Knivsta Duathlon SM/RM 2014 [RR]

Svenska mästerskap är liksom eliten; seniorklass och de allra bästa. I samband med SM körs ofta även svenska mästerskap för åldersklasserna, eller Masters som det kallas på triathlon/duathlon-språk. Och är det i åldersklasser kallas det Riksmästerskap istället för SM. Tävlingen logga såg dock ut så här:

Och det räcker för mig. Ingen direkt anmälningsstorm för att vara ett svenskt mästerskap. Sammanlagt 88 föranmälda till Masters- och seniorklasser. Herrseniorklassen (som körde 10 km - 40 km - 5 km) var störst och min klass (Masters herr 40-44) var näst störst med 11 st anmälda. Inte så många m.a.o. Men det är liksom inte mitt problem. Anmäler man sig inte kan man ju inte vinna. För övrigt min tredje start i ett SM/RM och så illa blev det ju inte. Alls.

Det var en varm dag. Temperaturer på över 25 grader utlovades och dessutom en del vind. Familjen inledde dagen lite start med en åksjuk (och spyende) dotter samt en som blivit bestulen på kredit- och körkort. Trots det kom vi i tid till Knivsta en dryg timme innan start. Träffade på Carl och försökte sedan förstå hur växlingsområdet såg ut och hur det skulle fungera med Sportident-pinnarna vid växling och målgång. Kändes ju inte helt optimalt att behöva tänka på det vid en stressad situation. Nu funkade det dock helt okej eftersom det fanns gott om funktionärer som påminde oss när det skulle stämplas. Värmde upp med lite cykling och rekognosering av den inledande (och knixiga) delen av cykelbanan samt med lite löpning. Sen var det dags att åka.

Knoll och tott innan start - bara hår och glasögon som skiljer oss år

Första varvet efter ca 2 km - här börjar det göra ont.

Ut på andra varvet (första löpningen). Observera den blivande 2:an
som här ligger efter mig. Och min hejarklack till höger i bild förstås.

Under tävlingar av den här typen (kör järnet i typ en timme, fundera inte på disponera loppet eller något sådant tjafs) fungerar mitt psyke ungefär likvärdig oavsett tävlingsform. Innan start är jag lagom laddad. När starten går ger jag järnet och tycker att det är skitkul att komma iväg... bara för att 10 minuter senare komma på hur jäkla jobbigt det är, hur ont det gör och fundera på om jag verkligen orkar hålla på med det här i 50 minuter till. Men så biter jag ihop lite och börjar räkna ner; 2 km till och sen får jag cykla, snart vid första vändningen och då är halva tävlingen gjort, sista växlingen bara 10 minuter kvar nu. Och på något sätt håller det humöret och kraften uppe, och motar bort tankarna som säger att det skulle vara riktigt nice att sätta sig i gräset och chilla lite. För ont gör det på de här distanserna. Mjölksyran ligger precis på gränsen och mannen med hammaren står bara och väntar på att få slå till.

Löpning 1 - 5km 18:40 [3:44 min/km]
Som vanligt en rejäl rusning när starten gick. Min plan var som vanligt att inte ha någon plan alls. Som jag skrev tidigare pace:ar jag mig inte på ett sånt här lopp, utan kör på känsla och omgivning. Blev dock lite rädd när klockan piper för första km och visar på 3:39... Så snabbt kan jag ju inte springa. Men det gör jag uppenbarligen. Fortsätter med stadiga km-tider under 4 minuter och tappar egentligen endast fart under sista kilometern. Har tyvärr inte den blekaste aning om hur jag ligger till i klassen vid växling, annat än att jag har runt 15 man före mig. Är dock grymt nöjd med första sträckan.

Cykling - 20 km 33:31 [35,8 km/h]
Första växlingen var i ärlighetens namn ganska usel. Jag måste nog träna och lära mig ordentligt att komma iväg med cykelskorna fastsatta i pedalerna. Dels slipper jag springa med cykelskor, slipper stå stilla och dra på mig skorna och kan dessutom börja trampa direkt. Nu tog det tid att få på sig skorna och jag strulade en del med pedalerna vilket gjorde att jag tappade en del placeringar (och förmodligen silverplatsen) vid växlingen.

Sen gick det väl helt okej. Cykelbanan var knixig med sammanlagt 14 st 90-graderssvängar och 3 st 180-graders som tog plockade mycket fart. Det var dessutom ganska dålig asfalt på den långa temporakan. Jag kom aldrig underfund med hur vinden blåste egentligen, annat än att det ibland var tungt och ibland inte. Cyklade nu förbi både röda nummerlappar (masters) och andra som körde den långa motionsvarianten. Fortfarande ingen som helst koll på hur jag låg till överlag. Dock nöjd med cyklingen överlag och med den påföljande växlingen.

