Den mest imponerande insatsen under
IM 70.3 Weymouth måste nog ändå vara Linda Ashmore, enda deltagaren i F70-74. Hon simmade på 42 minuter, cyklade på 3:27 och sprang halvmaran på 2:17 för en sluttid på 06:39:26. Hon var absolut äldst i hela fältet (både bland damer och herrar) och presterar en tid som hade satt henne på den övre halvan i alla andra dam-klasser. Det hade jag aldrig fått veta om jag inte bestämt mig för att gå på
Awards Cermony och
70.3 World Championship Slot Allocation. Men mer om det senare.
Jag landande i London på fredagskvällen utan några som helst resebekymmer. Visst var det lite olustigt med det misstänkta terrordådet i tunnelbanan tidigare på dagen, men egentligen inget som störde mig då jag är väldigt rationell när det gäller sådana säker (nästan lite för lugn om du frågar min fru). Inkvarterade mig hos Urban, mekade ihop cykeln och gick till sängs. På lördagen hämtade vi ut hyrbilen som skulle ta oss de 2½ timmarna till Weymouth. Trodde vi... Först tog det ett jäkla tag att få ut bilen, och sen var det extremt mycket trafik. Istället för att komma vid 12:30 var vi nog snarare på plats vid 14:30. Och då blev det helt plötsligt lite bråttom med allt då registreringen skulle stänga vid 15, cykelincheckningen vid 16 och race briefing skulle vara vid 17. Speciellt med tanke på att det var 3 km mellan registrering/briefing och växlingsområdet. Vi hade heller inte ätit någon lunch.
Kontentan av det hela blev att vi kastade i oss en smörgås med det vitaste bröd världen någonsin skådat, småjoggade bort till registreringen för att hämta ut våra nummerlappar alldeles för sent. Småjoggade tillbaka till hotellet för att på ren rutin packa utrustningen och fixa det sista med cyklarna. Insåg att vi aldrig skulle hinna med briefingen och bestämde oss för att skippa den. När vi sedan skulle cykla till växlingsområdet började regnet ösa ner. Alldeles för sent checkade vi sedan in och fick våra chip. Planen var att simma en sväng efter det, men då det nu regnade ymnigt och temperaturen höll sig runt 10 grader bestämde vi oss för att skippa det. Sen lärde vi oss att om man ska äta i Weymouth (annat än pubmat eller Fish'n'Chips) så måste man beställa bord. Till slut blev det så att vi fick bege oss till en annan stad för att få äta lite pasta.
 |
| Vi reste i alla fall ståndsmässigt |
Kl 5 på söndagsmorgonen ringde klockan. Trots att det bara var en halva var det ändå start kl 7:00. Efter frukost försökte jag desperat att få min mage att samarbeta men misslyckades kapitalt. Vädret var nu bättre än dagen innan; förvisso kallt (under 10 grader) men i alla fall uppehåll, blå himmel och inte allt för mycket vind. När vi fixat alla sista förberedelser i växlingsområdet kände jag att jag nog måste ställa mig i toa-kön ändå. Klockan var då 6:30. När proffsen startade vid 6:50 fick jag komma in på en toalett och lyckades då få magen att samarbeta lite i alla fall. När jag lämnade min Streetwear Bag fick jag återigen (precis som vid registreringen och incheckningen) höra att "this is your very last chance". Trängde mig sedan fram till strax efter 32:50-skylten (självseedning och rullande start) och förberedde mig på simningen.
Kvällen innan, när vi hoppade över den tänkte simningen, var havet i princip helt stilla. Ståendes i startkön fick jag nu för första gången en uppfattning om hur havet såg ut den här morgonen. Och det var inte stilla. Alls. Vågorna kom in snett från vänster mot stranden och bröt ganska rejält. Det var ganska svårt att se hur det var längre ut. Konstaterade att hela första benet av den triangelformade banan gick rakt emot den uppåtgående solen och att det nog inte skulle vara helt lätt att se banan väl ute i vattnet. Från land såg den dock exemplariskt ut. Vi släpptes sedan iväg 6 åt gången med några sekunders mellanrum, vilket gjorde att det var väldigt sansat i vattnet. Det 15-16-gradiga vattnet kändes faktiskt inte alls kallt.
 |
| Borta vid den högra regnbågen ligger simstarten och växlingsområdet |
 |
| Klockstapeln i Weymouth är tydligen lite känd. Men det är inte den som jag i första hand försöker fota här. |
SWIM 38:52
Kände redan i de första vågorna att det här nog skulle bli jobbigt. Simmade rätt i i solen och med vågorna snett från vänster. Hade väl först en förhoppning att vågorna skulle bli lite mer böljande och "långa" när vi kom ut på djupare vatten. Men så blev det inte alls, snarare tvärtom. Navigeringen blev väldigt jobbig då det endast gick att se något om jag timade en vågtopp perfekt. Och inte ens då var det säkert att se något eftersom solen låg precis över horisonten. Första bojen höll jag på att simma in i och när jag väl fick syn på den andra var jag tvungen att helt ändra kurs för att komma på rätt sida. Jag drev hela tiden åt höger på grund av vågorna.
