Knäkoll, julaftonstriathlon och lite annat

Mellanperiod just nu. Tiden efter Thailand har präglats av lite återhämtning, lite intensitet och lite annat smått och gott. Första två veckorna efter Thailand var väldigt lugna med mestadels lätta pass eller vilodagar. Efter det började jag bli lite rastlös och drog igång med lite mer regelbunden träning, dock ej planerad eller schemalagd. Senaste två veckorna har jag sprungit varje dag (minst 20 minuter per dag, kanske ett försökt till en runstreak). Inga distanspass än så länge utan TT:s fartpass ligger som grund för veckan. Desamma gäller både simningen och cyklingen, mer fart än distans. Har inte känt mig helt motiverad till vintercykling utomhus ännu, men det kanske kommer igång. Planen tillsammans med KJ är att vi drar igång strukturerat den 1:a januari. Allt med fokus på ett crescendo i slutet på september. Men mer om det senare.

Ett något stelt knä

I förra veckan var jag på återbesök på Sophiahemmet för att kolla upp mitt knä igen. Jag har ju inte haft någon egentlig smärta i knät, men däremot har det ju snarare känts "konstigt". Och det var ju också huvudsakligen anledningen till att jag vill kolla upp det igen; jag vill kunna lita på knät. Om det är okej att det känns konstigt kan jag leva med det, men jag vill liksom inte vara orolig för att det ska paja. Doktor Håkan kunde dock ge lite lugnande besked. Han hade tittat på bilderna från operationen och noterat att fanns en ledyta där ledbrosket i princip var helt bortskavt. Och vid viss typ av belastning (typ löpning nedför) skaver det då på ett sätt som gör att knät svullnar lite. Därav den tjocka känslan. Så länge som jag inte har någon huggande smärta eller som det inte svullnar upp för mycket är det inget att oroa sig för. Stabiliteten och styrkan är som den ska vara. I värsta fall kan jag få en kortisonspruta mot svullnaden, men det är mer bara en lindrande åtgärd. Men det var ändå ett helt okej besked tycker jag. Bara att köra på alltså.

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) 24 Dec 2017 kl. 5:57 PST

Under några år har jag ju försökt mig på att få till en triathlon på julaftonen, i alla fall ett träningspass i vardera grenen innan det är dags att bänka sig framför Kalle Anka. I år blev det morgonsimning på Parkbadet i Sandviken (som traditionsenligt är öppet mellan 7 och 12 på julafton), lite drygt 2000m med lätta inslag av fart. Därefter 40 km cykling på snorhala vägar. Med dubbdäck och skärmar vilket verkligen inte kändes som min grej nu. Men det kanske kommer. Därefter 10 km all-out som en del av TT:s #fakksanta-tävling. Eftersom jag verkligen inte är snabbast i klubben så fick jag kompensera det med lite spex istället. Till allas stora glädje gjorde jag starten på löpningen som en del av växling från cykel till löpning. Givetvis endast iförd TT-speedos och skor. Det var givetvis lite kallt, men inte allt för farligt. Grannar och svärföräldrar jublade givetvis. Att springa fort var inte helt lätt på isgata och med dubbskor, men det blev ändå helt okej med sub-43. En olympisk triathlon på julafton tycker jag nog att alla borde föröka få till.

Vintercykling med liten tillstymmelse till is i skägget

Cyklingen på julafton var ett försök att få till en start på Raphas Festive 500. Fast vintercyklingen lockar inte lika mycket som förut. På juldagen valde jag att stänga av klockan och sova istället för att ge mg ut och cykla kl 7. På eftermiddagen när jag tänkte ge mig ut och cykla så gick SMHI ut med en varning om blixthalka och senare snöfall i Gästrikland. Så det blev inte så mycket med det heller. Planen är väl ändå att komma ut och cykla på annandagsmorgonen och därefter cykla från Sandviken och hem till Stockholm på onsdag. Då kanske jag hinner med de 50 milen innan nästa år ändå.

Sen ska jag väl försöka klämma in 100x100 simningen innan nyåret också.

100x100 kan ju bli kul...

IM 70.3 Thailand - rimligtvis sista rapporten för säsongen

Jo, det blev ju en tävling till innan den här säsongen kan kallas för slut. En säsong med väldigt många ups and downs som ska bli klart intressant att sammanfatta. Återkommer väl till det. Kan ju i alla fall konstatera att det blev ganska tävlingsintensivt på slutet med en IM och 3 halvor inom loppet av 3 månader. Men det här med att tävla intensivt verkar ju vara lite av min grej. Känner dock nu att det ska bli ganska skönt med lite vila.

