Sluttävlat...

...för säsongen i alla fall. Höga Kusten Trail för två helger sedan var väl den sista riktiga tävlingen, även om jag fuskade lite som farthållare i Stockholm Halvmarathon också. Mer om det senare.

Nu är det i alla fall vila som gäller i några veckor. Allt är förvisso relativt. Min eminenta klubb Terrible Tuesdays har ju precis dragit igång med bassängträningen. Måndagar och onsdagar kl 21:00-22:00 samt söndagar 07:30-09:00 på Eriksdalsbadet. Med Micke Rosén (Human Ambition) på bassängkanten. Och det passar ju mig alldeles utmärkt. Dels tidsmässigt och dels att äntligen få ändan ur vagnen och faktiskt träna simningen med klubben. Nu kanske strukturerad simträning inte passar in i konceptet vila och transition helt och hållet. Men, jag har faktiskt inte tränat simning på väldigt länge egentligen; jag har mest simmat när det varit tävling.

TT @ Ebay

Löpningen tänker jag dock hålla på en väldigt lugn nivå. Min hälsena är fortfarande lite tjock, fötterna sargade och benen sura. Så några lättare pass jogging för att hålla steget upp. Sen ett 10k-test på Hässelbyloppet för att sätta den nivå som jag ska förbättra mig ifrån.

Cyklingen är lite svårare. Mitt sociala flöde formligen svämmar över av CX just nu och givetvis blir jag grymt sugen att köra. Att hoppa över CX-säsongen är sannerligen inte något lätt beslut. Om jag känner mig själv lätt kommer jag säkert att ramla dit på någon tävling ändå (t.ex. CX-SM) även om min form då kommer att vara stenusel. Men vad gör man inte för lite blod, svett och mjölksyra. Några höstsolsrundor med fika borde jag nog också kunna hinna med.

Nästa "riktiga" tävling ser nog ut att bli Challenge Laguna Phuket, men mer om det senare.

Farthållare-selfie - den lila saken i bakgrunden är alltså min fina 1:50-flagga

Och så var det det här med farthållningen också. Fick förfrågan via klubben för några månader sedan och tyckte att det verkade vara en kul grej. Blev tilldelad startgrupp D och 1:50. 5:13 min/km var då måltempot och jag höll mig mellan 5:05 som snabbast och 5:25 (Tantolunden) och tycker nog att jag skötte farten ganska bra. Taktiken var att inte stanna och hålla så jämt tempo som möjligt hela vägen, oavsett om det var uppför eller nedför. Kom in på 1:49:40 efter en lugn och skön tur. Riktigt kul med alla glada, nervösa och tacksamma löpare. Testa om du har möjlighet, det blir ett helt nytt sätt att uppleva ett lopp på.

Bjuder slutligen på några bilder från Höga Kusten Trail. Grymma sådana tagna av Andreas Strand. Att det finns människor därute som vill föreviga alla dumheter man håller på med är ju underbart.

Strid ström av löpare

Tror att det här var ganska precis efter det att jag slog i knät

Djupt koncentrerad i Slåttdalsskrevan

Höga Kusten Trail 2015 [RR]

Det känns som om jag inte skrivit så mycket annat än tävlingsberättelser de senaste månaderna (har väl förvisso inte gjort så mycket annat än att tävla, semestra och hänga med familjen heller). Här kommer dock (förmodligen) en av de sista på ett tag - Höga Kusten Trail 2015.

Först skulle jag åka bil upp med familjen. Sen gjorde jag (den biltrötta) familjen överlycklig genom att hitta billiga flygbiljetter till Sundsvall. Som jag dock inte vågade beställa eftersom jag inte visste om jag skulle kunna springa överhuvudtaget. Och när jag väl insåg att jag nog skulle kunna springa (typ några dagar efter Tjörn) så fanns det inga billiga biljetter kvar. Familjen valde då att stanna hemma och jag fick åka upp med Christian (vars tidigare tänkta tävlings- och resesällskap fegat ur) istället. Vi åkte på fredag kväll, övernattade hos farsan utanför Härnösand och kl 9 på lördagsmorgonen gick startskottet.

