Så var januari till ända. Träningsmässigt den mest intensiva månaden i mitt liv hittills.
Lite statistik (från funbeat.se):
2504 minuter (41h och 44min) träning loggad
75 mils förflyttning (varav 16 mil på trainer och 59 fysiska mil)
144 snittpuls (över alla mätta pass)
32 st pass registrerade
37 mil cyklade utomhus
19 mil längdskidor
...och bara 33km löpning (3 pass).
Månaden påbörjade med en löppass i yvig nysnö på nyårsdagen. Hade redan nu ångest över att jag inte åkt några skidor ännu. Men det blev liksom aldig av. Den 4:e satte jag dock tejp för fästet på de gamla skidorna och gav mig av till Ågesta. Kom iväg sent på kvällen och innan jag ens kommit ut i spåret hade det börjat snöa. Körde med pannlampa på golfbanan i tveksamma spår och såg inte särskilt mycket framför mig. Det gick inte jättesnabbt, men det kändes bra, som om kroppen var redo. Enda känningen efter den drygt 8km långa rundan var lite (helt förväntad) värk i ljumskarna.
Helgen den 8-9:e åkte vi till svärföräldrarna i Sandviken och skidorna följde självklart med. Högbo Bruk är en riktigt fin anläggning för längdåkning och deras 15km-spår är lysande stakträning. Passade på att få mina nya skidor (Madshus Nanosonic) vallade och åkte på dessa. Vilken skillnad! Det var en helt annan känsla att åka på ett par skidor med ett riktigt avpassat spann. Jag fick en helt annan respons på förändringar i tekniken och ett fäste som jag aldrig upplevt att jag fått med de gamla skidorna. Det blev sammanlagt 52km under 2 pass. Den största lyckan var att jag orkade så pass bra. Kände mig inte särskilt trött efter passen, pulsen bra till (snitt på 76% av max) och jag orkade verkligen staka hela vägen. Enda smolket i glädjebägaren var väl en vurpa under söndagens runda. Stöp på magen i en riktigt brant backe (GPS:en visade på 38km/h) efter att ha kört på en isklump; ställde mig upp, spottade lite blod och körde vidare. Anmälde mig nu även till Vasaloppets öppna spår eftersom jag efter dessa pass faktiskt kände att det skulle vara genomförbart, dels ur skidåkningsperspektivet och dels eftersom den nyopererade handen inte ställde till med några som helst problem.
Efter detta följde ganska intensiv vecka med pendlingscykling (som jag faktiskt räknar som träning eftersom jag byter om till träningskläder och kör så fort det går), trainercykling, löpning och skidåkning. Under löppasset fick jag en liten känning i vänster vad på slutet som gjorde mig lite orolig; som tur var så var det bara löpningen som påverkades.
Jag påbörjade sedan nästa vecka i samma stil, men under löppasset på tisdagen (där jag för övrigt sprang till SATS och sa upp mitt medlemskap - hinner verkligen inte träna där också) fick jag samma känning i vaden igen. På onsdagen hade jag tänkt köra ett intervallpass på trainern, men bad istället frugan att knåda lite på vaden. Lokal muskelbristning och otändja muskler och höftböjare löd domen - löpningsförbud. Vilade onsdag-fredag (bortsett från pendlingscyklingen).
På fredagen cyklade jag till Sundbyberg och köpte en ny cykel - en Focus Mares Disc Cyklocross - på Cykellandet. Hade ett längre tag funderat på att byta ut hybriden (Nishiki XC5 2009) mot en CX. Dels för att få en lättare, sporigare och mer racer-inspirerad cykel. Focusen med skivbromsar och 105-komponenter verkade som ett klart vettigt alternativ (även om den här skönheten för 28 tkr var mitt förstahandsalternativ) för året-runt-cykling. För närvarande ägnar jag mig åt att plocka ner Nishikin i bitar, rengöra och sedan sätta ihop igen. Bra för att lära sig hur det fungerar och nödvändigt eftersom vintercykligen skitar ner och sliter rejält på cykeln.
