Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Maj 1, 2016 kl. 6:33 PDT

Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.

Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:

• Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
• Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
• Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
• Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.

Ett foto publicerat av Pace on Earth (@paceonearth) Apr 28, 2016 kl. 8:18 PDT

Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:

• Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
• Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...

Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!

En tribute och lite Challenge Fuerteventura

En långweekend på Fuerteventura var ju inte helt fel alls. Samtidigt som det tydligen regnade, haglade och snöade hemma i Sverige så hade vi alldeles utmärkt väder på den blåsiga ön. Mitt syfte med resan var ju cykling, simning och kanske lite löpning i förhållanden som liknar Lanzarote. Och det fick jag ju. Nu blev det inte riktigt så mycket träning som jag hade tänkt mig; ca 10 mil dagen innan Challenge Fuerteventura (CFV), 9 riktigt hårda mil under CFV och slutligen 10 kuperade mil med väldigt trötta ben dagen efter CFV. Simmade i havet varje morgon och sprang "endast" halvmaran under CFV. Men, bortsett från att jag kanske hade tänkt mig lite mer så blev det ju ändå en ansenlig dos med 5+ timmars träning per dag.

En hyfsad genomkörarhelg alltså. Och jag tar absolut med mig mestadels positiva saker därifrån. Simningen känns väldigt komfortabel och säker, även om jag på något märkligt sätt inte riktigt får med mig fartutvecklingen från poolen. Folk som jag simmar ifrån på träningarna på Eriksdalsbadet, simmar i sin tur ifrån mig i öppet vatten med våtdräkt på. Det är ju lite frustrerande... Men samtidigt ska jag väl inte klaga; under CFV gör jag min bästa simning ever så uppenbarligen lär jag mig en del.

Morgonsimning - foto: Lina Bylund (@fotograflina)

Cyklingen är också klart över förväntan och med pigga ben cyklar jag riktigt bra i bergen och blåsten. Trots mina 10 relativt hårda mil dagen innan CFV gör jag ändå en klart godkänd och stabil cykling under CFV. Av TT-folket får jag bara stryk av proffs-Patrik och überstarka Adam. Men trots att jag inte tycker att jag varken cyklat särskilt mycket eller hårt så håller jag ihop cyklingen bra när det väl gäller.

Ute och trycker lite tröskelintervaller med Adam dagen efter CTV, innan cyklingen i bergen. Det var dumt.

För löpningens del får jag väl exakt det besked som jag hade hoppats på; jag kan springa smärtfritt igen. Eller helt smärtfritt var det ju verkligen inte, men det smärtar i alla fall inte alls pga diskbråcket. Däremot gjorde det ont för att jag inte var van att springa, varken långt eller snabbt. Första milen under tävlingen gick väl okej, men den andra var inte mycket att hänga i julgranen. Så kontentan är att jag behöver plugga in både fart och distans innan Lanzarote. Så mycket som man nu hinner få till på 4 veckor. Men sen känns det ju lite surt också; inför och under Dubai var jag i en riktigt bra löpform och den känns tyvärr som bortblåst just nu. Men å andra sidan kanske det också betyder att jag går ut i ett lite lugnare tempo på Lanza och därmed kanske håller ihop bättre. Jag är positiv.

Det ser ju fort ut i alla fall.

Men det här skulle ju inte vara en tribute till mig själv... Näe, oavsett allt ovan så måste jag bara konstatera att jag är verkligen med i världen bästa klubb! Terrible Tuesdays Triathlon Club levererar och dominerar på så många plan. Grymt trevliga människor, duktiga atleter som verkligen tar sin träning och tävling på allvar och framförallt en klubb där alla bryr sig om varandra; stödet längst banan vid tävlingar är magnifikt. Jag är så enormt tacksam att jag fått chansen att hänga, träna och tävla med det här gänget. Det lyfter verkligen!

Hela TT-gänget på Fuerteventura. Vissa på plats i en vecka och några som kom över helgen som jag.

