Stockholm Triathlon 2010-08-29

Bakgrund

Under sommarens träning hade jag funderat lite på att pröva på en triathlon under året. Cykling och löpning borde väl fungera bra, även om jag var lite mer tveksam till simningen. I samband med att jag kollade upp Lidingöloppet hittade jag Lidingö Triathlon som verkade vara en trevlig tillställning. Nu visade det sig dock i slutändan att denna krockade med Cykelvasan som jag prioriterade. Under med middag med goda vänner kom dock frågan upp igen; Stockholm Triathlon var en månad bort och Christian (som nyss blivit med racercykel) var lite intresserad av att pröva sprintdistansen. Jag var självklart inte sen att hänga på och ett par dagar senare var vi anmälda; 750m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning.

Träning

Cyklingen tänkte jag inte så mycket på. Jag skaffade ett par tempobågar till cykeln för att bli lite extra aero och tränade lite intervaller och 2-milstempon. Löpningen hade det varit lite si och så med under sommaren, men jag tycket nog att jag hade tillräckligt med kapacitet för att springa hyfsat. Lade de flesta löppassen i samband med cykling, antingen 5 km direkt efter det att jag kommit hemcyklandes från jobbet, eller i kombination med ett tempopass på 2 mil.

Ångesten var simningen. Visserligen tränade jag lite simning som barn och hade då lärt mig att crawla hjälpligt, men herregud, det var ju typ 25 år sedan. Vid första passet (i en simhall) fick jag kramp efter 500 meter och en hiskelig träningsvärk efter… Påföljande pass gick lite bättre och jag kände i alla fall till slut att jag utan problem klarade att crawla distansen, även om det inte gick så fort. Fram till sista veckan var jag stursk och hävdade att jag skulle köra utan våtdräkt. Sen började vattentemperaturen i Djurgårdskanalen att sjunka som en sten och jag med den. Torsdagen innan loppet blev det ett stressinköp av en tri-våtdräkt (Orca Equip) som jag sedan provsimmande i Långsjön i Älvsjö på lördagen. Det var en helt annan känsla i simningen med den. Jag låg betydligt bättre i vattnet och var inte ens i närheten av att frysa. Bra beslut!

Överlag hade inte snabbhet varit i min fokus under årets träning, det hade mest handlat om distans och uthållighet. Med tanke på detta räknade jag inte med att vara särskilt snabb på loppet. Snabb överslagsräkning innan loppet gav en rimlig måltid på 1h 30min (20 min simning, 40 min cykel, 25 min löpning och 5 min övergångar). Det borde jag klara och skulle vara nöjd med allt under detta.

Fredagen innan loppet ringde Christan och slängde in handuken. En envis förkylning som drabbat hela familjen var droppen. Jag tror främst att det berodde på att han kände på sig att han skulle få däng av mig ;)

Loppet

Först var det utlovat regn och snålblåst, men i slutändan visade det sig att det blev en riktigt fin och solig dag. Luften höll sig runt 18 grader och vattnet i kanalen var 16,4 grader. Min distans skulle starta 10.40 så jag gav mig cyklandes av hemifrån strax före 9. Packningen hade jag fixat kvällen innan med hjälp en noggrant genomtänkt packlista. Inget får lämnas åt slumpen.

Väl på plats checkade jag in, hittade en bra transitionsplats där jag arrangerade min utrustning och klädde sedan om till våtdräkt. Gick ner och kände på vattnet och konstaterade att det endast var 0,4 grader ifrån obligatoriskt våtdräkt (under 16 grader på sprintdistans och under 17 grader på olympisk distans.

Simning och T1 (20:17+2:53, plats 126)

Starten skedde i vattnet och jag var inte alls beredd på hur en masstart i simning utomhus går till. Det var jobbigt. Flaxande armar och ben från 186 herrar på ett ganska litet område. Jag var inte beredd på att bli kontinuerligt sparkad och slagen och inte heller på att få vatten i ansiktet vid varje andning. Det var en lite chockartad inledning och innan jag visste ordet av var jag en bit efter. Fältet spreds snabbt ut, men det var ändå ganska mycket folk runt omkring. Eftersom jag inte var särskilt van vid vare sig vattentemperaturen eller våtdräkten blev det snabbt ganska jobbigt att simma och att få ordentligt med luft i lungorna. Efter halva sträckan var jag tvungen at växla lite med bröst- och ryggsim. Det kändes som om det gick oändligt långsamt och när jag gick/sprang upp ur vattnet var jag inte nöjd.

Vid starten fanns inte min hejarklack på plats, men nu stod de på parad längst löpningen upp till övergången; först familjen Törnqvist med den tänkta triatletdebutanten Christian och därefter fru, dotter och svärföräldrar. Växlingen gick ok. Fick av mig våtdräkten utan större problem. Lite schabbel med strumporna på de blöta och grusiga fötterna. Tog sedan en klunk vatten och gav mig revanschsugen iväg med cykeln.

Cykling och T2 (34:30+2:12, plats 69)

Cyklingen borde ju, med tanken på min träning under sommaren, vara min paradgren och mycket riktigt så var den väl det. Det gick riktigt bra och var fantastiskt kul att ensam få plöja fram på avstängda gator i Stockholms innerstad. Drafting (dvs. att ligga i rygg på någon) var inte tillåten och vid omkörningar fanns det därför vissa avstånd som måste hållas och även en maxtid för hur länge man fick ligga i ytterfil under omkörningen. Mina ben var riktigt pigga och jag låg mer eller mindre under omkörningen hela tiden. Vad jag kommer ihåg blev jag endast omkörd av en person efter ungefär halva sträckan, en person som jag dock senare körde om. Eftersom det var gemensam start borde jag rimligtvis ha kört om 57 herrar från min klass.

Sträckan var ganska platt och den enda taktiken som egentligen behövdes var väl att köra så fort som möjligt hela tiden. Den enda egentliga syrakänningen kom på tillbakavägen upp för Västerbron. Annars var det fullt spätt hela vägen. I slutändan landade det på ett snitt 34,7 km/h och en 29:e plats på cyklingen. Mycket nöjd.

När jag närmade mig avslutningen såg jag att även lillebror med kompis hade anslutit sig till min fanclub. Tack för korten bro! Övergången sedan var okej. Hittade rätt plats direkt, men schabblade lite med skobytet. Fick med mig en liten påse med flytande energi och sprang med pigga ben ut på den sista sträckan.

