Om att fasta i 6 dagar, och träna på som vanligt samtidigt

För några månader sedan, i samband med att jag beställde lite kosttillskott, kokosfett och annat kul från Bodystore, spontanbeställde jag ett paket med "Ledins Vitaminfasta - 6 dagar". Hade ibland funderat på hur det skulle vara att göra en längre fasta och om det (förhoppningsvis) skulle kunna ge några positiva bieffekter. 24-timmarsfasta kör jag ganska regelbundet (middag-middag en gång i veckan) och tycker att det ger effekt både på träning och allmän pigghet. Försöker oftast lägga den fastan i samband med längre löppass för att typ simulera IM-löpningen som ju också genomförs med relativt tomma energidepåer. Anledningen till att jag ville pröva på en längre fasta var mest av nyfikenhet och att det faktiskt finns finns en relativt stor enighet om positiva effekter så länge som man är någorlunda frisk initialt. Jag bestämde mig för att veckan direkt efter nyår skulle kunna vara ett bra tillfälle; detox efter jul och nyår, kick-off på nya året, etc.

Före fastan
Veckan mellan julafton och nyår bestod av mycket träning. Kanske den timmässigt största veckan under året med nästan 28 timmar. Jag körde Rapha Festive 500, simmade 90x100 (finns en längre historia om varför det inte blev 100x100) och sprang varje dag. Sen julmat, julgodis och någon enstaka nubbe och något glas champagne på det. Nyårsafton var sansad och på nyårsdagen blev det den traditionella kebabpizzan. Överenskommelsen med Coach KJ var att vi skulle dra igång med den strukturerade träningen 1:a januari. Med ett initialt fokus på VO2-max och tröskel. Tror att jag kanske glömde att berätta för honom om mina planer på att fasta. På årets första dag körde jag ett progressivt löppass på löpbandet innan pizzan.

Dag 0
Nedtrappningen i ätandet var föreslaget till 2 dagar enligt schemat. Jag drog dock ner det till en dag för att inte den senare delen av fastan skulle gå allt för långt inpå den kommande arbetsveckan. Åt fil med någon konstig "bladgrön müsli" som ingick i paketet. Kanske inte en helt angenäm smak men förmodligen nyttigt. Till lunch en grönsakssoppa och till middag en vegetarisk pasta. Skulle tippa på att jag fick i mig ca 800 kcal under dagen. Var ganska hungrig på kvällen. Träningen bestod utav ett kortare tröskelpass på trainern. Inga problem att genomföra. Efter middagen drack jag min sista kopp kaffe.

Dag 1
Vaknade hungrig. Drack 2 dl plommonjuice utspädd med vatten. Eller rättare sagt, jag åt den med sked ur en skål för att bättre mättnadskänsla och för att inte få i mig den för fort. Till "lunch" blev det 1 dl grönsaksjuice och 1 dl fruktjuice och till middag 5 dl buljong. Mellan måltiderna drack jag örtte.

Så här såg fasteschemat ut även under de kommande 6 dagarna med den skillnaden att juicerna varierade lite och att dag 4-6 så var det endast 1 dl juice till frukost. I genomsnitt uppskattar jag att jag fick i mig ca 150 kcal per dag. Den största delen i form av kolhydrater från frukt- eller plommonjuicen. Åt även mina normala kosttillskott. Men de ger ju inte så mycket energi direkt.

Träningen bestod av ett fartpass (10x100 som Z2/Z5 per 50:a som huvudserie) samt ett styrkepass. Körde dem efter varandra och hade inte några större problem med att genomföra dem på ett vettigt sätt.

Dag 2
Rejält hungrig och trött när jag vaknade. Sov inget vidare. Jobbade och körde dagens träningspass på lunchen (jag skulle ju liksom inte ägna den åt att äta ändå). Passet var ett intervallpass på löpband - 3x7min i zon 4 med 2% lutning. Gick klart över förväntan och fick endast backa av lite av lutningen på sista intervallen. På kvällen var jag trött men faktiskt inte så hungrig längre.

