Borås Triathlon [RR]

Borås Triathlon kom in ganska tidigt i tävlingskalendern. Jag hade sneglat på den förra året (då den kördes för första gången) och tyvärr vimlar det ju inte heller av halvor i Sverige den här tiden på året. En halva tre veckor innan en hel IM är väl kanske inte helt optimalt (4 är nog att föredra). Å andra sidan körde jag ju Vansbro förra året som då låg 3 veckor innan Lake Placid och den var jag nog i ganska bra form till. Ryktet om Borås sa i alla fall att den skulle vara trevlig, välarrangerad och väldigt kuperad. Allt visade sig stämma väl. Att Colting och Co dessutom valt att köra en triathlonsprint samma dag gjorde att det verkligen kunde blir triathlon för hela familjen.

Mina planer och målbilder inför tävlingen var relativt vaga. Coach KJ pratade om att sikta mot 85% av FTP på cyklingen och det huvudsakliga målet i övrigt var väl att se hur mitt knä skulle reagera på runt 5 timmars tävlande. Jag testade ju en olympisk distans för ett par veckor sedan och det verkade ju funka. Om jag nu inte skulle kunna köra en halva på ett vettigt sätt nu så är det ju ytterst tveksamt om det ens skulle vara vettigt att köra en hel om 3 veckor.

Räta och fina linjer i växlingsområdet

Familjen (och den fullpackade bilen) anlände till Borås på fredagskvällen. Jag var samlad men inte ett dugg nervös. Min fokus låg mest på att få till en så pass smidig resa som möjligt för fru och dotter som skulle köra sprinten (som oturligt nog visade sig köras samtidigt som jag skulle vara ute på cyklingen). Men mer om det i ett senare inlägg. Incheckning och allt sånt går på ren rutin nu för tiden. Växlingsområdet var prydligt och klart godkänt ur ett OCD-perspektiv. Dock tycker jag nog att de gröna backarna för utrustning var i minsta laget och att kombinationen nyklippt gräs och ymnigt regn inte blir superbra. Med några minuter kvar till start var jag doppad i det 14-gradiga vattnet och i tävlingsmode.

Simningen
14 grader är kallt, men ändå klart hanterbart. Om man bortser från den initiala chocken (som främst uppkommer av att man doppar huvudet) så är det ganska okej så länge som man håller sig i rörelse. Det som händer (mig i alla fall) är att känseln i fötterna påverkas efter ett tag. Men drygt 30 minuter är ok. Kan tänka mig att den dubbla tiden kan bli lite kämpigare (läs Norseman). Jag valde att ställa mig relativt långt fram i starten; dels för att utmana mig själv lite mer och dels för att känslan var att det inte skulle finnas allt för många hypersnabba simmare i fältet. Banan var en rektangulär tvåvarvs-bana runt en udde med ca 50 meters löpning mellan varven. Banan var föredömligt lättnavigerad och den enda tveksamheten var väl den rangliga bryggan som vi skulle hoppa från för att komma ut på andra varvet. Då jag var osäker på om jag fick dyka eller inte tog jag det säkre för det osäkra och hoppade i med fötterna före.

Simtiden slutade på 35:05 och placerade mig på en 41:a plats i tävlingsfältet och runt 65 totalt. Enligt klockan var simningen kanske lite lång. Men ändå helt okej för att vara jag. Varken dåligt eller bra, utan stabilt. T1 på 2:18 kändes däremot som en total katastrof. Våtdräktens ben hakade upp sig över chipet och det kändes som en hel evighet innan det släppte. Klart en minuts förbättringspotential där.

Ungefär i mitten är jag. I röd badmössa och våtdräkt...

Löpningen från växlingsområdet ut till där man fick börja cykla var väl sen det "sämsta" på hela tävlingen. Nästan 350 m löpning med cykel upp för en slänt, över en hal bro, på grus, på gräs och genom en grind. Hade det legat mattor hela vägen hade det väl funkat, men nu var det inte så kul. Speciellt inte på tillbakavägen utan skor. Men bortsett från det var allt toppen.

Cyklingen
Okej, jag hade hört att det var kuperat, jag hade hört något om 1000 höjdmeter och jag hade väl sett en banprofil. Men i slutänden var det nog faktiskt snäppet värre än vad jag tänkt mig. Det var liksom inte det att det var superbranta backar utan snarare att det var backar, mindre och större, överallt. Men eftersom jag normalt sett gillar backar och dessutom kan hantera dem hyfsat väl så blev det väl i slutänden ganska bra ändå.

