Vansbro Tria(dua)thlon 2014 - en orgie i regn och rusk...

Egentligen har jag inte några större problem med kyla. Mina tår och fingrar kan lida lite om jag inte tänker till. Bortsett från det är jag nog ganska tålig och bangar varken cykling eller löpning i många minusgrader. Tycker till och med att det kan vara utmanande och kul. Men när kylan kombineras med regn börjar det dock ta slut på det roliga. Vansbro Triathlon, sedermera Vansbro Duathlon, blev en sådan tillställning som testade på det roliga. Det var inte riktigt lika illa som Helsingborg 2011 (som var lite varmare i luften men betydligt blåsigare), men nästan. Så hur gick det då?

Pre-race
Planen var att jag och Carl skulle åka upp med respektive och Valencia till Carls familjs stuga i Leksand på fredag eftermiddag, köra sista förberedelserna (typ simma, cykla och springa lite), äta gott och ha det så där allmänt mysigt som borde kunna ha det i Dalarna under den svenska sommaren. Nu blev det inte så... I takt med att temperaturerna sjönk och väderleksprognoserna blev allt sämre, sjönk även modet hos vår supporterskara. Under ett krigsråd på torsdagskvällen bestämde vi oss för åka upp utan familjerna på fredagen och låta dessa ansluta sent på lördagen istället. Ett bra beslut! Jag och Carl kom i alla fall fram till Leksand på fredagskvällen, käkade pasta, ställde i ordning alla prylar och spekulerade sedan hej vilt om huruvida det skulle bli simning på tävlingen eller inte. I teorin var det väl mer eller mindre solklart att det inte skulle bli simning (om inte något mirakel inträffade), men å andra sidan kan ju tävlingsledningar få för sig att vara "kreativa" med temperaturmätningar. Sov sedan förvånansvärt gott med tanke på ovissheten inför tävlingen.

På lördagsmorgonen visade sig sedan den svenska sommaren från sin allra bästa sida; 5 grader och regn. Trots detta tycker jag att vi höll humöret uppe och var tävlingsladdade. Under bilfärden till Vansbro var det i princip uppehåll, men när vi började gå med cyklar och utrustning till växlingsområdet började det regna ordentligt. Och så fortsatte det... resten av dagen. Tror att temperaturen peakade på runt 10 grader på eftermiddagen.

Kl 10 var det pre-race-möte och då meddelades det som vi alla nog hade på känn; kombinationen av vatten- och lufttemperatur (14,5 resp. 9 grader) gjorde att det inte gick att genomföra simningen. Den skulle nu ersättas av 6 km löpning istället. Bara att tänka om och ladda för en pulstopp istället för köldchock. Enligt utsago skulle löpningen gå på ett terrängspår, vilket betyder att det kan se ut hur som helst alltså. Lite bökigt mentalt men å andra sidan var det ju samma förutsättningar för alla. Som tur var hade Carl tipsat om att plocka med dubba löparskor om det nu skulle bli duathlon och det var bra. Vi försökte sedan hålla oss någorlunda varma tiden innan start. Inledde sedan i delad dräkt, armvärmare (flossade) och handskar.

Påklädning innan start - försiktigt laddad. Foto: Fredrik Jakobsson

Start i tävlingsklasserna (herr/dam) - knappt 200 pers. Foto: Fredrik Jakobsson

Löpning 1 - 6 km 25:27 (4:19 min/km)
I ungefär 30 sekunder var det kallt och sen var pulsen uppe på rött. Litade för en gångs skull på mig själv och min förmåga, tog för mig och startade långt framme. Bra då det redan efter några 100 m blev trångt. Hade spekulerat lite med Carl om lämplig fart och kommit fram till att ungefär samma tempo som på den avslutande löpningen borde vara lämpligt. Så där runt 4:30 alltså. Så blev det inte heller; första km rusades det och den gick snarare på strax under 4 minuter, trots uppförsbacke. Sen visade det sig att terrängspåret verkligen var terräng. Blött, lerigt, mjukt, kuperat och en del ställen att trampa fel på. Kom dock in i ett jämt och bra tempo som kändes bra och kom in till T1 med hög puls, men inte alltför trötta ben.