Efter första vändpunkten slapp vi i alla fall solen. Men då blev vågorna betydligt jobbigare istället. De slog ganska vilt åt alla håll och jag var konstant tvungen att korrigera andningen för att inte få vågor som slog i ansiktet. Efter andra vändpunkten hade vi återigen vågorna snett in från sidan. Fick andas åt vänster (min dåliga sida) hela vägen in för att inte få kallsupar. Jag drev rejält åt vänster och fick hålla upp mycket för att inte hamna i en stenpir vid uppgången.
Det var en klar lättnad att komma upp på fast mark igen. Hade väl förstått att det absolut inte hade gått på någon rekordtid men blev ändå lite modfälld när klockan visade på 38 någonting.
T1 6:10
Hysteriskt långt ju... Men den större delen var faktiskt löpning. Först upp till växlingstältet och sedan runt hela växlingsområdet i cykelskor. Min AWA-status hade återigen sett till att ge mig en plats riktigt nära BIKE OUT och jag behövde i alla fall inte springa speciellt långt med min cykel.
 |
| Så här såg simbanan ut kvällen innan; platt och lättnavigerad. |
BIKE 2:40:26
Ganska direkt var det dags att börja klättra. Jag hade försökt plugga in banan lite och visste att det skulle vara 3 klättringar som kunde kännas lite. Dels en i början, en efter ca 60 km (den värsta) och sen en precis i slutet. Resten av de knappa 1000 höjdmetrarna skulle vara mer av typen "rolling hills". I första klättringen tyckte jag att benen kändes bra och jag kunde trycka på. Men sen blev det liksom inte mer än så. Hela cyklingen var en ganska konstig känsla. Visst, i vanlig ordning tog jag en herrans massa placeringar, klättrade ovanligt disciplinerat och kunde utnyttja farten både uppför och utför på ett bra sätt. Men det lilla extra fanns inte där och tyvärr backade siffrorna från wattmätaren upp mig. Det var liksom stabilt men lite för lågt, och det blev inte bättre av att jag försökte trycka på.
Bansträckningen var väldigt fin med små slingrande vägar genom täta lövskogar, rullande vägar över fälten och genom små pittoreska och väldigt engelska byar. Jag kom ihåg att hålla mig till vänster och köra om på höger sida. Men... tyvärr var det stundtals väldigt dålig asfalt och det ymniga regnandet under natten hade gjort att det var en hel del grus, lera och dynga på vissa avsnitt. Det i kombination med en lågt stående sol som bländade genom lövverket var inte helt roligt. Dessutom var det ganska kallt under den första delen. 6 grader som kallast enligt min dator. Dock hanterbart och inte något som jag satte på mig några förstärkningsplagg för.
Efter ca 30 km och i en nedförslöpa med ovanligt dålig asfalt kände hur det studsade till vid sadeln och hörde sen hur en flaska åkte i marken. Min verktygsflaska (med slangar, pump och verktyg). Då jag låg i nästan 50 km/h var det liksom inte läge att stanna. Bara att inse att en punktering verkligen skulle förstöra dagen. Bara några km senare ser jag i ögonvrån någon som står och lagar en punktering i vägrenen. Inser när jag passerat att det ju faktiskt var Urban. Jag får efteråt reda på att det strulat till sig rejält för honom och tagit nästan 25 minuter att fixa punkan. Vilket givetvis betyder förstörd tävling.
Det var ganska mycket drafting och jag såg inte en enda domare under cyklingen. Tråkigt, men det blir väl oundvikligen så när man klämmer in nästa 2500 pers på en halva. Klättringen vid 60 km var relativt tuff, men kändes ändå förhållandevis kort. Efter den följde långa partier med riktigt snabb cykling där jag i alla fall lyckades pusha upp snittet till 34 km/h. Tryckte på det sista in mot växlingen och var inte helt nöjd.
 |
| Stackars cykel ute i ösregnet |
 |
| Stort växlingsområde! |
Så här i efterhand är jag lite ambivalent. Enligt Best Bike Split borde jag kunna cykla minst 7 minuter snabbare (om jag hållit den ansträngningen som jag borde kunna hålla). Jämför jag med Borås så har jag både lägre snittwatt och lägre NP här. Men trots det och trots att Borås faktiskt hade ca 50 höjdmeter mindre så cyklar jag faktiskt snabbare i Weymouth. Vilket ju kan verka lite märkligt. Jag hade i alla fall den 142:a bästa cykeltiden i hela fältet och 20:e bästa i AG så det är väl inte helt fy skam.