På väg ut på cyklingen, ivrigt påhejad av Valencia strax innan hennes start på sprinten.

Cyklingen började med en rejäl klättring på ca 4 km. Det hade regnat tidigare på morgonen och var riktigt fuktigt i luften. Jag fick ganska omgående problem med imma på insidan av mitt visir på Bontrager-hjälmen. Hade en förhoppning om att det skulle ge med sig under den efterföljande utförskörningen, men icke. Jag såg då så pass dåligt att jag inte vågade släppa på ordentligt (det fanns en del ojämnheter och potthål som jag inte var så sugen att köra på). Vid nästkommande sväng valde jag därför att kasta mitt visir till en funktionär och köra vidare utan skydd för ögonen. Som tur är klarade jag mig utan några kollisioner med större insekter.

Fram till vändpunkten körde jag på bra och klättrade upp till en 20:e plats i fältet totalt. Hade under första delen gott om ryggar att jaga, men inför sista halvan av cyklingen låg jag nog betydligt mer "rätt" i fältet och lyckades under sista delen bara plocka 2 placeringar. Efter en forcering utför på slutet gick jag in för växling som 16:e man totalt. Jag hade den 12:e bästa cykeltiden i hela fältet (näst bästa i H40-44) och är väldigt nöjd med det. Min styrka den här dagen låg framförallt i plattåkningen och i utförskörningen; hade ett väldigt bra driv i pedalerna och bra linjer utför. Cyklingen landade f.ö. på 234W NP vilket lustigt nog är exakt samma siffror som jag hade i Cannes.

Löpningen
Om T1 var kass så var T2 desto bättre. Rutinen satt och på drygt en minut var jag på väg ut på löpningen (inga strumpor). Hade väl sedan inte några jätteförväntningar på löpningen. Visst har jag sprungit helt ok senaste tiden (speciellt med tanke på operation och knäproblem), men fokus har ju varit mot långa distanser och inte mot att bli snabb på HIM-distansen. Min tanke var att gå ut i 4:30-tempo och se hur länge det skulle funka. Ganska direkt blir jag omsprungen av en herre från NocOut med ett betydligt bättre driv i steget än vad jag kunde mäkta med. Släppte honom och fokuserade att hålla den kille som jag växlade samtidigt som bakom mig.

Benen och knät kändes bra. Visst infann den normala sappligheten i början, men trots bristen på riktiga brick-pass tycker jag nog att jag sprang helt obehindrat och avslappnat redan efter någon km. Det kändes alldeles utmärkt i ca 5 km då höger insida lår helt plötsligt bestämde sig för att krampa. Helt ärligt så blev jag faktiskt väldigt förvånad då jag inte känt några som helst tendenser innan. Jag svor, stretchade och hävde och var sedan på gång igen efter några minuter. Tappade ytterligare en placering pga. detta. Sen hände samma sak igen efter ca 10 km, fast vänster ben den här gången. Tappade en placering även då, fast den jagade jag ikapp och kunde dra ifrån igen.

Den där backen var vi alltså tvungen att springa både upp- och nedför med cykeln i T1 också. Inte helt optimalt.

Grymt positiv kille!

Banan i sig var en lättsprungen 7 km lång slinga längst Viskan. Platt och kanske 70% asfalt och 30% grus/stig. Inte allt för många åskådare längst banan, men trevligt för nära och kära att vi passerade målområdet så pass många gånger.

Under första varvet gick det att hålla lite koll på placeringarna, men under 2:a och sista var det omöjligt. Efter krampen vid 10 km sprang jag obehindat resten av tiden, om än med ett något reducerat tempo. Men ca 2.5km kvar blev jag ikapp och omsprungen av den kille som jag nämnde ovan och som jag växlade samtidigt som. Han hade nog sprungit jämt och fint, medan jag sprungit lite snabbare, krampat och därefter tappat lite fart på slutet. Som tur var hade jag krafter kvar och kunde ta rygg på honom för att med en km kvar ganska lätt dra ifrån. Löpningen landade till slut på 1:37:49 vilket är långt ifrån min bästa HIM-löpning, Dock helt i paritet med min löpning i Vansbro förra året som också låg strax innan IM Lake Placid.

Han är lång den där Jonas.