Dag 3
Småhungrig men faktiskt ganska pigg när jag vaknade. Jobbade hemifrån. Träningsmässigt var det här den klart mest utmanande dagen med två tröskelpass, vilket skulle visa sig vara ett för mycket. Körde simningen efter lunch och hade inga problem med att genomföra den enligt plan. Huvudserien var 20x50 i CSS-fart (zon3/4 typ). Det var väl inte direkt så att det spratt i kroppen, men det funkade.

På kvällen satte jag mig på cykeln och försökte mig på 5x30s spinup följt av 3x8min i zon 4. Redan några minuter in på första zon 4-intervallen insåg jag att det aldrig skulle funka. Det fanns ingen som helst kräm i benen till att köra i den intensiteten då. Cyklade av resten av passet i det låga registret. Klart spännande att känna tröskeln på riktigt inte inte ha någon som helst möjlighet att kliva över den. Jag var helt slut efter det. Och återigen hungrig. Somnade tidigt.

Dag 4
Inte alls hungrig när jag vaknade, men ganska seg i kroppen. "Runt den 4:e dagen börjar du känna dig pigg och energirik och orkar kanske ta tag i de där sakerna som du inte orkat med förut", som informationsfoldern sa. Bullshit... Kvalificerad sådan också. Fru och dotter skulle iväg till Kungens Kurva och shoppa. Jag tyckte att det lät som en ypperligt dålig idé och gav mig ut på dagens träningspass istället; 90 minuter löpning i zon 2. Och även det gick. Nu var det nog dock pulsen som jag höll i zon 2 och inte farten. Normalt sett hade jag nog sprungit 20-30 sekunder per km snabbare med den pulsen i vanliga fall. Men det kändes verkligen var gränsen gick rent ansträngningsmässigt; minste lilla motlut kändes direkt. Noterbart var också att jag frös rejält. Det var -2 grader och jag brukar aldrig frysa vid den temperaturen. Rent generellt var jag nu småfrusen hela tiden, något som jag aldrig brukar vara annars. Fick sova med extra filt, ha på mig en extra kofta, etc.

När fru och dotter kom hem från IKEA med en massa nya saker som skulle fixas var jag nog ganska sur och butter ett tag. Fick bita ihop och ta mig lite samman för att orka hjälpa till med åtminstone ett antydande till ett leende på läpparna.

Man blev ju inte direkt tjock av det hela...

Dag 5
Planen var att åka iväg och simma distans med några klubbkompisar kl 8 på morgonen. När klockan ringde vid 7 var jag inte alls sugen och snoozade bort tiden. Framåt 9 hade jag samlat tillräckligt med kraft för att ge mig av till Eriksdalsbadet. 4000m distans ensam i 50:an är inte särskilt kul, speciellt inte med 600 + 2x400 + 2x200 +4x300 arm som huvudserie. Det var tråkigt och jag vet inte hur många gånger under passet som jag var nära att byta. Kändes som om jag simmade i sirap också. Men på något sätt gick det vägen och efter 80 minuter i vattnet var årets långsammaste distanspass ett faktum.

När jag kom hem satt familjen och åt frukost (kl 12) och fick nog några oförtjänt sura blickar av mig. Efter en kort tupplur tog jag faktiskt tag i lite husarbete i form av rensning och en tur till tippen bland annat. Hungerskänslorna hade kommit tillbaka och jag kände mig inte att pigg under resten av dagen. Men trots allt började ju ett slut att skönjas.