Tror aldrig att jag sett så många skägg på en startlinje på en och samma gång. Ändå kul att se hur pass homogena grupper blir ändå när det rör sig om lite mer ”extrema” sporter eller längre distanser. Jag brukar ju fnissa lite lätt åt triathleterna innan loppen. Där är det löparskor, calf guards, trishorts, ngn finishertröja, sport-solglasögon och solskärm som gäller – under såväl race briefing, cykelincheckning, mässbesök, osv. I ultralöpar/trail-kretsar verkar det vara skägg, Inov8-skor och bandana som gäller.

Packningstest innan avresa - pannlampa kändes ju väldigt onödigt.

Jag och Christian hade ställt oss hyfsat långt fram, dock var det verkligen inte någon rusning i starten. Vi sa att vi skulle försöka springa ihop lite, men det höll bara i ca 20 sekunder, sen tappade vi varandra. Av de 500 som stod på startlinjen såg majoriteten som vanligt riktigt snabba ut, men planen var att spöa minst 400 av dem, även om vi inte hade någon som helst aning om hur jobbigt, teknisk eller ”långt” det skulle vara. Riktigt mycket av de två första skulle det visa sig.

Friluftsbyn

Min vana trogen höll jag ett ganska högt tempo i början. Loppet inleddes med ca 3 km grusväg uppför och jag lubbade med den främre gruppen i ett 5-minuterstempo. Sen var det dags att vika in i skogen och initialt handlade det om väldigt mycket spång. Smal sådan där det inte gick att springa om, så länge låg vi på ett långt led. Jag insåg dock snart att jag hamnat med en grupp ganska vassa löpare. Inte för att jag hade några problem att hänga med just där och då, däremot skulle tempot med stor sannolikhet innebära problem för mig senare i loppet. Jag valde därför att släppa efter ca 8 km – 8 km som trots allt varit ganska lättlöpta. Sen var det slut på det…

På väg uppför Slåttdalsberget kom dagens första krasch. Jag missbedömde en sten, kom på sidan av den och halkade ner med höger fot i en liten spricka och dunkade knät i backen ("nåt så djävulskt" som Job Andersson skulle ha sagt). Det lät hemskt; till och med löparen ett 10-tal meter bakom mig reagerade på ljudet när jag slog i knät. Först var jag övertygad om att det nu skulle vara färdigtävlat. Men, knät verkade fungera och det enda som hände var att det blödde en del. Däremot ganska ont i höger tå som jag dunkat in i något och högerhanden som jag tagit emot mig med när jag ramlade.

Det långa startledet

Bara att bita ihop och köra på. Episoden förde dock med sig att jag blev lite försiktigare och lite mer tveksam, och det är inte jättebra. Precis som när man ska cykla teknisk MTB gäller det här att stå på lite. Tvekan krånglar faktiskt bara till det. Löpningen efter detta var, bortsett från några transportpartier, väldigt teknisk. Klipphällar, klapperstensfält, rotmattor, kraftiga höjdskillnader (i princip klättring på vissa ställen). Då jag är en utpräglad asfaltslöpare märkte jag ganska fort att mina fotleder och underben blev allt tröttare, och ju tröttare jag blev desto mer misstag gjorde jag. Hade ett otal snubbelepisoder efter detta och mina tår och fötter fick ta mycket stryk.

