Västerås Triathlon – SM/RM olympisk distans [RR]

Ett lite sent inlägg kanske... Skyller på semester och allt sånt.

En rygg som fortfarande krånglade, en inflammerad hälsena och 3 veckor sen IM Austria. Och så tävlingar de två helgerna som gått sen dess. Det hade onekligen inte varit allt för strukturerat med träning sen Österrike, ingen rejäl återhämtning (helt och hållet mitt eget fel förvisso) och dessutom ingen som helst löpträning. Kanske inte helt optimalt eller smart, men också ett resultat av en alldeles för kort tävlingssäsong i Sverige och en stark önskan efter att få tävla. För även om det är riktigt kul att träna är ju tävlingarna som är roligast. I alla fall nu för tiden.

Västerås åkte in i tävlingskalendern ganska tidigt; dels för att jag körde där förra året, dels för att det är RM/SM på olympisk distans och dels för att jag faktiskt också fick in tävlingen i semesterschemat. Jag testade foten med lätt löpning några km kvällen innan tävling och konstaterade att den nog skulle hålla. Det fanns en vag plan om att förbättra tiden (2:22) och planeringen (18:e) från förra året. Det ena gick inte men väl det andra. Tävlingsdagen var riktigt blåsig med en vind som både gav rejäla vågor på Mälaren och en humörsänkande motvind på cyklingen. Temperaturen i vattnet sades vara 17,8 grader, något som lät kallt men i själva verket inte alls ställde till med några problem.

SWIM
Först en vända i Mälaren på 500 m runt två bojar, en "austrailian exit" och sen ner i hamnbassängen för drygt 1000 m uppströms i Svartån. Jag tycker att jag simmade bra, men jämfört med många andra i min klass gör jag ju givetvis inte alls det. Första delen av simningen var riktigt stökig och svårnavigerad då vågorna gjorde att vi drev ur kurs ganska rejält. Ganska stökigt med många människor som vevar också, men det är jag ju helt komfortabel med nu för tiden i alla fall. Simningen genom hamnbassängen och Svartån gick också utan problem. Men alldeles för långsamt, och jag förstår inte riktigt varför jag inte får upp hastigheten. Klart frustrerande och en stor anledning till att jag inte kan vara med på riktigt. Simningen gick dock ett par minuter snabbare än förra året.

Så snabb att det ser konstigt ut på bild

Den verklige hjälten - George Valvis - ensam tävlande i Masters 80+

BIKE
Banan var ändrad i år. Fyra varv istället för fem, två vändpunkter istället för en och dessutom ytterligare fyra 90-gradessvängar. Och givetvis påverkar det sluttiden på ett negativt sätt. Speciellt när det blåser så pass mycket som det gjorde i år. Jag kände mig dock stark på cykeln och tog som vanligt många placeringar. Dock klart frustrerande att jag nästan bara cyklade om andra åldersklasser än H40-44. Blev endast omkörd (varvad) av Fredrik Haglund som senare helt planenligt gick först i mål på habila 2:02. Sjukt kämpigt att hålla hastigheten över 30 km/h på vägen ut i motvinden och ganska lätt att ligga upp emot 50 km/h på vägen hem. Anders G körde jag om ganska tidigt och Andreas C såg jag aldrig röken av.

RUN
The moment of fear! Fick till en bra växling och sprang ut på första varvet utan att ha någon som helst uppfattning om hur jag låg till resultatmässigt. Och till min stora skräck så kändes hälsenan inte alls bra. Jag sprang stelt, det gjorde rejält ont och det kändes faktiskt inte alls något kul. Frugan såg självklart detta när jag sprang förbi henne och dottern första gången. ”Hur känns det?”, ropade hon. ”Inte alls bra, ont som f-n.”, svarade jag. ”Okej, tänker du bryta?”, ropade hon. ”Nej, det har jag inga planer på”, ropade jag. ”Sluta då gnälla och köööötta istället”, skrek hon då. Så det var väl bara att lyda.

Ett smärtande löpsteg...

...följt av ett bättre löpsteg och ett leende 10 km senare.

Även löpbanan var ny för i år med bara en vändpunkt istället för två och lite färre höjdmeter, vilket jag tyckte gjorde den mycket trevligare. Dessutom var den av hyfsat korrekt längd i år också. Första varvet var inte så kul, men mot slutet av det började faktiskt hälsenan att mjukna och smärtan att släppa och under andra varvet började jag faktiskt få till ett ordentligt löpsteg som bara blev bättre ju längre löpningen gick. Tyvärr var väl km-tiderna inte så mycket att hänga i julgranen. Hade hoppats på att kunna springa nedåt 41 minuter, men var inte riktigt där. Men, att löpformen inte riktigt peakade i Västerås är kanske inte är så konstigt med tanke på omständigheterna.

