Om det här med att träna mycket... Del 1

I serien "blogginlägg som jag länge tänkt skriva men inte riktigt fått tummen ur att fixa" har nu turen kommit till en utläggning om det här med att träna mycket. Det har väl förmodligen inte undgått många att jag tränar en hel del. En vecka med "lite" träning är väl runt 10 timmar och en mer volymintensiv vecka uppåt 20 timmar. Och då är inte jobbpendling inräknat eftersom jag inte längre räknar det vara "riktig" träning. När detta på något sätt uppdagas brukar känslorna och åsikterna gå heta. Av någon märklig anledning har väldigt många en åsikt om detta... och den är inte alltid direkt positiv om man säger som så.

Om det nu hade rört sig om att jag plågat djur, rånat gamla tanter eller knarkat 10-20 timmar i veckan hade jag nog förstått invändningarna. Men nu är det ju liksom inte riktigt det jag pysslar med, utan min fritidssysselsättning handlar om triathlon, företrädesvis på lång distans.

Men låt oss ta och bryta ner frågeställningen lite...

...men först en liten Disclaimer: jag pratar här ur ett generellt perspektiv. Det finns givetvis, som det finns till allt, undantag. Vilket gör att det jag säger inte är några absoluta sanningar. Visst finns det atleter som gör fantastiska resultat med till synes väldigt liten träning och visst finns det de som trots träning enligt konstens alla regler inte blir särskilt bra. Men för det allra mesta finns det en hyfsad korrelation mellan mängd och resultat och bara för att någon lyckats med något speciellt innebär det inte att alla kan göra det. Det är lite som diskussionen som uppkommer på HappyMTB varje år inför Cykelvasan: att Matthias Wengelin vann Cykelvasan 2009 på en CX (med rakt styre) tas som argument för att CX är ett jättebra cykelval till tävlingen. Mmm... men glöm då inte bort att övriga 9 segrare (herr- och damklass) inte kört med CX. Och vad det gäller triathleter som gör väldigt bra resultat med få (typ 10 timmar i veckan) träningstimmar är min erfarenhet att de oftast har ett mångårigt elitidrottande i grunden sen tidigare.

Varför tränar triathleter så mycket?
Oavsett om du håller på med triathlon på motionsnivå eller på professionell nivå går det inte att komma ifrån att det är tre ganska olika grenar som du ska bli bra på. Tre grenar som skiljer sig ganska mycket åt både vad det gäller rörelsemönster, engagerade muskler och grad av teknik. Och sålunda skiljer sig även sättet som du tränar grenen åt och dessutom har du inte någon direkt "hjälp" i någon gren av att träna en annan av grenarna. Ex. kommer du aldrig att bli en särskilt bra cyklist av att springa mycket, eller en bra simmare av att cykla mycket. Alltså krävs det regelbunden träning i alla grenarna för att bli bättre eller för att bibehålla en nivå. Och som regelbunden träning i en gren (oavsett nivå och gren) bör nog 3 pass i veckan ses som något slags minimum; typ snabbdistans (eller teknik), intervaller, långpass. Tre gånger tre är nio. Alltså nio pass i veckan för att bibehålla en nivå eller utveckla sig. Som en tumregel bara.

Stockholm Triathlon marknadsförs med den här gamla godingen igen. Gilla!

Så det ena svaret är att det "behövs". Ett annat svar är väl "för att vi kan". En träningsvecka på 20 timmar för en triathlet består t.ex. normalt sett av ca 6 timmars löpning, 9 timmar cykel, 4 timmar simning och 1 timme styrka. Ungefär. 6 timmars löpning på en vecka fördelat på 3-4 pass är inga egentliga konstigheter. 20 timmars löpträning på en vecka är det däremot inte många som skulle klara av utan att skada sig. Men som jag skrev ovan skiljer sig ju grenarna och träningen åt en hel del vilket gör att du kan hålla uppe betydligt högre mängd än om du "bara" skulle ägna dig åt en enskild gren. Hårda intervallpass i samma gren kan du normalt sett inte köra på varandra; men att ena dagen köra ett tuff intervallpass löpning och nästa dag motsvarande för cykling är inga större problem. Vid hårdare pass är det ju vanligtvis den muskulära återhämtningen som är begränsande.