Förberedelserna i Thailand gick väl i princip enligt plan. Det första lätta löppasset var dock helt vedervärdigt och jag funderade starkt på om det överhuvudtaget skulle gå att springa fort i värmen. Sprang typ 9 km i strax över 5-minuterstempo och var helt färdig med skyhög puls. Men som vanligt blev det lite bättre för varje dag. Andra dagen cyklade vi större delen av cykelbanan. Konstaterade att backarna i Naithon inte var riktigt så hemska som jag kanske vill minnas dem, samt att övriga delar av banan nog skulle gå att cykla riktigt fort. Mina flaskor från Mighty Sport ville inte alls samarbeta med mina flaskhållare på sadeln och vägarna i Thailand. Tappade 2 flaskor på första rundan och kände mig tvungen att investera i två st Gorilla Grip på expon. Snordyra men väl fungerande.

Starten för tävlingen var tidig och vi var tvungna att åka kl 4:15 från hotellet. Förmodligen har det väl att göra med att man inte vill ha vägarna avstängda allt för länge. Väl framme vid tävlingsområdet gick alla förberedelser väldigt fort och egentligen hade vi nog kunnat sova lite längre. Temperaturen var behaglig, men eftersom det regnat hela natten och duggade lite lätt på morgonen var det väldigt fuktigt i luften. Växlingsområdet hade inga rack för påsar och det var väldigt trångt mellan cyklarna. Till skillnad från förra året hade jag faktiskt fått lite AWA-fördelar den här gången och fick en plats med betydligt kortare löpsträcka med cykeln. Lite som i Kalmar alltså. När solen började gå upp fick jag på mig mitt swimskin, värmde upp med lite simning och ställde mig sedan i min 31-35-minuters grupp. Det var rullande start och 6 åt gången släpptes iväg med några sekunders mellanrum.

På väg in till växling

Swim - 34:20
Det blev väl lite som vanligt. Jag tycker att jag brukar simma ganska bra i salt och varmt vatten och hade väl förhoppningar om att det skulle gå hyfsat bra den här gången. Men det verkar som om jag blir feg när jag väl hamnar i vattnet. Jag kommer in i ett tempo som jag tror är bra, men som i själva verket är något bekvämlighetstempo. Sett till vad jag gör i poolen borde jag simma snabbare. Men på något sätt vågar jag inte bli trött i vattnet. Slarvar med att hålla fötter och ligger och filosoferar lite lätt. Men någon gång ska det väl släppa kan man hoppas. Vattnet var i alla fall ganska snällt, banan lättnavigerad och inga maneter så det blev en ganska bekväm resa på beskedliga 34:20. Alltså lite sämre än vad jag hade hoppats på.

T1 - 2:27
Trots 21 halvor, 6 hela IM och ett gäng andra triathlon har jag bara startat med skorna på pedalerna en enda gång. Och då gick det åt h-vete. Ivrigt påhejad av Peter testade jag dock igen och den här gången gick det ändå hyfsat bra. Har liksom aldrig känt att jag haft några problem med att springa i cykelskor, men onekligen var det ju trevligare att springa utan så det kommer jag nog att fortsätta med. Klart godkänd växling i övrigt.

Bike - 2:37:18
Redan på vägen ut från tävlingsområdet tyckte jag att benen kändes sega och det var verkligen inte någon sprudlande cykling inledningsvis. Började att dricka av min sportdryck direkt (se mer om den nedan) i en förhoppning om att få kroppen att vakna till liv. I Naithon Hills efter ca en mil var det dags att bekänna färg. Vi hade ju cyklat banan tidigare i veckan så jag var väl medveten om vad som väntade. Och visst är backarna branta, men inte speciellt långa. Folk kämpade dock rejält och jag såg till och med någon som faktiskt gick i backen pga felväxling och tappad fart. Jag arbetade på, kanske inte med sedvanligt tryck i pedalerna, men stabilt och snabbare än de flesta. Mina problem kom först efter de 2 första klättringarna. Eftersom det regnat under natten och på morgonen var vägarna riktigt hala. Det finns dessutom en utförsbacken med en skarp kurva som förmodligen är lite feldoserad och som dessutom blir extra hal pga några växter som förmodligen släpper ifrån sig något. Just i den backen gick jag in med lite lite för mycket fart. När jag skulle bromsa så gled med helt låsta hjul mot ytterkurvan och fick precis kontroll över cykeln innan jag skulle åka av vägen. Av förståeliga skäl var jag väldigt försiktig resterande del av utförskörningarna i Naithon Hills. Problemet med det är då också att jag tappar uppför eftersom jag inte har bra fart med mig i starten av backarna. Tappar faktiskt några minuter jämfört med vad jag kört segmentet på under träning.