Löpning och mål (21:44 för totalt 1:21:34 och plats 71)

Pigga ben sa jag alldeles nyss. Nåväl, efter 200 meter stumnade de totalt. Löpningen genomfördes på Gärdet på en flack grusgångväg. Första 1,5 km var en ren pina. Benen ville inte riktigt röra på sig och det kändes som om det gick extremt långsamt. En blick på klockan sade dock att jag faktiskt trots allt låg på ett tempo under 5 min/km. Efter halva första varvet kom frugan springandes upp jämsides och jag fick lite nya krafter. Sedan släppte det faktiskt. Jag kunde börja löpa på ordentligt och det kändes bra och piggt. Vid varvning blev jag nästan lite rörd när min fanclub, nu bestående av fru, dotter, svärföräldrar, lillebror med kompis och familjen Törnqvist, hejade fram mig.

Sista varvet gick av bara farten och jag kunde öka hela vägen. Det var i slutändan en mycket nöjd Mattias som gick i mål. Direkt efter målgång visste jag inte riktigt hur det gått rent tidsmässigt, men misstänkte ändå att det borde röra sig om god marginal till 1:30 i alla fall. Blev riktigt lycklig när jag fick reda på den riktiga sluttiden. Trodde att simningen gått riktigt åt skogen, misstänkte att cyklingen gått riktigt bra, men trodde inte alls att löpningen skulle gå så pass bra som den gjorde. Väldigt nöjd med att kunna hålla ett 4:20 km/min tempo efter simningen och cyklingen.

Slutade på en 71:a plats av 183 st fullföljande; 12.31 från vinnaren och 50:47 från sista plats.

Efter loppet

Direkt efter loppet lovade jag mig själv att göra detta igen. Det finns definitivt relativt enkla minuter att kapa från slutresultatet; 5 min från simningen, 2 minuter från övergångar, 2 minuter cykling och 2 minuter löpning så är man uppe toppen och slåss.

Det bästa var nog ändå att tävlingsformen var så pass kul. Mångsidigt och en riktig utmaning. Jag tror dock att jag ska ge mig på Olympisk distans nästa år (1500m simning, 4 mil cykel och 10km löpning, dvs. dubbla sprintdistansen) och se till att grundträna simningen mycket mer. Behöver teknik och styrka. Men eftersom klassikern ska köras nästa år så blir det ju helt naturligt.

Slutligen så föddes även mitt mest långsiktiga mål ur detta; Kalmar Triathlon innan 40 års ålder. 3860m simning, 180,2 km cykel och slutligen 42 195m löpning. Det är väl ett okej mål?

Familjen samlad efter målgång!

Cykelvasan 2010

Den korta sammanfattningn

Riktigt roligt lopp! Placering 768 av 2834 startande vilket jag är nöjd med. Lite sur över att jag missade målet att komma under 4 timmar dock, men det får vi ta nästa gång.

Den långa sammanfattningen

Kvällen och natten innan loppet regnade det kopiöst – något som mjukade upp och lerade till en hel del partier på banan. Jag hade lite svårt att bestämma mig över vad jag skulle cykla i; vindjacka för att kontra ett eventuellt regn eller utan, Camelbak (liten ryggsäck med vätskesystem) för att slippa fylla på vatten och slippa sadelväska eller vattenflaska och sadelväska, underställströja eller inte? När jag på morgonen konstaterade att det slutat regna och att det faktiskt var ganska varmt (17 grader) ute föll valet på en tunn underställströja, cykeltröja, sadelväska och flaska på cykeln. Det var ju trots att kontroller varje mil, så risken att bli utan vätska var nog minimal. Laddade upp cykeltröjan med gels och några bars och sedan bar det av till starten (klädvalet visade sig i efterhand vara helt perfekt).

Starten gick vid 9.55 för mig och som vanligt var jag alldeles för sen in i startfållan vilket gjorde att jag kanske hade runt 200 cyklister framför mig när vi rullade iväg. Nu blev det snabbt ganska brett på vägen vilket gjorde att det inte var några problem att köra om. Och köra om det gjorde jag! Tror inte att jag innan Smågan blev omkörd av någon. Var lite förvånad över att så pass många "fegkörde" i backarna. Mina ben var sjukt pigga och det var väl förmodligen landsvägsträningen som gjorde sig påmind.

Efter Tennäng hände det lite saker med loppets karaktär. Nu började det köras något mer i skogen och på något mer tekniska partier. Dock flöt det på riktigt bra trots att det fram till Evertsberg var betydligt mer uppför än nedför. Det jag irriterade mig på under denna relativt lättkörda del av loppet var att jag aldrig hittade någon klunga att köra i. Hade en gubbe som låg som ett slick på mitt bakdäck i ett par mil, men som aldrig visade minsta tendens till att vilja gå upp och dra. När jag sedan gjorde en dålig kurva inför kontrollen i Evertsberg så stack han bara iväg! Jäkla friåkare.

Till Evertsberg var kom jag in på 1:52 (plats 576 i motion) och kände mig stark och hade god marginal för att komma under 4 timmar. Men sen gick det tyvärr betydligt segare. Nedförskörningen efter Evertsberg gick väl ok, men jag var för feg och för oteknisk för att köra riktigt snabbt när det blev gropigt och stenigt. Sträckan innan Oxberg (runt Oxbergssjön) gick dessutom alldeles för långsamt (ett led linje med dåliga omkörningsmöjligheter) och innehöll en hel del tekniska missar; bland annat en växlingsmiss som gjorde att jag var tvungen att kliva av och kuta med hojen i en lång backe. Mellan Oxberg och Hökberg var det segt i benen och när jag kom fram till Oxberg insåg jag tappat alldeles för mycket tid för att gå under 4 timmar.

Sträckan Hökberg till Mora tangerade i princip helt och hållet Vasaloppssträckningen och jag fick många plågsamma flashbacks till min Vasaloppsdebut. Benen kändes dock lite piggare nu och jag försökte verkligen spurta på. Spåret var relativt lättkört på de flesta ställena även om regnet gjort marken riktigt jobbigt mjuk på vissa. När jag kom till Eldris så kändes det faktiskt som om jag skulle kunna köra in den förlorade tiden. Spurtade snabbt igenom kontrollen och gav mig ut på den del av banan som jag under Vasaloppet upplevde som väldigt lättkörd. När det var 5km kvar konstaterade jag att jag fått upp medelhastigheten så pass mycket att det faktiskt skulle gå om jag fortsatte i samma tempo. 30 sekunder senare slog krampen till.