Sen går det ju inte att komma ifrån att för att tävla på långa distanser krävs även träning på långa distanser. Det är liksom ganska logiskt att en tävling som för många sträcker sig 12+ timmar förmodligen blir lättare om man gjort några pass som är "långa". I alla fall om målet är satt något högre än att bara klara av loppet inom maxgränserna.

Och så diskbråcket igen...
Just nu är jag mest sjukt trött på små insinuationer om att diskbråcket (eller vad det nu är) skulle vara mitt eget fel och ett resultat av för hård träning. Rent medicinskt finns det inte något som stödjer något sådant och rent praktiskt är det nog så att de flesta som drabbas av diskbråck gör det pga brist på träning, dåliga gener och möjligtvis av vibrerande arbete.

Så diskbråcket hade nog dykt upp i vilket fall som helst. Men då på en småplufsig, fysiskt svag och allmänt deprimerad Mattias. Hade inte föredragit det. Alls.

Fortsättning följer...

Avgnällning... [om smärta]

Jaha, tydligen var ju 2013 så himla bra och 2014 skulle ju bli ännu bättre. Det var tydligen någon överpositiv jäkel som skrev det på den här bloggen... Men hittills kan jag inte säga att 2014 är någon succé alls. Mest bajs (på både det ena och det andra sättet) faktiskt.

Året började lite lätt med dotterns rejäla magsjuka som efter en vecka hoppade över till mig och frugan. Det var sån här härlig sak med både feber och tömning; då känner man sig inte stursk. Eller kraftfull. Fördelen med en intensiv magsjuka är dock att man förmodligen minskar mer i vikt än vad man tappar i FTP. Alltså en förbättring av watt/kg utan att träna.

Sen var det det här med diskbråcket... Det har inte blivit bättre, snarare tvärtom, och jag börjar bli ganska trött på det nu. Läkarens prognos på att det borde läka ut och vara bra på 4-6 veckor höll liksom inte. Så med anledning av detta har jag fått söka läkarhjälp igen, genomgått MR av halsryggen och väntar nu på utlåtande.

Jag är inte särskilt gnällig av mig när det gäller smärta, det ligger liksom inte för mig. Skulle nog tvärtom tro att jag faktiskt är ganska smärttålig. Dels pga min Bechterew som i alla fall tidigare innebar en hel del kronisk smärta som jag "vant" mig vid, och dels pga att jag faktiskt utsätter mig (frivilligt) för en del smärta i träning och tävling. Den smärtan hör liksom till konceptet triathlon/cykling och jag tror inte att det skulle gå att bli särskilt duktig på dessa om man inte vänjer sig vid den.

Även om det är mycket klagande så börjar min ManCave arta sig i alla fall. Fortsättning följer

Men så finns det ju bra och dålig smärta och det är inte alltid helt lätt att känna skillnaden. Den bra smärtan är den som du får när mjölksyranivåerna i benen överstigit rött och varenda cell i kroppen skriker efter mer syre, den smärtan som vrålar "ska du springa en mil till, är du helt galen?" och den smärtan som tycker att det är en jäkligt dålig idé att spurta när det inte finns en uns glykogen kvar i depåerna. Att bita ihop, stå ut med och övervinna den smärtan är en kick i sig och efter ett tag lär du dig att gilla den eftersom den faktiskt är ett tecken på att du är framme och tänjer ytterligare på gränserna. Sen finns ju den dåliga smärtan, den som berättar att något är på väg att gå sönder, att något har fått jobba för mycket eller att du håller på att bli sjuk. Den smärtan ska inte övervinnas utan lyssnas på. Underlåtelse att lyssna på den resulterar som allra oftast i skador och längre ofrivilliga uppehåll.