Inte en traillöpare #1

Ångesten för det tekniska vägdes dock upp av ynnesten att få vistas och löpa i den miljön erbjöds för dagen. Slåttdalsskrevan var magisk att passera och den sista delen utmed vattnet mot dagens första energistation var väldigt vacker. På väg tillbaka från Tärnättholmarna (och slutet på etapp 1) möter jag en djupt fokuserad Christian som inte ser mig alls. Jag ligger runt 10 minuter före honom då. Sen blir det riktigt jobbigt; dags att ta sig upp för Slåttdalsberget (ca 250 m.ö.h) igen. Inte många som sprang här och km-tiderna låg stadigt på runt 9-10 min/km. Strax innan vi ska passera Slåttdalsskrevan åt andra hållet börjar jag känna lite kramp i insida lår. Allt lyftande av benen, lite högre än vad jag är van vid, börjar ta ut sin rätt. Väl uppe på berget är utsikten över Höga Kusten magisk. Himlen är givetvis helt blå och solen skiner. Den sista biten ner till Entré Syd (och nästa energistation) är stundtals fin spånglöpning och stundtals vedervärdig rot/sten-löpning. Vissa delar under den här etappen (etapp 2) var så pass krångliga att det t.o.m. var svårt att gå.

Efter checkpointen vid Entré Syd följde en relativt platt och lättsprungen etapp (etapp 3) där jag var ensam stora delar. Passerade några löpare och blev passerad av några andra. Tyvärr intensifierades krampkänningarna under den här delen och jag kunde inte riktigt utnyttja de lätta partierna. Dessutom kom Christian ikapp mig och verkade oförskämt pigg. Tog det ganska lugnt vid energistationen vid Via Ferrata innan det var dags för dagens sista utmaning; etapp 4 och upp och ner för Skuleberget ett par gånger.

Inte en traillöpare #2

Det blev inte så mycket löpning direkt under den här etappen; först bort till stigen/leden som gick uppför berget, lite nedförslöpning på andra sidan och så under den totalt omotiverade avstickaren bort till Friluftsbyn (kändes psykologiskt väldigt fel då, misstänker dock att den finns där för att få upp distansen till ultra). Resten delar av avslutande 8 km var gå, kämpa och klättra. Första vändan upp på Skuleberget var okej. Jag hade dock inte någon direkt fart utan kämpade hela tiden med att hålla mig på rätt sida krampgränsen. Minsta lilla felsteg eller ett något högre lyft av benen kunde innebära kramp. Jag passerade Johan Renström och växlade några ord, hjälpte en kille att häva sin vadkramp och svor när jag tyckte att stigen gick åt fel håll. Men plötsligt var vi uppe på toppen. Kändes inte helt motiverat att fortsätta förbi målet och påbörja nedfärden. Just då tyckte jag nog att det hade räckt alldeles utmärkt med det jag kört dittills.

"Löpningen" nedför började bra med att jag slog i den dittills förskonade vänstertån rejält och var ett tag helt säker på att den var bruten. Vissa delar av stigen nedför gick det att springa på, det som dock hämmade mest var närheten till krampen; jag vågade helt enkelt inte släppa på eftersom jag var orolig för att få kramp i steget. Jag kämpade på och när det blev löpbart igen drog jag faktiskt ifrån de som jag sprungit/gått med nästan hela sista etappen. Jag kände mig ganska pigg på löpningen till och från Friluftsbyn (bara grusvägen uppför slalombacken kvar), men det var bara en falsk känsla och förhoppning. Så fort det började gå uppför på riktigt slog krampen till i båda insida lår samtidigt.

I några minuter funderade jag på om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig upp (kramp insida lår kan vara hopplöst att häva på ett bra sätt). Men jag började stapplade beta av steg för steg och efter ett tag var jag på gång. Inte för att det gick snabbt och inte för att det var kul, men det gick framåt och jag tog några placeringar. Den tröttheten som jag kände under färden uppför var klart i klass med sista milen på en Ironman. Det var tydligt att jag klart underskattat hur pass jobbigt lopp det här skulle vara.

Målgången var en lättnad. I samma ögonblick som jag gjorde en highfive med arrangören Jerry krampade allt under midjan ihop totalt. 6:20 visade klockan och innan mig hade 78 personer, varav 18 tjejer, tagit sig i mål. Christian var stabil och var nästan 20 minuter snabbare än jag. Grymt jobbat! Men topp-100 som var mitt mål var bärgat, och det var jag glad över. Mindre glad var jag över att linbanan slutade gå precis innan vi skulle åka ner. Det var inte kul att gå nedför slalombacken.