Överlag sprang jag faktiskt hyfsat bra (9:e tid i klassen) och tappade inte några placeringar, tvärtom, på löpningen vilket ju faktiskt var viktigare än tiden. Spurtade in i mål på 2:24:34 och en 14:e plats i H40-44. Klart nöjd med att faktiskt kunna genomföra tävlingen på ett vettigt sätt trots icke-optimala förberedelser. Och med ett resultat som hade räckt ganska långt i alla övriga klasser. Om jag bara skulle kunna lära mig att simma också kanske det skulle kunna bli riktigt bra.

Så sant som det är sagt.

"Och så hääär ont gjorde det på första varvet..." - pratar lite med Andreas C efter målgång.

I cupsammanställningen ramlade jag ner till en 4:e plats. Om jag bara tar mig i mål i Malmö kommer 3:e platsen att vara min. Klämmer jag in mig på 10:e plats eller bättre tar jag mig upp på silverplats i totalen. Det finns ju en teoretisk möjlighet att vinna cupen också, men det kräver nog att Andreas C DNF/S:ar och jag klämmer in mig på pallplats så det är nog inte särskilt rimligt att hoppas på. Självklart förbereder jag mig optimalt genom att simma 21 km två dagar innan tävlingen. Blir nog bra.

Hofors Swimrun [RR]

För knappt 23 år sedan träffades jag och Mattias i Uppsala. Då var det fokus på öl, nationsliv, någon enstaka innebandymatch och kanske ibland lite pluggande också. Sen kom jobb, kärlekar, livet och allt sådant emellan och det gick en herrans massa år utan att vi hördes av. Sen stötte vi av en slump på varandra i samband med något av klassikerarrangemangen (kommer faktiskt inte ihåg vilket), vi kopplade ihop oss på FB och började ha lite koll på varandra. Vi pratade om att det skulle vara kul att köra någon tävling tillsammans och så helt plötsligt och ganska spontant stod vi då, 23 år senare, på startlinjen till Hofors Swimrun.

Gästriklands första Swimrun marknadsfördes tävlingen som. Även om jag har bott i Sandviken (eller rättare sagt Gästrike-Hammarby en bit utanför Sandviken) har jag ingen känsla alls för Hofors och dess omgivningar. Tävlingen arrangerades av bland annat Magnus Wembrand, en eldsjäl som också ser till att det går en multisporttävling i Hofors. Ett coolt och tufft initiativ som givetvis bör uppmärksammas och uppmuntras.

Naturen på norra sidan om Hofors, runt sjöarna Hyen och Tolven, bjöd på en omväxlande och utmanande bana. 26 km löpning och 3 km simning enligt kartan. En mindre del av löpningen gick på grusväg och större delen på mer eller mindre teknisk stig. En hel del höjdmeter avverkades, samt ett par avsnitt med helt obanad terräng. Även simningen var varierad med alltifrån grunda åar med grumligt vatten (som jag normalt sett aldrig skulle få för mig att bada i) till längre simningar i klart vatten med närvarande vågor.

Förberedelser

Starten

Värt att nämnas separat är nog publiken. Jag trodde nog att det kanske skulle finnas lite människor runt start och mål, men att det sedan skulle röra sig om endast funktionärer vid ned- och uppgångar i vattnet. Men det var helt fel! Faktum var att det i princip vid varje ned- och uppgång (utom de mest otillgängliga) stod typ 10-30 personer och hejade. Och utöver det även engagerad publik vid vissa väl valda ställen längst banan. Så förlåt Hofors om jag inte trodde att ni skulle leverera, för det gjorde ni!

Och själva tävlingen för vår del då? Tja, kanske inte en av de bästa jag kört; IM Austria för två veckor sedan, löpvila pga. en inflammerad hälsena och en rygg som inte har varit riktigt okej sen Österrike sätter ju sina spår på prestationen. Taggad och redo för tävling var jag dock och vi satte in högsta fart redan från början. Sub4-minuterstempo till första simningen för att garantera att pulsen skulle vara på rött redan från början. Sen ett hopp ner i en behagligt tempererad å, dock alldeles för lerig och grumlig för min smak. Vi var 4:a ner i vattnet och 5:a upp efter första simningen.

Första simningen i den lokala ån

Första stämplingen - jag letar efter SI-pinnen.

Sen rullade det på. Vi hade ett par lag som simmade om oss under de första simningarna, men som vi sedan sprang om. Eftersom vi inte hunnit träna något tillsammans körde vi inte med någon lina heller. Förmodligen hade det inte hjälpt oss på simningarna där vi mer eller mindre var helt jämna, dock var Mattias betydligt mer löpstark än jag idag och det hade nog kunnat gå lite snabbare med en lina där. Vid första stämplingen (SI-pinne) låg vi faktiskt fortfarande 5:a och inför den långa simningen bara 7 minuter efter ledarna. Sen började det bli lite segare.

Den långa löpningen (6,6 ganska kuperade km) blev inte bra på något sätt. Jag började med ett rejält magplask på stigen. Några minuter sedan var det dags att besöka buskarna (magen havererade totalt sedan på kvällen så det var tyvärr en sådan dag). Här tappade vi ett par placeringar. På slutet av löpningen lyckades vi dessutom springa fel, ca 200 meter nedför innan vi fick vända och springa tillbaka, och tappade även där någon placering. Under de sista 2 simningarna och löpningarna var vi ensamma och kunde i hyfsad lugn och ro springa i mål på en 10:e plats bland herrarna (vi hade ett mix-lag framför oss). Vi var 27 minuter bakom vinnarna och en bra dag (utan IM-ben, buskbesök och felspringning) hade vi nog kunnat klämma in oss ett gäng placeringar bättre. Men det får bli nästa gång. För det tror jag nog att det blir en.