Sen finns det ju riktig smärta också. Den smärtan som du känner efter att cyklat in i ett träd i skogen eller rasat av cykeln i ett hett CX-race. Eller den smärta som jag just nu känner i nacke, höger axel och arm och strålande ut i lillfingret, pga det förmodade diskbråcket. Den smärtan är nervbaserad och det finns inget riktigt sätt att avlasta, ingen ställning att ligga eller stå i så att det blir bättre. Och vad jag har känt hittills spelar det inte heller någon roll om jag tränar eller vilar. Det allra sämsta är statiska ställningar, exempelvis framför en dator. Dagtid kan jag stå ut med den, även om jag inte känner mig särskilt supereffektiv när jag jobbar eftersom det till och från är lite svårt att koncentrera sig. Det jobbiga är dock natten och sömnen. Sen nackspärren som inledde det hela i början av december har jag inte sovit mer än max 3 timmar i sträck. Sen vaknar jag pga. värken, klarvaken med ett par timmar av vridande och vändande innan jag kan somna om igen. Sömnbristen tär verkligen i förlängningen och det känns som om det var väldigt länge sedan som jag var utvilad.

Diskbråck

Sen går det ju så där med träningen med anledning av detta. Har fått ställa in en del träningspass för att det varken känns lockande eller kul att ge sig ut när det gör ont redan från början. Tröttheten gör väl dessutom att jag inte riktigt orkar komma upp i intensitet på så sätt som skulle vara önskvärt. Löpning är i alla fall det som fungerar bäst; är i princip smärtfri när jag springer. Cyklingen fungerar (uppenbarligen) okej, med lite stretch och så emellanåt. Simningen är väl det som lider mest. För det första pallar jag inte riktigt med längre pass än 2000 m, det gör ofta lite mer ont efter passet än innan och så simmar jag faktiskt långsammare nu. Det känns kraftlöst och segt i vatten och det visar sig även på klockan. Det känns lite extra tråkigt eftersom jag faktiskt upplevde det som om jag var lite på gång i början av december. Ligger just i Base 3 vilken är den tidmässigt mest krävande delen av periodiseringen och det är verkligen inte lätt att få ihop timmarna enligt schema.

Men nu ska jag sluta gnälla. Testar just nu Citodon som smärtlindring för natten och det verkar faktiskt som om att det kan fungera bättre. Sen får vi väl se vad magnetkameraundersökningen ger för dom. Hoppas att den på något sätt berättar att det kan bli bra. För så här vill jag inte ha det länge till. Det stör ju min 10-årsplan mot Hawaii.

Randonnépremiär! [RR]

Det är ju sånt här PBP nästa år och som jag tidigare skrivit har jag väl inte helt (eller egentligen inte alls) givit upp tanken på att köra det. Pga. fransmännens totala oförmåga att uttrycka sig förståeligt på engelska, eller tydligt på franska för den delen, råder det för närvarande vissa oklarheter om vad som krävs för kvalificering. Klart är i alla fall att det krävs en full brevet-serie samma år som PBP, dvs. 2015. Förra tillfället kördes dock ett slags förkval året innan, något som stressade upp alla svenska randonneurer till max, och som sen visade sig inte ha någon betydelse. Förkvalet 2010, som skulle ge förtur vid anmälan, grundade sig på antalet körda mil. I år kan det vara körda mil, längsta distans, eller kanske något annat som gäller. Som vanligt är det förmodligen enklast att fråga sin lokale shaman för att få ett säkert svar.

Det har i alla fall bildats en ny klubb i Stockholm för långcyklare, Randonneur Stockholm, med ett gediget utbud av breveter (starter i Barkarby, Täby och Södertälje). Och som långtcyklare boende i Stockholm är den väl ett givet alternativ (medlemsavgiften på 100 kr per år känns överkomlig). Redan den 4:e januari i år kördes årets första brevet; en 20-milare från Barkarby. Och givetvis var jag med.

Fina cyklar på pendeln till Barkarby

Normalt sett brukar årets första brevet, oavsett om den går i januari, mars eller april, innebära mer eller mindre misär. Det hör liksom till. Men till slut blev det faktiskt inte alls så mycket misär. Visst var det blött och visst gjorde axeln ont emellanåt, men bortsett från det var det en relativt normal lång runda. Nu var det förvisso ett bra tag sedan jag cyklade 20 mil. Tror till och med att det är så illa att VR och IM Frankfurt var förra årets längsta rundor. Knappt att jag borde få kalla mig långcyklare.

