En tribute och lite Challenge Fuerteventura

En långweekend på Fuerteventura var ju inte helt fel alls. Samtidigt som det tydligen regnade, haglade och snöade hemma i Sverige så hade vi alldeles utmärkt väder på den blåsiga ön. Mitt syfte med resan var ju cykling, simning och kanske lite löpning i förhållanden som liknar Lanzarote. Och det fick jag ju. Nu blev det inte riktigt så mycket träning som jag hade tänkt mig; ca 10 mil dagen innan Challenge Fuerteventura (CFV), 9 riktigt hårda mil under CFV och slutligen 10 kuperade mil med väldigt trötta ben dagen efter CFV. Simmade i havet varje morgon och sprang "endast" halvmaran under CFV. Men, bortsett från att jag kanske hade tänkt mig lite mer så blev det ju ändå en ansenlig dos med 5+ timmars träning per dag.

En hyfsad genomkörarhelg alltså. Och jag tar absolut med mig mestadels positiva saker därifrån. Simningen känns väldigt komfortabel och säker, även om jag på något märkligt sätt inte riktigt får med mig fartutvecklingen från poolen. Folk som jag simmar ifrån på träningarna på Eriksdalsbadet, simmar i sin tur ifrån mig i öppet vatten med våtdräkt på. Det är ju lite frustrerande... Men samtidigt ska jag väl inte klaga; under CFV gör jag min bästa simning ever så uppenbarligen lär jag mig en del.

Morgonsimning - foto: Lina Bylund (@fotograflina)

Cyklingen är också klart över förväntan och med pigga ben cyklar jag riktigt bra i bergen och blåsten. Trots mina 10 relativt hårda mil dagen innan CFV gör jag ändå en klart godkänd och stabil cykling under CFV. Av TT-folket får jag bara stryk av proffs-Patrik och überstarka Adam. Men trots att jag inte tycker att jag varken cyklat särskilt mycket eller hårt så håller jag ihop cyklingen bra när det väl gäller.

Ute och trycker lite tröskelintervaller med Adam dagen efter CTV, innan cyklingen i bergen. Det var dumt.

För löpningens del får jag väl exakt det besked som jag hade hoppats på; jag kan springa smärtfritt igen. Eller helt smärtfritt var det ju verkligen inte, men det smärtar i alla fall inte alls pga diskbråcket. Däremot gjorde det ont för att jag inte var van att springa, varken långt eller snabbt. Första milen under tävlingen gick väl okej, men den andra var inte mycket att hänga i julgranen. Så kontentan är att jag behöver plugga in både fart och distans innan Lanzarote. Så mycket som man nu hinner få till på 4 veckor. Men sen känns det ju lite surt också; inför och under Dubai var jag i en riktigt bra löpform och den känns tyvärr som bortblåst just nu. Men å andra sidan kanske det också betyder att jag går ut i ett lite lugnare tempo på Lanza och därmed kanske håller ihop bättre. Jag är positiv.

Det ser ju fort ut i alla fall.

Men det här skulle ju inte vara en tribute till mig själv... Näe, oavsett allt ovan så måste jag bara konstatera att jag är verkligen med i världen bästa klubb! Terrible Tuesdays Triathlon Club levererar och dominerar på så många plan. Grymt trevliga människor, duktiga atleter som verkligen tar sin träning och tävling på allvar och framförallt en klubb där alla bryr sig om varandra; stödet längst banan vid tävlingar är magnifikt. Jag är så enormt tacksam att jag fått chansen att hänga, träna och tävla med det här gänget. Det lyfter verkligen!

Hela TT-gänget på Fuerteventura. Vissa på plats i en vecka och några som kom över helgen som jag.

Och slutligen Challenge Fuerteventura då. Kan inte påstå att jag ger 100% under tävlingen, men jag tryckte iaf på hyfsat. Simningen blir ju riktigt bra med en tid på strax över 30 minuter med Australian exit på tvåvarvs-banan. Det är faktiskt i princip 10 minuter bättre än 2014, även om banan förmodligen var lite kort i år. Kan ju inte vara annat än nöjd med det. Cyklingen var riktigt brutal på den (från förra året) nya cykelbanan. Ungefär samma antal höjdmeter som på den gamla banan men med betydligt elakare stigningar. Vinden blev aldrig riktigt med, det var en hel del partier med larvigt dålig asfalt och dessutom inga partier där det riktigt gick att slappna av. Jag föredrar definitivt den gamla banan. Men min insats är stabil och jag plockar ca 35 placeringar på cyklingen. Växlar som delad 3:a från klubben tillsammans med Mattias B. Sen är det väl inte lika roligt. Målet med löpningen var att kunna löpa hela vägen och det lyckades jag väl med, men inte så mycket mer. Halvvägs började benen göra rejält ont och bristen på löpträning gjorde att farten sjönk markant. En avslutande löpning på 1:45 på en kort bana är ju med mina mått mätt inte så kul, men samtidigt borde jag väl inte heller förvänta mig så mycket mer.

