Lite statistik (från funbeat.se):
2799 minuter (46h och 39min) träning loggad
100 mils förflyttning (varav 12 mil på trainer inomhus och 88 fysiska mil utomhus)
149 snittpuls (över alla mätta pass)
34 st pass registrerade
82 mil cyklade utomhus
54 km löpning
Om februari sorgligt nog var en borttappad månad pga. sjukdom, har mars varit en enormt mycket starkare månad!
1:a mars genomförde jag, efter 18 dagars uppehåll, min första fysiska ansträngning: cykel till jobbet. Även om det var skönt att få röra på sig kändes det riktigt segt och orkeslöst, som hela träningen efter operationsuppehållet varit bortkastad. Men det gick faktiskt ganska fort framåt. Jag hade väl haft en liten förhoppning om att kanske köra riktiga Vasaloppet istället för öppet spår, men den grusades tyvärr av att jag hostade sönder en muskel i revbenen (vid två tillfällen, varav det andra resulterade i ett akutbesök och ordinerad Citodon).
Den 3:e mars besökte jag Lifegene, dels för att ge mitt stöd till forskningen och dels för att kolla upp min egen hälsa. Lifegene är ett långvarigt forskningsprojekt som samlar in biologiska data om individer under en lång period, med hälsoundersökning och kontroller av medverkande individer vart 5:e år. Syftet med detta är att skapa (anonyma) data att använda vid medicinsk forskning. Medverkan är gratis och som tack får du reda på ganska mycket om din medicinska status. Undersökningen genomförs genom att du får svara på en ganska omfattande webb-enkät, en fysisk del där mätningar och tester genomförs, samt att blodprover (8 rör!) lämnas. För att sammanfatta det hela så låg alla mina värden inom ”rätt” intervall. Det mest intressanta var att min fettprocent endast låg på 12.2%, så hade det nog inte varit för 1 år sedan.
Andra veckan i mars kom jag igång med både långpass (cykel), intervallpass (trainer) och löpning. Kroppen svarade allt bättre för varje pass jag genomförde och min misströstan från början av månaden började släppa. Under 3:e veckan prövade jag även att springa till jobbet och det visade sig gå alldeles utmärkt. Det kan bli ett bra alternativ när det börjar bli dags att få mer löpmil i kroppen. Mitt största problem med löpningen är märkligt nog att jag har svårt för att springa tillräckligt långsamt. Mitt komforttempo ligger på strax under 5min/km och jag skulle på långpass behöva springa på 6+ min/km, men det känns så grymt långsamt. Det känns lite konstigt att träna på att springa långsammare. I början på mars vann jag för övrigt en plats till Göteborgsvarvet (halvmara) den 21:a maj. Det var Apollo som hade en tävling och jag misstänker att min motivering, som handlade om min bortgångna farmor (som bodde Göteborg), min löptävlingsdebut (Sylvesterloppet som 11-åring) och om hur cirkeln skall slutas, slog an på rätt sträng för juryn. Halvmara ska bli intressant i alla fall, så långt har jag aldrig sprungit tidigare.
Den 22:a var det dags för test igen, denna gång av VO2max (syreupptagningsförmåga), laktat (mjölksyratröskel) och maxpuls. Jag hade funderat ett tag på att genomföra ett sådant test för att bli lite effektivare i träningen, och när SportSupportCenter erbjöd test och personlig coaching av Bernt Johansson (OS-mästare på cykel 1976) var det ju inte så mycket att fundera på. Jag var lite orolig för att få dåliga värden på testet eftersom det kändes som om kroppen inte riktigt kommit ifatt efter sjukdomen.
Testet genomfördes på testcykel, med pulsband och dator uppkopplat. Det börjar med uppvärmning på en viss effekt (motstånd), och därefter ökande motstånd med vissa intervaller till man inte orkar mer. Under tiden mäts mjölksyrenivån i blodet (genom blodprov), andning, puls och uppskattad ansträngning. Allt som allt tar testet ca 45 minuter. Utifrån detta får jag sedan ett antal värden (träningszoner) som hjälper mig att träna effektivare. Det som framförallt var riktigt roligt var att jag faktiskt hade riktigt bra värden. Bland annat ligger min syreupptagningsförmåga på 74,4 ml/kg/min vilket är nära på elitnivå. Nu säger just det värdet verkligen inte allt, men överlag var min ”Fitness Class” på ”Excellent” enligt testprogrammet Firstbeat vilket är högst. Grundat på värden från testet har jag nu fått ett träningsprogram som sträcker sig fram till augusti. Om 8 veckor ska jag göra ett uppföljningstest. Mycket sporrande.
Den 21 mars plockade jag av dubbdäcken från pendlar-cyklocrossen och den 23:e snöade det. Eftersom jag på lördagen den 26:e tänkte begå min Randonneur-debut var det bara att slänga på dubbdäcken igen. Målet var att köra Fredrikshofs första 20-milare som gick ifrån Täby via Rimbo, Hallstavik, Uppsala och sedan till Täby igen. Jag velade en del med däcks- och cykelval eftersom det var lite osäkert på om det skulle vara risk för isiga vägar och om det skulle komma någon nederbörd under lördagen. Valet föll till slut på cyklocross med dubbdäck – dvs. det toksäkra valet. Eftersom resan till Mallorca låg bakom knuten skulle det ju inte vara så kul om en felplacerad isfläck skulle förstöra det hela.
