Har blivit med ram

Efter enorma mängder internetsurfande, internetcyklande och allmänt velande har jag nu bestämt mig för och beställt en ram till randonneuse-projektet. Har väl mer eller mindre kollat på brittiska ramar då det där faktiskt finns ett ganska stort utbud av tåliga och stabila varianter som hanterar skärmar och lite bredare däck. Har väl nåt att göra med året-runt cykling i England misstänker jag. Var ett tag inne på titan som rammateriel, men tyckte nog att det i slutändan skulle bli för dyrt. Instegsramarna i titan kostar minst 10tkr och ska du ha någon lite roligare så blir det dyrt. Funderade på kolfiber (typ den här från Dolan), men insåg då (eller egentligen var det Peter som påpekade det) att jag nog skulle få en cykel som var väldigt lik en annan cykel som jag har. Och aluminium funkar ju inte på en randonneuse. Alltså stål.

Stål är förvisso tungt, men cykeln byggs ju inte med vikt och fart i första åtanke, utan som en allväders och bekväm milätare. Entré Condor Fratello!

Stål (Dedacciai SAT 14.5 triple-butted steel), inte den lättaste ramen, men långt ifrån den tyngsta. Klassisk, men ändå tillräckligt oklassisk för att hantera Force-gruppen. Och snygg förstås. Det fanns även en orange variant, men den var lite för skrikig för mig, och en skifferfärgad som var lite för diskret. Bebisblå är grejen. Och en väldigt smidigt bemötande från Condor Cycles underlättade ju förstås. Så om någon vecka eller så kanske jag kan få börja bygga på riktigt.

Brookssadel - check, Rapha-strumpor - check.

Om det här med att träna mycket... Del 2

Fortsättning på denna post.

Förra posten försökte jag reda i lite allmänt varför triathleter ofta tränar förhållandevis mycket. Nu blir det nog lite mer navelskådande och självreflektion. Kanske någon känner igen sig?

Varför tränar du så mycket?
För att jag numera definierar mig själv som triathlet (förvisso på hobbynivå, men ändå hårt satsande och kanske inte helt oäven med tanke på min bakgrund), för att jag har förmånen att kunna, för att det är så otroligt roligt och för att jag är helt övertygad om att jag äntligen hittat till ett läge, såväl mentalt som fysiskt, som jag vill vara i. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det tål ändå att upprepas, jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjort under de senaste åren.

Nu hade ju ovanstående kanske kunnat gälla även om jag nöjde mig med en något mindre träningsmängd. Men då har vi ju den här lilla grejen med min personlighetstyp också; jag gillar struktur, jag vill helst inte göra saker halvdant (det ska vara så bra som jag kan göra det) och när jag bestämmer mig för något gör jag det grundligt.

Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag inte nöjer mig med att bara "klara av" en Ironman. Jag vill ju undersöka, inom rimlighetens gränser, hur snabbt kan jag köra, hur bra kan jag bli? Och det innebär då inte att jag tror eller tränar för att jag ska bli bäst i världen. Men däremot tror jag att det faktiskt finns en rimlig chans att inom några år gå under 10 timmar. Och det utgående ifrån min egen uppfattning om hur jag svarar på träningen, hur dedicerad jag är och vilka framsteg jag gjort hittills. Strävan är alltså att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt för att nå ett (förmodligen) nåbart mål.

Vissa renoverar en veteranbil från grunden, vissa tittar på tv, vissa spelar golf, vissa spelar bridge, vissa inreder och renoverar sina hus in absurdum etc. Oavsett fritidssysselsättning är den gemensamma nämnaren ofta ett stort intresse och tillfredsställelse med det man gör, i kombination med viljan att faktiskt bli bättre. Min fritidssysselsättning är triathlon, jag vill bli bra på det och eftersom jag inte har förmånen att vara en total naturbegåvning måste jag lägga ner en del tid på det.

The Festive 500: I år skickade Rapha ut sina märken ganska snabbt. Ser dock att min uppskattning av
15 000 "finishers" var typ 100% fel. Att vara en av 7357 i världen känns ju lite mer exklusivt i alla fall

Hur hinner du med?
I princip den vanligaste frågan. För det är ju det som de flesta brottas med; livspusslet. För egen del underlättar det väl att ha en stöttande och förstående familj, att "bara" ha ett barn och dessutom ett hyfsat flexibelt jobb. Sen är inte det hela anledningen, eller ens den viktigaste delen av anledningen. De viktigaste sakerna är nog planering och den egna viljan. Planeringen exempelvis som jag beskriver här. Eller planering genom att utnyttja de tillfällen som ges genom att t.ex. cykla eller springa till den där middagen du ska till (istället för att åka bil). Transportcykling och -löpning är perfekt för att få till längre pass, och allt som krävs är lite planering; en packad väska och duschmöjligheter vid ankomst. Att komma cyklandes eller springandes till en fest är dessutom en perfekt ice-breaker (för det mesta).