T2 3:05
En riktigt bra växling. Återigen en löpning runt hela växlingsområdet och in i tältet. Kanske inte helt nice att springa barfota på våt asfalt med sand och små gruskorn. Speciellt inte när du ska ha på dig löparskor efteråt. Jag safe:ade den här gången och tog faktiskt på mig strumpor. Ett riktigt bra val då jag för en gångs skull inte fick en enda blåsa.
RUN 1:39:16
Planen var 4:30-tempo rakt över. Kände direkt att benen faktiskt var ganska pigga och jag startade nog lite snabbare än så. Löparbanan gick längst strandpromenaden och var i princip helt platt, rak och dubbelriktad hela vägen med 2 st 180 graders vändpunkter. I början var det helt okej, men mot slutet blev det väldigt trångt på banan. Eftersom det var högertrafik på de dubbelriktade delarna var det inte helt tydligt om man skulle springa om på vänster eller höger sida och till största delen handlade det om att kryssa sig fram. Den den norra vändpunkten (bortanför växlingsområdet) var det ganska öde, men väl inne i stan var åskådarleden täta och stämningen var hög. Inte så många som hejade på mig dock, här finns det en klar förbättringspotential i marknadsföringen av Terrible Tuesdays.
Första milen gick i 4:29-tempo i snitt och riktigt jämnt och fint hela vägen. Jag hade varit kissnödig under hela löpningen, men efter 10 km började jag känna andra behov också. Efter 13 km blev det ohållbart och jag var tvungen att stänga in mig på en bajamaja. Tyvärr tog hela besöket nästan 3 minuter. Kanske lite väl långt, men om det är mycket som ska ut och dräkten är trång så blir det väl så.
Efter toabesöket var jag tyvärr lite segare och tappade lite tempo. Klockade en km på 4:45 som sämst men höll väl ihop hyfsat ändå. Banan var verkligen exakt 21,1 km lång och till slut blev det ett snitt på 4:41 med toastoppet inräknat (4:33 exklusive stoppet). Och det är nog faktiskt en av mina bästa löpningar på halvdistansen. Helt i paritet med min löpning i
Dubai.
På upploppet, ca 20 meter innan mål, fick jag en otroligt vältajmad kramp i höger baksida lår. Men jag klarade mig ändå i mål för att bärga min 20:e halva IM.
Totalt 5:08:09 - 26 av 361 i M40-44 och 188 av 2408 totalt
Nådde inte riktigt målet på topp-10 i AG och topp-100 totalt. 4:53 hade räckt. Men där var jag inte riktigt den här dagen. Så här i efterhand är det nog framförallt cyklingen som jag inte alls är nöjd med och där jag underpresterar. Min klubbkompis och medtävlare Urban är en vass simmare och han simmade 5 minuter långsammare än sitt mål och vad han normalt brukar kunna prestera. Så med det i åtanke kanske jag inte behöver vara totalt missnöjd med simningen. Löpningen är faktiskt ganska bra den också med tanke på att den innehåller 3 minuter toastopp och med tanke på att jag faktiskt inte kunnat löpträna speciellt mycket den här säsongen. Så överlag kanske jag ska vara lite nöjd ändå. Och trots allt har jag ju nu på 5 veckor kört en Ironman och två st 70.3 på ett relativt vettigt sätt i alla fall.
 |
| Inte helt illa pinkat trots allt. |
IM 70.3 World Championship i Sydafrika 1-2 september 2018
Tävlingen hade ju tots allt hela 75 kvalplatser till
världsmästerskapen och eftersom M40-44 brukar vara den största gruppen betyder det att det borde finnas minst 8 platser där. Roll-down på kvalplatser i 70.3 brukar ofta vara lite större eftersom en hel del av de duktigaste väljer Kona eller tycker att det är lite långt att åka för att köra en halva. Mitt mål var ju att ta en kvalplats och efter att ha dryftat lite med KJ bestämde jag mig för att gå på Slot allocation trots att det ändå kändes som att det skulle mycket till för att en plats skulle rulla ner till position 26. Men konstigare saker har ju hänt. Uppenbarligen... För efter en lång väntan hörde jag plötsligt mitt namn ropas upp. Till sista platsen av 8 i min åldersgrupp. Känns väl lite som upprättelse för den här säsongen där alldeles för mycket har gått åt skogen för att det ska kännas rättvist.
South Africa baby!
