Avgnällning... [om smärta]

Jaha, tydligen var ju 2013 så himla bra och 2014 skulle ju bli ännu bättre. Det var tydligen någon överpositiv jäkel som skrev det på den här bloggen... Men hittills kan jag inte säga att 2014 är någon succé alls. Mest bajs (på både det ena och det andra sättet) faktiskt.

Året började lite lätt med dotterns rejäla magsjuka som efter en vecka hoppade över till mig och frugan. Det var sån här härlig sak med både feber och tömning; då känner man sig inte stursk. Eller kraftfull. Fördelen med en intensiv magsjuka är dock att man förmodligen minskar mer i vikt än vad man tappar i FTP. Alltså en förbättring av watt/kg utan att träna.

Sen var det det här med diskbråcket... Det har inte blivit bättre, snarare tvärtom, och jag börjar bli ganska trött på det nu. Läkarens prognos på att det borde läka ut och vara bra på 4-6 veckor höll liksom inte. Så med anledning av detta har jag fått söka läkarhjälp igen, genomgått MR av halsryggen och väntar nu på utlåtande.

Jag är inte särskilt gnällig av mig när det gäller smärta, det ligger liksom inte för mig. Skulle nog tvärtom tro att jag faktiskt är ganska smärttålig. Dels pga min Bechterew som i alla fall tidigare innebar en hel del kronisk smärta som jag "vant" mig vid, och dels pga att jag faktiskt utsätter mig (frivilligt) för en del smärta i träning och tävling. Den smärtan hör liksom till konceptet triathlon/cykling och jag tror inte att det skulle gå att bli särskilt duktig på dessa om man inte vänjer sig vid den.

Även om det är mycket klagande så börjar min ManCave arta sig i alla fall. Fortsättning följer

Men så finns det ju bra och dålig smärta och det är inte alltid helt lätt att känna skillnaden. Den bra smärtan är den som du får när mjölksyranivåerna i benen överstigit rött och varenda cell i kroppen skriker efter mer syre, den smärtan som vrålar "ska du springa en mil till, är du helt galen?" och den smärtan som tycker att det är en jäkligt dålig idé att spurta när det inte finns en uns glykogen kvar i depåerna. Att bita ihop, stå ut med och övervinna den smärtan är en kick i sig och efter ett tag lär du dig att gilla den eftersom den faktiskt är ett tecken på att du är framme och tänjer ytterligare på gränserna. Sen finns ju den dåliga smärtan, den som berättar att något är på väg att gå sönder, att något har fått jobba för mycket eller att du håller på att bli sjuk. Den smärtan ska inte övervinnas utan lyssnas på. Underlåtelse att lyssna på den resulterar som allra oftast i skador och längre ofrivilliga uppehåll.

Sen finns det ju riktig smärta också. Den smärtan som du känner efter att cyklat in i ett träd i skogen eller rasat av cykeln i ett hett CX-race. Eller den smärta som jag just nu känner i nacke, höger axel och arm och strålande ut i lillfingret, pga det förmodade diskbråcket. Den smärtan är nervbaserad och det finns inget riktigt sätt att avlasta, ingen ställning att ligga eller stå i så att det blir bättre. Och vad jag har känt hittills spelar det inte heller någon roll om jag tränar eller vilar. Det allra sämsta är statiska ställningar, exempelvis framför en dator. Dagtid kan jag stå ut med den, även om jag inte känner mig särskilt supereffektiv när jag jobbar eftersom det till och från är lite svårt att koncentrera sig. Det jobbiga är dock natten och sömnen. Sen nackspärren som inledde det hela i början av december har jag inte sovit mer än max 3 timmar i sträck. Sen vaknar jag pga. värken, klarvaken med ett par timmar av vridande och vändande innan jag kan somna om igen. Sömnbristen tär verkligen i förlängningen och det känns som om det var väldigt länge sedan som jag var utvilad.

Diskbråck

Sen går det ju så där med träningen med anledning av detta. Har fått ställa in en del träningspass för att det varken känns lockande eller kul att ge sig ut när det gör ont redan från början. Tröttheten gör väl dessutom att jag inte riktigt orkar komma upp i intensitet på så sätt som skulle vara önskvärt. Löpning är i alla fall det som fungerar bäst; är i princip smärtfri när jag springer. Cyklingen fungerar (uppenbarligen) okej, med lite stretch och så emellanåt. Simningen är väl det som lider mest. För det första pallar jag inte riktigt med längre pass än 2000 m, det gör ofta lite mer ont efter passet än innan och så simmar jag faktiskt långsammare nu. Det känns kraftlöst och segt i vatten och det visar sig även på klockan. Det känns lite extra tråkigt eftersom jag faktiskt upplevde det som om jag var lite på gång i början av december. Ligger just i Base 3 vilken är den tidmässigt mest krävande delen av periodiseringen och det är verkligen inte lätt att få ihop timmarna enligt schema.

Men nu ska jag sluta gnälla. Testar just nu Citodon som smärtlindring för natten och det verkar faktiskt som om att det kan fungera bättre. Sen får vi väl se vad magnetkameraundersökningen ger för dom. Hoppas att den på något sätt berättar att det kan bli bra. För så här vill jag inte ha det länge till. Det stör ju min 10-årsplan mot Hawaii.