Nåväl efter att ha tagit mig upp okristligt tidigt och åkt pendeltåg befann jag mig på Good Morning Hotel i Barkarby tillsammans med nästan 50 andra gubbar (och 2 tjejer) som alla tyckte att det var en bra idé att pallra sig upp tidigt en lördag i januari för att cykla. Jag är ganska övertygad om att det måste vara något slags deltagarrekord för en januaribrevet i Sverige. Förmodligen en kombination av det milda vädret och reklamen på HappyMTB. Misstänker att det var ganska många debutanter också eftersom många av frågorna och diskussionerna rörde utrustning, "hur fungerar det med stämpling", "vad händer om...", "vad har du med dig?" etc. I det sammanhanget kände jag mig grymt rutinerad och mitt enda velande hade väl bestått i det klassiska dubbat eller odubbat som brukar vara en vanlig fundering på premiärbreveterna.

Som tur var (eller rutinerat nog) hade jag valt odubbat och lättrullat, CX med skärmar, regnjacka och sadelväska med det allra nödvändigaste i reparationsväg. 20 mil är inte så långt och väderleksprognosen hade inte direkt lovat några episkt svårt förhållanden. Det enda onödiga jag fick med mig var ett extra batteri till lampan, men det kan jag leva med.

En mack i Södertälje, en kanske inte helt vanlig syn i början av januari.

Glad och skitig - som vanligt alltså.

Strax efter 8 förkunnade Johan Mölleborn att det var dags att dra och så sakteliga började ormen att rulla iväg. Bara för att sen köra fel i första korsningen. Eller fel var det väl egentligen inte, misstänker snarare att det var något vägbygge som Barkarby-gubbarna tyckte att vi skulle undvika. Det fanns för övrigt inga vägnoter till sträckningen ännu utan bara ett GPS-spår. Men korta varvet medsols runt Mälaren hittar nog de flesta på ett eller annat sätt.

Någonstans inne i Stockholm (typ Västerbron eller så) började det regna på riktigt och därefter började klungan sträckas ut mer och mer. Jag kände mig hyfsat sprättig i benen och planen var att få rundan överstökad så fort som möjligt. Såg därför till att hålla mig i täten och vara med och rulla i hyfsat tempo. Strax var i framme i Södertälje och främre gruppen bestod väl nu av ca 15 man. Efter snabb stämpling, vattenpåfyllning i luftskåp och utvridning av genomblöta handskar drog vi vidare igen.

Mellan Södertälje och Strängnäs fortsatte det att vara rejält blött. Tempot var ojämnt och rejält uppskruvat i vissa förningar (speciellt när en viss Örebrocyklist var uppe och drog; han höjde alltid hastigheten med typ 5 km/h varje gång han kom upp, inte helt populärt) och vid några gånger hängde jag lite på snöret, men bet ihop tryckte på. Stoppet i Strängnäs var välbehövligt och jag unnade mig en Snickers och Cola. Vi var nu fortfarande samma gäng som lämnat Södertälje tillsammans, även om många nu började bli ganska möra. Allt var verkligen genomsurt nu och att stanna för att käka pizza eller något, och sedan starta om igen, kändes inte alls lockande. Jag såg att 3 grabbar stack ganska fort och bestämde mig för att dra även jag, dock helt solo nu.

En helt normal randonneur-bild. Snygga gubbar i reflexvästar som trycker koffein och korv på en godtycklig mack...

Och äntligen fick jag min Super Randonneur-medalj (dvs. 200, 300, 400 och 600km under samma år) av Bengt.
Dock hade fransmännen tydligen ett överflöd av medaljer märkta 2011 som de ville bli av med.

Efter någon mil på den übertråkiga 55:an var jag ikapp grabbarna och låg nu längst fram. En av gubbarna hade jag kört om tidigare och det var nu jag, den ryckande Örebrocyklisten och en Johan som låg i täten. Och det blev jag som fick göra jobbet i princip hela vägen till Bålsta och sista kontrollen; Örebro saknade tyvärr helt förmåga att köra i ett jämt tempo (synd för honom själv att han inte hade några vägnoter, för han hade nog kunna bränna på själv i ganska bra fart) och Johan hängde på snöret helt vägen och tog inte en meters förning. Strax innan Bålsta kom en cyklist från gruppetton ikapp och precis när vi rullade in på Shell i Bålsta kom resten.