Notera pulsen - 141 är ca 78 % av max för mig. Alltså 6 timmar och 20 minuter med 78 % av max i puls och en snittfart på 8:11 minuter/km. Det är ju faktiskt totalt galet och berättar verkligen allt om hur krånglig terräng var och hur kuperad det var.

Eftertankens kranka blekhet

Kommer jag att göra det här igen? Förmodligen inte, på tok för tekniskt för mig för att jag ska kunna prestera på ett vettigt sätt. Och när jag blir begränsad av min egen (brist på) teknik så tycker jag inte att det är jättekul. Jag vill kunna köra på och känna att min begränsning ligger i hur mycket jag orkar ta ut mig. Men man ska aldrig säga aldrig; en vacker dag kanske jag börjar springa i skogen på riktigt och då kanske jag står på startlinjen igen.

Däremot är jag är oerhört nöjd med att ha gjort det. Dels är jag väl numera officiellt en ultralöpare eftersom distansen var längre än 42,2 km och att köra 44 km, 1500m uppför och 1300m nerför i den terrängen är inte alls fy skam. Och en upplevelse för livet, såväl naturmässigt som fysiskt, har jag absolut fått och för det är jag väldigt glad. Det var även en ynnest att få möta ultra/trailgänget. Sällan har jag fått så många leenden och "bra kämpat" från så trötta människor. Alla hejade på alla och alla uppmuntrande varandra. Löpare, funktionärer, alla! Jag tycker ju att triathleter är otroligt trevliga och schyssta, men det här var snäppet ännu bättre. Fantastiskt trevligt!

Ett havererat knä... ser värre ut än vad det var.

Enda smolket i bägaren är väl att jag haft ganska stora problem med min högra stortå efter loppet. Den var väldigt blå (nageln) och jag bestämde mig för, efter att ha konsulterat Internet, att punktera den för att lätta på trycket. Det blev bra ett tag, tills det att det började produceras mängder med vätska under nageln som gör att trycket byggs upp hela tiden och gör hela tån beröringsöm och med en pulserade smärta. Kan inte ha vanliga skor på mig just nu. Starten som farthållare på lördag ligger absolut i farozonen.

Annars är det nu vila och lugn som gäller. I alla fall ett tag. Och allt är ju relativt, så även definitionen på vila.

En kortare och en lite längre – en Stockholm och en Tjörn

Två rapporter till priset av en; Stockholm och Tjörn. Den långa säsongen börjar lida mot sitt slut och de sista triathlontävlingarna är nu körda. Och med ett positivt resultat måste jag säga.

Den kortare
Vi kan väl börja med Stockholm Triathlon. Ännu en av de här spontananmälningarna och mest för att det är riktigt roligt att få köra en stadsnära tävling. Tyvärr var det start redan kl 8 på morgonen för oss i tävlingsklasserna vilket förvisso innebar att vi fick ha banan för oss själva initialt (i alla fall under första varvet på cyklingen), men på bekostnad att det inte var särskilt mycket folk ute ännu.

Vädret var fint och runt 19 grader var utlovat i Riddarfjärden. Träffade många kompisar innan start och njöt faktiskt lite att vara en del av crowden. Som vanligt hade Stockholm Tri valt att inte ha uppmärkta platser i växlingsområdet vilket betydde att det var trångt och rörigt. Hur svårt ska det vara? Simstarten var sedan flyttad från trappan vid Stadshuset till en ponton lite längre västerut. Helt plötsligt blev vi dessutom varse att banan skulle simmas moturs istället för medurs och att även uppgången skulle vara på pontonen. Dessutom blev vi inte utsläppta på pontonen förrän någon minut innan start så något insim var inte aktuellt.

Packning kvällen innan - börjar bli van vid det här laget.