Jag har faktiskt aldrig fått kramp tidigare av cyklingen (utom av något spinningpass när jag precis börjat träna) och blev därför först mest förvånad. Nu slog det till på vänster insida lår och höger baksida lår samtidigt vilket gjorde det lite jobbigt. Snabbt hittade jag dock en position – ståendes lite lätt lutandes med överkroppen åt vänster – som höll krampen någorlunda i schack. Men det gick självklart betydligt långsammare. Klockan gick över 4 timmar när det var ungefär 1.5km kvar och jag fokuserade på att komma i mål med någon värdighet.

På upploppet var jag nästan ensam och spurtade så gott det gick och hoppade på att min solospurt skulle rendera i att mitt namn skulle uppmärksammans av speakern (och därmed göra min fru och dotter stolta). Tyvärr blev det inte något med det. Jag kom i mål samtidigt som prisutdelningen för tävlingsklassen och fru och dotter hade suttit fast i trafiken och hann inte fram för att se min målgång (det kan förvisso varit så att de precis anlänt till målområdet när jag spurtade in, men det är en fråga om sekunder).

En liten rolig detalj i det hela var väl att jag, när jag satte upp mitt mål om att komma under 4 timmar, räknade ut att jag behövde ha en snitthastighet på 22.5 km/h över 90km för att klara av det. Nu blev min snitthastighet precis 22,5 km/h. Problemet var bara att loppet inte var 90km, utan 92km. Så på ett sätt kan man väl säga att jag uppnådde mitt mål :)

Sammanfattningsvis är jag väl nöjd. Lite surt att tappa 200 placeringar på andra halvan av loppet och att inte nå in under 4 timmar. Å andra sidan var ju det målet uppsatt helt utan någon förankring i min egen kapacitet att köra långa sträckor på MTB. Men det är ganska tydligt att jag tränat betydligt mer landsväg än MTB. Det var i alla fall väldigt roligt och inspirerande att köra ett lopp där jag gick in med målet att köra så snabbt som möjligt i stället för att bara ”klara av det”. Fysiken för att köra snabbare finns definitivt där, däremot måste jag köra mer teknik och våga stå på mer. En kombination av lite snabbare däck och en fulldämpad cykel hade nog också kapat ett avsevärt antal minuter. Nu är jag dock mycket nöjd med min Scott Scale 50 som för det mesta är en fröjd att köra.

Loppet i sig var som vanligt oerhört välarrangerat. Den enda anmärkningen är väl att trafiken inte fungerade särskilt bra (det tog längre tid för fru och dotter att ta sig till Mora än vad det gjorde för mig) och att det var en hiskelig kö till maten efter loppet (en kö som jag aldrig orkade ställa mig i). Tycker nog att det var lite långt mellan den bevakade cykelparkeringen och duscharna också, men det berodde nog mest på att jag var ganska seg i benen.

Valencia får instruktioner av förbundskapten Erik Fredricson och EM-mästarinnan Alexandra Engen om hur man balanserar på en cykel