Sju man starka drog vi iväg och betade av den sista biten. Vi skippade skylspurtarna och delade broderlig på förningarna. Med ca milen kvar var det dags att sätta på lamporna och sen gick det väl i ärlighetens namn inte så fort eftersom det mest handlade om cykelbanekörning. Strax efter halv fyra ramlade vi in på Lilla Barkarby för slutstämpling. Totaltid på 7:39 och en rulltid på strax under 7 timmar är inte alls illa pinkat för att vara en 20-milare i januari. En öl, en pendel hem, en lång dusch och resten är historia.

Tour de Ötzi randonné 2014 - HappyMTB.org

En film som jag är med i. Filmat av crewet från HappyMTB. Inte riktigt Rapha, men ändå....

Rapha Festive 500 2013 - check!

Ja, tro det eller ej, men jag lyckades faktiskt genomföra den där Rapha Festive 500 till slut. Det blev först 17 mil dubbdäck på glashala vägar runt Södertörn på måndagen. Faktiskt ganska trevligt, med färja, fika och allt och inte riktigt så tungt (eller diskbråcks-ont) som jag hade räknat med. Nu gick det ju iofs inte alls särskilt snabbt, men det brukar sällan göra det solo med dubbdäck. Avslutade sedan utmaningen i stil genom en lite förtortstur med fixie och jeans - true urban style - på nyårsafton.

Till slut blev det alltså 503 km fördelat på 7 turer och 20h 24min. Alltså ett rullsnitt på 24,6 km/h vilket är lite långsammare än 2011 då det landade på 25,9 i snitt. Men det beror nog mest på den där 17-milaturen med dubbdäck. Annars vete tusan om det blev särskilt episkt i år. Knappt någon snö eller speciell kyla att tala om. Förvissa riktigt halt i vissa stunder, men annars mest grått och trist.

Avslutning i stil...

Funderade ett tag på om jag skulle försöka sammanfatta det hela på något sätt som kanske skulle kunna falla Rapha-grupperingen i smaken och på så sätt hoppas på att vinna något fint pris. Jag var ju med i "slutomgången" 2011 men nådde inte riktigt hela vägen fram trots stundtals "episka" förhållanden. Henrik Öijer körde även han med den vinterepiska vinkeln och nådde hela vägen fram 2011. Men jag kom helt enkelt inte på något bra sätt att sammanfatta det hela på i år, och eftersom jag inte ens hade tänkt köra hade jag knappt tagit ett enda kort heller eller dokumenterat det på något annat sätt.

2011 var det ca 3000 (varav 4 st svenskar) som slutförde utmaningen. 2013 var det ca 26 000 som deltog (varav 42 st svenskar som slutförde) och kanske runt 15 000 som slutförde. Möjligheten att sticka ut är alltså betydligt mindre. Episka vinterturer, långmilare (han som körde längst klämde till med 180 mil på 8 dagar) och ANNAT finns det alldeles för gott om. Jag får fundera ut något till nästa år. Tror dock att en kust-till-kust (dvs. cykla till Torekov) i ett sträck skulle kunna vara en idé.

2013 kort och gott - eller hyfsat långt nu när jag tänker efter...

Förväntningarna är skyhöga... Förmodligen helt i onödan. Men här kommer i alla fall "The Chronicles 2013". Innehåller dessutom tidigare opublicerade bilder från Alpe d'Huez och CX SM.

Fem bra saker med 2013

• 40 år fyllde jag - totalt utan ångest, totalt utan skrupler och i princip nöjd med det mesta. Hade jag fyllt 40 när jag var 35 hade jag nog inte kunna säga samma sak. Det känns som om jag gjort ett rejält ryck med mitt liv under de senaste året och uppenbarligen har det givit resultat. Allt är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag själv och min lilla familj är väldigt tillfreds och det är det absolut viktigaste.
• Ironman körde jag - och mest nöjd med det är jag nog inte egentligen för den själva fysiska bedriften, utan snarare för att jag satte upp ett långsiktigt mål och uppnådde det. Långsiktiga målbilder, slutförande och att hålla sig till planer har liksom inte varit min grej tidigare. Har tidigare lidit och haft lite ångest över att ha saknat en röd tråd vad det gäller många saker i livet. IM-genomförandet bestämde jag mig för i augusti 2010, jag satte upp en långsiktigt plan som jag höll och 3 år senare körde jag min första IM på ett sätt som jag är stolt över. Det är nog det mest långsiktiga jag gjort i hela mitt liv.