Dag 6
Första riktiga jobbdagen och tidig uppstigning. Kände mig riktigt risig på morgonen och hungrig som fasen. Förstod inte riktigt hur det skulle gå att jobba eller en mindre träning. Märkligt nog blev jag faktiskt piggare av "frukosten" bestående av 1 dl fruktjuice och örtte. Jobbet gick väl helt okej och huvudet var faktiskt hyfsat skärpt. Mötte upp dottern på lunchen och tyckte inte alls att det var så jobbigt att hon åt sushi samtidigt som jag satt med min morotsjuice.

På kvällen var det dags för 60 minuter löpning i form av 2x(10 min zon 1 + 10 min zon 2 + 10 min zon 3). Ett progressivt pass i två akter alltså. Inga större problem med zon 1 och zon 2 rent flås- och pulsmässigt. Muskulärt var det dock definitivt en annan känsla än att springa i samma fart med glykogen i musklerna. Men återigen, det gick så länge som jag inte gick på för hårt. Zon 3 fick jag korta ner tiden i då jag tog slut ganska fort där.

Var ganska slut efter passet, men ändå vid ganska gott mod då jag ändå nu såg slutet. Bara att sova i några timmar och sen skulle jag få äta! Var inte speciellt hungrig när jag gick och la mig.

Brytandet
Mina tarmar var ju vid det här laget mer eller mindre helt tömda och rekommendationen var två dagars upptrappning för att undvika en havererad mage. Rekommenderad första frukost var några dl fil med Ledins bladgröna müsli, fikon, äpple och juice. Jag hade inga äpplen och fikon hemma och ersatte det med något som jag längtat efter enormt mycket; ett hårt tunnbröd med mycket smör. Spetsade dessutom filen med lite honung. Och givetvis smakade det fantastiskt gott. Och jag blev proppmätt. Soppa till lunch och middag och sedan samma visa nästa dag. Under andra dagen lyxade jag dessutom till det med första koppen kaffe på 8 dagar och den smakade fantastiskt.

Jag fick inga problem med mage, kunde gå på toaletten andra dagen (med ett helt normalt resultat för de som eventuellt är intresserade). Redan träningspasset första kvällen (progressivt cykelpass med tid i zon 5) kändes okej och simpasset andra kvällen (fartpass med 5x100@zon5 som huvudserie) kändes alldeles utmärkt. Jag tappade ca 7 kg under själva fastan, men låg 1.5 kg upp redan efter 2 dagar med ätande.

En frukost att dö för!

Framöver?
So far so good. Att det skulle kännas lättare att träna högintensivt så fort jag fick börja äta igen var ju kanske inte rocket science. Att 6 dagar med 150 kcal per dag och normal träning skulle vara jobbig kanske inte heller kommer som någon direkt överraskning. Och det av paketet utlovade "hungerskänslorna försvinner" och "du kommer att känna dig pigg" är också bara BS. "Vissa känner sig så bra att de fastar en vecka till"... nja, skulle inte tro det. Möjligtvis under 2 veckor utan högintensiv träning, utan människor runt omkring mig, i vacker natur med närhet till en soffa och Netflix så kanske. Men jag ser inte heller riktigt syftet med det. Jag var definitivt i ketos (familjen klagade på min hemska andedräkt som jag tyvärr inte märkte själv), men kände inte heller på något sätt att det var ett tillstånd som jag skulle vilja vara i. Om några veckor kommer jag förhoppningsvis att veta om det känns som om det var värt 6 ganska jobbiga dagar att köra en längre fasta. Återkommer!

En plan för framtiden. Eller för 2018 i alla fall.

Jag gillar verkligen att planera. Jag gillar pusslandet, letandet, vridandet och vändandet efter bra, smidiga och framförallt roliga lösningar. Jag gillar att sitta och tänka på hur jag tror och vill att känslan ska vara när jag väl når fram till den aktuella punkten i planen. Ibland blir det som man tänkt sig och ibland blir det inte alls så. Visst hade jag t.ex. tänkt mig episka turer i bergen i Nice i mars förra året, men kanske inte episka på det sättet som det nu blev.