Vätternrundan 2010

Initialt

Under slutperioden inför Vasaloppet började jag fundera på vad jag skulle ta mig till härnäst. En Svensk Klassiker var en tanke som fanns i huvudet. Lidingöloppet och Vansbrosimmet borde nog inte vara några problem – springa och simma hade jag ju faktiskt gjort som träning tidigare. Men cykla hade jag ju egentligen aldrig gjort annat än för att ta mig från punkt A till B (typ Kantorsgatan till Polacksbacken i Uppsala under studenttiden). Jag har ju aldrig tränat cykling. Jag anade inte då hur pass såld jag skulle bli på det hela.
Vätternrundan var fulltecknad sedan länge, men i samband med Vasaloppet öppnade arrangörerna upp ett antal extra platser för de som genomfört Vasaloppet och siktade på en Svensk Klassiker. Med lite ångest i musarmen drog jag 3 dagar efter Vasaloppet iväg min anmälan till VR. 1500 kr fattigare insåg jag dessutom att jag skulle behöva en cykel också. Vid den tiden var det massa snö kvar, så det var inte direkt någon brådska. Jag fortsatte mala på med lite löpning och spinning på SATS. I slutet av mars började jag titta på cyklar. Jag hade bestämt mig redan från början att satsa på att köra på en riktig landsvägsjhoj, även om jag redan vid det här laget insett att det handlade om en del pengar. Till slut blev det i alla fall en Merida Road Race 903 av årsmodell -09 – en riktigt instegsracer med alu-ram och Tiagra-komponenter. Verkligen inte det allra hetaste, men det skulle duga gott åt mig. Som alla cyklister vet räcker det ju inte heller med cykeln; det ska till pedaler, skor, kläder, cykeldator, verktyg, slangar, m.m. vilket gör att notan i slutändan blir tillräckligt stor ändå.
Jag gjorde några ytterst korta turer med den nyinköpta racern med tveksamma resultat. På första rundan kom jag inte längre än några km innan himlen öppnade sig. På andra rundan kom jag inte längre än några km innan framväxeln la av (byttes senare ut av cykelaffären). Jag hade dessutom nu bestämt mig för att börja cykla till jobbet (i första hand på måndagar och fredagar till kontoret på Östermalm). Min fru var väl inte helt nöjd när jag sa att jag ville köpa en hybridcykel för att cykelpendla (att jag senare även köpte en MTB för att röja i skogen är en helt annan historia). En Nishiki XC5 införskaffades (även min fru fick en ny cykel) för detta ändamål. På första pendlingen till jobbet tappade jag lampan bak. På hemvägen från jobbet blev fästet till framlyser söndervridet av en överförfriskad ung man på Götgatan. På andra pendlingen till jobbet var jag tvungen att tvärnita för en bil som körde ut på cykelvägen och skadade mig ganska rejält. Måste väl påstå att jag nu misströstade något – det kanske inte var meningen att jag skulle cykla. Kraschen innebär i alla fall att jag nu i höst måste operera vänster handled och gå gipsad (över armbågen) i 6-8 veckor. Känns så där.
I mitten av april åkte jag och min fru till Fuerteventura för att träna. Jag hade ganska ont i handlederna efter kraschen men bestämde mig ändå för att hyra en cykel några dagar. Hotellet hyrde ut en Specialized Tarmac Expert, en helt underbar cykel som jag spenderade ca 20 mil på. Många höjdmeter och serpentinvägar blev det och sammanfattningsvis en bra start på cykelträningen. Enda smolket i bägare var väl att jag inte kom helt överens med sadeln på cykel och drabbades av ”bortdomnat organ”-syndromet. Min fru var inte helt nöjd med att sådant kunde inträffa pga cykling.
I början av maj kom jag sedan igång ordentligt med cykelträningen. Körde mellan 15-25 mil i veckan och kände att det funkade riktigt bra. Kul som attan var det också! I slutet av maj gick jag med i Fredrikshof (cykelklubb) för att få lite erfarenhet att köra i grupp. Upptäckte då att det var minst lika roligt att köra i klunga, och dessutom mycket mer effektivt. Egentligen borde jag nog börjat med det tidigare. Jag kom bra överens med min cykel och sadel och hade inga problem med skav eller andra krämpor. Sista veckan innan loppet ägnades åt att se över cykel, utrustning och specialstudera vädersiterna för att få ett grepp om det skulle regna eller inte. 120 mil på racern och 200 mil totalt hade jag fått i kroppen. Jag kände mig definitivt redo för VR.
Loppet
Innan
Jag anlände i Motala vid 14 på fredagen. Stor lunch hade inmundigats på Max i Nyköping och allt kändes bra. Jag hittade en bra parkeringsplats mellan torget och den tilltänkte sovplatsen (i sporthallen). Begav mig till torget för att hämta nummerlapp och fixa boende. I försäljningstältet fanns det massor av prylar som lockade till köp, men eftersom kassasystemet brakat ihop var köerna enorma och jag hade ingen lust att stå i kön hela eftermiddagen. Stack till bilen och hämtade mina prylar och gick till sporthallen för lite planerad sömn. Tyvärr blev det inte så mycket av den varan pga viss nervositet hos mig och ett jäkla spring i idrottshallen. Vid 17.30 gav jag upp och började byta om. Jag smörjde in stjärten och ljumskarna med den blå krämen från Assos (Chamois Creme), inte för att jag haft problem tidigare, men mest i förebyggande syfte. Det kändes onekligen lite kinky. Bestämde mig för att köra med cykelbyxor, underställströja, cykeltröja, hel vindjacka (Gore Alp-X II – fantastisk sak), ¾-tights och skoöverdrag för att kontra det misstänkta regnet. Packade lite extra kläder i sadelväskan (alldeles för mycket i den som sedan aldrig rördes). Jag gick sedan iväg till bilen och hämtade cykeln och gled ner mot torget.
Planen var nu att få lite mat i sig. Tyvärr hade jag totalt felbedömt köer och antalet människor på torget. Jag hade ingen lust att sätta mig på restaurang (och lämna cykeln obevakad) och Sibyllakiosken hade alldeles för lång kö. Smått stressad klämde jag i mig två tjocka korvar och en Festis på Pressbyrån. Kanske inte den allra bästa uppladdningen, men det fick duga.
Min starttid var satt till 19:44 och jag gled några minuter innan in i fållan tillsammans med ett antal andra cyklister. Jag hade språkat lite med några andra VR-oskulder på Funbeat och försökte identifiera dessa men hittade inte någon riktig matchning. Kl 19.42 fick vår grupp signal om att gå iväg så det var bara att hänga på. Vädret var fint, benen var pigga och det kändes helt underbart att vara på väg. Taktiken var att hitta en klunga och sedan bränna på. Depåstoppen var lite mer flexibla – men grundplanen var i alla fall att ta varannan depå (med Gränna som första stopp). Målbilden (som jag egentligen inte hade någon aning om det var realistisk eller inte) var att köra under 12 timmar (Sub-12).
Motala – Gyllene Uttern (sträcka: 78 km, tid: 2:35, hastighet: 30.2 km/h)
”Den stora euforin”
Vinden blåste lätt med och jag var lycklig att vara på väg. Jag insåg ganska snabb att de flesta runt omkring mig inte skulle köra snabbt så jag bestämde mig för att ligga i eget tempo och hoppas på att hinna ifatt (även om det inte var mycket folk som startat innan mig) eller bli upphunnen av en klunga. Mest ägnade jag mig åt att köra om i början. Efter några mil hittade jag en mindre klunga som jag anslöt till. Av cyklarna och klädseln att döma så verkade det vara vana cyklister. Efter ett tag på rulle gick jag upp och drog eftersom jag tyckte att det gick för långsamt (benen var som sagt var mycket pigga då). Efter Vadstena (och 5 km klungkörning) släppte dock klungan och jag körde på. Jag kände mig oförskämt pigg och var efter en blick på pulsklockan lite orolig för att jag körde på för hårt. Det gick i alla fall mycket bra att köra själv och det var riktigt kul med alla som hejande och uppmuntrade efter banan.
När jag började närma mig Hästholmen beslöt jag mig för att faktiskt (trots plan) gå in och få lite olja på kedjan eftersom jag uppenbarligen missat detta i förberedelserna. Under infart till depån vände jag blicken ut mot stora vägen och fick då till min stora förtret se den klunga som jag tidigare kört ifrån passera mig. Klungan var nu betydligt större och såg ut att hålla bra fart. Lätt irriterad körde jag direkt fram till servicetältet och fick lite olja på kedjan. Drog sedan snabbt iväg för att ta upp jakten på den försvinnande klungan. Efter några km fick jag kontakt med en grupp om ca 8 cyklister som jag hängde på. Tempot var bra och jag gick direkt med och hjälpte till vid klungkörningen. Efter ett tag släppte några och vi var 5 stycken som körde på. Strax innan Gränna blev vi upphunna av en väldigt stor klunga som dock aldrig körde om utan valde att lägga sig på rulle bakom oss. Friåkare!