Ut på cyklingen - även här påhejad av V med sin egenhändigt komponerade skylt.

Löpning 2 - 2,5 km 9:21 [3:44 min/km]
Var förvånad över att benen svarade så pass direkt när jag gick ut på sista löpningen. Vi var nu några stycken som sprang tillsammans och jag var nu mest fokuserad på placeringar snarare än att titta på tiden. En kille var rusigt snabb och drog ifrån direkt. Jag kom ikapp en VäsbySS-kille som jag misstänkte skulle kunna tillhöra 40-44 och tog mig om honom med 500m kvar. Sen tog han mig på upploppet när jag inte hade något mer att ge. Som tur var körde han i 35-39.

Väl i mål hade jag ingen aning om hur snabbt (eller långsamt) det gått, eller hur jag kommit till i min klass. Misstänkte att jag borde ligga runt 10-12 i mål, bland alla klasser, men hade ju ingen aning om vad det skulle betyda.

Väntar sen på att Carl ska komma i mål. Pussar på min fru och dotter, tar en snabb dusch och tittar sedan på när Valencia värmer upp innan sin löptävling. Då knackar Carl mig på axeln och säger "Grattis".

Post-race
1:02:32 räcker alltså till en bronsplats i Masters 40-44! Shit, jag har alltså tagit ett SM-brons (typ) i min åldersklass. Jag som för 5 år sedan knappt skulle kunna springa milen under 60 minuter. Sammanlagt har jag 11 st framför mig i mål. Min första pallplacering ever (vad jag kan komma ihåg). Så jäkla stolt och mallig. Och bara 18 sekunder från en silverplats. Segrarna hade jag inte kunnat rubba (2:40 före mig), men han har å andra sidan pysslat med duathlon i 20 år. Ändå känner jag att det finns en del tid att kapa. Jag är inte för gammal för att fortfarande bli något snabbare på löpningen, cyklingen likaså och runt växlingarna finns det kanske 30 sekunder att kapa. Framförallt är det en mental spärr som släppt. Jag kan springa snabbt och jag kan faktiskt vara med och tävla.

Sen fick jag ju iofs inte vara bäst i familjen. Valencia skulle prompt komma först i sin löptävling och hamna överst på pallen. Typiskt!

Glad Valencia ska ut på sitt andra varv i värmen.

1:a!

3:a - inte så pjåkigt va?

Livskvalitet

Inte helt lätt att hitta tid till att skriva blogg just nu. Det är liksom lite för fint väder och för mycket att hinna med ändå. Men det är inte så att det skapar någon stress i negativ mening, helt klart tvärtom. Den senaste veckan har varit så fylld med livskvalitet, i vardagen, att jag blir alldeles salig. När Anna klagar på att Sverige är för kallt och att vintern är för lång brukar jag envist hävda att omväxling förnöjer och att den kalla delen av året minsann har sin charm. Men visst underlättar värmen och visst är 20 grader och sol i de allra flesta fall trevligare än 2 grader och regn. Det jag uppskattar allra mest är nog dock kvällsvärmen och de långa dagarna. Det gör verkligen skillnaden.

Sen beror det ju givetvis lite på vad man hittar på med dagarna också. Ett axplock av det som förgyllt mitt liv den senaste veckan:

• Förra fredagen körde vi Randonneur Stockholms (och Sveriges?) första 40-milare med nattstart. Kl 23 rullade vi ut från Barkarby med Gävle och Sandviken i sikte. Nattcyklingen var helt magiskt med starka gubbar, medvind och en sval natt. Första halvan upp till Gävle gick på under 6 timmar i totaltid. Det är riktigt snabbt för att vara randonné. Sen vände vi, men inte vinden och så blev det väl lite jobbigare. Jag klarade mig dock ända till Uppsala innan bonken slog till med kramp i båda låren samtidigt. Hittade dock sällskap till Uppsala-Barkarby i form av en annan krampande cyklist. 7 mil med kramp, DÖDSmotvind och slut på vatten kanske inte riktigt är definitionen på livskvalitet, men det var ju fint väder i alla fall. Strax under 16 timmar totalt och strax över 30 km/h i rullsnitt (Uppsala-Barkarby gick med 22 km/h i snitt!) är väl klart godkänt. På det stora hela en fantastisk brevet.
• På söndagen var det ju egentligen tänkt att jag skulle köra LidaCX, men mina 40-milsben ville inte riktigt vara med. Jag hade nog kunnat pallra mig runt med hedern i behåll, men det hade nog gjort lite för ont och att bara ta mig runt är liksom inte min grej. Så i stället cyklade jag och Valencia iväg till Farsta Gård och tog en lång fika och promenad i solen och bara hängde. Och så lite kvällsgrill på det förstås.
• I onsdags tog jag landsvägshojen till jobbet och packade med mig ”riktiga” cykelkläder. Strax innan lunch bytte jag om och stack ut på Lidingö och snurrade runt lite halvhårt i 5 mil. Sen en riktigt god lunch utomhus i solen på stammishaket Creme. 
• I torsdags körde jag Swimrun-träning/happening med Jojje Borssén och Petter (som marknadsför sin Ö-till-Ö-start stenhårt). Vädret var grymt och det var inte alls särskilt kallt i vattnet. Riktigt kul var det också. Skorna (New Balance Minimus Trail) fungerade alldeles utmärkt. Nu är det väl bara att fixa till en dolme att ha med sig samt klippa av lite armar och ben på den gamla våtdräkten. Kommer att försöka förlägga simträningen utomhus framöver. Speciellt med tanke på att det som vanligt är helt galet i Eriksdalsbadets utomhus-50:a på morgonen.