För några månader sedan började jag titta på 2018 och skissade på lite möjligheter. Väntade dock till efter Thailand utifall den smått osannolika möjligheten att jag skulle få en Kona-biljett där inträffade. Nu blev det ju givetvis inte så och väl hemma kunde jag sätta igång med detaljplanering och bokningar. Det lönar sig ju oftast att vara ute i god tid både när det gäller flyg och boenden. Att man måste vara ute i god tid avseende tävlingsanmälningarna är sen gammalt. När jag väl började leta runt lite visade det sig att det som från början lät som en våt dröm faktiskt var relativt genomförbart.

Tennessee River - simning nedströms under IM Chattanooga

Några grundförutsättningar inför planeringen:

• Jag byter klass nästa år; från att ha varit äldst i M40-44 blir jag nu yngst i M45-49. Vilket rimligtvis borde innebära en fördel.
• Jag har tidigare identifierat IM Chattanooga som en god möjlighet till att kvala (till 2019 i så fall).
• Som en del i min mentala rehab från det olyckliga diskbråcket i somras anmälde jag mig ju till IM Austria.
• I Weymouth lyckades jag ju knipa åt mig en liten medalj som ger mig rättighet att tävla i IM 70.3 World Championships i Sydafrika.

Som jag ju skrivit om tidigare så hade jag ju funderingar på om verkligen försöka ge mig så bra förutsättningar inför Chattanooga som möjligt. Första tanken var att kanske köra Sydafrika och sedan åka direkt till Chattanooga och förbereda mig på plats i 4 veckor. Sen dök en tanke upp om Boulder, hög höjd och helig mark upp. Dryftade lite med coach KJ och kom fram till att det sistnämnda nog inte var ett allt för dumt alternativ. Jag kollade möjligheterna till att vara ledig lite extra i september och sen var det bara att sätta igång. Än så länge saknas det lite mindre tävlingar i schemat. Men de stora dragen finns där i alla fall.

• Vecka 12 - Träningsläger med Terrible Tuesdays på Playitas
• 28/4 - IM 70.3 Marbella - Reser dit med familjen på en förlängd weekend. Tävlingen slutsåld. Några andra från TT som ska köra samt även Carl.
• 2/6 - Borås Triathlon (HIM) eller 10/6 - Uppsala Triathlon (Olympisk) - Har varken anmält mig eller bestämt mig för någon av tävlingarna, men det ligger ganska bra i tiden inför Österrike.
• 1/7 - IM Austria - Årets första A-tävling. Omöjligt att kvala för mig men en bra möjlighet att försöka köra fort och kanske knäcka den där 10-timmarsgränsen.

Sen börjar det riktigt roliga. 29:e augusti åker jag ner till Port Elisabeth i Sydafrika. Just nu är det 4 andra från TT som ska dit och jag hoppas väl att vi kan bli några fler också. På lördagen (1/9) tävlar damerna och på söndagen kör herrarna IM 70.3 World Championships. Dagen efter reser jag från Port Elisabeth till Denver; en mastodontflygning på 37 timmar och 3 flygbyten. Därefter tillbringar jag drygt 2 veckor (17 dagar) i Boulder med träning på hög höjd (1700m) och helig mark. En dryg vecka innan IM Chattanooga (som går den 30/9) åker jag till Chattanooga och tränar och förbereder mig på plats. Där ansluter även Anna och Valencia efter några dagar i New York. På söndagen den 30:e september gör jag (förhoppningsvis) mitt livs race i Chattanooga och sen är det dags att åka hem till vardagen.

Ser ju inte helt fel ut

Givetvis har jag tittat på lite småtävlingar under säsongens gång. Kommer säkert att bli någon spontan kortare triathlon och så hoppas jag även på att kunna få köra lite swimrun med både fru och dotter. Semestern är inte planerad ännu men kommer att tillbringas någonstans där det finns möjlighet till sol, bad och bra cykling. Kanske låter som Nice va?