T1 - 1:29
Kändes som om det tog hur lång tid som helst. Allt var blött, skor skulle av och skor skulle på. Egentligen skulle jag satt på min en vindväst också, men det glömde jag bort. När jag tittar på växlingstiden nu i efterhand inser jag att det var den 22:a snabbaste i hela tävlingen. Så jag misstänker att många ägnade tid åt att klä på sig ordentligt.

Full fart i första löpningens första kurva. Foto: Jonny Andersson

Cykling - 90 km 2:25:31 (37,1 km/h)
Grymt! Det i särklass bästa jag cyklat på tävling. Fast det börjande ju uruselt. Först trampar jag ur kedjan direkt när jag ska starta eftersom jag har en alldeles för tung växel i. I samma veva knycker jag dessutom till sadeln så att jag får en rejält nedvinklad spets (som jag bestämmer mig för att inte ödsla tid på ordna). Jag fixar till kedjan men tappar säkert upp till en minut i starten. När jag sedan kommer iväg upptäcker jag att jag glömt sätta på GPS:en på cykeldatorn och kan sålunda inte se någon hastighet, splittar eller något. Det enda jag kan följa är totaltiden på klockan på armen. Riktigt uselt. Benen känns dock direkt pigga, trots kylan och den inledande löpningen. Jag sätter fart och går in i bubblan.

Banan i Vansbro är platt och innehåller inte många höjdmeter. Det var en vänpunktsbana där 2 varv á 45 km skulle avverkas. Banan gick i sådan riktning att vi hade sidvind större delen av vägen. Möjligtvis så att vi hade lite mer medvind på tillbakavägen. Ganska snabbt kände jag att det var ett bra beslut att ta på sig handskar och att jag inte skulle ha några större problem med kylan, bortsett från att knäna blev lite nerkylda. Sen körde jag på känsla och det gick uppenbarligen alldeles utmärkt. Tidsmässigt var faktiskt andra varvet 1 minut snabbare än det första. Men om vi härrör den minuten till fadäsen i början har jag ju faktiskt cyklat oerhört jämt och bra.

Normalt sett, när det är simning med i bilden, så startar jag ju alltid cyklingen långt bak och arbetar mig sålunda upp i fältet. När cyklingen närmar sig slutet brukar jag ha jobbat mig upp till de jämnstarka cyklisterna. I Vansbro började jag betydligt högre upp i fältet och befann mig då bland jämnstarka cyklister redan efter första varvet (växlande som 54:a och var uppe på en 30:e plats efter första varvet). Under andra varvet hittade jag cyklister som jag kunde växeldra med, alltså inte drafta, men däremot ligga på legalt avstånd och följa rygg och sedan gå upp när jag kände mig piggare osv. Detta gav faktiskt en ny dimension till cyklingen och underlättade klart tempohållningen. Vid sista vändpunkten var jag uppe på en 23:e plats tillsammans med några andra. Kände mig stark och la på en till växel under de sista 2 milen, cyklade om ytterligare 2 strax innan växlingen och kunde sedan faktiskt växla som 21:a. I hela jäkla tävlingen!

T2 - 2:11
Strumpor under löpningen eller inte hade varit den stora frågan. Då mina fötter var blöta och skorna som skulle på också var fuktiga valde jag strumpor. Det svåraste var dock att få av hjälmen med de relativt kalla fingrarna. 2:11 inte supersnabbt, men klart godkänt med tanke på förhållanden. Jag tappade inte någon placering under växlingen.

Upploppet! Jag har faktiskt fortfarande ett riktigt löpsteg. Foto: Fredrik Jakobsson

Löpning 2 - 21,1 km 1:37:45 (4:40 min/km)
Ut på löpningen med ganska pigga ben och dags att upptäcka nästa misstag: hade inte satt på AutoLap på klockan, dvs. funktionen som piper till varje km och berättar hur snabbt den km har gått. Det är faktiskt en ganska bra sak att ha koll på. Om inte annat för att ha koll på om planen håller och om du kanske inte springer lite för fort. Jag hade nu inte den blekaste aning om hur det gick tidsmässigt. Dock hade jag redan under cyklingen bestämt mig för att snarare titta på placeringar än tid. Dels pga. av klockstrulet, men också eftersom jag aldrig kommer att köra en tävling på den här distansen igen; jag kommer liksom inte att kunna jämföra tiden med något annat egentligen.