Dragon Gate, snygg cyklist och måne. Inget som saknas! Foto: Johan Mölleborn

Salt kille efter en varm 40-milare. Foto: Johan Mölleborn

Finlunch efter Lindingötur

Stockholms neoprenfetichisters åremöte. Foto: Jojje Borssén

Inte alltid snyggt, men jag står upp i alla fall. Foto: Jojje Borssén

Helt och klart en syn för gudar. Jag till vänster. Foto: Jojje Borssén

Dåligt Halmstad Triathlon!

Fick ett mail igår från Halmstad Triathlon; tävlingen flyttad från den 28/6 till den 7:e september! Som anledning gavs att "arbetet med myndigheterna för att få till en ännu säkrare och bättre cykelbana har dragit ut på tiden."

Men vad faaaan. Så gör man inte. I alla fall inte när man har en tävlingsklass och dessutom anordnar tävling på en relativt krävande distans som det dessutom inte dräller tävlingar av i Sverige. En sak att flytta en sprint eller olympisk distans en vecka fram eller bak. Men när det handlar om mellan- eller långdistans så är det ju tävlingar som triatleter lägger upp säsongen kring, tävlingar som skrivs in i ett schema innan träningen planeras. Många som ska köra i Kalmar (eller andra långdistanser i den tidsperioden) väljer att köra en halva i full fart typ 4-6 veckor innan för att testa form, energi, utrustning m.m. Att då flytta tävlingen till september, efter Kalmar och dessutom veckan efter den "normala" säsongsavslutningen i Tjörn är ju så gott som en skymf.

Alternativen den helgen var annars Vansbro, som sålt slut, eller Nice-distans i Motala, som inte passar mig särskilt bra med tanke på den långa simningen. Jag lyckades få tag på en plats till Vansbro via andrahandsmarknaden i alla fall. Men de här planerna med ta lång weekend, träffa släkt i Skåne m.m. blir det ju inte mycket av med. Vansbro Triathlon är ju en familjär och trevlig tävling, men själva Vansbro (sorry) är inte mycket att hänga i granen.

Tror för övriga inte att flytten har särskilt mycket med "arbetet med myndigheterna" att göra. Tror helt enkelt på att det blev för mycket konkurrens med Vansbro och Motala den helgen och att de då helt sonika inte tycker att de fått tillräckligt med anmälningar (det var ju tydligen slutsålt förra året då de hade en egen helg). Eller så har de, likt Stockholm Gran Fondo, lämnat in sin ansökan om tävlingsgenomförande för sent eller fått avslag på den.

Så Halmstad Triathlon; nej tack!

För övrigt cyklade jag en 40-milare i helgen, men det tar vi lite senare.

Saker jag gjorde i helgen...

...bortsett från att deklarera då. Och vem fasen deklarerar nu för tiden egentligen? Inte får man dra av något och det mesta handlar om att godkänna redan registrerade uppgifter. Men det var inte det vi skulle prata om. Börjar med något som tekniskt sett inte var i helgen utan 1:a maj, nämligen Väsby Duathlon. Förra året körde ju både jag och Valencia, och eftersom det var ett sånt pass bra arrangemang bestämde vi oss givetvis för att köra igen. Den här gången fick vi även med oss Björn och Vendela; Björn som team-leader och Vendela som medtävlande till Valencia.