Sen är det ju det här med den egna viljan. Jag tror att det är väldigt få människor i världen som absolut inte hinner med att träna. Okej, alla kan nog inte köra 10-20 timmar i veckan, men viss tid går nog alltid att hitta. Och hur lätt man hittar den beror till stor del på den egna viljan till att hitta den. Visst måste jag välja bort andra saker; jag träffar väldigt sällan kompisar utanför jobbet eller utanför träningssammanhang (men jag cyklar ganska ofta med kompisar), biobesök, fredagsölar och sånt händer väldigt sällan. Mitt sömnbehov är ganska litet och helgerna innebär ofta tidiga morgnar för att hinna med ett antal timmar innan familjen kliver upp.

Jag tittar väldigt sällan på TV (annat än under trainerpassen). Och just det tycker jag kan vara intressant att jämföra med i sammanhanget. Förra året tränade jag strax över 600 timmar. En ganska hög dos för en "svensson", men inte heller en utmärkande stor dos för att vara en någorlunda seriös satsande triathlet. Utslaget över hela året blir det drygt 100 minuter om dagen i snitt. Den genomsnittliga tiden för tv-tittande förra året var 159 minuter per dag! Så att sitta i en soffa och titta på tv 2 timmar och 40 minuter per dag är inte konstigt. Men om du tränar och aktiverar dig fysiskt 1 timme och 40 minuter per dag... då är det minsann lite konstigt, knepigt och maniskt.

Min träningsplan och -filosofi bygger väldigt mycket på kontinuitet och på att alltid få till "något" i alla fall. Ibland hinner du inte med det tänkta passet; korta då av och kompensera genom att köra lite hårdare. Ibland känner du redan från början att kroppen inte riktigt är redo att köra det tänkta stenhårda intervallpasset; kör då lite lugnare och kanske kortare istället. Men sträva efter att göra något. Står det löpning på schemat så spring då i alla fall 30 minuter i lugnt tempo och se till att få cirkulation i benen. Min uppfattning är att återhämtning och vila blir betydligt bättre då. För att få kontinuitet gäller det då också att jag själv är ganska flexibel med tiden. Så om jag går upp och kör ett pass kl 6 på morgonen, eller kl 23 på kvällen så är det alltså för att hinna med att träffa familjen så mycket som möjligt, eller för att jag helt enkel inte hunnit med det tänkta passet någon annan gång under dagen. Jag har inte problem med någon av tidpunkterna. Andra verkar dock av någon anledning kunna ha åsikter om det...

Det här blev så pass mycket orerande att jag nog faktiskt får ta avslutningen i ytterligare en post. Tack för idag.

Ett helt vanligt cykelförråd i en helt vanlig cykelintresserad familj. Snart händer det saker med garaget!

Efterlysning: randonneuse-ram

När jag inte ägnar mig åt att äta Citodon och att tycka småsynd om mig själv (eller näe, det är inte riktigt min grej att göra just det) så tänker jag ganska mycket på långcykling, randonné och PBP och sånt. Nu har Merlin Cycles varit vänliga nog att skicka mig en SRAM Force 22-grupp. Vänliga och vänliga förresten, jag kanske hade ett finger med i spelet själv och det är möjligt att något slags utbyte av kontokortsinformation skedde. Jag har ett par svintunga och superrobusta 36-ekrade hjul, med SON-nav förstås. Så bortsett från sadel, sadelstolpe, styre och styrstam är det väl i princip bara en ram som saknas. Och det får ju kanske inte vara vilken ram som helst, utan det ska ju vara en randonneuse-ram. Vad det nu egentligen är...

I min värld handlar det i alla fall om en ram som är gjord av stål eller titan. Aluminium kanske är ok i undantagsfall, men förmodligen inte. Det är en bekväm ram med geometrisk fokus på komfort snarare än race. Den är vacker och "traditionell". Det finns plats för upp till 28mm breda däck och fast montering av skärmar. I en ideal värld ska den givetvis var customdesignad och måttad för min tveksamt konstruerade kropp. Men det tenderar att bli dyrt och kanske lite väl "gubbigt" också.

Det här är ju riktigt stiligt!