Sammanfattningsvis
I mål på strax över 5 timmar (5:01:43) vilket ändå känns hel okej på den här banan (läs cykelbanan). Efteråt fick jag en kram av Colting och ytterligare lite senare fick jag cred. av coach KJ. Han tyckte att det var grymt att jag kunde prestera trots att jag ändå befinner mig i ett så pass nedtränat läge som jag gjorde just då. Så när jag vid något tillfälle tyckte att det var lite surt att jag inte var typ 10 minuter snabbare så kanske jag borde tänka på det. Sen är det bara att konstatera att H40-44 som vanligt är den hårdaste Master-klassen. Vinnaren i klassen kom 4:a totalt och min 18:e plats totalt räckte bara till en 4:e plats. I H35-39 hade jag kommit 3:a och H45-49 hade jag vunnit. Nästa år ska jag nog kunna kapa till mig någon pallplats på riktigt.

VR2017

Vid något tidigare tillfälle har jag nog sagt att jag aldrig skulle köra Vätternrundan igen. Typ senast jag körde den 2013. Men när Martin undrade om jag inte skulle hänga på och köra en lugn sub-9 med honom och några andra så slog väl min anmälnings-tourettes till och vips så var jag med. När det började närma sig race så visade det sig helt plötsligt att det bara var jag och Martin kvar. Som tur var hängde Natalie med också, incognito som (Tom)My Johansson. Vi bestämde oss för att klungsurfa, jobba om det krävdes och få en jämn och sansad resa runt sjön. Helst under 9 timmar. Väderleksprognoserna var exemplariska och visa sig också stämma ganska väl. Startade kl 6:10 iförd armvämare som inom ett par timmar åkte av.

Ner till Jönköping gick det exemplariskt fort. Vi körde lagtempo för att jaga ifatt lovande klungor några gånger, men annars gick det relativt jämt och fint i typ 37 i snitt inklusive ett kort stopp i Ölmstad för vätskeutjämning. Efter Jönköping fortsatte vi arbeta på bra. Svansade, arbetade oss framåt och kontinuerligt framåt i fältet. Strax innan depån i Fagerhult får jag helt plötsligt syn på Peter som står i en vägficka tillsamman med ett gäng andra cyklister, och med sin pappa liggandes raklång på marken. Jag stannar givetvis direkt, livrädd för att det ska vara något med hjärtat. Det visar sig som tur är "bara" vara en vurpa och ett nyckelben. Martin och Natalie har missat situationen och jag bestämmer mig för att stanna med Peter och göra honom sällskap om han ska fortsätta. Efter ca 40 minuter har vi fått iväg pappa Peter och cykel till depån i Fagerhult, cyklat 3 km till Fagerhult och sen säkerställt att han kommer iväg med ambulans och att Peters mamma är informerad. Sen drar vi iväg.

Cyklistbutts

Förhoppningen om att hitta några klungor att köra med grusas snabbt. Ett tag försöker vi hjälpa ett gäng, men det går alldeles för långsamt så vi drar vidare. Och i slutändan blir det 16 mil lagtempo mer eller mindre. Peter får dra lite mer eftersom han hade haft en lite lugnare första del av resan. Det som slår oss är att vi inte blir omkörd en enda gång och att det inte ens är några som hakar på oss.

Eller ja... blir blir ju faktiskt lite omkörda till slut. Och det är när jag 15 km innan mål, under en 1/10-dels sekund av slarv och ouppmärksamhet går på Peters hjul och drar i backen. Några procent Peter, ett gäng procent otur och största delen total jäkla klantighet från min sida. Liksom det enda som inte fick hända med tanke på att det bara är 2 veckor kvar till Klagenfurt. Men, tur i oturen är inget brutet. Dock två uppskrapade handflator, två uppskrapade armbågar, ett uppskrapat knä och en förbannad Mattias. Och ja, cykeln klarade sig relativt oskadd. Som det ser ut nu ska jag väl vara läkt innan Klagenfurt, men det blir ju inte någon simning den närmsta veckan direkt.

Vi lindade handflatorna med mina armvärmare och rullade något stukade i mål efter det. Vet inte riktigt vad sluttiden blev och bryr mig inte riktigt heller. 9:3X någonting. Plockar jag bort de ofrivilliga stoppen så skulle nog sluttiden landa runt 8:50. Så cyklingen och benen i sig var det nog inte några större fel på.

