Lite statistik (från funbeat.se):
711 minuter (11h och 51min) träning loggad
21 mils förflyttning (varav 3 mil på trainer och 18 fysiska mil)
147 snittpuls (över alla mätta pass)
10 st pass registrerade
15 mil cyklade utomhus
0 mil längdskidor
...och återigen bara 33km löpning (3 pass).
Månaden inleddes på ett helt okej sätt med kontinuerlig jobbpendling, trainerpass och två löppass i nya skorna under första veckan. Toppade veckan på söndag med ett långt löppass, 16km i 5:30-tempo. Mitt längsta pass hittills i livet (tror jag). Något stumma ben på slutet men i övrigt en mycket angenäm upplevelse. Dottern insjuknade dock i feber och hosta under helgen och natten mellan måndag och tisdag fick jag en febertopp som jag dock återhämtade mig snabbt ifrån.
Vid det här laget hade det varit blidväder i Stockholm ett tag och längdspåren var inte riktigt att räkna med. Jag kände dock att jag ville ha lite mer längdskidor i benen innan Öppet spår, så jag beslutade mig för att köra Engelbrektsloppet (söndag den 13:e februari). Jag köpte platsen (inkl. bussresa till Norberg) från en kille som inte kunde köra och kände mig nöjd med det. Det skulle ju bli 2 flugor i en smäll; dels skulle jag säkra första delen av klassikern för 2011 (om jag mot förmodan skulle bli sjuk under Öppet Spår) och dels skulle jag få ett antal välbehövliga skidmil i kroppen. Det gick dock totalt åt h-vete med det.
Torsdagen innan Engelbreksloppet genomförde jag en extremt jobbig jobbpendling (full snöstorm och oplogade vägar) och var dessutom ute och sprang ett pass på kvällen. Kroppen kändes mycket bra och jag hade goda förhoppningar om att kunna göra bra ifrån mig på Engelbrektsloppet. Under lördagen förberedde jag mig genom att packa, äta och valla skidorna efter konstens alla regler. Ju längre dagen gick desto sämre kände jag mig dock i kroppen. Framåt kvällen tog jag tempen, 39.5… Bara att klämma några Alvedon och hoppas på det bästa. Men det gick inte. Alvedonen tog inte ner någon feber och när klockan ringde vid 4:30 på söndagsmorgonen var jag helt död. Bara att ställa in.
Sedan fortsatte det resten av månaden. Feber, hosta, frossa, muskelvärk och en vilopuls som låg 25 slag över normalt. Jag fick inte ner febern med tabletter och varje natt var jag tvungen att byta ut mina nedsvettade lakan. Efter 10 raka dagar med feber började jag inse att det nog skulle vara kört även med Öppet Spår. Gick till doktorn som konstaterade att det (gudskelov) inte gått ner i lungorna och att det rörde sig om en virusinfektion. Gick sedan ytterligare 6 dagar med feber varje natt. Fungerade ok på dagarna med ruttnade ihop på eftermiddagen, totalt orkeslös utan någon vilja att ta mig till något alls. Den 28:e februari (efter 16 dagar) hade jag min första feberfria dag.
Det här är i särklass det jobbigast jag varit med om i vuxen ålder. Förmodligen är det influensa som jag haft och som slagit riktigt hårt mot mig. Vill absolut inte vara med om detta igen. Hädanefter blir det influensavaccin.
Så här i början av mars har jag nu i alla fall börjat cykla till jobbet. Känner mig hyfsat kry även om en del hosta kvarstår. Det jobbigaste är dock att jag knappt har någon ork kvar. Blir rejält trött av de få uppförsbackar som finns på vägen till jobbet och det känns som om de två senaste månadernas träning är totalt utraderad. Ytterst deprimerande. Till råga på allt tror jag att jag i hostade av en muskel i revbenen; det känns som en kniv i vänstersidan varje gång jag hostar nu.
Målet för mars är enkelt nu: kämpa mig upp till ytan igen och åtminstone återfå någon slags form till cykellägret på Mallorca i april. Grundplanen för året var att cykla ett 20-mila radonneurlopp i slutet av mars. Vi får väl se hur det går med det.