Banan var en hyfsat platt sak med en nordlig vändpunkt efter passage av Vansbro "centrum" och en sydlig vändpunkt efter passage av målområde, bron över Västerdalälven och igenom villaområdet som banan gick igenom förra gången. 2 varv á drygt 10 km. Det enda jobbiga partiet rent banmässigt var passagen genom målområdet som gick på lösgrus som var riktigt tunglöpt när jag var trött. Första varvet gick hyfsat lätt. Tappade 4 starkare löpare som jag valde att inte ta rygg på, men sprang sedan om en annan. Ut på sista varvet gick det segt och det kändes riktigt långsamt. Men trots allt gick det faktiskt under 5 min/km hela vägen. Titta bakåt några gånger för att försöka lista ut om det var någon från min klass som var på väg om mig, men såg inte någon gul nummerlapp och behöll placeringen under hela varvet. Fascinerades av att jag, trots att jag kände mig riktigt seg, inte blev omsprungen av någon som var ute på sitt första varv utan snarare var tvungen att hela tiden springa om andra. Det ingöt nog trots allt en del kraft i en trött kropp.

Efter en sista fartökning under loppets sista km, sprang jag glad in i mål som 24:e person på 4:32:23. Framför mig hade jag 22 herrar (fick bl.a. stryk av Björn Andersson igen, och att Magnus Bäckstedt cyklar snabbare än jag kan jag leva med) och damvinnaren Camilla Larsson. Bakom mig hade jag en herrans massa människor, typ ca 500 som fullföljde och en hel del som bröt.

Ingen segergest, men väl lite lycka över genomförd tävling. Foto: Fredrik Jakobsson

Post-race
För 2 år sedan gjorde jag min debut på HIM-distansen i Vansbro och hade en riktigt usel tävling och en dålig upplevelse rent generellt. Att återvända skulle nu vara att utkräva någon revansch, typ. Med tanke på hur pass bra säsongen gått hittills skulle jag ju dessutom med råge gå under 5 timmar på distansen för första gången. Revansch har jag definitivt fått; från långt bak i motionsklassen till långt fram i tävlingsklassen. Tyvärr har jag ju då inte officiellt gått under 5 timmar ännu. Men då simningen normalt sett borde gå runt 36-38 minuter och löpningen nu tog 26 minuter tycker jag trots allt att det i praktiken borde räknas som sub-5.

Visst har Vansbro Triathlon fortfarande detaljer att slipa på vad det gäller själva genomförandet av tävlingen och praktikaliteter. Men överlag är det ändå en riktigt bra arrangemang och jag törs nog säga att tävlingen har Sveriges i särklass bästa volontärer och funktionärer. Tack för det och tack för er uppmärksamhet.

Det är inte varje dag som jag hittar mig själv på första resultatsidan.

Jenny skriver en krönika

Då var det dags. Igen...

I form av en krönika i Expressen passar Jenny Strömstedt i generaliserande och härskartekniska termer på att dela ut en fet känga till en ytterst homogen gruppen cyklister. På temat har Jenny sen tidigare gjort sig känd genom att gå väldigt hårt åt alla cyklister i reportage i Nyhetsmorgon, i bloggar och på Twitter. Bl.a. efter det att en av hennes väninnors barn blivit blivit påkörd av en cyklist i Tantolunden. Att det sen handlade om en 2-åring som sprang ut på cykelbanan när föräldrarna inte hade uppsikt och att den påcyklande marodören var en äldre dam som cyklade på cykelbanan hör liksom inte till saken. Alla cyklister fick stå till svars, och framför allt de här lycraklädda männen på sina snabbcyklar som vi ser överallt. Begreppet Cykelkriget myntades av Jenny och TV4. I en sällsynt onyanserat inslag i Nyhetsmorgon passar hon och Steffo Törnqvist sedan på att spy galla över allt som har med cyklister att göra. Ett beklämmande, men tyvärr inte allt för ovanligt grepp.