Ännu en bra T1-bild. Gillar trenden!

Ett något tveksamt löpsteg på upploppet. Men jag är ju glad i alla fall.

En smoothie och en medalj. Allt man behöver!

 Avslutar det hela på beskedliga 5:19:20 vilket trots allt räcker till en 6:e plats i M40-44 (av 22 som gick i mål). Tyvärr måste jag släppa förbi både David och Robert på löpningen, dock med vetskapen om att jag med en normal löpform hade hållit dem bakom mig. Men med tanke på alla omständigheter är jag klart nöjd med tävlingen som en genomkörare och som en förberedelse inför Lanzarote som nu bara är 4 veckor bort. Till sist kan jag konstatera att Jesper äntligen får slå mig Fuerteventura. Han visar upp en imponerande form och kammar med relativ lätthet hem sin andra raka seger i M40-44 på Fuerteventura. Grymt!

Over and out!

Så sakteliga på väg tillbaka

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Jag har väl varit lite deppad och sagt några fula ord emellanåt, men egentligen har jag aldrig ens funderat på att det t.ex. inte skulle gå att köra IM Lanzarote. Och på något sätt är väl det ett mindset som faktiskt fungerar. När människor i min omgivning har pratat om startplatsförsäkringar, möjligheten att köra en annan (senare) IM, boka om flygresor m.m. så har jag varit väldigt oförstående. Jag ska ju köra Lanzarote, det är ju bestämt sen länge.

Jag har i alla fall kunna börja springa igen. Senaste veckan har jag kört 3 st testlöpningar, från 15 minuter upp till 30 minuter, och det har gått mer eller mindre helt smärtfritt. Jag har kunnat lubba på i ett tempo mellan 4:30 - 5:00 min/km utan att pulsen sticker nämnvärt. Jag har inte vågat springa fort ännu och har jag tappat form så är det säkerligen då det definitivt kommer att märkas. Men jag ska ju inte springa speciellt fort på Lanzarote. Duathlon-SM (5km + 2.5 km löpning) den 1:a maj riskerar ju däremot att kanske inte bli någon supertoppad historia.

Vägen hit har väl inte varit helt smärtfri. Har fått en hel del behandlingar som varit allt annat än sköna. Typ elektrifierade nålar i skinkan, massage med både armbågar och andra spetsiga verktyg, samt töjningar som gör att det känns som om musklerna gå av. Har även provat på några pass på crosstrainer samt vattenträning (för att kunna träna löpning utan att löpa liksom). Och uppenbarligen har det givit resultat. Min teori just nu är att själva bråcket är mer eller mindre utläkt och att det som kvarstår är några krampade muskler djupt inne i skinkan och att det är dessa som kan ge upphov till nervpåverkan. Därav fokus på massagen och att häva krampen.

Det är faktiskt hela 2 år sen jag var på Fuerteventura senast. Men då gick det ju onekligen ganska bra.

Härnäst då? Jo, nästa vecka drar jag planenligt till Fuerteventura och Playitas (en långhelg) för att cykla och simma som bara den. Klubben (och även Jesper med familj) är på plats och på lördagen den 23:e tänkte jag köra Challenge Fuerteventura som en Big Day inför Lanzarote. Om löpningen känns smärtfri springer jag hela sträckan, annars hoppar jag av. Som vanligt känns min simning bra och min cykelform tveksam. Som det brukar vara alltså. Den stora skillnaden nu är väl att jag dessutom brukar säga att min löpform är bra och det kan jag inte riktigt göra nu. Rent generellt tror jag nog att jag aldrig varit så "oförberedd" för en IM som jag är nu. Det var varit en stökig och ganska ofokuserad säsong så här långt och diskbråcket gjorde väl inte det hela bättre. Men å andra sidan kan jag ju uppenbarligen prestera hyfsat trots avsaknad av 100%:iga förberedelser.

Efter Fuerteventura är det ju bara 4 veckor kvar till Lanzarote.

Men innan dess ska jag tydligen simma utomhus i Sverige. I Långsjön. Kommer nog att vara fruktansvärt jäkla skitkallt.

IM 70.3 Dubai [RR]

Det här är nog något slags rekord i sent inlägg, men här kommer iaf äntligen en rapport från själva tävlingen i Dubai.

Det hände ju en massa innan tävlingen. Men det har jag redan skrivit om här. Bara att kunna starta kändes ju som en seger i sig och med tanke på förspelet hade väl redan allt som kunna gå åt skogen gjort det. Så förväntningarna, pressen och nervositeten släppte liksom redan innan start. Och det skulle visa sig vara ganska bra.