Avslutningen av veckan gick återigen i skidåkningen tecken. Åkte upp till Sandviken för att hämta dottern (som varit en vecka hos morföräldrarna) och passade självklart på att åka skidor i Högbo. Återigen med ett riktigt positivt resultat; denna gång avseende farten. Även om det var snabba spår var jag riktigt fascinerad över att jag lyckades hålla upp farten så pass länge. Söndagens pass över 25km gick med ett snittempo om 4:06 minuter/km - så fort har jag aldrig åkte förut. Återigen en liten vurpa med skrapsår som följd efter att ha blivit fälld av ett blåbär vid omkörning. Men det är smällar man får ta. Jag anmälde mig även till Hornbergsloppet (29/1) i Årsunda för att prova på formen.
Sista veckan i månaden var jag lite sliten. Körde ett intervallpass på trainern på tisdagen och var helt slut i benen efter det. Benen kändes tunga att cykla med, att gå med, och jag fick väldigt lätt mjölksyrakänning. Dessutom blev jag förkyld. Fortsatte dock med jobbpendlingen. På fredagskvällen kändes Hornbergsloppet dock långt borta. Helt färdig gick jag och la mig kl 21 och sov sedan 12h i sträck. Det visade sig vara en bra kur för på lördagen kände jag mig klart piggare. På lördag eftermiddag åkte sedan familjen upp till Sandviken.
Lördagskvällen ägnades åt vallaångest. Glidet var väl inte så mycket att fundera om (det blev Swix LF6), men fästet; klister, burk eller både och? Vädersiterna enades om 0-gradigt så det fick bli klister. Vallade noggrant med 3 lager enligt instruktionerna från Pölder Sport. Det visade sig under loppet att jag hade ett riktigt bra fäste, men tyvärr på lite bekostnad av glidet. Förmodligen en kombination av att jag lagt på lite för tjockt med klister och av skitiga spår. Klister+burk hade nog varit optimalt.
Och själva loppet då? Jo, det gick riktigt bra! Hade lite svårt att sätta upp något tidsmål och valde därför att endast köra efter bästa förmåga och se vart det ledde. Eftersom jag dessutom glömt pulsklockan hemma hade jag ingen aning om tiden förrän jag gick i mål. Loppet bestod av en bana om 21km som kördes 2 gånger. Spåren var mestadels tyvärr allt annat än bra. I skogen var det sockersnö (dvs. uppräfsad, men ej tillräckligt packad snö) vilket att alla spår försvann i kurvorna och att stavfästet var obefintligt. Dessutom var det fullt av bark, smågrenar och kottar. Ett parti (ca 8km) av loppet gick dock i hårda fina spår ute på stora fält söder om Årsunda. Jag disponerade loppet väl, åkte i eget tempo fram till 35km, kände mig pigg och körde sedan för fullt den sista biten. Körde säkert om 20 pers (ca 450 startande) sista 3km.
Väl i mål fick jag tiden: 3:04!. Nu kanske det inte är något att skryta med i vissa sammanhang. Men för att sätta det i perspektiv för mig: förra året körde jag Värmdöloppet (42km, dvs. samma sträcka) på 4:21. Fövisso med usla skidor, men ändå. Snittet nu blev 04:23 min/km och snittet då var 6:13 min/km. Den skillanden kan nog inte bara förklaras av skidorna. Personligen tror jag dels att det beror på att jag är betydligt uthålligare, samt att jag, trots brist på specifik styrketräning av bål och axlar, faktiskt blivit betydligt starkare i överkroppen av cyklingen. Nu spelar seedningen ingen roll eftersom jag inte ska köra "riktiga" Vasaloopet, men jag tror att resultatet borde få fram mig till startled 5 eller 6. Hursomhelst är jag mycket nöjd med utvecklingen.
Februari kommer att ägnas åt ytterligare uppbyggnad av uthålligheten, varvat med några intervallpass. Förhoppningen är att dessutom komma ut på några längre cyckelpass utomhus också. Tyvärr kan det nog bli lite svårt med skidåkningen eftersom snön är på väg bort här i Stockholm. Det kanske blir en helg i Sandviken för att få ytterligare några mil i kroppen innan Öppet spår den 27/2.