Nu har Jenny skrivit en krönika i Expressen. Just krönikan är ju en väldigt tacksam form att föra ut sina åsikter i eftersom du inte behöver grundlägga dina teser eller åsikter på något sätt. Du behöver inte föra ett resonemang, utan det räcker med att tycka. Skriver du en debattartikel måste du vara beredd att försvara ditt resonemang, men det behövs inte med en krönika. Och om det visar sig att du tänkt väldigt snett kan du ju alltid säga: "Men hey, det var ju bara en krönika...". End of discussion.

Nåväl. I sin text använder sig Jenny av hela sin arsenalen av härskarteknik, förlöjliganden och generaliseringar som bara en lite von oben-journalist från söder kan komma undan med. Redan i krönikans titel, "Cyklister – vårt mest humorbefriade släkte" slår hon an tonen. Tycker du som läser att det är något fel på det hon skriver, är du ju bara en del av det humorbefriade släktet. Hon accentuerar sedan detta ytterligare genom att slå fast att cykelmännen är de mest lättkränkta av de alla. Och med det är jag redan från början liksom diskvalificerad att tycka något om hennes krönika, för då bevisar jag ju bara hennes tes. Smart!

Sen fortsätter det med det vanliga: "blöjbyxor", "spandex", "30000-kronors hojar" och alla dessa saker som måste vara med när det skrivs om cyklister. Jenny räknar upp ett antal beteenden som inte alls skulle ifrågasättas om det rörde sig om bilister, men när cyklister visar upp samma beteende är det inte okej. Vi har den anekdotiska bevisföringen ("en kompis råkade minsann ut för...") och generaliseringarna (här i formen av "jag vet att jag generaliserar, men..."). Någonstans försöker Jenny ha en poäng som går ut på att icke-cyklister måste börja förstå cyklister. Men det är mest ur perspektivet att alla cyklister är dumma i huvudet och att icke-cyklister måste börja ta det med en klackspark. Ungefär som man skulle behandla små frustrerade barn. Poängen går dock förlorad i den något röriga texten.

Slutklämmen, den är så bra att jag nog måste citera den i sin helhet:
Fast de jättejättearga, cykelmännen som möjligen tar sig själva på lite för stort allvar, är kanske inte mottagliga för hejarop. Då finns det en annan lösning: Man tar ett spelkort och sätter fast det på bakre ramen med en klädnypa så att kanten precis når ekrarna. Sedan trampar man upp farten och lyssnar leende på det smattrande ljudet av barndomens frihet och lycka. Att cykla.

Och här någonstans tror jag att vi börjar närma oss pudelns kärna. Om vi bortser från generaliseringen och förlöjligandet kan vi här skymta problemet: Jenny, och många andra med henne, tar överhuvudtaget inte cyklismen på allvar. Det är ingen riktig trafikgrupp och har inga riktiga behov. Att cykla är bara ett ställningstagande, cyklister har aldrig bråttom och i grund och botten vill ju alla cyklister egentligen ha en bil.

Absolut en tragisk och hemsk händelse (som jag nämnde ovan). Men jag tror inte att den äldre kvinnan körde 50 km/h på en tävlingscykel. Och om Daisy hade blivit släppt att leka vid en bilväg och blivit påkörd av en bilist, hade det nog snarare varit hennes föräldrar som varit de ifrågasatta.

Nej Jenny, jag är inte det minsta kränkt av din text. Kanske lite matt och trött. Lite matt och trött på att få den här typen av texter och tyckanden uppkörda i ansiktet samtidigt som jag faktiskt försöker samsas därute bland cyklister, fotgängare och bilister. Det enda den här typen av texter gör är ju att spä på fördomar, öka oförståelsen och oviljan att samverka.

På vilket sätt förväntar du dig att din krönika skall förbättra situationen?

