Nattvasan 2018 - en recap och en historia om ett batteri

Så var det gjort. Den korta sammanfattningen: det var kallt, det var en upplevelse, Mattias hade kassa skidor och led, min resa blev (alldeles för) lätt, kroppen känns bra och vi kommer nog att köra nästa år igen.

Och så med lite mer detaljer då:

Dagen innan började Vasaloppet flagga för en eventuellt nedkortning av Nattvasan pga. den rådande kylan. Initiativet fick tummen ner av mig och Mattias då det väl inte skulle kännas helt kul att åka till Dalarna för att köra 45 km skidor. Nu blev det som tur var inte så. Eftersom Mattias redan befann sig i Dalarna på sportlov bokade jag tåg, sovsal och Vasaloppsbuss för att lösa mina resor. Funkade bra till Mora och mindre bra hem (då tåget blev 2 timmar försenat).

Jag hade vallat skidorna på kvällen (LF5X för glid och VR40 för fäste) innan och satte mig på tåg på fredag förmiddag. Mitt enda kvarvarande problem var extra batteri till pannlampan.

Glidvallan för dagen

Historien om ett batteri:
Jag hade i god tid beställt ett stort batteri från Bike24 i Tyskland (fanns inte att beställa eller köpa mer lokalt). Problemet var bara att det var defekt när jag fick det levererat; hur mycket jag än laddade så visade indikatorn på batteriet endast några % vilket jag givetvis inte vågade lita på. Började då bli lite stressad eftersom det nu bara var 10 dagar till Nattvasan. Kontaktade Bike24 som sa att jag givetvis får skicka tillbaka batteriet och få ett nytt, men att de måste få returen först innan de skickar. Det snabbaste sättet skulle istället vara att helt enkelt köpa ett nytt batteri och hantera det defekta batteriet som en retur istället för en reklamation... Nåväl, jag gjorde så och fick ganska direkt bekräftelse på att mitt andra batteri skickats (med tyska DHL). 

Jag var ändå lite orolig och kontaktade Silva i Sverige för stöd. Blev då lovad att jag kunde skicka in det felaktiga batteriet till dem för utbyte; kanon tänkte jag, då har jag ju faktiskt två möjligheter. Så på fredagen (en veckan innan loppet) skickade jag batteriet till Silva i Solna. Sen gick dagarna... Den trackinglänk som jag fått från Bike24 visade att mitt paket inte ens lämnat Tyskland. Silva bekräftade att man fått mitt batteri, men skulle skicka ett nytt dagen efter (dvs på onsdagen). Eftersom jag skulle åka tidigt på fredagen skulle då batteriet behöva komma på en dag. Bike24 hade jag också kontaktat och de meddelade att varken de (eller DHL) visste var mitt batteri var. På torsdagen var brevlådan tom... Så trots att jag varit ute i god tid stod jag nu alltså utan extra batteri till min pannlampa. Skickade ett desperat mail till Silva och fick det svaret som jag ville ha; "kontakta oss på mässan i Sälen eller Mora så kan de ge dig ett batteri där."

På mässan i Mora fick jag ett batteri. Fast inte av den storleken som jag behövde utan bara en tredjedel så stort. Säljaren lovade dock att det tillsammans med mitt originalbatteri borde räcka. Sen var det ju det här med att hinna ladda batteriet också. Jag hann ladda någon timme i sovsalen. Sen tog jag med mig laddaren och lyckades hitta ett uttag i värmetältet/mässan i Sälen också någon timme innan start. Det indikerade inte fulladdat, men nästan i alla fall. Det ska liksom inte alltid vara lätt...

Så till det ironiska: på fredagen kom en avi från Schenker om att jag har ett paket att hämta på Hemköp i Örby. En avi som gått med Postnord. Så med stor sannolikhet så fanns faktiskt mitt batteri (det som skickades från Silva) på Hemköp redan på torsdagen. Fast eftersom jag inte fått någon sändningsinformation från Silva var det ju inte så lätt för mig att veta. Får se hur jag ska lösa allting nu.

UPDATE: Mitt paket från Bike24 befinner sig för närvarande tydligen i Finland...

***

Tåget gick som det skulle. Jag tog mig upp till Mora Gymnasium och inkvarterade mig i en lektionssal. Promenerade iväg till mässan för att fixa batteri och sen tillbaka till boendet för att packa det sista och byta om. Tog bussen till Berga by och började förbereda mig mentalt genom att sova lite. När bussen kom fram var det nummerlappshämtning och sen väntan i tältet på att Mattias skulle dyka upp (skjutsad från Malung). Stressladdade batterier och fixade i ordning det sista. Ca 40 minuter före start dök Mattias och Lina upp. Vi nojade lite över kylan, utrustningen och det faktum att de -11 graderna som den officiella termometern visade förmodligen var det varmaste vi skulle få uppleva på ett tag. Man skulle inta startfållan senaste 19:45 och på 15 minuter stillastående hann jag börja frysa. Mest problem med händer och fingertoppar för min del och kruxet med fingrarna är ju att det är svårt att sluta frysa när man väl börjat.

