Om att vaska startplatser

"2016-03-17 MRT LÄNDRYGG
Det finns en lumbosacral övergångskota, S1, med egen disk mot S2.
Alla diskarna T11-S1 är dehydrerade.
L4-5 är aningen låg och buktar diskret dorsalt utan att förtränga.
L5-S1 är låg. Disken buktar asymmetriskt åt höger och dislocerar S1 roten något dorsalt. I vänster recess finns en disksekvester som når halvvägs ned dorsalt om S1 och komprimerar den vänstra S1 roten.
---Disksekvester med påverkan av vänster S1"

Det är väldigt sällan som jag inte kommer till start när jag väl köpt ett startplats. Om jag inte missminner mig så är det nog bara Engelbrektsloppet och Öppet Spår 2011 som gick åt skogen på grund av en elak influensa. Och har jag väl startat är det  också väldigt sällan som jag bryter. Jubileumsmarathon 2012 bröt jag pga. kramp och Lidingö Triathlon 2012 och en CX-cuptävling 2014 bröt jag pga. punkteringar. Inte så mycket att säga om det. Både på gott och på ont då det kanske finns tävlingar som jag både borde stått över eller brutit. Men... envisheten (och dumheten) är ju en del av min personlighet så det får jag leva med.

Tyvärr kommer ju DNS-listan att utökas redan på söndag eftersom min ortoped givit mig löpförbud tills vidare med anledning av röntgen-utlåtandet ovan. Det kommer alltså inte att bli någon Premiärmil sub-40 då. Och inte någon över 40 min heller. Challenge Fuerteventura ligger väl i farozonen också. Fast då snarare med en DNF då jag förmodligen simmar och cyklar, men hoppar löpningen. Klart surt, men å andra sidan är det ju absolut viktigast att jag är hyfsat återställd till Lanzarote, som nu faktiskt bara är 8 veckor bort.

Vad får då ovanstående utlåtande för konsekvens? Tja, jag är ju inte smärtpåverkad så pass mycket att någon operation är aktuell (och det vill jag inte heller). Simma och cykla går bra, både enligt läkaren och enligt vad jag själv känner. Jag räknar med att jag är i sådan pass form att jag ska kunna ta mig runt en mara även om jag knappt kommer att kunna springa något på 8 veckor. Jag får helt enkelt satsa på simningen och cyklingen och sedan räkna med en väldigt långsam avslutande löpning. Vem vet, det kanske till och med kan vara positiv (negativ split, here I come!). Problemet är ju bara att veta vilken smärta och vilken värk som är okej (en IM gör ju alltid ont) och vilken som inte är det. Jag har testat några kortare löpningar och konstaterat att smärta (då bråcket retar nerven) kommer redan efter typ 10 minuter just nu. Och det är ju ett tydligt tecken på att bråcket fortfarande är aktivt och att löpningen är negativ för rehaben i sin helhet.

Så  nu blir det full fokus på att komma i en lysande sim- och cykelform samt att ge naprapat, sjukgymnast, fru... alltså hela teamet runt mig i uppgift att få mig löpbar till den 21:a maj. Svårare än så är det inte.

Hell and some Heaven(?)

Som fortsättning på den här om kroppen då...

I fredags var jag hos en ortoped. En Kristian Xintaris på Stockholms Ortoped Center. På förmiddagen hade jag försökt springa och den här gången gick det inte alls. Orkade knappt skjuta ifrån i löpsteget alls. Kristian lyssnade på min historia, klämde, kände och kollade lite nerver och meddelade därefter att han var ganska så övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i S1:an. "Träning?" frågade jag givetvis direkt. "Cykla och simma är okej, men du får nog räkna med att vila från löpningen eftersom det riskerar att förvärra diskbråcket. "Hur lång tid då", frågade jag lite försiktigt. "Tja, några månader får du nog räkna med."

Ridå...

Typ så här...

Jag såg hela säsongen flyga iväg; Premiärmilen, Challenge Fuerteventura, Duathlon-SM och inte allra minst IM Lanzarote. Var rejält deppig på fredagskvällen och började fundera på sånt där om jag skulle cykla snabbt som f-n på Lanzarote och sedan gå maran, om jag kunde sälja min startplats till Fuerteventura, m.m. Nu var läkaren ganska säker på sin prognos, men han ville ändå skicka iväg mig på MR för att kolla upp ländryggen. Speciellt med tanke på min Bechterew.

Men så till lite Heaven. För på lördagen började det känns lite lite bättre. Fortfarande stel, men kanske med snäppet lite mer styrka? På söndagen kunde jag faktiskt stå på tå på vänsterbenet. Inga hävningar direkt, men betydligt starkare än för några dagar sedan. Värken började också släppa. Så sakteliga fick jag lite hopp om livet, tävlingarna och sånt. Tycker nog att det har blivit lite bättre för varje dag sen dess och just nu haltar jag inte alls.