På väg upp ur vattnet efter den näst sista simningen

Och så det obligatoriska leendet vid målgång.

Tack Hofors Swimrun för en trevlig tävling och tack Mattias för att du släpade runt mig. Och tack för alla bilder som jag lånat från tävlingens FB-sida.

Umeå Triathlon

Eftersom det var så pass kul att köra sprint i Uppsala föddes väl en tanke om att försöka köra hela cupen (4 tävlingar). Alla tre återstående tävlingar låg på hittills tävlingsfria helger och möjliga att få in i schemat. Den stora utmaningen var väl dock att Umeå låg endast en vecka efter Klagenfurt, Förmodligen inte helt optimalt och förmodligen inte heller hela smart ur skadesynpunkt att köra en intensiv sprint så pass nära inpå. Men eftersom jag är totalt omdömeslös drog jag iväg en anmälan och hoppades på det bästa. Dagarna direkt efter Klagenfurt var givetvis helt hopplösa. På fredagen upplevde jag dock att jag kunde springa och simma okej. Cyklingen var inte heller något problem och enda orosmomentet var väl en lätt inflammerad hälsena som ömmade och smärtade lite vid löpning. Hoppades på att inte behöva maxa på löpningen och bestämde mig att att åka upp.

Det mest spännande med resan upp var väl att när jag väl kom fram till Umeås flygplats så fanns det inte något sätt att ta sig därifrån (inom en rimlig tid). Teamde upp med Matteo och Donato från SCT för att försöka ta oss in till stan. Alla flygbussar var inställda (sommartidtabell) och taxi skulle dröja minst 45 minuter, och inga stora bilar fanns så vi skulle behöva ha 3 bilar för att frakta oss och våra 3 cykelväskor. Slutade med att vi fick gå 2,5 km med våra cykelväskor för att komma till en busshållplats för lokalbussar. Sen vänta 20 minuter på nästa buss in till centrum; FAIL Umeå, FAIL!

Vi var endast 3 anmälda i M40-44 så möjligheterna till en pallplats var väldigt goda. Jag hade givetvis gjort min hemläxa och läst på om mina konkurrenter. Andreas C hade spöat mig med nästan 3 minuter i Uppsala och Anders G med bara 13 sekunder. Kändes som om det var läge att sikta in mig på att kämpa om silverplatsen alltså. Testade cykeln och benen på kvällen och det kändes som om allting fungerade.

M40-44, sida vid sida. Andreas C till höger i bild.

SWIM
När den blivande segraren i olympiska motionsklassen gjorde 1500 m simning på 14:12 förstod jag att det var ganska strömt i älven och att det borde gå ganska fort för mig också. Starten gick från pontonbrygga och det kändes onekligen lite pro att få dykstarta. Vilken jäkla kick det var att få upp farten i vattnet sedan. Det gick verkligen toksnabbt. En pulshöjare kom när jag höll på att simma in i en vattenskoter som låg förtöjd vid en båt vid kajen, missade med typ en hårsmån. När det sedan var dags att ta sig upp så fick jag verkligen trycka på för att komma in till sidan och inte flyta på för långt. Hade i alla fall några andra bakom mig efter simningen (endast drygt 20 startande i Master+Ungdom - bedrövligt). Sen nästan 300m löpning till växlingsområdet. 9:11 på 850 m simning (enligt klockan och enligt vad jag kunde mäta på kartan) och 300 m löpning kommer nog vara ett svårslaget rekord för min del, När jag kom till växlingen hade Andreas C precis hunnit ut och Anders G kom ut med ca 30 s tillgodo på mig. Själv gjorde jag en helt okej växling.

BIKE
På 20km finns det inte mycket till taktik att orda om. Kör i princip så jäkla hårt som du kan och bit ihop. Banan i Umeå var bra (4 varv på en 5km-bana) men inte alls så snabb som den vid en första anblick gav sken av. Dels blåste det ganska mycket, det var ett antal snäva svängar per varv och dessutom ett gäng rondeller som tog ner lite fart vid varje var. Gillade dock att vändpunkten var just en rondell istället för en kon. Eftersom vi var så pass få som tävlade blev det ganska glest med folk ute på banan. Visste dock att jag cyklat snabbare än Anders G i Uppsala och siktade därför in mig på att ta in och skapa avstånd till honom. Ville helst undvika att hamna man-mot-man på löpningen eftersom jag inte var helt 100 på hur jag skulle kunna springa.