Väsby Duathlon 2014
Den vädermässiga inramningen lämnade väl lite övrigt att önska; snö och regn hela natten, någon plusgrad på morgonen och en isande nordanvind. Valencia och Vendela började tävlandet; 1 km löpning, 5 km cykel och 1 km löpning. En riktigt utmaning alltså. Tjejerna knep till slut en 3:e och en 5:e plats (av 14 flickor) efter en jämn och fin körning. Valencia drog ifrån lite på cykelsträckan då hon valt en för dagen lämpligare cykel; en Islabike med slicks rullar snabbare än en MTB med mönstrade däck. Valencia förbättrade sin tid från förra året med 2 minuter och Vendela gjorde en riktigt debuttävling och fick blodad tand. En stor eloge till Väsby Triathlon som ordnar en riktig tävling för barnen!

Sen var det min tur. Var inte helt sugen och kände mig lite småseg i kylan. I år hade jag dock fått med mig mina cykelskor och det var nog bra; att trampa en mil i motvinden hade nog inte varit så kul annars. Lite orolig över att köra med disc eftersom kastvindarna var ganska rejäla. Men det funkade. När starten sedan väl går är det ju bara att köra så att mjölksyran sprutar. Körde i seniorklass i år. Ska väl se till att utnyttja licensen ordentligt.

Första löpningen gick något snabbare än förra året, 4:05-tempo på en bana med en ganska seg backe som skall passeras 2 gånger. Den här gången låg dessutom vändpunkten på "rätt" ställe och den initiala löpningen blev 4,7 km. Hängde med ok, men tappade en del onödiga placeringar. Sen ut på cykeln och bita ihop i den isande motvinden. Tog någon minut på cyklingen jämfört med förra året, och det var betydligt tuffare förhållanden i år. Ut på löpningen med i princip identiska förhållanden som förra året. Tog en placering direkt och tappade sedan en knappt halvvägs, snittade 4:14. In på 1:04:20 vilket är sämre än förra året, men banan var nästan en 1 km längre i år. Tappar nog nästan 30s på första växlingen efter lite skostrul. Korgpedaler kanske skulle kunna vara något? Slutar på en 16:e plats i seniorklass (av 23) med en tid som hade räckt till pallplats i motion. Alltid något.

Racer i full fart - foto: Mikael Karlsson

Det ska vara kul att tävla! - foto: Mikael Karlsson

Jag drar hårt i uppförsbacken - foto: Mikael Karlsson

Fullt ös i motvinden - foto: Mikael Karlsson

Södertälje 300K
Och så lite randonneur-cykling på det. Tumbas 300K har bytt startplats till Södertälje och fått en lite annorlunda sträckning. En uppryckning på alla fronter på en redan fin runda som jag körde redan 2011 och 2012. Sammanfattningsvis kan jag väl säga: 15 roliga mil och 15 mindre roliga mil.

Svinkallt vid start (frost på bilen hemma). Planen var att köra hyfsat snabbt. Rätt snabbt blev vi en en grupp om ca 10 pers som körde på i bra fart (2 minuter före minimitid vid första stämplingen). Allt eftersom milen gick droppade dock folk av och efter andra stämplingen i Stigtomta var vi bara 5 pers inför den fruktade DÖDSrakan efter Jönåker och innan tredje stämplingen (och lunch) vid Oscarshäll. Jag hade varit väldigt pigg och tagit många och långa förningar. I motvinden dog jag dock och släppte. Blev inväntad en gång men släppte ganska snabbt igen. Sista milen till lunchen kändes det som om jag knappt hade styrfart i motvinden och slakmotan.

En snabb lunch borgade dock för att jag kunde hänga på täten ändå. Det funkade väl i ca 4 mil, innan Toni och Danne började mata på på riktigt och då var det bara att släppa igen. Ensam i Kolmården. Körde på solo i ett lugnare men okej tempo, men var inte alls särskilt pigg när jag kom till Nyköping. 8 mil kvar, tomma ben, regn på ingång och en vind som vänt 180 grader till mot är inte helt idealt. Inmundigade lite kolhydrater och HTFU:ade.

Efter en mil dog GPS:en och det började regna. 7 mil kvar. Som tur var vet jag att jag hittar hem i alla fall. När jag stannar till för en p-paus dyker Dag från Kolmården MTB upp (han släppte mellan Åkers Styckebruk och Stigtomra) och vi gör sedan sällskap resten av milen. Istället för att ligga på led och dra varandra ligger vi sida vid sida för att snacka bort tiden istället. Och efter drygt 2 timmars snack är det faktiskt över. Inte episkt, men med lite lidande, motvind, regn och HTFU-faktor. Snart går det en 40-milare också.

Selfie i Nyköping

Randonnée 300Km Södertälje 2014-05-03 - HappyMTB.org