Snart dags för Vansbro

På fredag drar vi (familjen samt Carl och Anna) upp till en stuga i Leksand och lördag smäller det. Jag är taggad och riktigt sugen på att tävla, men inte övertänd så att jag går runt och biter personer. Uppladdning följer väl det normala mönstret där jag nu är i stadiet där jag funderar på om det inte gör lite ont här och där. Om inte halsen känns lite rasslig. Vädersiterna har besökts frekvent. Och hur är det med cykeln egentligen...

Hojen plockade jag isär i molekyler igår och satte sedan ihop den. Ren, fin snabb och allt sånt där. Tror att jag fått till justeringen av växlarna också. Brukar normalt sett inte vara vän med det, hur lätt det än ser ut på YouTube-videorna. Ska testa i eftermiddag och hoppas att allt sitter ihop då.

Annars är det väl inga större konstigheter med utrustningen. Vattnet är kallt på simningen (runt 14) och ev åker en neoprenluva med. Resten av dagen är uppehåll, mulet och runt 15 grader, så det blir nog alldeles utmärkt. Kanske ett par armvärmare åker på under cyklingen. Dischjul förstås. Springer i Kinvara 4 och kommer inte att ha några strumpor.

Hur går det då?

Tja, huvudmålet är ju under 5 timmar och gör jag inte det skulle jag bli riktigt besviken. Formen och tidigare resultat på säsongen kräver liksom att jag ska klara det. Men om vi säger så här: simning på 35, cykling på 2:25, löpning på 1:35 och växlingar och allmänt strul på 10 minuter. Det ger en tid på 4:45 och något jag skulle vara fantastiskt nöjd med.

På lördag eftermiddag vet vi. Nu kööööör vi!

När kroppen svarar

Formtoppning, eller tapering [eng], låter ju som en sån där sak som eliten håller på med. I alla fall om man tar konceptet lite längre än att käka smågodis och ligga med benen i högläge kvällen innan tävling. För en del blir ju tävlingsdelen av säsongen ganska ihållande med tävlingar varje vecka eller mer. Formtoppning i det fallet handlar väl mer om att försöka spara det ordentliga krutet till rätt tävling. Och att däremellan träna lagom, i rätt intensitet och se till att återhämtningen (sömn, vila och matintag) fungerar.

Är det riktigt viktiga tävlingar som det ska formtoppas till, typ VM, OS och sånt, lägger man oftast en tävlingsfri period några veckor innan. Och kör du som jag, typ en eller ett par A-tävlingar (se förklaring här) kan det ju faktiskt vara vettigt att fundera på hur du ger de tävlingarna så pass bra förutsättningar som möjligt. För det kan verkligen göra skillnad. Jag försöker att alltid planera in 2 veckors formtoppning (Peak) och en veckas tävlingsförberedelser innan mina A-race. Ibland också innan vissa B-tävlingar. Och vad gör jag då under dessa veckor?

Inför ett tempopass!

Det beror givetvis på vilken sport det handlar om, hur pass lång tävlingen är och hur du själv fungerar. Jag tror på vissa saker och har testat mig fram till något som fungerar bra för mig. Oavsett vad tror jag dock på ett antal grundteser runt detta som är mer generella än att bara gälla mig. I alla fall när det gäller formtoppning inför längre triathlondistanser:

• Minska träningsmängden, men behåll intensiteten (som bör vara ganska hög om du kommer från en Build-period) i passen/intervallerna.
• Arbeta med ett antal brickpass (cykel->löp) under perioden. Under sista veckan är intervallen väldigt korta (60-90 sekunder).
• Den intensitet, eller fart, som du ska arbeta med är huvudsakligen ansträngningar i tänkt tävlingsfart (Race Pace). Gäller det längre tävlingar tror jag dessutom på att köra lite i överfart. För HIM är t.ex. mitt tänkta löptempo 4:30 min/km och då kör jag gärna intervallerna i 4:15-4:20-tempo. Lagom med överfart alltså.
• SLUTA INTE TRÄNA! Det här med att vila sig form... näe, människan är konstruerad för att röra på sig och vila gör du när du sover. Väldigt lätta träningspass gör under för återhämtningen och blodgenomströmningen. Återhämtar dig gör du genom att äta bra och kanske sova lite mer än vanligt. Jag tränar i princip 2 pass varje dag under formtoppningen. Hårda pass varannan eller var tredje dag och återhämtningspass där emellan. Typ 30min lätt simning, lunchjogg á 45 minuter eller någon timmes alternativ cykling.
• Lev tävlingen, kör den mentalt så många gånger du kan. Om du under veckan innan har möjlighet att testat banorna (i återhämtningsfart), gör det! Den mentala förberedelse som det ger är enorm.