På första varvet gjorde jag en riktig GP-sväng vid varvningen vid växlingsområdet då jag i en 90-graders kurva började trampa lite för tidigt, men resultat att min innerpedal touchade marken och jag studsade till lite. En klar pulshöjare. Mot slutet av andra varvet kom jag ikapp Anders G och drog förbi honom. Han hängde dock på och försökte rycka av mig i en uppförsbacke innan växlingen och fick då några meter på mig. När det blev platt kunde jag dock mala på och förbi och drog sedan ifrån. Under 4:e varvet riktade jag in mig på att hålla intensiteten uppe och på att skapa så stort avstånd som möjligt.

Kom av cykeln inför växlingen på ett bra sätt. Hade nu drygt 20 sekunder tillgodo på Anders G och nästan 2 minuter upp till Andreas C som gjort en kanoncykling trots en spektakulär vurpa vid växlingen. Bevakning av silverplatsen var alltså det som gällde.

RUN
Kände direkt ut på löpningen att foten fungerade hyfsat smärtfritt, men att det inte skulle hålla för ett tempo under 4 minuter. Visst dock att jag tagit Anders G även på löpningen i Uppsala och hade en förhoppning om att jag i grunden skulle vara en snabbare löpare. Även löpningen var lite långsammare än vad den såg ut på pappret; del inte helt platt och dels lite lång. Vid vändpunkten på första varvet fick jag bekräftat att avståndet framåt var för långt och att avståndet bakåt var under kontroll. Vid upploppet och partiet längst kajen var det ganska många människor som hejade och dessutom var alla funktionärer väldigt entusiastiska. Klart trevligt mot slutet av en sprint då det börjar göra så där härligt mjölksyreont i hela kroppen.

På andra varvet konstaterade jag att Anders G hade tagit in lite, dock inget alarmerande och att Andreas utökat lite. Och vid vändningen på 3:e och sista varvet tänkte jag att jag inte ville vara med längre (en ganska vanlig tanke när det är drygt knappt 1km kvar) och att det avståndet bakåt som jag nu hade borde räcka till bara jag höll farten uppe. Kunde springa ganska avslappnat in i mål (som 4:e målgång i Masters). Anders G la på en riktigt bra spurt och var bara 2 sekunder efter mig i mål. Men det var, som man säger, "aldrig nära".

Vy över det nu ganska tomma växlingsområdet - bara seniorerna ute.

Notera det enorma deltagandet i 35-39 och 45-49

Post-race
Jag fick stå på pallen för andra gången i min "karriär". Och visst kändes det bra att det var på en andra plats istället för en 3:e med tanke på att vi endast var 3 startande. Jag tror att det här borde betyda att jag ligger på en 2:a plats i cupen nu i Masters 40-44. Härnäst är det SM/RM i Västerås på den olympiska distansen som gäller. Och innan dess väntar nu en veckas löpvila (vill inte riskera att inflammationen i hälsenan förvärras) och Hofors Swimrun m Mattias F nästa helg.

Tour de France har startat! Det har ni väl inte missat? Det gick att titta på Umeå Airport också.

IM Austria - Race Report del 2

Första delen hittar du här.

Efter en 180-gradare runt vändpunkten på 2-varvsbanan gav jag mig först ut på den lilla extra sträckan bort till Klagenfurts imponerande idrottsanläggning (typ rymdskepp – misstänker att det är sen fotbolls-EM 2008). Sen ut längst Wörthersees södra kant och snabb steady-state-cykling. Här var det inga som helt problem att ligga runt 40 i långa perioder. Visst rörde det sig upp och ner en del, men inte så att det störde. Första utmaningen kom efter Velden där banan är dubbelfilig och med en lite längre slakmota. Nu var jag då inne på den del av banan som jag inte tidigare hade kört. Som också visade sig vara dagens jobbigaste avsnitt.

Vad är det med triahleter och deras klockor

Det handlade alltså om 2 mil bestående av en rejäl backe (banans näst ”värsta”: Fakker See) och däremellan långa slakmotor och ”false flats”. Första varvet var nästan jobbigast eftersom jag inte riktigt visste att det skulle komma; det är ju så frustrerade att köra på ett ställe som ser helt platt ut samtidigt som man trampar stenhårt och knappt kommer över 30 km/h. Då är det något som inte stämmer. Därefter följde dock en väldigt trevlig utförskörning på nästan en mil där det gick att trycka på ordentligt. När jag kom till samma parti på andra varvet kändes det lättare att tackla eftersom jag då visste vad som väntande (och exakt när det skulle ta slut också). Kan ju också konstatera att det inte hade hjälp att köra den här sträckan med bil; det hade inte gått att uppfatta ”jobbigheten” utan att faktiskt cykla sträckan.

Sedan, via Velden, bar det av mot banans andra utmaning: Rupertiberg. För vilken cyklist som helst är det absolut inget att hetsa upp sig över, ca 3 km och 160-170 höjdmeter. Men i triathletkretsar är det mycket. Visst känns det i benen, men samtidigt är det ju faktiskt över på mindre än 10 minuter. Halvvägs upp i backen hade en DJ positionerat sig med en imponerande samling högtalare och några dansande människor. En riktig energikick onekligen. Därefter var det väldigt snabbt- och lättåkt de två sista milen tillbaka till Klagenfurt och vändningen (typ 41.3 km/h-snabbt).