SWIM [16:07 - Plats 53 i M40-44]
Pga. vågor, vind och strömmar blev simningen förkortad och flyttad till den marina som som låg nedanför hotellet Jumeriah Beach Hotel. De förberedda startfållorna (uppmärkta med uppskattade 1.9K-tider) hade flyttats till den lilla stranden som fanns vid marinan. Nu var dock både förvirringen och okunskapen om den nya startproceduren stor. Självseedningen var som bortblåst och i slutänden blev det bara en enda lång kö till det att vi släpptes i med några sekunders mellanrum. Kort simning, start från brygga och simning på ett långt led. Inte riktigt vad jag var mentalt inställd för och jag måste nog tyvärr säga att simningen blev därefter. Navigerade ganska dåligt och hann inte komma in i något flow. Jag hade ju ställt in mig på att hitta ett par fötter att följa och sedan simma snabbt. Nu blev det halvdant och jag tror att de dryga 600 meterna gick på mellan 10 och 11 minuter vilket inte alls är godkänt. Lite tråkigt med tanke på att simningen känts så pass bra senaste tiden.

Sen följde en lång och tung (sand)löpning ut från marinan och längst stranden till växlingsområdet. Min puls rusade ganska rejält i början och jag tog det därefter ganska lugnt för att inte få några onödigt toppar i början. Längst löpningen stod givetvis min trogna hejarklack och spred glädje omkring sig. Sin vana trogen sprang givetvis Valencia med så länge det gick. Jag blir lika nervös varje gång för att hon ska titta mer på mig än vad som är framför henne och springa in i något. Jag sprang i alla fall igenom en dusch och sen in i växlingsområdet.

Äntligen en simväxlingsbild där jag inte ser ut som en total mupp i alla fall.

Ett av de få tillfällen då det faktiskt finns en bra BIKE OUT-bild också. Tack för det kära fru!

T1 - 2:52
Ny våtdräkt för i år (Roka Maverick Elite) och jag var faktiskt lite orolig för hur den skulle vara att få av under stress. Tycker att den har varit lite tight framförallt över anklarna och har funderat på att klippa av lite men har inte kommit så långt ännu. Nu tycker jag nog trots allt att det fungerade ganska bra och kan väl inte anmärka så mycket på växlingen. Jag hade fått en bra plats i växlingsområdet och hade inte alls speciellt lång väg att springa med cykeln. Kompakta växlingsområden is the shit!

BIKE [2:32:51 - plats 12 i M40-44]
Upp på hojen och full fart i medvinden. Nu jäklar skulle det tyckas försäsongs-watt. 220W ut i medvinden och 240W hem i motvinden var planen. Jag trodde nog att jag hade haft min beskärda del av otur med tanke på allt strul innan tävlingen, men så var tyvärr inte fallet. Man ska ju förvisso inte pröva nya saker på tävling, men det gjorde jag i alla fall (och jag fick ju inte riktigt chansen att testa sakerna innan heller). Det var alltså ett nytt vätskesystem till hojen; ett Profile Design FC Hydration System som bland sina myriader av finurligheter bland annat har ett fack för gels (kolla bilden på länken). I det facket förvarade jag hela min tänkta näring för cyklingen. Det var en dum idé... Efter några km åkte jag över en skarv i vägen och eftersom jag uppenbarligen missat något i hur gelsen var tänkta att ligga i facket flög helt sonika alla förpackningarna ut och landade på vägen i stället för i min mage. Så helt plötsligt hade jag 85 km cykling utan energi framför mig. Tror att det gick runt 55 km/h i medvinden just då så att stanna var liksom inte ett alternativ. Bara att som vanligt bita ihop.

Utvägen gick fort och i princip enligt plan. Resan i medvinden var tyst och vi hade en halv motorväg för oss själva. Tog många placeringar och cyklade om många som jag spontant tyckte så snabba ut. Men jag var snabbare. Snittade 40,8 km/h och cyklade med en NP på 217W. Sen blev det lite jobbigare.

Min egen halva av motorvägen. In med armbågarna bara.

Precis innan T2 (skorna halvvägs av)

Jag fortsatte i alla fall att köra om. Enligt resultatlistan tog jag 170 placeringar under cyklingen och avancerade från plats 53 till 12 i min åldersklass. Direkt efter vändningen blev jag rejält kissnödig. Och med tanke på banans och omgivningens beskaffenhet var det inte så kul. På vägen ut hade jag bara sett en enda toalett och det var vid första vätskestationen, alltså drygt 25 km bort. Och eftersom vi var i öknen (och i ett land där publik urinering kanske inte är helt populärt) fick jag lösa det hela på cykeln. Maskerade mina förehavanden genom att "kyla ner mig" med vatten från min extra flaska som jag som tur var hade med mig på cykeln. Som tur var räckte vattnet även till de ytterligare 2 gångerna (!) som jag behövde lösa problemet. Fattar inte riktigt varför jag kan bli så extremt nödig.