Simningen blev rörig. Dels orsakade omläggningen av banan viss förvirring och gjorde även navigeringen lite trixigare. Istället för att följa kajen och båtarna på tillbakavägen var vi nu betydligt längre ut på fjärden, med få bojar och med solen i ögonen. Jag siktade på Stadshuset och det var fel. Var tvungen att göra en 90-graderssväng åt höger för att simma upp och runda en boj som inte syntes särskilt bra. Det var många som inte gjorde den extra svängen utan helt sonika simmade på.

Knappt 1700 m mätte klockan upp simningen till och jag klev upp ur vattnet på 31:40. Inte supersnabbt, men klart godkänt för att vara jag. Var någonstans mitt i fältet nu. Sen följde en i övrigt helt okej växling, som ändå tar evinnerligt lång tid eftersom den innehåller mer än 700 m löpning med cykeln. Inte helt förtjust i det och utformningen av växlingsområdet överhuvudtaget. Sen cyklade jag faktiskt jäkligt bra! Benen var pigga och jag hade tryck hela vägen. Tredje varvet var väl sådär kul eftersom det då hade hunnit ut alldeles för många från motionsklassen på cykelbanan. Vingelpellar med hybridhojar och rakt styre i 20 km/h och "elitmotionärer" på tempohojar i 40+ km/h på smala partier blir nästan lite för äventyrligt för min smak. Kanske dags att seeda lite?

Men bortsett från det var det riktigt roligt att cykla: 1:04:15 rullade jag in på (vilket är 4 minuter bättre än när jag körde exakt samma bana för 2 år sedan) vilket faktiskt var 4:e bästa tid i H40 och 28:e bästa sett till hela startfältet på olympisk distans (knappt 1600 st). Återigen den evighetslånga löpningen med cykel och sen ut på den riktiga löpningen… och den var inte så mycket att hänga i julgranen. Avsaknaden av löpträning gjorde sig påmind igen när det var dags att springa med lite fart. Det som höll mig uppe var alla entusiastiska TT-hejarop längst banan och att varken min hälsena eller knä gjorde särskilt ont. Men fort gick det inte; 42:30 stapplade jag in på för en totaltid på 2:24:52 vilket gav mig en 7:e plats i H40 och en 52:a plats totalt.

Så snabb att jag knapp går att fånga på bild

En kram av Sanna i mål gjorde hela tävlingen.

Så… placeringsmässigt väldigt nöjd. Trots att jag är 2 år äldre än förra gången körde Stockholm Tri och trots tuffare motstånd är jag både snabbare och bättre placerad. Sen skulle det vara kul att få till en bra simning på en bana av korrekt längd och givetvis skulle jag nog ha velat springa någon minut snabbare. Men det får bli en annan gång

Den längre
Hade efter Stockholm en vecka på mig att ladda om batterierna inför säsongens sista (triathlon)-tävling; Tjörn 11.3. Fick ett erbjudande av Race & Shine Academy som jag inte riktigt kunde tacka nej till och vips var jag på plats i Skärhamn på Tjörn, boende med bland annat KJ Danielsson och Marcus Hultgren (blivande 2:a respektive 5:a totalt – alltså sådana där riktiga triathleter, och så jag då). Kul och trevligt på alla håll och sätt. Och blåsigt. Jag var lagom laddad; hade förhoppningar om att kunna göra en vettig simning, en riktigt bra cykling och så hoppades jag på att kunna hålla mer ”rätt” fart på en halvmara än vad jag var kapabel till på 10 km. I veckan hade jag kört några brickpass med inslag av tävlingsfart och känt mig förhållandevis pigg, den långa säsongen till trots.

På väg ner till Tjörn besökte vi Meridas i Göteborg - störst ha-begär skapade nog  CF 6000 - snygg som bara den!

Racebriefing - trång, svettigt och problem med ljudet - precis som det ska vara.

På morgonen var jag lugn, samlad och förväntansfull. Simmade lite, kände på sjögräset och var nöjd i speakerns löfte om att inga brännmaneter siktats. Ställde mig i mitten bland mastersherrarna och hoppades på det bästa. Sen var det bara att köra.