Vändpunkten - på väg ut på första varvet.

Första varvet kändes väldigt kontrollerat. Jag gick aldrig över 300W (10-sekundersmedel) uppför och såg till att kunna trampa och trycka på nedför. Jag fick i mig tänkt mat och vätska och njöt för fulla muggar. Mot slutet av varvet börjande jag känna mig kissnödig. Eftersom min mentala spärr för det där släppte under Göta Kanal tänkte jag väl att det inte skulle vara några problem. Men… jag såg inte någon annan som pinkade på hojen. Inte en enda. Och då blev plötsligt det en spärr istället. I Kalmar såg jag många, men inte någon här. Nåväl, jag klarade mig fram till växlingen.

Andra varvet gick 7 minuter långsammare än det första och vad jag kan se av tiderna på Strava är det främst uppförsbackarna som tagit lite mer tid. Utförsåkningen gick däremot i ungefär samma fart vilket då tyder på att jag faktiskt fortfarande haft kraft kvar att trycka på nedför. Och där tror jag att mycket av nyckeln till en bra tid på cykeln faktiskt ligger. Jag körde som vanligt om väldigt många och min cykeltid räckte till en 451:a plats. Viss drafting såg jag men inte så mycket att det störde. Motorcykeldomarna var ofta närvarande och gjorde uppenbarligen ett bra jobb. Några 100 m innan växlingen högg det till lite i höger insida lår, men det släppte direkt när jag kom av cykeln och fick börja springa. Glädjande nog var det inga om helst problem att räta ut ryggen och börja springa. Inte då i alla fall.

Aerodynamik och natur i all sin charm

5:17:17, 5:18:54, 5:13:45 – där har ni mina cykeltiden för IM-cyklingarna. De kan ju vid en första anblick te sig ganska likvärdiga, men egentligen beskriver de faktiskt en pågående utveckling. Tiden från Frankfurt (5:17:17) gav mig rejäla krampproblem som gjorde löpningen mer eller mindre omöjlig. Tiden från Kalmar (5:18:54) var från en plattare och något längre bana än i Frankfurt (Ölands vind och kuperingen i Frankfurt kan nog bedömas som likvärdiga), men i princip utan krampkänningar och med en bättre löpning. Och slutligen då 5:13:45 som är gjorde på en några km kort bana, men helt utan krampkänningar och med 1700 höjdmeter. Så även om jag tvekar ibland så går tydligen cyklingen lite framåt för varje år.

T2 [3:17]
Jag kom ur skorna i alldeles lagom tid innan linjen och den lilla krampen som högg till försvann direkt när jag började löpa med cykeln till min plats. Stannade vid pissoaren och lättade på trycket. Väl framme vid tältet fick jag uppmärksamhet av en funktionär som tog min påse, hällde ut innehållet och som plockade ihop det jag lämnade bakom mig (förvisso bara en cykelhjälm). Klämde i mig 2 alvedon och började sen springa.

RUN [3:59:54]
Så här i efterhand kan jag inte riktigt säga vad jag förväntade mig av löpningen eller hur det skulle gå att genomföra den. Till en början kändes det bra. Jag kom lätt in i 5-minuterstempot och började mala på. Lite besviken över att inte träffa på familjen under den första vändan genom parken. Sen bar det av längst vattnet mot Krumpendorf. Stundtals var det okej och stundtals var det ganska tråkig löpning. Men det var platt och lättsprunget (bortsett från den ganska meningslösa svängen på grus runt en badplats). Trodde att jag skulle träffa på Carl under den delen där vi mötte andra löpare, men inte. Jag visste ju att jag inte cyklat om honom och att han normalt sett brukar komma upp ur vattnet någon minut före mig. Fick ett tag för mig att han kanske hade cyklat som en furie och faktiskt låg före mig.

Ute på första km på löpningen - ser bra ut!

Det enda som ser bra ut på den här bilden är väl bakgrunden - ca 21 km senare jämfört med bilden ovan

Efter ca 10 km mötte jag Karin från TT och hejade på henne. Nu började även små tecken på att det här inte skulle bli någon rolig löpning visa sig. Ryggen började göra ont och jag kände hur jag säckade ihop allt mer och mer. Det blev liksom en ond cirkel av det hela; ju ondare ryggen gjorde, desto mer säckade jag ihop, desto mer stappligare och korta steg blev det som gjorde att ryggen gjorde ännu mer ont. Passerade genom parken (Europa Park) som var huvudområdet för tävlingen och träffade inte på familjen då heller. Blev nästan lite orolig över att det skulle ha hänt Carl något och att de var borta för att ta hand om honom. Fick i efterhand höra av Carl att han tänkt nästan exakt samma sak om mig när inte han heller träffade på någon av familjerna.