Randonnée är franska och betyder ”lång färd” och går kort och gott ut på att färdas långt (i det här fallet på cykel), utan någon support (dvs. inga depåer eller fikastationer) och på ett snitt mellan 15 km/h och 35 km/h. När du startar får du en vägbeskrivning i form av ett antal skriftliga noter och ett stämpelkort, med stämplingsstationer samt min- och maxtid utskriven. Navigering (och felnavigeringar) är definitivt ett inslag i det hela. Stämplar i kortet får du på ett antal ställen efter vägen, vanligtvis bensinstationer, restauranger eller motsvarande. Ett fullstämplat kort är sedan ett bevis på att du verkligen cyklat den aviserade vägen. Loppen, eller Brevet, är 20, 30, 40, 60 eller 100 mil långa. Kör du distanserna 20, 30, 40 och 60 mil på samma år får du medalj och får titulera dig Super-Randonneur (bara en sån sak). Vart 4:e år fungerar även dessa som kvalificeringslopp till alla Randonneurers huvudmål; Paris-Brest-Paris eller PBP. Ett 120 mil långt lopp som skall avklaras på 96 timmar. Det är inte inte snabbt, men lååångt, och kräver nog mycket pannben och många mil i sadeln innan. Inte ett mål för mig ännu, men det kanske skulle vara intressant om 4 eller 8 år.
Kl 8 på lördag morgon den 26:e startade 30 och en kvinna från Fredrikshofs klubbstuga i Täby. Termometern visade på -2 grader, det var soligt och blåste ganska rejält från nordväst, dvs. motvind. Många hade plockat fram sina racerhojar och körde (chansade?) med släta däck. Fältet splittrade sig ganska fort i ett gäng som tog det riktigt lugnt och ett gäng som körde fort. Tyvärr var jag mitt emellan; det långsamma gänget körde för långsamt för min del och det snabba gänget körde med racer och slicks, och jag hade självklart inte en chans att hänga på med cyklocross och dubbdäck (vilket dessutom visade sig vara ett felaktigt val; jag stötte inte på en enda isfläck och det kom ingen nederbörd – men better safe than sorry). Det blev alltså mycket ensamkörning för min del. Som tur var har jag inte några större problem med det. Upp till Hallstavik, drygt 8 mil, var det inga större problem. Vinden var emot, men inte rakt framifrån. Det fanns dessutom en del skog som skyddade. Mellan Hallstavik och Uppsala var det dock riktigt kämpigt. Vägen var rak, ganska kuperad med många slakmotor (svagt uppför) och belagd med något sorts asfaltgrus som var riktigt obekvämt att cykla på… och var det dessutom 10 sekundmeter byig vind rakt i plytet. Jag var själv och hade inte en varm och trevlig klunga att gömma mig i. Dryga 6 mil av detta var riktigt kämpigt. Jag kom på mig själv att vid något tillfälle skrika ”men nu får du för fan ge dig” åt vinden, men inte hjälpte det. Väl framme i Uppsala satt burgaren på MAX som en smäck!
Strax innan MAX anslöt även de lite mer erfarna Randonneurerna Phil och Rickard. De historier som de berättade om de lite längre loppen fick väl mig inte direkt att längta, men å andra sidan är det ju en kick när man väl klarat av det. Nu var tanken att all vind som stört oss de första 14 milen, snabbt skulle bära oss hem från Uppsala till Täby. Men så blev det inte, ty efter Uppsala hade vinden mojnat. Efter någon mil var Phil och Rickard tvungna att släppa pga. magvärk och ömma knän; ensam igen. Jag pinnade på.
I Upplands Väsby var jag tvungen att ta ett stopp för att sätta på lampor och reflexväst. Sedan började navigationshelvetet. På en översiktskarta ser det inte så svårt ut. Nu var bara problemet att noterna var fel på ett ställe; en skylt som jag skulle följa fanns inte i verkligheten (tydligen ett känt men ej åtgärdat problem, enligt de som kört sträckan tidigare). Resultatet av detta var att jag hamnade totalt fel. Eftersom jag glömt min iPhone hemma fick det bli navigation-by-kartor-i-busskurer – inte helt lätt. När jag efter långt irrande i Täbys villaområden kom till slutdestinationen hade Phil och Rickard redan stämplat in och avslutat. För mig blev det knappt en mil extra; sammanlagt 21.4 mil med ett rullsnitt på 23.5 km/h. Klart godkänt med tanke på förutsättningarna.
Överlag var det nog trots allt ganska kul. Jag kände mig stark och fick öva på benstyrkan och pannbenet. En 30-milare ska jag nog hinna med innan Vätternrundan och kanske en 40-milare till hösten. 60-milaren får nog vänta.
Veckan efter detta gick ganska lugnt till. Jobbpendling och några löppass. Återhämtning är viktigt, och framförallt uppladdning inför 10 dagars cykling på Mallorca. När jag skriver dessa sista ord befinner jag mig på Mallorca och har under de 3½ första dagarna avverkat drygt 37 mil i sol och 20+ grader. Helt underbart!