Jag håller som bäst på att formtoppa inför årets första A-race, Vansbro Triathlon. Jag har stora förhoppningar på att kunna prestera ett riktigt bra och snabbt resultat där. Jag håller just på att köra mina sista långa och fokuserade brickpass och det är en ren fröjd när kroppen svarar ordentligt, när varje intervall och pass känns lite lättare, lite snabbare och pulsen är lite lägre. Jag har verkligen haft ett breakthrough den här säsongen, fysiskt såväl som mentalt, vad det gäller fart och fartuthållighet i löpningen och fart på cykeln. Önskar bara att jag kunde få känna så angående simningen någon gång. Uthållighet javisst, men jag är ju alldeles för långsam. Men låt oss inte älta det.

Även detta kan ses som tävlingsförberedeklser

På söndag kör jag sista länge brickpasset och simpasset i tävlingsfart:

• Sim: 4x50m ökande, 2x100@RP+/10s, 5x150@RP/10s, 100 bad
• Cykel: 20 min ökande, 5x8min@RP (ca 85% av FTP)/3min
• Löp: 20min@RP (4:15 min/km), 5min jogg

Lätt som en plätt. Sen är det bara att tävla!

Trevlig midsommar!

Torsdagsvideo

Alltså kolla in det här! Dra på HD, fullskärm, släck ner ljuset och höj volymen (alternativt ta på hörlurar). Det här är så snyggt, suggestivt och glädjespridande att jag nästan svimmar. Lycka!

Några ord om några tävlingar som körts

Sådär med inlägg här på den senaste tiden. Skyller på värme, mycket att göra och allt sånt. Har dessutom typ 4-5 halvfärdiga inlägg av lite mer seriös karaktär som jag borde skriva klart. Men ni som faktiskt kollar här har nog överseende (hoppas jag). Bloggar med ett inlägg per dag, kryddade med mängder av automatfiltrerade bilder med pretentiösa motiv finns det gott om. Den här bloggen är väl kanske lite mer inriktad på text och historia. Typ "Too long, didn't read"-stämpel. Men eftersom jag tror på det här med det skriva ordet, eftertanke och sånt kommer jag nog inte att ändra mig hux flux. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Stockholm Marathon 2014 [RR]
Jag har ju sprungit 2 maror tidigare; dels Vintermarathon på 3:50 med en svensexa involverad i början och dels maran i samband med IM Frankfurt. Så med tanke på löpformen den senaste tiden fanns det ju relativt goda förhoppningar om ett saftigt PB. I min säsongsplanering hade jag faktiskt skrivit in sub-3:20 som mål och SM som en B-tävling.

(Fotnot: A-tävlingar är säsongens mål, typ en eller två st per år. Givetvis Kalmar IM för mig i år. B-tävlingar är tävlingar som är viktiga och som man faktiskt ser till att försöka toppa formen emot. Typ Fuerteventura, Vansbro Triathlon och Västerås Triathlon. C-tävlingar är tävlingar som genomförs som testlopp eller som del av den normala träningen).

Den ack så viktiga innan-starten-selfien

Trots detta hade jag inte förberett mig något speciellt alls annat än att jag tog det lugnt dagen innan SM och att jag sett till att få ett löppass över 30 km i tävlingsfart några veckor innan. Planen kvarstod dock och klockan sattes in på ett 4:45-tempo för att springa in precis under 3:20. Kroppen kändes pigg och de enda farhågorna bestod väl som vanligt i om magen skulle haverera eller om jag skulle få kramp.