På väg ut på stadsvarvet började ländryggen krampa och göra sig riktigt påmind. Jag hade nu bara kommit ca 15 km och började nästan misströsta lite. Försökte dock anstränga mig riktigt ordentligt för att hålla teknik, och en bra ställning. Inte helt lätt. Det började nu också bli rejält varmt och jag hällde i mig mer och mer dricka på vätskestationerna (som jag nu planenligt gick igenom). Efter passagen av centrum och på väg tillbaka till Europa Park kom en av löpbanans enda backar. Jag bestämde mig för att gå uppför den, första gången jag går utanför en vätskestation, och då kommer givetvis Carl. ”F-n, han såg min vekhet och har nu vittring”, tänkte jag och försökte springa.

Kommer tillbaka till Europa Park och får äntligen träffa familjen. Stannar och pratar med dem ett tag och får i mig mycket energi. Ryggen krampar och värker, resten av kroppen skriker ”sluta” och jag har 2 mil kvar. Ja, ni vet ju hur det är. Anna och Valencia springer med några 100 meter och berömmer mitt löpsteg… lögnhalsar. Tittar ner på klockan och konstaterar att jag trots allt hållit ett 5:30-tempo i snitt och att det fortfarande finns goda möjligheter att klara tidsmålen. Men förmodligen trodde inte ens klockan på det, eftersom den ca 10 minuter senare fick slut på batterier och la av. Min kropp hade också slut på batterier och jag hade nu inte någon aning om hur jag låg till.

Samma plats, samma person, 20 km mellan bilderna. Det syns.

Kamp. Efter den bortre vändpunkten i Krumpendorf (där några överförfriskade herrar på en servering vrålat ”Schweden, IKEA, Hop, Hop!”, vilket jag inte var så mottaglig för då), började jag försöka införa lite positivism i min nu väldigt negativa tankar; ”Här kommer jag aldrig att springa igen. Inte här heller. Och definitivt inte här.”. När jag inte såg Carl i motsatt riktning var jag helt säker på att han vilken sekund som helst skulle komma och springa om mig. Men han kom inte. Och snart skulle jag vara nere i ensiffrigt antal km kvar. Jag gick fortfarande bara igenom vätskestationerna, å andra sidan var definitionen på var en vätskestation började och slutade betydligt generösare nu. När jag träffade på familjen vid en servering i parken (på väg ut på sista varvet till stan) frågade jag vad klockan var för att försöka lista ut hur jag låg till i förhållande min måltid. Ägnade sedan hela vägen in till centrum åt att försöka räkna ut om jag skulle ha en möjlighet eller inte, men lyckades inte få till det i huvudet.

Precis innan varvningen inne i centrum gjorde min mage uppror. Som tur var precis utanför en toalett. Jag hoppade in, satte mig och var nu ganska övertygad om att Carl skulle passera medan jag satt där. Ut som en ny människa och redo att beta av de sista 6 km på min 3:e Ironman. På väg uppför backen, där Carl såg min svaghet på första varvet, kommer jag springande och möter på Carl. Gåendes… Nu är det absolut inget som helst blodigt allvar mellan oss. Men på de 3 längre tävlingar som vi kört ihop har jag alltid fått se mig omsprungen med några km kvar till målet. Och bara det faktum att det kanske inte skulle behöva bli så den här gången gjorde att jag fick lite extra krafter. Nu hade även benen börjat krampa i olika former och temperaturen var nu betydligt närmre 30 än 25 grader. 37 km, vätskekontroll, jogga, kramp, stretch, springa, 38 km, kramp, vätskekontroll, etc. Km mellan 41 och 42 var nog den allra längsta på banan. Istället för att springa rakt fram mot Krumpendorf fick jag svänga vänster och in mot upploppet.

Bara 20m kvar nu, lyft på fötterna!

IRONMAN Austria [10:35:06]
“And here comes another one of those super swedes. Mattias, you are an IRONMAN!”
Jag pekade faktiskt på nummerlappen för att få den uppmärksamheten, enligt Paul Kayes instruktioner på prerace-mötet. Kanske verkar lite fånigt, men det är ju ändå en kick och ego-boost att få höra de där orden. Även om jag hört dem förut. Därefter blev jag eskorterad till en bänk av en söt flicka som undrade om jag verkligen mådde bra. Blev duschad med kallvatten ur en brandslang. Hade fortfarande ingen aning om hur det gått tidsmässigt (såg aldrig tiden på skylten) men hörde en annan M40-44 som nämnde 10:35. Nöjd, lättad, med en rejäl smärta i ryggen och av alla de blåsor som mina fötter numera bestod av, satte jag mig ner igen för att vänta in Carl.

Fantastisk tävling i fantastiska omgivningar. Simning och cykling i världsklass och det absolut bästa jag upplevt hittills. Löpningen var kanske lite väl tråkig och lite dålig publikuppslutning under vissa partier. Men som vanligt levererar IM-organisationen en fläckfri upplevelse rent arrangörsmässigt. Kan absolut tänka mig att komma tillbaka till Österrike. Och mitt eget race då? Tja, det räckte inte hela vägen fram. Men trots det, 17 minuter snabbare än Kalmar och ett steg framåt i alla discipliner. Och med tanke på att jag 24 timmar innan start knappt klarade av att ta mig ur sängen så måste jag nog tycka att 10:35 är klart godkänt. Jag har redan börjat planera nästa race.