Först var det sjögräset som smekte mig i ansiktet. Framförallt i gattet innan den första bojen. Sen var det det att jag kom ikapp bröstsimmare från första startgruppen (seniorerna!) redan vid andra bojen. Halvvägs fick jag en rejäl kick i ansiktet och fick stanna upp. Andra halvan var med vågorna, men med en lätt ström som drev oss åt vänster och utan bojar att sikta på. Såg en enorm brännmanet som dock höll sig på behörigt avstånd. Sista biten var som att simma i gele… eller rättare sagt, precis som att simma i pool fylld av små små centimeterstora öronmaneter. Slutligen upp på 38:32 (34 av 49 i H40) vilket återigen inte är supersnabbt, men godkänt för att vara jag.

Växlingsområdet innan start.

Sista delen av den blåsiga simningen.

Bra och snabb växling och sen ut på den ganska vindutsatta cyklingen. Kvällen innan hade jag nojat lite om diskhjul och vind, men de stora grabbarna (KJ, Marcus och Björn Andersson) hade förklarat det förträffliga i att köra med disk, oavsett väder och vind. Så jag körde med diskhjulet (trots att jag varit nojig nog att ta med mig en uppsättning lågprofilhjul), och det var som utlovat ett helt korrekt val. Hade inga som helst problem med att freda mig mot vinden eller att hålla cykeln stabil. Under andra varvet fick jag ett litet litet kast på ett ställe när jag fick vinden i sidan, men bortsett från det inget.

Jag kände mig stark exakt hela vägen. Cyklade jämt och fint och hade i princip jämna watt-siffror över båda varven. Cyklade om många och tappade nog bara en gubbe i början. Framförallt så stördes jag inte särskilt mycket av den till och från ganska kraftiga vinden då jag uppenbarligen var ganska aero när jag kröp ihop. Detta var speciellt märkbart under det långa partiet mot slutet av varvet (nästan en mil i rak motvind) där jag hade en helt annan fart än många andra. Det var i alla fall en ganska trevlig cykelbana som borde gå att cykla riktigt snabbt på vid vindstilla förhållanden. Jag rullade in på 2:25:37 (9:e bästa cykeltid i H40) och genomförde därefter en i princip klanderfri växling. Det enda som var tråkigt var all drafting på cyklingen; såg en del regelrätta klungor och en hel del enskilda hjulsugare i motvinden. Och inte en enda domare.

Här ser ju faktiskt löpsteget ganska bra ut. Kanske att jag viftar lite väl mycket med vänster armbåge.

Säsongsavslutning!

Någon hade sagt att löpningen skulle vara platt. Kvalificerat bullshit! 70 höjdmeter hade nämnts och det var nog rätt. Fast per varv då (4 st) och inte hela banan. Fyra rejält branta backar (med ondulerad bana däremellan) per varv fick vi kämpa med. På trötta ben blir det ju dessutom svårt att släppa loss ordentligt i branta nedförsbackar då man (jag) alltid är lite orolig för att krampen ska sätta in vid nästa fotisättning. Blev omsprungen av KJ som ledde tävlingen fram till km 18 då HIM-specialisten Bjälkemo kom och tog över ledningen. Och jag då? Jo, trots ett löpsteg som kändes som en galopperande babyelefant med klumpfot så lyckades jag hålla ihop det hela på ett hyfsat bra sätt; 1:35:24 (även det 9:e bästa tid i H40), vilket nog faktiskt är min bästa HIM-löpning hittills. Så det är bara att konstatera att min känsla under löpningen var fel. Roligast under dagen var dock att Andreas G gjorde ett alldeles utmärkt lopp och klämde in sig på 4:48:38 i sin första HIM någonsin. Grymt!

Efter målgång blev den en (och två) pilsner i målområdet för att säsongens sista triathlontävling (snyft) och att alla i gänget var väldigt nöjda med sina resultat. Själv var jag givetvis otroligt nöjd med att äntligen få till ett bra resultat på en HIM - 4:42:18 - och knäcka den där sub5-gränsen på riktigt. 4:30 får väl bli nästa mål.