Annars var det en brutal motvind hela vägen hem. Ibland ren vind och ibland med sandkorn involverade, som blästrade benen och letade sig in under visiret och in i alla möjliga vinklar, vrår och håligheter. Jag hade en massa sand i öronen efter tävlingen. På vissa ställen bildades dessutom små dyner av drivsand på vägen. Klart spännande och inte helt komfortabelt. Planen höll inte hela vägen; jag orkade inte hålla uppe trycket på pedalerna  och landade på 208W NP hem och ett snitt på 31,1 km/h. Dock klart nöjd med cyklingen ändå, tidigt på säsongen och allt.

Stark start på löpningen.

Ut på andra varvet. Har precis sprungit om Love som bryter några sekunder efter detta kort togs.

T2 - 1:34
En mer eller mindre prickfri växling vad jag kommer ihåg. Träffade på Love (från klubben) i omklädningstältet och ropade glatt till honom. Hade även cyklat om Bea med ca 20 minuter kvar av cyklingen och ropat åt Nelker i mötande körfält strax innan vändningen. Konstaterade nöjt att jag i alla fall fått med mig 2 gels i min RUN-bag och drog sedan ut på löpningen med en väldigt bra känsla.

RUN [1:36:35 - plats 11 i M40-44]
Benen kändes helt rätt redan från början. Planen var att gå ut i ett 4:30-tempo och se hur länge det skulle räcka. En löptid på runt 1:35 kändes helt rimlig med tanke på att löpformen hade känts bra under vintern. Och trots att jag inte fått i mig någon näring under cyklingen kände jag mig riktigt pigg (vilket också är lite märkligt med tanke på den obefintliga frukosten).

Redan någon km in på löpningen kände jag dock att det var dags för nummer 2. Det var inte heller något läge att vänta utan det var NU som gällde. Lyckligtvis fanns det några fler toaletter att tillgå på löpningen och efter bara några minuter av ångest kunde jag lätta på trycket och därefter komma igång med löpningen på riktigt igen. Stoppet tog exakt 2 minuter, Kanske lite väl lång tid, men väldigt nödvändig. Sen var det bara full fart utan några stopp resten av resan.

Ut på sista varvet. 528 ser ut att ha det lite jobbigt. Killen bakom
och jag växeldrog större delen av varvet. Sen spurtade jag...

Motiverad målgest. Tiden på klockan visar som vanligt PRO-fältets tider.

Löpbanan gick längst stranden, 3,5 km till vändpunkt och sedan tillbaka. Alltså tre varv. Underlaget var mestadels någon slags löparbanevariant blandat med asfaltspartier. I princip helt platt och på något konstigt sätt inte heller speciellt vindutsatt. Sporadisk publik längst banan, de flesta höll sig vid målområdet. Vätska och energi nästan varje km. Jag gillade den skarpt. Förmodligen den snabbaste bana jag tävlat på.

Love sprang om mig vid mitt toastopp. men mot slutet av första varvet var jag ikapp. Tyvärr var han tvungen att bryta efter det pga. infektion i kroppen. Samma öde drabbade tyvärr också Bea, vars fot pajade ihop under löpningen. Nelker höll ihop en extrem fin löpning och varvade mig precis innan det att jag skulle ut på sista varvet. Jag närmade mig kontinuerligt Richard A från SPIF och kunde passera och dra ifrån på sista varvet. Alltid kul att få vinna över landsman i ett annat land.

Överhuvudtaget höll jag ihop löpningen väldigt bra. Negativ split och ett väldigt jämt tempo hela vägen. Inte ett enda stopp (bortsett från toabesöket) och inte en enda svacka. Förmodligen min bästa HIM-löpning hittills. Blir endast omsprungen av 2 personer och passerade många, Gled över mållinjen med löjligt flin på läpparna.

Finaste dottern!

Finaste familjen! Och medaljens baksida...

Post-race
4:29:59 räckte till en 105:e plats totalt (män, kvinnor och proffs inräknade) och 11:e plats i M40-44. 772 startande totalt och 117 i M40-44. Alltså 11 av 117 st. Det är ju onekligen min bästa placering på en tävling utomlands någonsin. Och det trots de katastrofala förberedelserna. En annan intressant sak var ju att 7:e man i M40-44 kvalade in till IM 70.3 - VM (som går i Australien i år) och honom var jag bara 8:30 ifrån. Det rör sig fortfarande framåt alltså.

Sen hade vi (familjen) en grymt bra vecka de dagar som var kvar. Och cykeln kom med på flyget hem. Bara en sån sak!

Fläskigaste medaljen hittills. Men så är det ju Dubai också.