Pavéavsnittet genom Gränna var väl så där för mina handleder, men mycket roligt med alla som hejade på. I uppförsbackarna efter Gränna var det bara jag och 2 killar från Umeå (det visste jag förvisso inte då) som hängde på. Vid värdshuset Gyllene Uttern körde vi över de chipregistrerande mattorna och skippade depån.
Gyllene Uttern – Fagerhult (sträcka: 62 km, tid: 2:15, hastighet: 27,6 km/h)
”Den långa ensamheten”
Strax efter Gränna visade det sig att de två Umeågrabbarna var tvungna att göra en kisspaus. Vi hade inte kommunicerat så mycket då så egentligen upptäckte jag det först när de släppte. Jag pinnade på. Det började nu bli mörkt och dags att slå på lamporna. När jag skulle vrida mig för att sätta på lampan bak fick jag kramkänningar i revbenen. Otäcka flashbacks från Vasaloppet började flimra förbi min inre syn. Som tur var blev det inte värre än så. Km efter km utan någon framför mig eller efter mig avverkades. Några mil efter Gränna såg jag en klunga framför mig som jag försökte få närkontakt med. Jag kämpade på som attan för att komma ikapp, men när jag väl var framme var jag för trött för att hänga på. Backarna runt Kaxholmen sög must ur benen, men i nedförsbackarna innan Jönköping nådde jag rundans maxhastighet på 57 km/h.
I Jönköping beslutade jag mig för att gå in i depån för att fylla på lite vatten och lätta på trycket. Jag var bland de första i depån. Strax efter mig kom de 2 Umeåkillarna in, nu ackompanjerade av 2 grabbar till. Eftersom det inte var någon kö slängde jag i mig lite korv, mos och saltgurka. Planen blev då att hänga på den lilla klungan igen. Tyvärr såg jag dem precis dra iväg när jag kom ut från toaletten. Ensam igen.
Lämnade depån i totalt mörker och var lite förbannad på mig själv att jag inte varit lite mer påpasslig. Körde genom Jönköping och slet ganska rejält i backarna före Bankeryd. Jag såg några enstaka röda cykellampor framför mig, men det vara tyvärr bara cyklister som jag kom ikapp och sedan körde ifrån. När jag kom till depån i Fagerhult var jag lite sliten. Jag hade egentligen inte tänkt stanna i depån, men när jag tittade in såg jag ”min” lilla klunga som jag uppenbarligen trots allt hållit jämna tramptag med.
Fagerhult – Karlsborg (sträcka: 70 km, tid: 2:51, hastighet: 24.6 km/h)
”Regnet, mörkret och den lilla klungan”
Den här gången såg jag till att inte missa klungans avfärd. Jag petade i mig en vetebulle, några saltgurkor och lite sportdryck och stod sedan redo för avfärd. Jag la mig sist i klungan och frågad om det var ok att jag hängde på. Vid mina första körningar drog jag på lite för hårt och var nästan nära att lämna klungan bakom mig. Vis av erfarenhet tog jag det sedan lite lugnare. ”Vi trodde att du var på väg att göra ”rycket” redan nu”, skattade mina klungkompisar åt mig. Eftersom vi låg på linje blev diskussionen under körningen blev aldrig direkt livlig utan bestod mest av uppmuntrande tillrop och ”bra kört”. Jag fick dock klart för mig att det var två Umeåkillar och två Stockholmskillar och att vi alla var VR-oskulder. Med det här gänget körde jag sedan resten av rundan. Vi hade några som hakade på tillfälligt och några som vi övertalade att haka på, men egentligen endast en större klunga som körde ifrån oss.
Strax efter Fagerhult öppnade himlen sina portar. Det var nu kolsvart, blött och rejält kallt. Med anledning av detta beslöt vi oss för att ta en riktig ätpaus i Hjo. Vi åkte först in i fel del av depån men lyckades sedan hitta in i Folkets Hus (eller vad det nu var) där lasagnan serverades. Jag tror att vi nästan var de första som åt där eftersom det inte fanns någon mat framme när vi kom. Varm lasagna, varmt kaffe och kall mjölk var dock som balsam för en nedkyld cyklistkropp. När vi satt och åt plockade dessutom Stockholmgrabbarna fram sin plan för att köra Sub-11 och konstaterade att de låg bra till. När jag då fick höra att de startat kl 19:46 insåg jag att det ju faktiskt också var klart möjligt för mig. Hjostoppet varade i ca 20 minuter och vi kände oss starka när vi rullade ut.
Sträckan mellan Hjo och Karlsborg gick obemärkt förbi. Det regnade fortfarande och var kallt, men efter maten i Hjo kom jag in i ett tillstånd där det kändes som om jag kunde trampa i all evighet. När det dessutom började ljusna kändes det alldeles utmärkt. Strax innan Karlsborg passerade vi skylten som proklamerade att vi endast hade 100 km kvar.
Karlsborg – Medevi (sträcka: 69 km, tid: 2:27, hastighet: 28,2 km/h)
”Gryning och tro på framtiden”
Vi körde in i depån i Karlsborg trots att det egentligen fanns något behov av mat eller dryck, men en av grabbarna behövde kissa. Jag fyllde på flaskan med sportdryck och konstaterade att Tomas Gustafson befann sig i depån samtidigt. Tomas hade förvisso startat senare än mig, men jag var före honom i mål. Alltså spöade jag en OS-mästare i 9 mil… bara en sådan sak.
Efter Karlsborg var det bara att åka vidare. Det var nu tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men regnet gav dock inte upp för det. Depån i Boviken körde vi snabbt förbi. När vi sedan vände söderut efter bron innan Hammarsundet slog motvinden till hårt och skoningslöst. Det kändes segt och blött och vi bestämde oss för att göra ett sista depåstopp i Hammarsundet. Här blev det några vetebullar och lite kaffe för att återfå lite värme i kroppen. Under depåstoppet var det en av Umeågrabbarna som fick lite problem med ett knä och hade svårt att komma igång. Vi gick lite långsamt och väntade på honom; efter att ha kört nästan halva loppet ihop var det ju självklart att vi skulle klara sub-11 ihop, ända in i kaklet.
Backarna efter Hammarsundet var lite sega, men när vi väl kom fram till Medevi och konstaterade att vi hade gott om tid för sub-11 så var det bara att köra. Nu hade det också äntligen slutat regna.
Medevi – Motala (sträcka 21 km, tid: 0:47, hastighet: 26,8 km/h)
”Den totala glädjen”
Efter Medevi var det dags för körning på lite mindre vägar. Eftersom vi startade så pass tidigt var vi mer eller mindre ensamma på vägen. Vi körde om några och tjatade på några att hänga på och bita ihop. Jag kan dock tänka mig att det var mindre kul att köra på dessa vägar senare eftersom det var ganska trångt. Nu började några av oss bli lite segare och dragningarna var lite mer oorganiserade, men vi hade hela tiden bra koll på vår planerade sluttid. Det började faktiskt märkas nu att jag faktiskt trots allt kört en himla massa mil. Trots att jag kände mig ganska pigg var det inte alls samma drag i benen och jag var tvungen att kämpa på för att komma upp i hastighet (även om jag fortfarande hade kvar känslan av att kunna trampa på hur länge som helst).
På strandpromenaden spurtade vi och det var 5 lyckliga grabbar som kom i mål sub-11 med god marginal. Som 73:e man över mållinjen gick jag in på tiden 10:55, långt över förväntan. Detta förärande mig den totala positionen 5006 av 16760 som gick i mål. Cykeldatorn (välkalibrerad) visade på ett rullsnitt på 29.7 km/h och en rulltid på 10:07. 48 minuter av rundan hade alltså använts till depåstopp.
Efteråt
Tyvärr greppade jag aldrig namnet på de som jag körde med. Efter lite efterforskningar på resultatjakt.se tror jag att Umeågrabbarna är Jens Nordqvist (9107) och Emil Jönsson (21405). De andra två har jag inte hittat lämpliga kandidater till.
Direkt efter loppet splittrades klungan. Efter medaljutdelning och fotografering (ett foto som jag ser ut som en riktig tönt på) begav jag mig till startområdet där jag avnjöt pastasallad, kall öl (klass I förstås) och en välförtjänt pris snus. Cyklade sedan långsamt och lyckligt bort till bilen och lämpade av cykel och en del utrustning. Promenerade sedan bredbent bort till sporthallen för lite sömn. Stötte på en del människor med tidig start som förvånat undrade om jag redan cyklat. Jag tog sedan en lång dusch och bastu tillsammans med andra trötta (men lyckliga) människor. Tvingade mig sedan till några timmars sömn på ett trasigt liggunderlag och en alldeles för varm sovsäck innan jag satt mig i bilen för att köra hem till Stockholm.
Slutligen
Knappt en tillstymmelse till kramp, ingen slägga och överträffat tidsmålen med råge. Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min VR-premiär. Och egentligen är det ju inte bara själva loppet som jag är mest nöjd med; det är snarare lyckan över att ha hittat cyklingen. Har efter VR fortsatt att cykla mycket landsväg, MTB och jobbpendling. Jag kommer att köra ett par MTB-lopp (Cykelvasan och Hammarby Hill XC) innan det är dags för den stundande handledsoperationen. Jag kommer definitivt att köra VR igen. Nästa år med sikte på Sub-10, kanske med Fredrikshof, Team Ride of Hope eller med någon klassikerkompis… och kanske med en racer med kolfiberram… kanske till och med en Specialized Tarmac Expert.