Och slutligen familjen, Anna och Valencia: i vått och torrt, i snabbt och långsamt, i ur och skur. Vet inte vad jag skulle göra utan er och ert stöd. Älskar er!

IM Austria - Race Report del 1

Det gick ju vägen till slut. Inte riktigt enligt race plan, men med PB på hela distansen och på alla ingående moment. Och det satt sannerligen långt inne och förutsättningarna kunde ju varit bättre.

Vi bodde en bit utanför Klagenfurt (ca 5 km) eftersom Nirvanas hutlösa priser på mer centrala boenden inte lockade oss. Pension Karawankenblick var ett liten familjeägd sak med en helt okej restaurang (vattenhål för de lokala öldrickarna) och helt godkända rum. Och alldeles för mjuka sängar. De första nätterna var okej, även om jag kände att det här inte var helt optimalt för min något känsliga rygg. När jag vaknade på lördagsmorgonen var det dock kört. Ryggskott, skov eller vad man nu ska kalla det; jag var helt låst i ländryggen och hade otroligt ont. Anna fick ge sig på det hela med lite töjning och massage och konstaterade precis som jag att det inte såg eller kändes särskilt bra ut alls. På eftermiddagen sov jag, fullproppad av värktabletter och med ytterligare behandling av frugan. Natten tillbringa jag sedan i V:s alldeles för korta, men hårdare, barnsäng och när klockan ringde vid 03:50 så kunde jag i alla fall ta mig ur sängen för egen maskin. Efter ytterligare töjning (och mer värktabletter) så beslutade jag mig för att testa.

Sen gick vi ner till den tänkta frukosten och blev ganska förvånade när det inte fanns något att äta. Vi hade pratat flera gånger med ägaren och han hade lovat att vi skulle kunna få frukost kl 4:00. Men något blev fel och det enda vi hittade var en påse med frallor som något bageri levererat på morgonen. Så den ack så viktiga frukosten (med Nutella och kaffe som huvudingrediens) blev istället 2 st vita frallor, en näve chips, 4 st Oreo-kakor, en Powerbar-bar, lite smågodis och iste. Så där måste jag ju säga.

Det var inte bara jag som tävlade. V körde Ironkids på ett förtjänstfullt sätt.

Den obligatoriska utrustningsbilden. Nu även kompletterad med
50 % av den allra viktigaste utrustningen: min familj och hejarklack.

Segway - också ett sätt att värma upp på. Statyn i bakgrunden var vändpunkt för
den del av löparbanan som gick in till centrum och figurerar även på årets medalj.

Kl 5 lämnade vi Tuderschitz och åkte ner till den dedicerade IM-parkeringen i Klagenfurt. Eftersom vi bodde en bit ifrån och var bilberoende följde Anna och Valencia med redan på morgonen för att få se spektaklet på nära håll. Resten av förberedelserna i växlingsområdet gick alldeles utmärkt och jag kände mig märkligt lugn trots alla morgonens bekymmer. Nästan för lugn skulle jag nog säga. För plötsligt blev det ganska bråttom till simstarten. Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle värma upp i vattnet eller inte och nu blev det inte ens ett val eftersom jag inte hann. Vevade istället med armarna och körde landuppvärmning. Men när det nu är 22 grader i vattnet och du ändå ska simma 3,9 km tror jag faktiskt inte att vattenuppvärmning är helt nödvändig. Enda missen var dock att det var strandstart och att vi inte fick gå ner till vattenbrynet för att skölja glasögonen. Löste dock det hela med lite saliv och flaska med vatten som jag hittade vid staketet. Ställde mig något till höger i startfältet och inväntade kanonstarten. Lugn, harmonisk och förväntansfull.

SWIM [1:13:21]
Wörthersee är så där larvigt turkos och fin att man tror att alla bilder måste vara photoshoppade. Men bilderna ljuger inte. Det är oerhört vackert och vattnet känns rent. Inte kristallklart som typ saltvatten, men fräscht och rent. Tills det att vi kom till kanalen då. Fördelen med det ljusa och hyfsat klara vattnet är ju att det faktiskt går att se andra fötter, ben och armar vilket gör det lättare att både följa och även att undvika.

Simningen är en relativt enkel sak banmässigt; ca 1200 m rätt ut, 90° vänster, ca 500m, 90° vänster, ca 1100m till Lendkanal och sen ca 1000m i den ca 10m breda kanalen. Sådant som ser lätt ut på kartan behöver dock verkligen inte vara det i verkligheten. Som ett första märke hade jag kollat ut en bergstopp som verkade bra, men det var väl också i princip det enda jag hade eftersom jag inte simmat hela banan innan.

Ut till första vändbojen gick det verkligen som smort. Inga tendenser till att frysa, ingen imma i glasögonen och en simning i princip fri från incidenter. Visst förvånas jag fortfarande av de här ”kraftfulla” simmarna som hela tiden navigerar i ett sick-sack-mönster över banan och som inte tar någon som helst hänsyn till att det är någon i vägen. Eller som Carl sa; ”om folk cyklade och sprang som det tydligen är okej att simma skulle det ju bli ett veritabelt blodbad på cykel- och löparbanan”.