Starten gick och jag sprang. Det var skitskul, kändes dödlätt och var riktigt roligt att få springa på kända vägar inför en entusiastisk publik. Vädret var nästan optimalt med 14-15 grader och lite lätt regn i luften. Kanske lite väl fuktigt och kanske lite blåsigt, men förmodligen inget som påverkade särskilt mycket. Halvmaran passerades på habila 1:38 (4:39 min/km) och allt kändes bra. Svängen ute på Djurgården var dock tråkig och backen innan Manillaskolan kändes riktigt seg. Här tappade jag för första gången tid mot måltempot (ett fåtal sekunder dock). Sen började det flyta på i bra tempo igen och jag höll farten bra.

Ett gäng bilder som jag inte betalat dyra pengar för

Efter 32 km och längst Söder Mälarstrand var det dock slut på det roliga. Tid mot måltempot tappades för varje km, benen gjorde allt ondare och strax kom de första krampkänningarna. Lyckligtvis kom dessa i vaderna och inte insida lår som brukar vara standard för mig; kramp i vaden fungerar att springa med, insida lår icke. Västerbron gick okej men längst Norr Mälarstrand var det kört och jag var tvungen att stanna till för att häva kramp och sträcka ut vaderna. Resten av loppet var en kamp mot krampen och smärtan. Lyckades till stor del hålla mig springande, inte vackert men i en framåtriktad rörelse. Så på min klocka hur alla mina tillgodo-sekunder rann iväg. Från km 40 till mål tappade jag nästan 200 placeringar och lyckades dessutom prestera loppets i särklass långsammaste km på 6:09. Med totalt sönderkrampade vader.

Men jag slutförde på 3:24:53 (snitt på 4:52 km/min och plats 1729 av de 11953 herrar som kom i mål)) och är faktiskt riktigt nöjd med det. Jag höll ihop hyfsat trots krampen, trots att jag inte laddat specifikt för loppet och trots att jag sprungit alldeles för få långpass egentligen. Sedan är jag väldigt fascinerad över att jag var betydligt mer stel och slut i kroppen efter detta än vad jag är efter en halv Ironman. Efter några dagar var benen igång igen dock. Rörliga bilder på en stel målgång hittar du här.

Borås City Triathlon 2014 [RR]
Den gångna helgen har jag spenderat i Borås som faktiskt överraskande nog visade sig vara en trevlig liten stad. I samband med ett träningsläger (mer om det senare) var jag även med i en tävling på den relativt ovanliga distansen 1/10-dels IM, dvs. 380m simning, 18km cykel och 4,2km löpning. Snabbt och mjölksyra alltså. Värmde upp med ett rejält intervallpass på tempocykeln 2 dagar innan och ett redigt banintervallpass dagen innan. Tävling av C-karaktär enligt definition ovan alltså.

Växlingsområde - skippade selfien den här gången.

Kort tävling=kort sammanfattning. Simningen på 6:46 är väl knappt godkänd och löpningen med ett 4:08-snitt på en ganska kuperad bana är godkänd. Underkända är dock växlingarna som inte alls kändes bra. Ska jag komma någon vart inom sprint så måste jag börja träna dessa. Uppskattar att jag nog tappade nästan en minut på växelstrul och det är inte okej. Cyklingen är dock ett stort utropstecken. Trots lite vind och några knixiga 90-graderssvängar lyckades jag hålla 40 km/h i snitt på den relativt flacka banan! Och trots mina riktigt usla växlingar hade jag 13:e tid totalt på T1+cykling+T2 (ingen separat mätning av tiden på cyklingen) så det tolkar jag som om att jag nog faktiskt hade en av tävlingens bästa cykeltider.

Landade till slut in på 54:24 och en 18:e plats (av 33 i tävlingsklass) och en 25:e plats (av 150) om man räknar med alla. Klart godkänt och återigen kul att jag faktiskt kan vara snabb också. Überbikern och SM-mästaren på medeldistans Björn Andersson vann överlägset. Helt okej för mig.