På väg till Lanza!

IM Lanzarote ligger verkligen runt hörnet nu och det känns som om tiden gått väldigt fort på slutet. Men jag känner mig väl förberedd och har goda förhoppningar om att göra en bra tävling och få till en bra placering. För på Lanzarote är det inte tid som gäller. I alla fall inte tid jämfört med övriga IM som jag kört. På Lanzarote är det blåsigt, varmt och en herrans massa höjdmeter som skall avverkas på cyklingen. Vinden är, precis som på Fuerteventura, nordlig och ständigt närvarande. Ön är karg och kuperad och vindarna blåser rätt över. Löpningen är varm och utan en millimeter skugga. Simningen brukar beskrivas som en torktumlare. Så det blir väl bra!

Simningen är en två-varvs-loop med australisk exit (dvs. en löpning på stranden mellan varven). Simformen är bra och har varit på uppåtgående så något annat än ett PB är jag absolut inte nöjd med. Gärna nedåt 1:05, men definitivt under 1:10.

Cyklingen är som vanligt det som jag är osäker på. Det blev inte riktigt så mycket bergscykling som jag hade tänkt mig under dagarna på Fuerteventura och jag känner dessutom inte att jag kört riktigt så mycket och hårt som jag kanske hade önskat mig. Å andra sidan var just faktiskt cyklingen på Challenge Fuerteventura faktiskt ganska bra. Så trots allt har jag nog någon cykelform. Den stora utmaningen är då att inte gå för hårt i backarna på Lanzarote (där jag normalt sett är ganska stark) utan att faktiskt spara lagom på benen till löpningen. Cyklingen innehåller över 2500 höjdmeter och cyklar jag under 6 timmar så är jag nog nöjd med det. Tittar man på förra årets resultat (som enligt utsago var en ganska blåsig tävling) så räckte 6 timmars cykling ganska långt.

Cyklingen - inte helt platt

Löpning är det som jag verkligen vill lyckas med den här gången. Och då pratar jag inte nödvändigtvis om någon 3:15-mara, men däremot om en jämn och fin mara utan några större svackor och utan några längre gångpartier. Jag har inte återfått någon toppfart sen mitt diskbråck så särskilt snabbt springer jag inte. Däremot tycker jag verkligen att de långa löpningarna har gått riktigt bra nu under toppningsperioden och brickpassen. Jag springer med låg puls och med ett väldigt jämt tempo i min tänkta tävlingsfart. Utan att vara speciellt trött alls. Och nyckeln till att lyckas är precis som vanligt att hålla jämn fart och inte gå ut för hårt. Är målfarten 5:00 min/km så ska inte första milen gå i 4:45-tempo för då går det normalt sett åt skogen. Jag sticker ut hakan och säger 3:40 på löpningen.

Övergripande vill jag och tror jag på att jag har kapacitet att gå under 11 timmar. Sett till förra året räckte det till plats runt 20 i AG M40-44 och ca 140 totalt (inklusive proffs). Sen är det givetvis väldigt beroende på väder och vind också. Är det ett ”snabbt” år kommer inte sub-11 att räcka så långt. Jag kommer inte att kvala på Lanzarote. I alla fall inte i år och inte i den här AG:n. Men jag tror att det är en bana som borde kunna passa mig om det inte blir alldeles för varmt.

Nu ska jag återgå till att njuta av Berlin Tegel – kanske en av Europas tråkigaste flygplatser.

Typisk IM-löpning - fram och tillbaka några gånger och mycket pannben involverat.

Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Maj 1, 2016 kl. 6:33 PDT

Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.

Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:

• Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
• Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
• Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
• Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.

Ett foto publicerat av Pace on Earth (@paceonearth) Apr 28, 2016 kl. 8:18 PDT

Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:

• Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
• Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...

Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!