Jag håller dock fortfarande upp med löpningen och det tänker jag (nog) göra tills det att jag fått svar på magnetkameraundersökningen (som jag ska på i morgon). Att jag haft någon slags nervpåverkan råder det inga som helst tvivel om. Värken och framförallt den tappade muskelfunktionen är liksom ingen inbillning och kan nog egentligen inte förklaras på något annat sätt. Däremot kan det ju faktiskt vara så att nervpåverkan kommer från något annat ställe. T.ex. en irriterad och svullen muskel eller led djupt inne i vänster skinka. Det var ju trots allt där som den stora smärtan låg initialt.

Snart vet jag (förmodligen) hur det ligger till på riktigt. F.n. väljer jag att vara försiktigt positiv.

När kroppen inte gör som den ska...

När någon frågar brukar jag ju hävda att nyckeln till att jag, trots sen start i livet och utan bakgrund i övrigt, lyckats nå en hyfsad fysisk status ligger i att jag är envis, träningsvillig, att jag uppenbarligen har hyfsade gener för lång distans och det faktum att jag inte varit skadad någon längre period. Nu är det givetvis en sanning med viss modifikation för visst har jag varit skadad. Dock egentligen inte med något som hämmat mig under någon längre tid. Jag har haft ett halsdiskbråck som var jäkligt smärtsamt, men som till slut gav med sig och egentligen bara hämmade simningen. Jag har haft en irriterad hälsena (i somras) som tvingade mig att dra ner lite på löpningen under några månader. Men jag kunde ju fortfarande springa när det gällde. Jag har haft en krånglande mage, inte alls träningsrelaterat, men som gjorde att en del träningspass behövde avbrytas i förtid för att... ja, ni förstår.

Men, bortsett från det ingenting som gjort mig helt träningsoförmögen under någon längre tid. Jag har i princip inte varit sjuk heller (bortsett från flunsan under vintern 2011 och 2013). Givetvis handlar det om en del tur, men också om ett starkt immunförsvar och en hyfsat klok träning när det gäller att anpassa mängd och intensitet efter hur kroppen känns. Så lite ära får jag nog ta åt mig.

Men, som titeln antyder är väl inte allt riktigt 100 nu.... Det började för ett par veckor sedan med att jag hade känningar i nedre delen av ryggen. Det är ofta relaterat till min Bechterew och handlar oftast om en snedställning i bäckenet som kräver lite massage och lite knäckning. Händer någon/några gånger per år och jag vet precis vad det är och hur det behöver behandlas. Så jag gick och fick mig 90 minuters väldigt plågsam massage av rygg och ben. Fint så... om det inte vore för att det inte alls blev bättre, utan snarare tvärtom. Ett par dagar efteråt hade jag en rejäl smärta utgående från vänster sida och strålande ner i baksida lår och vad. Gick till napratat på Access Rehab och fick både knäckning och elektrifierade nålar i stjärten, och rådet att fortsätta och röra på mig.

Men det enda som hände var att smärtcentrum flyttade sig lite längre ner, typ utgående från höftkammen (ganska djupt in) på vänster sida och fortfarande strålande ner i baksida lår, yttersida knä och ner i baksida vad. Jag fick också ganska snart en ganska rejäl träningsvärk. Först trodde jag att det berodde på att min benlängdskillnad pga. höftrotationen rätats ut och att jag fick värk av att börja använda musklerna på "rätt" sätt. Men träningsvärk brukar ge med sig efter några dagar och det gjorde inte det här värken och stelheten. Jag kunde springa och cykla helt okej och det blev alltid "bättre" när jag blev lite varm, men måste nog ändå säga att jag var hämmad i min utövning. Jag kan inte heller gå normalt utan haltar.

Lanzarote - det är ju hit jag ska, inte till någon jäkla sjukstuga.

I tisdags morse hade jag ett cykelpass inplanerat på morgonen. En timme med diverse drillar, huvudsakligen i zon 2 (dvs. typisk IM-ansträngning). Problemet var bara att det gick skit. Eller för att nyansera det hela; siffrorna var skit. Den upplevda ansträngningen var nog rätt, men siffrorna som min effekt-mätare visade var inte alls kul. Jag låg ca 60 W sämre till än för 2 veckor sedan, och det är ganska mycket. Eller inget som man tappar på så kort tid. Till saken hör då att jag har en effektmätare från Stages, som mäter effekten på just vänster ben. Men just då var jag helt säker på att det var något problem med mätaren.

