Om att åka längdskidor

Stiltje på bloggen just nu måste jag väl medge. Inte direkt stiltje på träningsfronten dock och efter Thailand har det flutit på riktigt bra tycker jag. Körde en lugn vecka efter hemkomsten och därefter 9 raka veckor utan någon ledig dag; eller 63 dagar med 93 pass om man nu vill uttrycka det så. Peakade under jul/nyårsveckan med 25 timmars träning. Mycket beroende på Rapha Festive 500 som kördes med cykeltur från Sandviken till Stockholm (minusgrader, dubbdäck och motvind hela vägen) på ca 17 mil som huvudattraktion. Och fastade jag ju lite också...

Hela januari bestod sedan av en ständig ström av pass i den högre delen av intensitetsskalan, ständigt progressivt över hela perioden. Jag tror inte att jag någonsin kört så pass mycket "kvalitet" (även om jag inte direkt gillar uttrycket). Lite extra fokus på löpning under perioden. Träningsveckan enda egentliga distanspass på lördagens löpning på upp till 2 timmar. I princip återhämtning om man då jämför med övriga dagar. Kom upp i 63 km löpning den "längsta" veckan och det är väl inte helt illa.

Rapha Festive 500-kille

1:a februari kom då sen den där jobbiga frågan från min klubbkompis och namne Mattias; "Säkert att du inte ska med och köra Nattvasan då?". Jag hade liksom redan informerat Mattias (vars teammate hade valt att dra sig ur, Nattvasan kör man i par ju) att jag inte stått på ett par längdskidor på knappt 6 år. Typ sen Öppet Spår 2012. Men som alla vet är ju det bästa sättet att få mig att ställa upp på något dumt helt enkelt fråga. Och svarar jag svävande första gången så frågar man en gång till och så säger jag ja... Stämde faktiskt av med coach KJ först för att konstatera huruvida det var en helt korkad idé eller bara lite dum och han tyckte nog faktiskt att det borde vara klart genomförbart. Längd per se är ju inte alls någon dum träningsform och absolut ett gångbart komplement för triathleter.

Drygt 4 veckor på mig att göra mig i ordning för 9 mil skidor alltså. Hur svårt kan det vara liksom? Började med lite SkiErg på SATS. Det var skittråkigt. Så istället letade jag reda på mina skidor i boden. De såg inte ut att må så bra och hade rejäla spår av spindelväv på sig. Stockholm var vid det här laget begåvat med kyla men inte med någon direkt snö. Dock fanns ett par konstsnöalternativ tillgängliga. Eftersom jag jobbar vid Gärdet passade jag på att ta med mig skidorna till kontoret och den 700 m långa slinga som fanns utlagt där. Hade rensat bort allt fäste  på skidorna och fokuserade på stakning. Sen (under viloveckan) åkte jag skidor 4 dagar på raken; 3 dagar på Gärdet och en kväll i Saltsjöbaden. 9, 14, 10 respektive 20 km. Och det gick väldigt mycket över förväntan! Dels fick jag knapp några problem med några krämpor, träningsvärk, ont i axlar, etc. och dels gick det hyfsat fort. I alla fall betydligt snabbare än vad det gjorde för 6 år sedan. Till största del tror jag nog att jag har simningen att tacka för det.

Började väl med lite SkiErg på SATS Älvsjö - det var inte speciellt kul

Sen blev det plusgrader och regn i Stockholm och inte mycket att hurra för i skidväg. Jag hade dock tidigt planerat att åka upp till Sandviken kommande helg och våldgästa svärföräldrarna och Högbo Bruk. Upptäckte då att Bessemerloppet skulle köras på söndagen och enda möjligheten att åka skidor då var att faktiskt vara med i loppet. 52 km lät väl som en bra genomkörare... Fick tag på en startplats via startplatser.se. Högbo var fantastiskt med väldigt fina spår och mycket snö. På lördagen körde jag 22 km, lunchade och sen 21 km till. Nu hade jag faktiskt lagt på lite fäste också eftersom det ändå är lite kuperat i Högbo. Lite smått orolig för hur ljumskarna skulle reagera på diagonalåkning och stakning med frånskjut, men det gick faktiskt riktigt bra. Temperaturen var strax under 0, men det var inte tillräckligt varmt för att man skulle behöva gå på med klister.

Sen var det väl dags för årets första tävling då. Eller kanske snarare "lopp" eftersom jag inte hade någon klubb att köra för fick det bli motionsklass. Men det var ju snarast km och tid som jag var ute efter snarare än placering. Sen är det ju onekligen så att man biter ihop lite mer när man får en nummerlapp på sig. Enligt den informationen jag fick först skulle man ställa sig i tilldelat led (och min startplats var i sista led), senare hörde jag dock speakern säga att det var lite fritt fram att ställa sig i led efter uppskattad förmåga... Första 3 km var det kö och sen trångt i princip hela första milen. Och trots 3 spår var det väldigt svårt att hålla till höger. Man hade det här året fått ihop 2x26 km istället för 3x17 km som det var tidigare. Banan var väldigt fin med bra och platt stakåkning under den första delen och betydligt mer kuperat under den andra delen av banan med ett gäng riktigt springbackar.

Skidspåren i Saltis fick en like

Innan loppet hade jag tittat lite på gamla tider, årets bansträckning och tänkt lite att en tid under 4 timmar  väl skulle vara godkänt för min del. Döm om min förvåning när jag landar in på 3:34. Och då ska man även ha i åtanke att första 3 km knappt var gångfart. Extremt nöjd med detta och väldigt nöjd med att faktiskt ha orkat staka ordentligt hela vägen. Jag var trött i kroppen men inte helt slut. Dagarna efter hade jag lite problem med ländryggen, men inte mer än det gick att träna som vanligt. Undvek skidorna några dagar och satsade på 2 pass på helgen; 27 km i Täby och 17 km i Rudan. Bra fart på dessa trots en del backar och teknisk åkning.

Så med 19 mil skidor i bagaget åker jag upp till Mora och Sälen på fredag för att åka 9 mil skidor mitt i natten. Kan ju bli episkt. Min enda ångest just nu är kylan. För närvarande ser det ut att kunna bli nedåt 17 grader under natten. Men det gäller väl bara att staka sig varm. Sen är det den här saken med mitt extra batteri till pannlampan också men det kan vi ta senare. Startnummer är oklart just nu, men laget heter självklart Terrible Tuesdays och kl 20:00 på fredag kväll startar vi.

Tekniken är tveksam, men pannbenet och viljan finns där i alla fall.