Semestern - en godtycklig alpsjö, så där ser de faktiskt ut på riktigt.

Rapha-bilen - jag såg den på riktigt. I Alpe d'Huez

• Semestern - för 3 år sedan hade vi en fantastisk semester i södra Tyskland. Den var spontan och vi, tillsammans med våra cyklar, hamnade i en liten tysk alpby, i München och på några andra ställen på vägen. De två efterföljande åren försökte vi få till något liknande men nådde inte hela vägen fram. Jag kände att det låg ganska stor press på mig eftersom det är jag som normalt sett står för det här med Internet-efterforskning och bokningar här i familjen. Och 2013 föll alla bitar på plats. Packade upp till tänderna (4 cyklar på bilen) gav vi oss ut på turné i Europa; Frankfurt, Paris, Nice och Alpe d'Huez. Åtta länder passerades och vi befann oss på resande fot i nästan fyra veckor. Bästa semestern ever!
• CX Cup och CX SM - ett steg utanför komfortzonen. Någon gång under andra halvan av 2013 bestämde jag mig för att kliva ut ur boxen och börja tävla lite på cykeln. Med licens och sånt där. Egentligen började jag med tävlingsklass i Cykelvasan, men då med endagslicens. Beslutet att köra CX Cupen satt dock lite längre in, mest eftersom jag är så genomusel på CX. Men så här i efterhand tycker jag att det har varit ett alldeles utmärkt och korrekt beslut. Nån ska ju kämpa i det bakre ledet också. Hädanefter kommer jag att köra tävlingsklass (om så är möjligt) i alla tävlingar jag ställer upp i. Det tycker jag att alla borde göra. Tävling är ju tävling liksom!
• Familjen - Anna och Valencia, ni är bara bäst! Vad enormt mycket tråkigare, blekare och kärlekslösare livet skulle varit utan er. Å det blir ju bara bättre och bättre!

I Huez - Satan i gatan vad trött jag var. Notera även min fantastiska dotter till höger.

På tal om att kliva ur komfortzonen - finns inte många rätt med det där löpsteget.

Fyra mindre bra saker med 2013

• Diskbråck - näe, det var inget kul och det hoppas jag verkligen att det ger med sig snart. Jag är inte så kinkig när det gäller smärta, men det jobbiga med diskbråcket är ju liksom att det inte finns någon avlastning. Det gör ont hela tiden, ibland mindre och oftast mer. Och det blir ganska påfrestande i längden. Lägg av!
• Sjukdomar - även om förra året var grymt bra, så var det alldeles för fullt av sjukdomar för min smak. Flunsa, halsfluss, vinterkräk och ett par andra längre förkylningar som krävde antibiotika för att ge med sig. Även detta avböjer jag vänligen men bestämt.
• Jobbet - jobbet under första kvartalet var inte alls kul. Dels var det tjafs med beställningar och dels var det andra händelser internt som gjorde att jag faktiskt ifrågasatte det hela på riktigt. Kände mig utsatt och orättvist behandlad. Men det artade sig till slut och blev helt okej. Jag älskar inte mitt jobb och jag brinner av helt mitt hjärta för det. Men det ger mig möjlighet att hålla på med saker som jag älskar och brinner för. Och det är ju inte fy skam.
• Bloggen - 2013 bjöd på betydligt färre inlägg, färre spontana träningsturer med bilder och färre sammanhängande poster. Dock betydligt längre texter och kanske också lite mer genomtänkta sådana? Och som vanligt ganska dåligt med bilder. Känner att jag kämpar lite med formen och huvudfokus just nu. Ska förbättra mig.

En helt vanlig "fixa-cykeln-inför-tävling" om det inte hade varit för min dotter.

Världens bästa familj på CX SM.