Tåg och uppladdningsgodis - en perfekt kombination

20:00 gick starten. Alla tände upp sina pannlampor och började glida över startgärdet. Klart mäktigt! Det positiva med att det sen kommer en backe direkt är att pulsen och temperaturen i kroppen snabbt går upp. Gäller även fingrarna. Vi stod ganska långt bak i första startledet (av 4) men jag tycker ändå att vi hade en hyfsat bra resa uppför backen. Mitt fäste var bra och vi kunde köra på i eget spår. Jag låg först och kollade regelbundet efter Mattias. När vi kom upp toppen hade Mattias hamnat några meter bakom. Jag drog ner lite på tempot tills han var ikapp och tänkte inte mer på det. Sen körde jag på i den farten, eller rättare sagt känslan, som vi hade kört i under vårt enda träningspass tillsammans. Noterade att mina skidor inte alls verkade glida lika bra som "alla andras". Såg det framförallt på km-tiderna som låg över 4 minuter när de absolut borde ligga klart under. Kylan gjorde dock spåren kärva och riktigt sega. Jag tror inte att de som skejtade upplevde riktigt samma tröghet.

Smågan körde vi rakt igenom. Mattias konstaterade att hans skidor kanske inte var de allra bästa men sen var det inte mer med det. Inga som helst problem med kylan vid det här laget. De skejtande lagen gled förbi oss utan problem så fort det var platt eller lite lätt utför, men ju mer uppför desto mer fördel hade vi som körde klassiskt. Till Mångsbodarna flöt det på hyfsat väl även om Mattias hela tiden låg lite för lång efter. Så här i efterhand förstår jag att han nog fick kämpa en del och tappade liksom lite för varje stavtag, men det var givetvis inget han nämnde.

Efter Mångsbodarna skickade jag fram Mattias att ta täten så att han kunde bestämma farten. Jag hamnade dock före i backarna innan Risberg och åkte då ifrån Mattias lite för mycket för första gången. Väntade dock in honom innan kontrollen och i Risberg konstaterade vi att han hade ganska kassa skidor. Mellan Risberg och Evertsberg fortsatte det sedan i samma linje. Mattias låg först ibland och när jag låg före så åkte jag snabbt ifrån honom. Tyvärr hjälpte det liksom inte för honom att ligga på rulle heller; han tappade ohjälpligt hela tiden.

I Evertsberg konstaterade vi att det skulle bli en betydligt längre natt än vad vi hade tänkt oss. Jag noterade för första gången att Mattias faktiskt började misströsta lite. Hans hosta och sega luftrör hade gjort sig påminda också. Vi bestämde oss för att köra i egen takt i nedförsbackarna efter kontrollen och att jag skulle vänta in när det började flacka ut. Det var liksom inte riktigt läge att ligga och bromsa i backarna. Konstaterade att Mattias nog inte hade mycket till fäste längre heller.

Tältet innan start - notera tejpen som appliceras i ansiktet på killen i bakgrunden. Det är det senaste
modet bland längdskidsåkarna. Någon började och helt plötsligt måste alla ha det. För 6 år sedan,
då det var -17 vid starten, fanns det inte en enda person som "behövde" det.

Och sen var resten av loppet en kamp för Mattias. Men han gnetade på och jag försökte passa upp så gott det gick; aldrig prata om att bryta eller ge upp utan bara ge små hintar om att det faktiskt gick framåt och att vi närmade oss målet. Vid det här laget var det inte bara skidorna som motarbetade honom; jag skulle tro att han vid det här laget blivit riktigt trött av att kämpa också. Mitt största problem under andra halvan av loppet var att jag började frysa. Om jag låg bakom Mattias blev intensiteten för låg och om jag körde på lite för att få upp värmen så åkte jag ifrån honom direkt och fick sedan stå och vänta och bli kall av det. Men vi tog oss framåt och helt plötsligt började kilometerskyltarna visa singelsiffror.

Utan någon som helst stuns åkte vi sedan in under målportalen i Mora som 282:a lag på 7:52. Alltså typ 1:30 långsammare än vad vi tänkt oss. Men vi tog oss i mål i alla fall. Det kändes som om vi borde vara sist eftersom typ alla körde om oss under andra halvan av loppet. Men tydligen hade vi ytterligare 387 lag bakom oss som tog sig i mål. 996 (av 1500 anmälda lag) kom till start och hela 327 lag bröt loppet! All kudos åt Mattias som kämpade sig i mål trots förutsättningarna under loppet. Pannben!

Överlag en väldigt häftig upplevelse och absolut inget jag vill ha ogjort. Att susa nedför backarna efter Evertsberg i pannlampans sken var både häftigt och småläskigt på samma gång. Titt som tätt dök det upp hejande människor mitt i skogen med en lite brinnande brasa bredvid sig. Mellan Oxberg och Hökberg (tror jag att det var) dök det helt plötsligt upp en typ 500 m lång gata av facklor i skogen, etc. Visst var det lite kallt och visst blev det åkmässigt inte i närheten av vad vi hade räknat med. Men sådana saker glömmer man snabbt bort. Men med risk för att bli tjatig; att ändå vara i en form och ha en kropp som bara med några veckors förvarning klarar av att på ett relativt vettigt sätt köra ett Vasalopp är en otroligt härlig känsla.

Iskalla hjältar!

Energin då? Jo, jag åkte Vasaloppet på sammanlagt 1 kåsa vatten, 2 kåsor sportdryck, 2 gels (som intogs under första halvan av loppet), en pannkaka och 2 små chokladbollar. Svettades inte alls och pinkade 4 gånger. Det hade givetvis behövts mer om intensiteten varit högre. Nu låg min snittpuls under andra halvan av loppet på 114 så det är väl snarast att betrakta som ett pass i zon 1.

Vid målgången sa Mattias något om att bränna sina skidor och att han funderat på att sälja sin cykel och lägga av med uthållighetssporter. Ett drygt dygn senare undrade han om vi inte borde köra nästa år igen. Fast med lite mer träning och skate istället. Jag funderade lite kort och svarade sedan...