Och slutligen Challenge Fuerteventura då. Kan inte påstå att jag ger 100% under tävlingen, men jag tryckte iaf på hyfsat. Simningen blir ju riktigt bra med en tid på strax över 30 minuter med Australian exit på tvåvarvs-banan. Det är faktiskt i princip 10 minuter bättre än 2014, även om banan förmodligen var lite kort i år. Kan ju inte vara annat än nöjd med det. Cyklingen var riktigt brutal på den (från förra året) nya cykelbanan. Ungefär samma antal höjdmeter som på den gamla banan men med betydligt elakare stigningar. Vinden blev aldrig riktigt med, det var en hel del partier med larvigt dålig asfalt och dessutom inga partier där det riktigt gick att slappna av. Jag föredrar definitivt den gamla banan. Men min insats är stabil och jag plockar ca 35 placeringar på cyklingen. Växlar som delad 3:a från klubben tillsammans med Mattias B. Sen är det väl inte lika roligt. Målet med löpningen var att kunna löpa hela vägen och det lyckades jag väl med, men inte så mycket mer. Halvvägs började benen göra rejält ont och bristen på löpträning gjorde att farten sjönk markant. En avslutande löpning på 1:45 på en kort bana är ju med mina mått mätt inte så kul, men samtidigt borde jag väl inte heller förvänta mig så mycket mer.

Ännu en bra T1-bild. Gillar trenden!

Ett något tveksamt löpsteg på upploppet. Men jag är ju glad i alla fall.

En smoothie och en medalj. Allt man behöver!

 Avslutar det hela på beskedliga 5:19:20 vilket trots allt räcker till en 6:e plats i M40-44 (av 22 som gick i mål). Tyvärr måste jag släppa förbi både David och Robert på löpningen, dock med vetskapen om att jag med en normal löpform hade hållit dem bakom mig. Men med tanke på alla omständigheter är jag klart nöjd med tävlingen som en genomkörare och som en förberedelse inför Lanzarote som nu bara är 4 veckor bort. Till sist kan jag konstatera att Jesper äntligen får slå mig Fuerteventura. Han visar upp en imponerande form och kammar med relativ lätthet hem sin andra raka seger i M40-44 på Fuerteventura. Grymt!

Over and out!

Så sakteliga på väg tillbaka

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Jag har väl varit lite deppad och sagt några fula ord emellanåt, men egentligen har jag aldrig ens funderat på att det t.ex. inte skulle gå att köra IM Lanzarote. Och på något sätt är väl det ett mindset som faktiskt fungerar. När människor i min omgivning har pratat om startplatsförsäkringar, möjligheten att köra en annan (senare) IM, boka om flygresor m.m. så har jag varit väldigt oförstående. Jag ska ju köra Lanzarote, det är ju bestämt sen länge.

Jag har i alla fall kunna börja springa igen. Senaste veckan har jag kört 3 st testlöpningar, från 15 minuter upp till 30 minuter, och det har gått mer eller mindre helt smärtfritt. Jag har kunnat lubba på i ett tempo mellan 4:30 - 5:00 min/km utan att pulsen sticker nämnvärt. Jag har inte vågat springa fort ännu och har jag tappat form så är det säkerligen då det definitivt kommer att märkas. Men jag ska ju inte springa speciellt fort på Lanzarote. Duathlon-SM (5km + 2.5 km löpning) den 1:a maj riskerar ju däremot att kanske inte bli någon supertoppad historia.

Vägen hit har väl inte varit helt smärtfri. Har fått en hel del behandlingar som varit allt annat än sköna. Typ elektrifierade nålar i skinkan, massage med både armbågar och andra spetsiga verktyg, samt töjningar som gör att det känns som om musklerna gå av. Har även provat på några pass på crosstrainer samt vattenträning (för att kunna träna löpning utan att löpa liksom). Och uppenbarligen har det givit resultat. Min teori just nu är att själva bråcket är mer eller mindre utläkt och att det som kvarstår är några krampade muskler djupt inne i skinkan och att det är dessa som kan ge upphov till nervpåverkan. Därav fokus på massagen och att häva krampen.

Det är faktiskt hela 2 år sen jag var på Fuerteventura senast. Men då gick det ju onekligen ganska bra.