På tisdagseftermiddagen var jag på återbesök hos naprapaten för att få ytterligare lite knäckning och elektricitet. Men, det mindre roliga som vi konstaterade var att jag har jättedålig med kraft i vänsterbenet. Alltså så pass dåligt att jag inte kan stå på ett ben; höger inga problem, men vänster kan jag knappt stödja på. På kvällen körde jag sedan ett löppass, i princip identiskt med ett pass som jag körde för 2 veckor sedan. Med den skillnaden att jag nu fick kämpa rejält för att springa 20 sek/km i snitt långsammare och med 10 slags högre snittpuls. Och det med en löpform som haft en rejält uppåtgående trend under lång tid.

Så nu står jag alltså här. Med ett svagt vänsterben, ständigt stelt och värkande, och med löpning och cykling som är kraftlösa därefter. Jag haltar lätt, kan inte ta mig något på underkroppen utan att sitta ner och det är 10 veckor kvar till IM Lanzarote. Och jag vet inte heller riktigt vad det beror på, nervinklämning, inflammerat muskel- eller senfästa, eller va? Den strålande värken talar väl tyvärr för att det är nervrelaterat. Frågan är då också varför?

Känns ju så där om jag ska vara helt ärlig.

Någon som känner igen sig?

Tävlingssäsongen 2016

... har ju redan dragit igång egentligen. För både Challenge Laguna Phuket och IM 70.3 Dubai kan ju räknas till den "nya" säsongen. Även om jag inte direkt fokuserad 100% på dem så är det ju tävlingar oavsett. För det spelar ju liksom ingen roll hur mycket jag än intalar mig att "det är ju bara ett träningspass i tävlingsform"; när startlinjen väl uppenbarar sig är svårt att inte tagga till ordentligt.

Resten av säsongen är i alla fall till stor del utstakad när det gäller tävlingar. Allt är inte 100 ännu, men de stora tävlingarna (som styr träningsplaneringen) är där och lite mer. Vis av erfarenhet från förra året ska jag försöka ta det lite lugnt med spontananmälningarna i år och inte tävla lika mycket. Tyvärr blev det ju inget med Norseman eller Ö-till-ö i år heller. Så här ser läget ut just nu:

• 2:a april - Premiärmilen: för att testa av löpformen. Kanske sub-40? (som jag sagt så många gånger tidigare)
• 23:a april - Challenge Fuerteventura för tredje gången. Jag åker en weekend till Fuerteventura för att hårdträna (läs cykla berg) i 4 dagar. Den gode Joe Friel brukar ju dessutom rekommendera en Big Day 4 veckor innan en IM. Så det här får väl bli min Big Day. Att det dessutom är i samma klimat, med samma typ av backar och vindar som IM Lanzarote lär väl inte vara helt fel.
• 1:a maj - Väsby Duathlon: SM/RM Duathlon - läge att försöka försvara min bronsmedalj?
• 21:a maj - Ironman Lanzarote: "Located on the northern edge of the Canary Islands off the northwest coast of Africa, this race is considered by many to be one of the toughest IRONMAN events in the world.". Tja, det där räcker för mig. Tanken är väl också att ta bort "pressen" från Lake Placid genom att satsa på denna. Med tanke på långa resor och annat är det ju inte helt säkert att det går att förbereda sig optimalt inför den tävlingen.
• 29:e maj - Utö Swimrun: Berättade jag om här.
• 18:e juni - Uppsala Triathlon: SM/RM på sprintdistans. Kul tävling! Har en 9:e plats från förra året att försvara.
• 2:a juli - Vansbro Triathlon: SM/RM på medeldistans. Ligger absolut inte optimalt till innan IM Lake Placid, men det är ju trots allt SM tillika Klubbmästerskap... så det vore ju liksom kul. Men inte helt klokt. Jag är i alla fall inte anmäld ännu. Alternativet till detta är att köra den olympiska Stockholm Triathlon som går den 3:e juli istället.
• 24:e juli - IM Lake Placid: Ska ju bli så tufft! En klassisk IM på klassisk mark. Kombinerat med en rejäl semester för hela familjen.
• 13:e augusti - Ångaloppet familj med Valencia
• 27:e augusti - Tjörn Triathlon 11.3: Spontananmälan till en tävling som visade sig bli en av det årets trevligaste. Är inte anmäld ännu men överväger det verkligen.

Det var nog det mesta tror jag. Ett gediget, men inte överfullt, schema. Den enda "missen" i planeringen är väl egentligen mitten på juni. Den helgen då jag verkligen skulle vilja tävla, en halva eller en olympisk, är det midsommar och det finns inte enda tävling på svensk mark. Uppsala veckan innan är bara en sprint och Vansbro ligger egentligen för nära inpå Lake Placid. Ett alternativ är ju förstås att skippa Uppsala och köra Borås Triathlon (medeldistans) istället. Vi får se vad som händer. Känner jag mig själv rätt kommer det säkert att dyka ner några spontana grejer i schemat också.

Har jag missat något?