Tre saker som förmodligen inte kommer att bli bra under 2014 och som jag därmed borde undvika

• Influensa - 2011 fick jag flunsan, var DÖDSsjuk och tappade starter i Engelbrektsloppet och Vasaloppet. Lovade då mig själv att vaccinera mig i fortsättningen. Gjorde det inte och 2013 fick jag flunsan igen. Direkt efter en fantastisk träningsvecka på Playitas. Nu blir det vaccination... om det inte är så att jag redan borde ha tagit den.
• Socker - okynnessockret alltså. Det som inte intas i syfte att fylla upp tomma depåer, utan bara för att det är "gott". Körde ju en sån detox under 3 månader förra året och mådde ju faktiskt ganska bra av det. Så det kommer jag att ge mig på igen.
• ... - kom inte på någon sak till. Och det är väl ett bra tecken.

Reklam?

Dödsbacken - en a de få gångerna då det gick bra.

Två saker som är tänka att bli de bra sakerna med 2014

• 80-årsfest - 40 fyllde jag 2013 och 40 fyller Anna 2014 (även om det är helt ooooomöjligt att tro). Vilket innebär att vi under ett par månader är 80 tillsammans. Och eftersom jag inte haft någon fest ännu tänkt vi ha en fest tillsammans. Så stay tuned!
• Tävlingssäsongen - en massa kul saker ska jag ju göra under 2014. Ironman Kalmar, Stockholm Swimrun, Stockholm Marathon, Challenge Fuerteventura, CX Cupen, full brevet-serie, m.m. Helt övertygad om att det kommer att bli den bästa säsongen någonsin.

En sak som är säker...

• Jag kommer att fortsätta skriva i det här forumet även under nästa år. Så gillar ni diverse bitterheter, ohemult långa tävlingsrapporter och lite allmänt cykel-rantande så vet ni var det finns. 2014 - nu köööör vi!

Pre-årskrönika 2013

Alla bloggar... och då menar jag verkligen alla, ägnar sista dagarna av det gamla året eller första dagarna av det nya till att skriva ihop en årskrönika. Utan att ta i allt för mycket kan jag väl tycka att uppfinningsrikedomen och innovationsfaktorn på sammanställningarna kanske inte är den allra högsta. Det verkar finnas två huvudsakliga grundmallar att följa: månadstema eller statistiktema. Månadstemat faller antingen ut som en lista med länkar till "speciella" poster för den specifika månaden, eller lite löpande text för varje månad (eventuellt kompletterad med länkar i texten). Det förstnämnda alternativet påminner lite om arkiv-menyn som finns till höger i de flesta blogg-layouter (alltså trädet med poster sorterat på år och månader) och är väl därför ganska ointressant. Den andra varianten kan ge lite mer eftersom det åtminstone oftast finns någon sorts tanke i den löpande texten. Speciellt om det handlar om en duktig skribent. Den första är riktigt tråkig. Speciellt om det handlar om en blogg som jag följt hela året ändå, då tillför krönikan liksom inte något. Men den är ju lätt att skriva i alla fall.

Sen har vi ju statistikvarianten. Nu har jag inte någon speciell statistik på det (ha ha), men känslan är att den nog är något vanligare på träningsrelaterade bloggar. Det handlar i alla fall huvudsakligen om att räkna upp minuter hit, längd dit, snitthastigheter dit, osv. Typ visa upp sin statistiksida på Funbeat. Den varianten har nog jag varit duktig på. Och jag gillar ju siffror, mätningar och allt sånt. Jag är ju ingenjör så det är väl ingen idé att försöka förneka det. Men jag tror att jag tänkt om lite... Dels har ju bestämt mig för att sammanfatta på säsongsgrund istället, och dels har jag funderat på om det inte finns något intressantare sätt att skriva ihop en årssammanfattning på.

Något annat man som bloggare "ska" göra är att sätta upp mål för kommande år, och kanske ge några nyårslöften. Min tanke är då att slå ihop detta med årssammanfattningen och även att kliva lite utanför bloggboxen vad det gäller saker att ta. Jag vet inte om det här på något sätt är ett revolutionerade format. Förmodligen är det inte alls det och jag har inte heller gjort några vidare efterforskningar.

Så där ja. Nu har jag väl byggt upp förväntningarna rejält. I morgon (eller övermorgon) kommer min "krönika" för 2013. Prepare!

Ps. 2013 bjöd på 717 h träning/tävling och pendling. Några timmar mer än 2012. Kunde inte hålla mig. Ds.