Tempohjälm

Strax efter Naithon Hills var det dags för dagens andra klart otrevliga upplevelse. När vi svänger av efter Naithon Hills-delen är vi ute på väg med mötande trafik i båda riktningarna. Den delen av vägen som vi får är riktigt snålt tilltagen och trång på vissa ställen. Givetvis finns det då också trafik som vill svänga av och korsa cykelbanan. Det var gott om poliser och annan personal ute som skulle dirigera den korsande trafiken. Men tyvärr fungerade det inte alltid. I ett snabbt avsnitt (ca 50 km/h) noterar jag i ögonvrån till höger att bil faktiskt kommer att svänga in över cykelbanan mitt framför mig. Jag slänger mig på bromsarna och för andra gången den här dagen fortsätter cykeln framåt med helt låsta hjul. Jag skriker, lyckas få till lite bredsladd och får stopp på cykeln bara några dm ifrån bilens bakskärm. Bilen fortsätter som om ingenting har hänt och poliserna som uppenbarligen misslyckats med att stoppa den rycker mest på axlarna. Mitt adrenalin pumpar rejält och jag skriker högt av frustration och irritation i förhoppning om att få någon slags respons i alla fall. Men intet. Blir stående några sekunder för att lugna ner mig innan jag kan fortsätta.

Sen är det fortsatt segt. Försöker få upp lite humör och tryck under motorvägsavsnittet men tycker mest att jag trampar luft. Under Laem Sie-slingan blir jag omkörd av en kille som ropar något till mig på svenska som jag först inte riktigt uppfattar, men det är något med ”Terrible Tuesdays”. Jag bestämmer mig dock för att göra ett sista försök att få lite fart på tävlingen och tar rygg. Och det var nog faktiskt ett ganska bra grepp, för helt plötsligt känns det som om cyklingen börjar falla lite på plats. Farten ökar och benen känns lite piggare. Sista 3 milen på cyklingen går nog med nästan 40 km/h i snitt och plötsligt var det lite kul att cykla igen.

Även om jag i slutänden "bara" tappar 3 minuter mot min plan känns det ändå som om att jag skulle kunna cykla den här banan betydligt snabbare utan att brinna upp.

T2 - 2:51
Gör en nästintill perfekt avsittning av cykeln och springer med pigga ben till min plats. Bestämmer mig som vanligt för att skippa strumporna och ger mig ut på löpningen tillsammans med Johnny (som jag cyklat tillsammans med under den sista biten) och David från TT som dök upp precis bakom mig.

Run - 1:35:45
Pratar lite med David och Jonas första biten men känner ganska direkt att de springer iväg i ett tempo som är lite för högt för mig. Lägger mig själv i ett 4:40-tempo för att få benen att fatta att de ska springa en halvmara. Värmen är givetvis betydligt mer påtaglig nu än under cyklingen. Men jag tycker ändå att det faktiskt fungerar riktigt bra. Enligt plan klämmer jag en koffeingel direkt och kan nästan känna kicken som den ger. Träffar sen på först Peter och sedan Philip i motsatt riktning, räknar ut att de ligger ca 2 km framför mig. Strax därefter kommer Martin som ett skott. Ser inte Tommy men räknar med att även han ligger framför mig och att jag sålunda är sist av TT:s herrar. Vilket dock är helt i linje med kapacitet och förväntningar.

På jakt!

Bridge with a view

Löpbanan bestod av två varv med en lång raksträcka och tre st ”tarmar” med vändpunkter. Den delen som jag kom ihåg som jobbig från förra året (den nästan 2 km långa raksträckan som passeras i båda riktningarna) var inte alls lika jobbig och det kändes nästan som om den gick nedför åt båda hållen. Så fort jag får chansen häller jag kallt vatten över mig alternativt blöter ner mig med svampar. Vid de tillfällen då jag får möjlighet att kyla ner mig rejält (typ en hink isvatten över mig) är det verkligen en markant skillnad att springa de närmaste minuterna efteråt. Tror nog att det är första gången som jag verkligen känner av effekten av nedkylning på det sättet.