Vasaloppet 2010

Initialt

Kl 22.40 avgick tåget från Stockholms Central. Jag var laddad med kolhydrater (via ett antal laddningar av mindre aptitlig energigel), nyvallade skidor och en spänd förväntan.

Vintern hade ju visat sig vara alldeles utmärkt för att få skidmil i kroppen, med snö från mitten på december och framåt. Tyvärr hade jag kommit igång alldeles för sent (kändes det som i alla fall). Jag var en total soff- och datorpotatis fram till mitten på oktober då frugan fick nog och drog med mig på ett spinningpass på SATS. Stärkt av träningsvärken och bristen på flås införskaffade jag då ett träningskort. Körde sedan mycket flåsträning och lite (för lite) allmän styrka. Det kändes bra och kroppen kom igång snabbt. Sedan började skidåkningen. Under julen körde jag mellan 15-25 km varje dag och avslutade faktiskt ledigheten med att ha minskat i vikt – trots julbordsexcesserna. Det som slog mig under denna period av träningen var min totala brist på teknik. Visst hade jag åkt en hel del skidor som ung (innan 16 års ålder) norrlänning. Men det var ju mest för att ta sig de 10 milen till skolan och så, inte för att träna eller åka snabbt. Jag fick lite tips av en tränare i Högbo (Sandviken), men skulle nog mått bra av betydligt mer teknikträning.

Vintern förflöt sedan med ett ganska stadigt intag av skidmil och pass på SATS. Rent generellt mådda jag betydligt bättre i kroppen än innan och kände mig piggare. Allmänt välbefinnande alltså. På minussidan låg att jag så gott som aldrig kände att jag fick till vallningen, oavsett om jag gjorde det själv eller om någon annan gjorde det. Glidet gick att få till, men det ordentliga fästet satt aldrig där. Om det sedan beror på felaktig vallning, dåliga skidor eller usel teknik vet jag inte. Jag väljer att tro att det beror på materielen, eftersom det ger mig en anledning att köpa nya skidor till nästa gång. En annan notering var att jag inte hade något mellanläge i skidåkningen. Antingen gick det snabbt (dvs. så snabbt som jag hade förmåga att åka) eller så stod det stilla (inte bildligt sett, men känslomässigt).

Jag gjorde även ett försök till att åka ett seedningslopp – Värmdöloppet, 42km – som tyvärr blev ej total katastrof. Jag hade ok glid, men inget fäste överhuvudtaget. Avsaknaden av fäste var inte något stort problem under första halvan av loppet. Under den andra halvan när tröttheten kom smygande var det dock inte alls kul. Det gick långsamt och krampen i vaderna bröt sakna men obönhörlig ned mig. Väl i mål var jag bruten, definitivt inte uppseedad och lite fundersam över hur det skulle vara att åka mer än dubbla sträckan. Det tog ett litet tag att återhämta sig från den upplevelsen.

Tanken var sedan att jag skulle åka Bessemerloppet i Sandviken (50km) två veckor innan Vasaloppet. Snöstorm och oroliga svärföräldrar satt dock stopp för detta. I efterhand har jag förstått att själva loppet inte var någon rolig upplevelse. -18°, blåsigt och mycket kärva spår och definitivt inte kul, var vad jag fick höra från betydligt erfarnare skidåkare än jag själv. Dock förstörde min frånvaro alla möjligheter till att seeda upp mig. Startled 10 var nu en realitet.

Sista dagarna innan loppet såg jag till att träna lagom, se över utrustningen, få skidorna vallade, ladda med kolhydrater och peppa mig själv i största allmänhet. Beslutet att åka tåg upp tog jag tidigt. Det kändes som en mycket smidigt lösning att åka nattåg upp på lördag kväll och sedan komma hem söndag natt.

Väl på tåget handlade det mest om att försöka somna så fort som möjligt. Gick inte så bra eftersom det fanns en del spänning i kroppen. Jag ägnade mig åt diverse tankelekar innan jag lyckades få några timmars orolig sömn i kroppen. Kl 03.15 väckes vi av konduktörens röst i högtalarna. Jag var inte pigg. En rejäl frukost serverades och det krävdes en hel del mental styrka att få ner den. Framförallt gröten (osaltad?) som serverades med äppelmos (som jag inte alls gillar) var svår. Men det gick och första hindret var avklarat.

Kl 04.30 avgick bussen från Mora station. Först gick det bra, men efter ungefär en timme, strax innan vi svängde in på väg 71 tog det tvärstopp. De sista kilometrarna tog över 2 timmar. Förmodligen hade det gått snabbare att kliva av bussen och gå. När vi slutligen anlände till starten hade klockan hunnit bli 07.40 och stressen var total. Nu var det dags för jakt på nummerlappar. Bussen stannade ungefär vid startled 10. Det som gällde då var att armbåga sig hele vägen fram till främsta startled, hämta nummerlapp, fylla i formulär, klistra klisterlappar, leta reda på rätt lastbil för att dumpa ombyte och sedan armbåga sig hela vägen tillbaka till startled 10. Någon gång under den perioden hörde jag speakern säga ”…och där går starten”. Då stod jag och kissade i en snödriva. Runt 8.10 fick jag på mig skidorna och kunde sakta börja glida mot Mora.