Det positiva:

• Att cykla 300 km och tillbringa 9 timmar på cykeln ställde inte till några som helst problem för knä eller kropp i övrigt.
• Att springa dagen efter (förvisso bara 11 km) var inte heller några problem. Om några veckor ska jag ju trots att springa ganska långt dagen efter jag har cyklat ganska långt också.
• Cykelformen känns överlag riktigt vass
• Det var faktiskt lite trevligare att cykla VR än vad jag kommer ihåg från förra gången. 

Det negativa:

• Vurpandet givetvis...
• Sträckan mellan Harge (efter Hammarsundet) och Medevi är fortfarande katastrofal dagtid ur perspektivet många cyklar och många bilar på liten yta. Fixa!

Några lopp och lite annat i största allmänhet

Länge sen sedan senaste uppdateringen här på bloggen. Uppenbarligen har jag lite annat och pyssla med än att skriva. Nu är det i alla fall klämdag och en kort recap ska jag väl hinna med:

• Måste nog tyvärr revidera mitt positiva inlägg och rehaben senast. Eller rättare sagt så här: rehaben i sig har nog gått bra, däremot är det snarare frågan om operationen givit önskat resultat. Vissa av problemen som jag hade innan operationen; låsningar, viss instabilitet och svullnad uppträder fortfarande i någon mån. Rörligheten är bättre, men det finns fortfarande vinklar att förbättra. Arbetar ganska mycket med just rörlighet, töjningar, m.m. och hoppas på att det ska bli bättre. Överlag kan jag dock inte säga att jag är hämmad i min träning; däremot är återhämtningen påverkad då jag fortfarande blir ganska stel och öm i musklerna efter längre löppass. Men, jag fortsätter vara positiv. Har liksom inget större val.
• Jag har tävlat ett par gånger. En gång för skojs skull (Smack-serien) och en gång "på riktigt" i Hallsta Triathlon. Vallbytempot i Smack-serien var väl ett klassiskt kort tempo över 18 km med alla de vanliga ingredienserna: sidvind, kräksmak i munnen, kramp i vaden sista 4 km, mjölksyraparty och hög puls. Funderade allvarligt på att fejka punktering med 5 km kvar men insåg att det skulle blir alldeles för jobbigt att gå till målet efter det. Hallsta Triathlon på olympisk distans var årets första triathlon på hemmaplan. Trots den bitvis iskalla och snödrabbade månaden maj lyckades Hallsta få till nästan 20 grader i vattnet, 25 grader i luften, blåsigt och enorma mängder pollen. Jag gjorde väl en habil insats på simning och cykling för att sedan falla ihop totalt på löpningen. Jag sprang i måltempo i ca 1 km och dog sedan. Var helt förkrossad i några timmar innan coach KJ lite lätt föreslog att passet med Sutton-intervaller (se nedan) några dagar tidigare kanske satt kvar i benen. Landade in på 2:22 någonstans i mitten av H40-44 vilket väl ändå får ses som ok med tanke på omständigheterna.

Klart snyggt växlingsområdet på Hallsta Triathlon. Tyvärr lite trångt dock.

• Sutton-intervaller var en ny "trevlig" bekantskap. En typ av test av löpform mot tänkt måltid på IM-maran. Körs helst på bana på följande sätt: spring 800m på bestämd tid, joggvila 200m, upprepa tills du inte kan hålla den bestämda tiden längre. Tiden på 800m ska motsvara din måltid på IM-maran; om din måltid är 4h så ska 800m-intervallen gå på 4 minuter. Jag siktar på 3:30 på IM-maran (alltså 5 min/km-tempo) och ska sålunda springa mina 800-ingar på 3min och 30s, vilket motsvarar ett tempo på 4:22,5 min/km. Instruktionerna var sedan att köra på tills misslyckande, eller max 30 intervaller. Och till min stora glädje gick det faktiskt att köra alla 30 intervallerna vilket väl ändå får ses som en bock i kanten på löpform. 30 km på löparbana (75 varv) med en snittfart på 4:35 min/km måste väl ändå anses vara ett helt ok träningspass. Och kanske inte så konstigt att det satt kvar lite i benen några dagar senare.

Den här bilden är tagen efter 30 km...

Annars börjar väl det här med tävlandet komma igång ordentligt nu. Till helgen är det dags för Borås Triathlon (halv IM), helgen efter det är det Vätternrundan (som ska köras som en "träningsrunda" med Martin) och ytterligare tre veckor efter det dags för IM Austria. Fasen vad tiden går fort.