip". Det är nog inte helt lätt att se mig, men jag dyker först upp vid 24 minuter (filmat från Kalles GOPRO-kamera på styrstammen) när jag cyklar om honom till vänster i bild. Samtidigt som jag snackar lite med Jonas R. Klart nonchalant. Och inte helt lätt att se. Sen kommer jag igen typ 30 sekunder senare, denna gång lite tydligare och i en stilstudien när jag forcerar ett hopphinder.

Titta! Det är en order! Programmet i sin helhet hittar du här.

Och så framträdande #2 - lite mer tydligt, även om tekniken kanske inte är så mycket att skryta om.

Har väl cyklat lite kort och lite långt

Jag har väl egentligen aldrig gjort anspråk på att vara först med det senaste i den här bloggen och ibland kan det ju dröja lite innan uppdateringarna kommer. Jag tänkte i alla fall i det här inlägget konstatera att jag cyklat lite. Det är ju förvisso kanske inget nytt i sig, men nu handlar det faktiskt om två premiärer; dels tempopremiär och dels säsongspremiär för randonnecykling.

SMACK-serien hade jag funderingar på redan förra året men kom av någon anledning aldrig iväg. I år fick jag dock till det redan på första försöket. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Först drabbades jag av akuta i-landsproblem innan loppet: tänkte givetvis byta till tävlingshjul på tempohojen, men eftersom fälgarna på de hjulen är bredare än träningshjulens fälgar så måste de integrerade och aerodynamiska bromsarna justeras och det är en inte helt trivial övning som jag dessutom inte hade tid med alls. Tänkte att då tar jag väl GoVest-hjulen istället, men se det går ju inte heller eftersom de bara är avpassade för 10-delad kassett och Canyonen har 11-delat. Så tji fick jag, det blev träningshjul och jag tappade säkert flera sekunder på det. Det sistnämnda kan tolkas både ironiskt och icke-ironiskt, för icke-insatta respektive insatta.

Det såg ju inte direkt lovande ut på vägen ut till Arlanda

Sammanbiten selfie strax innan det brakade loss

Sen var det den här saken med vädret. När jag åkte från jobbet haglade/regnade det i Stockholm. Runt Arlanda hade dock prognosen lovat 5-6 grader och uppehåll. När jag närmade mig startplatsen stod det och vägde. Rätt över oss var det svart på ena sidan och blått på den andra. Tyvärr tippade det åt fel håll och några minuter innan första start brakade det loss på riktigt Hollywood-maner; vinden tog, det började hagla och regna och temperaturen droppade till +1 grad. Det blev helt enkelt skit och misär. Den lilla uppvärmningen som jag gjort var relativt bortkastad eftersom jag började frysa som en liten hund nästan direkt.

Så i slutändan handlade min tempopremiär mest om överlevnad. Glasögonen immade raskt igen och jag så inte mycket alls. Känseln i min fingrar försvann och efter några minuter kunde jag inte växla ordentligt. Mina skor var fulla med vatten. Vinden låg från sidan på en rak vändbana. Osv. Som tur var handlade det bara om 12 km så det var ju relativt fort över. Jag kom huttrande in med ett väldigt mediokert snitt på 37.34 km/h (typ plats 20 av 50 startande). Med tanke på att jag i Vansbro körde 9 mil i ungefär samma hastighet och att jag i Borås körde 40 km/h i snitt över 18 km är det ju i alla fall ganska långsamt. Jag skyller allt på vädret. Och hjulen.

Men egentligen är det nog kul och jag kommer nog att göra om det.

Många estetiska såväl som aerodynamiska fel här... (pölen bakom bilen fanns inte där när jag parkerade)

På långfredagen var det sedan dags för långcyklingspremiär för säsongen. Jag hade lyckats lura med mig Björn på Randonneur Stockholms 20-milare från Barkarby. Ny bana och nya vägar (för mig) verkade ju lovande. Väderleksprognoserna var lite varierande i temperatur, men enade när det gällde nederbörden som skulle vara noll och intet. Nu blev det en väldigt bra dag vädermässigt. Lite "april" då vi strax efter Sigtuna fick lite hagel på oss, plus att det var väldigt blåsigt och med en vind som låg sida större delen av rundan. Men utöver det en hel del sol och en temperatur som var väldigt lätt att klä sig för (typ 5 grader).

Mina ben höll halvvägs till stämplingen i Järlåsa, sen visade det sig att jag tagit alldeles för mycket ansvar i kantvinden och var ganska så rejält mör efter det. Hängde på snöret och hade krampkänningar flera gånger på hemvägen men lyckades bita ihop och ta mig i mål utan att behöva skämmas allt för mycket. Jag och Björn höll ihop hela vägen (Björn med riktigt pigga ben) och landande in med en rulltid på ca 6:50 och strax öven 30 i snitt. En habil insats i kantvinden och en trevlig dag i sadeln. För övrigt så var det över 70 startande! Något slags rekord i randonne-sammanhang skulle jag tro.

Sen blev det bastu, pilsner och hemlagad burgare och det är ju aldrig fel.

Gubbar i Sigtuna