Därefter

Sälen-Smågan (11 km, 5.6 km/h)

Med ca 40 skidmil i kroppen blickade jag ut över starten och konstaterade att jag i det läget var så gott som sist. Det gick att glida någorlunda snabbt fram till första högersvängen. Sedan var det totalstopp – värre än på Essingeleden en måndagsmorgon. I princip handlade det om att ta ett saxsteg, snacka lite med grannen, ta ett till saxsteg, snacka lite med andra grannen, osv. Jag valde att gå till vänster i första backen, har faktiskt ingen som helst aning om det var ett bra val eller inte. Som vanligt när man står i kö, tycker man att det går snabbaren i alla andra köer. Stavarna klarade sig i alla fall och ju länge upp jag kom i backen, desto mer luckor blev det. Jag konstaterade redan nu att fästet inte var det bästa, trots ”proffshjälp” med vallningen. Detta gjorde mig minst sagt orolig. Väl uppe efter loppets högsta punkt gick det att åka på betydligt bättre. Känslan under den här sträckan var att jag åkte om betydligt mer än vad jag blev omåkt. Emellanåt kom det någon stackare med ett lågt startledsnummer som stressade sig fram i spåren. Förmodligen sådana som var ännu senare till starten än jag. När kontrollen närmade sig upplevde jag för första gången att jag verkligen nu körde Vasaloppet. Kändes stort.

Smågan-Mångsbodarna (13 km, 10.7 km/h)

Kontrollen i Smågan passerades fort. Planen var att i princip åka rakt igenom för att tjäna lite tid och placeringar. Eftersom jag hade ett vätskebälte (med en blandning av ljummen blåbärssoppa och sportdryck) kände jag inget behov av att stanna för dricka. Sedan följde en frustrerande sträcka. Jag var pigg och det var väldigt stakvänligt. Spåren var fina, men fulla med folk. Med relativt korta mellanrum såg man skyltarna som pedagogiskt och på engelska förklarade att långsamma åkare håller till höger och snabbare åkare till vänster. De flesta Vasaloppsåkare i de bakre startleden verkar dock ha en sagolik oförmåga att ta in information, vilket då medförde att det fanns stoppklossar i varje spår. Som jag nämnde var jag pigg under den här sträckan och hade förmodligen kunnat åka ännu snabbare. Men tyvärr gick alldeles för mycket kraft åt till att byta spår och bromsa ner. Trots detta tycker jag nog att sträckan till Mångsbodarna inte kändes särskilt lång alls.

Mångsbodarna-Risberg (11 km, 9.0 km/h)

I Mångsbodarna drack jag min första blåbärssoppa (bortsett från den utblandande varianten i vätskebältet), fyllde dessutom på med lite energitabletter och kände mig pigg i största allmänhet. Sträckan började bra, med lätt stakåkning och pigga ben. Det kändes som om kilometerskyltarna passerade i god fart. Sedan kom backen… Jag var inte riktigt beredd på att den skulle vara så lång och dessutom besannades mina farhågor om mitt tveksamma fäste. I början tyckte jag nog att jag höll farten uppe, men mot slutet började det gå rejält långsamt. När jag väl gled över ”krönet” och vidare in mot Risberg så var jag ganska lättad och glad över att ha passerat den första riktiga prövningen.

Risberg-Evertsberg (13 km, 9.1 km/h)

I Risberg blev det lite mer blåbärsoppa, sportdryck och energikaka. Jag tog dessutom beslutet att försöka ta hjälp i vallatältet med fästet. Jag bad vallakillen att ta på lite framför den främre markeringen på skidorna med förhoppningen att det skulle hjälpa till lite med fästet (jag trodde nämligen inte att mitt dåliga fäste berodde på fel valla, snarare på felaktiga fästzoner). Resultatet blev tyvärr bara marginellt bättre. I Risberg annonserade dessutom speakern att Jörgen Brink vunnit Vasaloppet – jag kände mig något distanserad. Sträckan i sig passerade relativt obemärkt. Jag började under denna del av loppet att bli ganska trött i kroppen, men tänkte dock att det inte skulle vara några problem. Jag hade ju utförskörningen efter Evertsberg att se fram emot. Strax innan Evertsberg råkade jag ut för min första (av två) vurpa. Jag var tvungen att lägga mig i en utförslöpa eftersom två åkare framför mig ramlade och jag hade inte fritt spår till höger. Jag, skidorna och stavarna klarade vurpan utan problem. När jag skulle resa mig upp högg det dock till med en lite kramkänning i magmusklerna. Något som gjorde mig lite orolig eftersom det kändes lite för tidigt med kramp.

Evertsberg-Oxberg (14 km, 8.6 km/h)

Kontrollen i Evertsberg började kännas som vilken annan kontroll som helst, med den skillnaden att jag här såg spår av SVT för första gången. Jonas (SVT Sport) stod och pratade in i en kamera, men inte med mig, vilket nog var tur. Jag drack lite och käkade några bullar. I min värld skulle det vara kanelbullar med mycket socker, men istället visade det sig vara torra vetebullar. En klar besvikelse. Sträckan efter Evertsberg var något som jag sett fram emot. Långa utförslöpor och lättåkta partier. Så blev det tyvärr inte. Spåren hade fram till Evertsberg varit i mycket gott skick, i princip räls hela vägen. Efter Evertsberg var det uselt. Många av nedförsbackarna var mer eller mindre upplogade isgator eftersom många åkare ”fegat” sig ner. Detta medförde att den lätta utförsåkningen som jag sett fram emot tyvärr blev något helt annat. Istället för att lugnt glida utför och staka mellan nedförsbackarna handlade det om att hela tiden parera slag, vobbla längst isgator och fokusera fullt ut på att inte ramla. Efter ett tag började även kramkänningarna i benen komma, vilket medförde att jag inte riktigt vågade huka mig ner i utförskörningen, utan istället var tvungen att mer eller mindre stå upp. Strax före Oxberg var jag tvungen att ta en paus, dels för att lätta på trycket och dels för att skaka loss mina lår som nu började protestera ordentligt.

