Velodromen, baby!

Mannen i mitten är ingen mindre än en i cykelkretsar känd bloggare. Cykeln är rosa

Om det har undgått någon, så var jag alltså i Falun och cyklade velodrom i helgen. Jag undviker att sammanfatta hela historien bakom velodromer och bancykling, utan nöjer mig med att konstatera att Sveriges enda inomhusvelodrom finns i YA Arena i Falun.

För att få träna och cykla på Velodromen i Falun krävs att man går en introduktionskurs som innehåller lite (med betoning på lite) teori om bancyklingen och vilka säkerhetsregler som gäller. Inte särskilt svårt, och dessutom skall allt praktiseras direkt efteråt. Vår instruktör hette Roine Grönlund och var en pratglad och trevlig herre som tidigare jobbat i den fabrikslokal där velodromen huserar. Roine var nog inte helt ny på det här med cykel, och lite efterforskning visade att så inte heller var fallet. Han har nog tagit ett och annat tramptag i livet.

Teori del 1: Så här ser en bancykel ut.

Teori del 2: Kan du fylla i faktureringsunderlaget korrekt är du godkänd

Efter teori var det dags för praktik. I princip handlade det om att vänja sig vid två saker: dels bancykeln som givetvis har fast utväxling (dvs. inga växlar och inget frihjul), samt självklart att cykla på väggen. Tydligen har det kommit folk på introkurs som aldrig ens tränat cykling eller suttit fast i pedalerna; då är det nog ett ännu större steg. Vi var vi 8 st ganska vana landsvägscyklister, dock ingen med fixed-vana, och det gick nog så fort fram som det kan gå. Cyklar fanns till utlåning och jag valde självklart en Specialized Langster.

Sedan började praktiken. I princip från scratch: sätt dig på cykeln och cykla runt några varv på innerplan (dvs, utan lutning). Därefter lite slalom runt koner, ökning och minskning av fart, m.m. Till en början kändes det lite ovant med fastnavet, men ganska snabbt slutade man tänka på det. Sedan var det dags att börja flytta sig lite upp i banan. Vi började lite lätt med att gå upp på långsidorna, och på den lilla lutningen-"côte d'azur" i kurvorna. Roine ledde och vi följde efter på ett pärlband.

Är det min tur snart?

Ganska snart var det dags att börja köra på riktigt. Roine tog täten, tryckte på och efter ett par varv började vi klättra på väggarna i kurvorna. Målet var att känna sig bekväm oavsett var man ligger på banan, samt att känna vilket tryck på pedalerna som krävdes för att göra förflyttningar upp och ner i banan. Sedan gick tiden alldeles för fort; vi hann med att pröva på lagtempo med växlingar, självklart flygande varvet och en nedtrampning som blev lite mer intensiv än tänkt. Som jag tidigare konstaterat (och mätt) är jag ingen sprinter, och det blev ganska tydligt på min mediokra vavet-tid. Brist på velodromträning kan ju också ha en viss betydelse.

Poserandes i pro-ställning

Sammanfattningsvis: fantastiskt roligt! Ville bara köra mer, mer, mer. Jag vet egentligen inte om träningen är så pass mycket bättre än ett rejält pass på trainern hemma, men visst är det väldigt mycket roligare och definitivt ett alternativ. Det finns ju det lilla problemet med att anläggningen ligger i Falun, men eftersom stället nästan är öppet dygnet runt går det ju faktiskt att åka dit, köra 2 pass och åka hem. Alternativt köra upp på kvällen, köra ett kvällspass, bed&breakfast, köra morgonpass och åka hem. Jag kommer att åka tillbaka så fort tillfälle ges! Hade jag bott i Falun hade jag med stor sannolikhet hängt där ett par kvällar i veckan under höst och vinter.

Har du möjlighet, åk dit och cykla!




Mitt flygande varv - snitt på strax över 48 km/h


4-manna lagtempo - jag startar framför kameran.


Samma lagtempo fast filmat från min rygg istället.