Berg- och dalbana...

... är väl ett lämpligt sätt att beskriva 2016. Det började liksom ganska bra med distansrekord, en spektakulär och riktigt bra tävling i Dubai (dock med vissa bekymmer innan). Sen blev det inte alls så bra. I början på mars konstaterades ett diskbråck i ländryggen (igen). Träningen blev självklart lidande, speciellt löpningen, men faktiskt bara en DNS. Jag åkte till Fuerteventura i slutet av april och kunde faktiskt genomföra Challenge Fuerteventura med hedern i behåll även om löpningen inte var mycket att hänga i julgranen. Förhoppningarna inför IM Lanzarote förändrades väl en dal med anledning av diskbråcket; från att vara en tävling som jag verkligen ville prestera på till ett lopp att genomföra på ett bra sätt. Sen blev det ju tyvärr inte alls som ville. Peter kraschade, min mage havererade, löpningen var kass och känslan var helt och hållet svart. Helt enkelt ett dåligt genomfört race som faktiskt nästan lämnade mig lite deprimerad. Men skam den som ger sig.

En vecka efter Lanzarote körde jag Utö Swimrun med Sofi, och det var förvisso kallt, men riktigt riktigt kul! Jag körde Stockholm Swimrun Generation med Valencia och även Sprint-RM i Uppsala med en klart godkänd 6;e plats i M40-44. Som en sista förberedelse inför årets andra Ironman åkte jag till Vansbro och körde RM på medelsdistans. En stabil men inte helt toppad insats landade mig på 4:44 och 22:a plats av 74 i M40-44. Framför allt var det väl återigen löpningen som inte var top-notch. Hade helt enkelt inte fått tillbaka den formen som var på väg innan diskbråcket. Överlag var dock det hela på väg åt rätt håll och förhoppningarna inför Lake Placid var goda.

Team Danger på Thanyapura - en grym vecka som tyvärr stördes lite av knäproblem.

Sen åkte vi till USA för årets stora mål, den andra IM:en för året och min 5:e sammanlagt, Ironman Lake Placid. Och det gick ju trots allt hyfsat bra. Återigen var det löpningen som inte riktigt blev som den skulle. Kramp och trötthet satte lite stopp för det. Däremot jobbade jag med en positiv känsla under hela loppet och i slutändan hamnade jag faktiskt på en 170:e plats av ca 3000 vilket är min i särklass bästa placering i en IM. Resten av USA-semestern var för övrigt helt fantastiskt. Lyckades få till både löpning och cykling i Central Park. Mer sånt!

Väl hemma i Sverige lyckades jag sen ganska enkelt att köra mitt första SMACK-tempo med ett snitt över 40 km/h (krävs väl bara ett nyckelbensbrott nu för att jag ska få kalla mig för riktig cyklist). I slutet av augusti åkte hela familjen till Tjörn och äntligen lyckades jag få till en fullträff; medeldistansen på PB (4:39:17) och en 6:e plats (av 29) i M40-44. Den vassaste insatsen stod dock Valencia för som körde sin första motionssprint på ett väldigt övertygande sätt.

Ett foto publicerat av Michelle Nyström (@michellenystroem) Aug 16, 2016 kl. 2:48 PDT

Simningen har lyft sig ett snäpp och blivit så mycket roligare med TT under 2016

Efter Tjörn följde en väldigt lugn vecka. Kompisarna i CK CX hade börjat ladda för CX-säsongen och jag hade väl några tankar på att komma igång och köra lite, men det blev liksom aldrig av. CX är verkligen vansinnigt kul, men det är inte helt lätt att ladda om och börja köra mjölksyra direkt efter triathlonsäsongen är slut. Jag passade däremot på att köra Stockholm Velothon som faktiskt var mer kul än vad jag tänkt mig, och komma igång lite med grundträningen. I den här vevan tog jag även upp kontakten med KJ Danielsson och bestämde mig för att anlita honom som coach i min kommande "satsning" under 2017 och 2018. Tränade även lite Swimrun, först med Sofi och sen med Michelle, för att förbereda oss för 1000 Lakes Swimrun i Tyskland i slutet av oktober.

Upploppet i IM 70.3 Thailand - sista tävlingen på ett tag?

Sen var det ju den här (ödesdigra) helgen i början av oktober när jag uppenbarligen lyckades paja det jäkla knät. Tur, otur, överambitiöst, dumt eller resultat av gammal knäoperation för 28 år sedan låter jag vara osagt. Det blev helt enkelt knas. Till en början trodde jag väl inte att det skulle vara så farligt. Jag kunde ju trots allt träna på hyfsat, köra 1000 Lakes Swimrun och åka till Thailand och köra IM 70.3 Thailand (rapport kommer). Problemet var ju bara att det liksom aldrig blev bättre. Och nu, efter en fantastisk jul och nyår i Singapore med familjen så har det gått åt helt fel håll och jag är nu ganska orolig för att det faktiskt måste till ett kirurgiskt ingrepp för att lösa detta. Och det var ju inte alls så som 2017 skulle inledas. Jag skulle ju faktiskt vara på väg in i min bästa löpform ever och köra ett tufft tävlingsår med tydligt löpfokus och med sikte på att vara i min allra bästa kvalform 2018.

Så för att sammanfatta det hela. 2016 har varit ett fantastiskt år med familjen och vi har upplevt otroligt mycket. Tävlings- och träningsmässigt har det varit så där, visst finns det några toppar, men tyvärr också för många dalar för att det ska kännas som ett lyckat år. Nu går jag tyvärr också in i ett ganska ovisst 2017 vilket känns så där. Men det blir nog bra.