Oxberg-Hökberg (9 km, 7.3 km/h)

Väl framme i Oxberg började allvarligt fundera på vad jag höll på med egentligen. Käkade några bullar och bestämde mig sedan att som en sista moralhöjande åtgärd valla om skidorna. Den här gången gjorde jag det själv istället med min medhavda Swix VR45 och avsågade vallakloss. Jag tror faktiskt att det blev lite bättre den här gången. Pratade med en äldre herre som var minst lika trött som mig och fick ytterligare lite kraft av det. I kontrollen stod dessutom Rickad Ohlsson från SVT som tillsammans med sin kameraman åkte Vasaloppet. 9 mil med en tv-kamera på axeln, det är imponerande.

Oxberg till Hökberg visade sig sedan vara den i särklass jobbigaste sträckan under hela loppet. Under tidigare delar av loppet hade jag hela tiden arbetat med att fokusera på nästa kontroll som mål. Under denna sträcka var jag tvungen att gå ner på kilometrar och ibland till och med kortare än så. Stora delar av sträckan körde jag med någon sorts kramp; vader, lår eller triceps. I perioder var jag tvungen att växla åkstil kontinuerligt. När jag var tvungen att stanna ytterligare en gång för att få lårkrampen att släppa kändes det som om hela Vasaloppet passade på att köra om mig. Det absoluta lågvattenmärket kom sedan när jag först blev omkörd av en blind norrman och sedan av en tanig kille med fjunmustasch utan stavar. Tankar på att bryta loppet flimrade ibland förbi i mitt trötta sinne, men de blev trots allt aldrig riktigt allvarliga.

Hökberg-Eldris (10 km, 8.7 km/h)

Väl framme i Hökberg började jag ändå inse att det trots allt fanns ett slut på eländet. Jag insåg dessutom hur otroligt hungrig jag började bli. Klockan var trots allt runt 16.30 och jag hade inte ätit ordentligt sedan frukosten kl 03:30. Kämpade i mig några torra vetebullar till som tyvärr varken gjorde från eller till.

Spåren var nu faktiskt betydligt bättre än efter Evertsberg och det blev under sträckan mer och mer behagligt att åka. Taktiken under del av loppet blev att hitta åkare att hänga på och det gick faktiskt ganska bra. Någonstans halvvägs till Eldris släppte dessutom all kram mirakulöst och plötsligt kändes det som om jag (bildligt talat) flög fram. Nu insåg jag faktiskt att jag nog trots allt skulle klara av detta. Mot slutet började det att skymma.

Eldris-Mora (9 km, 9.2 km/h)

Eldris var en liten kontroll som passerades snabbt. Jag drack två muggar sportdryck utan att knappt stanna. Nu ville jag mest bara få det hela överstökat.

Den sista milen kändes förhållandevis väldigt lättåkt. Det var flackt, bra spår, lättstakade partier och framför allt väldigt nära till mål. Jag blev förvånad över hur pass mycket människor som fortfarande var ute och tittade och hejade. När jag sedan i mörkret började skönja klockstapeln i Mora började en lycka sakta sprida sig i min kropp. Strax före upploppsrakan passerades en chipkontroll och jag förstod att nära och kära (via SMS) nu skulle få information om att jag faktiskt var på väg in mot mål. Jag stakade hela upploppet och kände mig som en vinnare när jag passerade under Gustav Vasas motto.

Mora-Stockholm (? km)

Väl i målfållan gick allt mycket snabbt. Jag har tidigare fått berättat för mig hur pass väl logistiken fungerar under ett Vasalopp, och det visade sig stämma mycket väl. Av med chip, lämna in skidorna, buss till skolan (hade helt ärligt lite svårt att resa mig upp efter det att jag satt mig ner på bussen), hämta ombyte och sedan in till den väntande duschen. Ombytet och duschen tog nog lite längre tid än normalt, mest pga kramkänningar vid av- och påklädning. Men det var en helt underbar dusch. Sedan mat (kycklingpytt) som smakade helt underbart. Språkade med en glad Göteborgare under middagen som mer eller mindre uppmanade mig till att fortsätta med Vätternrunden. Just då hade jag lite svårt att tänka mig det. Att sedan efter maten få gå på toaletten gjorde lyckan total. Jag hade försökt ordna det bestyret på tåget till Mora (för att slippa riskera att behöva göra det under loppet), men misslyckades. Jag misstänker att kolhydratupp-laddningen gjorde min mage lite trög.

Sedan buss tillbaka till målet, hämta diplom, hämta skidor och sedan traska till tågstationen. Väl framme på tåget hämta jag ut min förbeställda korv- och äggsmörgås, som även den gick ner utan större problem. En välförtjänt öl gled även ner i magen. Tåget avgick sedan vid 22.40 och det var inga större problem att somna (de stora problemen kom sedan när jag skulle ta mig ner från min överslaf i liggvagnen för att kliva av tåget, ett tag trodde jag att det var en fysisk omöjlighet att klättra ner). Vid 02:30 gled tåget in på Stockholms central och en halvtimme och en taxi senare låg jag utpumpad i min egen säng.

Slutligen

Några dagar efter målgången bestämde jag mig definitivt för att göra detta igen. Dels för att det varit en stor upplevelse och en sporre för träningen. Dels för att längdskidåkning är en fantastisk träningsform som jag verkligen gillar. Och dels för att jag självklart vill förbättra mig och min tid. Av den sistnämnda anledningen tror jag också att det blir öppet spår nästa gång. Mindre folk, mindre stress och mer spår. Förmodligen inte alls samma publikupplevelse, men det kan jag leva med. Ska dessutom försöka satsa på lite mer målinriktad försäsongsträning med rullskidor och sådant. Stakning is the shit!

I förlängningen är det väl klassikern som gäller. Räknar med att köra Vättern och springa Lidingö i år. Tyvärr blir det inget Vansbrosim i år eftersom jag ska på bröllop på västkusten dagen innan. Det blir lite svårt att hinna med. Och ska det då bli en riktig klassiker måste jag ju köra Vasaloppet även nästa år. Jag är faktiskt lite småsugen på Marcialonga (70 km klassiskt i Italien) också. Vi får väl se vad budgeten tillåter.

40-årskris? Inte alls – bara gamla drömmar från 25-årsåldern som förverkligas. Och det är ju en helt annan sak…

Även om tiden definitivt inte är något att skryta med är jag på det stora hela mycket nöjd med mig själv. Att det finns 12 423 människor som kan åka 90km Vasalopp snabbare än jag är inget som jag har några problem med. För mig var den största vinsten att sätta upp målet att åka Vasaloppet och sedan passera mållinjen i Mora i ett helt okej skick.