I och för sig ska väl sägas jag jag förstör konceptet randonneuse redan från början genom att köra med en Force 22-grupp som nog egentligen är alldeles för modernt designad. Så ur det perspektivet ökar nog mina valmöjligheter lite. Var ett tag ganska insnöad på en Yukon från Van Nicholas men blev avrådd eftersom det tydligen ska vara en ganska flexig ram. Blev via HappyMTB erbjudan av  Freddie (som jag cyklat långt med några gånger) att agera testobjekt när han ska börja bygga finramar i stål. Det är ju fantastiskt lockande i sig, men tyvärr kommer han inte att börja bygga förrän till nästa vinter och då "behöver" jag en annan ram fram till dess. För jag ska ju trots allt förkvala till PBP i år. Som det verkar nu är det den längsta breveten i år som avgör hur pass tidigt man får anmäla sig till PBP nästa på. Så då är det väl bara att sikta in sig på Örebros 100-milare (som rent tidsmässigt är den enda som funkar) och köra.

Så, vad ska jag köpa för ram?

Uppdatering från sjukstugan

Besök hos nackkirurg på Stockholm Spine Center idag. Både "bra" och dåliga besked.

Det negativa; det ser ut som det gör. Det borde ha varit bra vid det här laget (om kroppen skulle ha fixat det själv). De vill avvakta några veckor till och ge det en sista chans att ge med sig. Annars är det operation som gäller om jag ska bli av med smärtan. Det finns inte heller någon annan smärtlindring att tillgå. Citodon är sista varianten innan morfin och de alternativ som finns har jag redan testat och de funkar inte. Alltså blir det till att fortsätta med Citodon som hjälper hyfsat och till att fortsätta vara lite mosig i skallen. På röntgen har de dessutom noterat andra degenerativa förändringar på övriga diskar i nacken (ålder+Bechterew), men det som orsakar problemen nu är disken mellan C6 och C7, inget snack om den saken.

Det positiva; den vanligaste kirurgiska behandlingen vid sådana här problem är att plocka bort disken och steloperera. Då måste man gå in via halsen... Låter inte så kul, typ. Men det finns ett alternativ, en titthålsliknande variant där man kan gå in från nacken, rensa bråck och pålagringar och sy igen. Utan steloperation. Jag trodde att den bara gjordes i ländryggen, men tydligen har de börjat med den även i halsryggen. Med tanke på övriga degenerativa förändringar i min nacke så är det definitivt att föredra, dels då det är ett mindre ingrepp och dels då en steloperation skull öka risken för att jag skull få problem med övriga diskar i nacken. Steloperationen skulle ju göra att det blev mer belastning på dessa diskar. Så det positiva är alltså att det finns en "snällare" operationsmetod.

Frågade även om träningen (alltså triathlonträning fullt ut) och fick då återigen svaret att det enda som begränsar är min egen smärta. Det finns inget som kan gå sönder (eller har gått sönder) av träningen, snarare tvärtom. Och det är ju skönt att höra.

Så nu är är bara att bita ihop i några veckor till (och hoppas på ev. underverk).

Titta, jag är till och med ordinerad att träna.

Senaste nytt på diskbråcksfronten...

Nja... Har väl fått svar på magnetkameraundersökningen nu. Och det var väl kanske inte direkt upplyftande. Eller så beror det kanske på hur man ser på det. Ur ett perspektiv är det ju skönt att få reda på vad det är... och inte att det är något annat än det jag trott (typ en tumör på ryggraden) eller att undersökningen inte hittat något alls där och att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Näe, så var det inte utan det var mycket riktigt ett diskbråck. Och ett ganska rejält sådant tydligen. Sitter mellan C6 och C7 och förklarar fullt ut mina smärtor. Efter det utlåtandet från min ortoped gick det väldigt fort med remiss och tid hos nackkirurg vid Stockholm Spine Center (tack för det privata sjukvårdsförsäkringen). Så på måndag ska jag få träffa en Peter för att prata om vidare behandlingsmöjligheter. Förmodar att det antingen handlar om alternativ smärtlindring (den Citodon-dos som jag går på nu vill jag inte hålla på med länge till) alternativt operation.

Och jag vill ju bli bra, för det här pallar jag inte med. Men jag vill verkligen inte operera mig heller. Det här med steloperation, 4-6 veckors sjukskrivning och 6-12 veckors konvalescens passar liksom inte riktigt in i planen. Men jag kämpar på. Det som händer, det händer. Och ibland händer skit...

Det positiva nu är att träningen funkar ok. Håller inte riktigt uppe volym och intensitet men det går hyfsat i alla fall. Träningen är det enda tillfällen då jag i princip är helt smärtfri och det känns helt fantastiskt. Det måste väl vara endorfinerna eller nåt. Och så har jag ju faktiskt fått ok från svenska hockeylandslagets chefsläkare (vars dotter går i samma klass som min dotter); "gör det inte ont är det bara att köra på". Hade jag inte haft den möjligheten vet jag inte var jag hade tagit vägen. Då hade jag nog varit deprimerad på riktigt. Tur att jag till det dessutom har världens bästa fru och barn.

Nu kör vi (vidare)!

- Posted using BlogPress from my iPad