Kl 5:45 på morgonen. En trött och en laddad människa.

Ännu en väldigt talande bild.

Och ännu en sak som gick fel: vaselinet kom ut i fel ände av tuben.

Inga större problem vid första bojen, jag svängde runt och hittade snabbt nästa märke. Mellan de här två punkterna började det komma ikapp snabba simmare från nästa startgrupp (blå simmössor). Jag försökte hänga på några men hade verkligen inte en chans. Efter nästa vändning kom dagens navigationsmässiga utmaning. Nämligen att hitta kanalöppningen i motljuset. Jag hittade ingenting utan valde istället att sikta på mitten av den stora skaran simmare som låg framför mig. Tror att jag kom lite väl långt till höger under den här delen av simningen, men inget som egentligen störde. Väl framme i öppningen tog jag ett snabbt beslut att försöka hålla till vänster i kanalen eftersom det såg ut att vara lugnare där. Märklig nog verkade många välja höger sida för att spara några meter inför den avslutande högersvängen.

Det klara vattnet var nu som bortblåst då alla vevande armar och ben rörde upp allt bottenslam i den grunda kanalen. Sikten i vattnet var noll. Som tur var gick det ju att förhålla sig till kanalens kanter och det var bara att simma på och försöka att inte få någon kallsup. Vet att en del beskrivit det som ofräscht, men jag hade inte några sådana tankar alls. Istället valde jag att njuta av att det gick hyfsat fort i kanalen (eller att det i alla fall kändes som så), det grymma publikstödet (som jag inte hörde, men såg) och det faktum att kroppen verkade fungera och att det var kul att simma.

Anna och Valencia hade tydligen fått syn på mig under simningen i kanalen och följt med under ett tag. Tydligen hade de känt igen mig på min simstil, vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Tyvärr såg jag inte dem däremot. I kanalen började det dessutom komma ikapp vita mössor (från startgruppen 10 minuter efter vår). Väl framme vid rampen blev jag mer eller mindre uppsliten ur vattnet av entusiastiska funktionärer och kunde till min glädje konstatera att benen fungerade direkt (jag har ju en tendens att krampa lite om det varit kallt i vattnet) och att min klocka ”bara” visade 1:13:21 när jag passerade mattan.

Förvisso inte 1:10 som förhoppningen var enligt plan. Men en rolig, harmoniska och positiv simning utan några som helst negativa tankar eller ångest för momentet eller sträckan. Visst finns det ytterligare minuter att kapa, men det tar jag allt eftersom. 1:13:21 är ganska precis i mitten (plats 1068 av 2124 män som slutförde tävlingen) och givetvis ett nytt PB.

Medelåldeskrisvågen drar iväg. Någonstans till höger i bild finns jag.

Kanalen. Kändes mycket trängre än vad det ser ut att vara här.

T1 [4:50]
Det var en ganska lång löpning under hotellet, över vägen och sen bort till det väldimensionerade växlingsområdet. Jag hade inga problem med att springa och inte heller några problem med att få av våtdräkten och att hitta påsen. Hade lagt ner ett par ”armcoolers” i påsen, men hoppade över dessa eftersom det just då inte var strålande sol. Jag fick även med mig en Alvedon som jag tappade när jag försökte ta den i farten under löpningen till cykeln. Som tur var hittade jag och kunde sen springa ut med mitt tempospjut till dagens höjdpunkt, cyklingen.

BIKE [5:13:45]
Cykelbanan var förvisso några km kort (vilken kan tyckas vara lite märkligt eftersom de lagt en extra vändslinga i början för att få till längden). Men i gengäld så fick vi 1600-1700 höjdmeter och en bana som inte var speciellt platt alls. Under min och Carls testrunda av den långa loopen (knappt 6 mil och 550 höjdmeter och dessutom med den värsta backen) kändes det dock inte så blodigt alls. Åtskilliga racerapporter och bloggar vittnar ju om backarna och ”väggen” Rupertiberg. Förvisso körde vi med pigga ben och absolut inte i race pace, men det kändes ändå som om att det borde gå att cykla hyfsat snabbt på den här banan (vilket Marino Vanhoenackers bike split på 4:11:47 bevisar). Av testcyklingen förstod jag också att nyckel till att köra snabbt på den här banan var att nyttja de långa och flacka utförsåkningarna med tryck på pedalerna (inte bara rulla nedför alltså), att ta med sig farten i de mindre backarna och att hålla jämn kraft i de mer tuffa uppförskörningarna.
Publikstödet vid BIKE OUT var massivt och jag njöt i fulla drag över att komma upp på cykeln och ge mig iväg. Raskt ner i tempoställning för att känna om ryggen skulle protestera eller inte. Konstaterade nöjt att det fungerade och gav mig sedan iväg på 180 km rent nöje.

Rampen upp från simningen

Den svenska hejarklacken!

Fortsättning följer...