När jag passerar första varvet på strax över 45 minuter känner jag nog att det här faktiskt kan bli riktigt kul. Passerar väldigt många andra löpare, men det är ändå svårt att dra några slutsatser av det eftersom jag inte vet något om vilken AG de kör i (som av någon märklig anledning inte stod på nummerlappen) samt vilket varv de är på. Men, så länge som jag springer snabbare än alla andra kan det ju inte vara dåligt. Under andra varvet märker jag att jag tar på Peter, Philip och Tommy men inser att jag nog inte kommer att hinna ifatt. Har en liten dipp vid sista vändningen (ca 1.5 km innan mål) där det kanske tar lite för lång tid innan jag får upp farten efter vätskestationen. Ser på klockan att jag kommer att gå under 5 timmar med råge. Har sen länge förstått att jag inte med största sannolikhet inte är riktigt nära toppen i min AG, men det bryr jag mig inte så mycket om.

Mustaschen ser onekligen lite valrossig ut på den här bilden 

Sammanlagt - 4:52:41 - 15 av 167 i M40-44, 107 av 904 herrar, 122 av 1346 totalt
I mål var jag nog trots allt ganska nöjd ändå. Även om jag kanske inte simmade eller cyklade som jag hade hoppats så tog jag ju igen det på löpningen och spöade min måltid på 4:54. Tävlingen var överlag stabil och jag kände att jag kunde hantera värmen på ett helt annat sätt än tidigare. Förra året stod jag stilla i ca 25 minuter pga av punkteringar och i år är jag 44 minuter snabbare trots att cykelbanan nog är långsammare i år. Så visst är det ett framsteg. Och framförallt har jag lärt mig massor inför nästa varma tävling.

Kramkalas och lycka i mål (Philip kom 4:a i sin AG och fick en plats till Sydafrika)

Glädje i världens bästa triathlonklubb

Övriga reflexioner
Cykelbanan var väldigt bra rent sträckningsmässigt. Trevlig och snabb loop med både utmanande backar (lagom och skönt att de kommer tidigt) och utmanande platta partier. Mycket trevligare än banan förra året. Det stora problemet som jag ser det var dock trafiken. På alla delar utom vid start och Naithon Hills-slingan hade vi trafik i båda riktningarna och den delen av vägbanan som var avspärrad för oss som tävlade var ofta ganska smal, avspärrad glest med konor, mycket grus och sand på en hel del ställen och hade dessutom ganska ofta sidolinjen med reflexbumparna mitt i. Jag kan tänka mig att det faktiskt var ganska trångt och farligt i de bakre delarna av fältet (och bevisligen halvfarligt för mig också). Näe, klart underkänt där.

Värmen var förstås väldigt påtaglig och speciellt luftfuktigheten. Dock var det nog inte riktigt lika varmt som det varit tidigare. ”Bara” strax över 30 grader. Förmodligen/förhoppningsvis var jag dock betydligt bättre förberedd den här gången. Kan vara så att alla trainer- och löpbandspass utan fläkt faktiskt givit resultat. Visst svettades jag mycket, speciellt under löpningen, men jag kände aldrig att jag var på väg in i någon värmevägg.

Slutligen var det nutritionen. Som jag nämnde tidigare hade jag ju fått hjälp av Robert Westman på Mighty Sport med att sätta ihop ett energischema för tävlingen. I korta drag handlade det om att få i sig 4 flaskor under cyklingen, 3 färdigblandade som jag hade med mig och en vatten som jag skulle plocka i farten. På löpningen skulle jag få med mig ett par koffeingels och sedan ta vatten/cola/sportdryck efter behov i stationerna. Utmaningen skulle väl då vara den andra flaskan på cyklingen som bestod av 3-dubbel dos sportdryck samt upplösta nitrattabletter som skulle drickas tillsammans med en flaska vatten. En klar utmaning för magen som dock funkade. Nu svettades jag inte lika mycket som vanligt på cyklingen och kände inte lika stort behov av vatten. Men jag fick i mig 3.5 flaska av planerade 4 (bara halva sista flaskan med sportdryck) och hade inte tillstymmelse till vätskebrist eller krampkänning. Jag kände mig ju ganska låg under cyklingen initialt, men hade jag inte börjat få i mig näring direkt hade jag nog inte fått någon nytändning heller. Koffeinet direkt up på löpet gav en rejäl kick och jag hade inte heller några problem med vätskan under löpet där drack växlade mellan vatten och cola på stationerna. Så en big thumbs up på näringsintaget.

Ett par dagar efter uppvärmningen med 70.3:an kördes resans huvudtävling - TT Barkaka Aquathlon