Härnäst då? Jo, nästa vecka drar jag planenligt till Fuerteventura och Playitas (en långhelg) för att cykla och simma som bara den. Klubben (och även Jesper med familj) är på plats och på lördagen den 23:e tänkte jag köra Challenge Fuerteventura som en Big Day inför Lanzarote. Om löpningen känns smärtfri springer jag hela sträckan, annars hoppar jag av. Som vanligt känns min simning bra och min cykelform tveksam. Som det brukar vara alltså. Den stora skillnaden nu är väl att jag dessutom brukar säga att min löpform är bra och det kan jag inte riktigt göra nu. Rent generellt tror jag nog att jag aldrig varit så "oförberedd" för en IM som jag är nu. Det var varit en stökig och ganska ofokuserad säsong så här långt och diskbråcket gjorde väl inte det hela bättre. Men å andra sidan kan jag ju uppenbarligen prestera hyfsat trots avsaknad av 100%:iga förberedelser.

Efter Fuerteventura är det ju bara 4 veckor kvar till Lanzarote.

Men innan dess ska jag tydligen simma utomhus i Sverige. I Långsjön. Kommer nog att vara fruktansvärt jäkla skitkallt.

IM 70.3 Dubai [RR]

Det här är nog något slags rekord i sent inlägg, men här kommer iaf äntligen en rapport från själva tävlingen i Dubai.

Det hände ju en massa innan tävlingen. Men det har jag redan skrivit om här. Bara att kunna starta kändes ju som en seger i sig och med tanke på förspelet hade väl redan allt som kunna gå åt skogen gjort det. Så förväntningarna, pressen och nervositeten släppte liksom redan innan start. Och det skulle visa sig vara ganska bra.

SWIM [16:07 - Plats 53 i M40-44]
Pga. vågor, vind och strömmar blev simningen förkortad och flyttad till den marina som som låg nedanför hotellet Jumeriah Beach Hotel. De förberedda startfållorna (uppmärkta med uppskattade 1.9K-tider) hade flyttats till den lilla stranden som fanns vid marinan. Nu var dock både förvirringen och okunskapen om den nya startproceduren stor. Självseedningen var som bortblåst och i slutänden blev det bara en enda lång kö till det att vi släpptes i med några sekunders mellanrum. Kort simning, start från brygga och simning på ett långt led. Inte riktigt vad jag var mentalt inställd för och jag måste nog tyvärr säga att simningen blev därefter. Navigerade ganska dåligt och hann inte komma in i något flow. Jag hade ju ställt in mig på att hitta ett par fötter att följa och sedan simma snabbt. Nu blev det halvdant och jag tror att de dryga 600 meterna gick på mellan 10 och 11 minuter vilket inte alls är godkänt. Lite tråkigt med tanke på att simningen känts så pass bra senaste tiden.

Sen följde en lång och tung (sand)löpning ut från marinan och längst stranden till växlingsområdet. Min puls rusade ganska rejält i början och jag tog det därefter ganska lugnt för att inte få några onödigt toppar i början. Längst löpningen stod givetvis min trogna hejarklack och spred glädje omkring sig. Sin vana trogen sprang givetvis Valencia med så länge det gick. Jag blir lika nervös varje gång för att hon ska titta mer på mig än vad som är framför henne och springa in i något. Jag sprang i alla fall igenom en dusch och sen in i växlingsområdet.

Äntligen en simväxlingsbild där jag inte ser ut som en total mupp i alla fall.

Ett av de få tillfällen då det faktiskt finns en bra BIKE OUT-bild också. Tack för det kära fru!

T1 - 2:52
Ny våtdräkt för i år (Roka Maverick Elite) och jag var faktiskt lite orolig för hur den skulle vara att få av under stress. Tycker att den har varit lite tight framförallt över anklarna och har funderat på att klippa av lite men har inte kommit så långt ännu. Nu tycker jag nog trots allt att det fungerade ganska bra och kan väl inte anmärka så mycket på växlingen. Jag hade fått en bra plats i växlingsområdet och hade inte alls speciellt lång väg att springa med cykeln. Kompakta växlingsområden is the shit!

BIKE [2:32:51 - plats 12 i M40-44]
Upp på hojen och full fart i medvinden. Nu jäklar skulle det tyckas försäsongs-watt. 220W ut i medvinden och 240W hem i motvinden var planen. Jag trodde nog att jag hade haft min beskärda del av otur med tanke på allt strul innan tävlingen, men så var tyvärr inte fallet. Man ska ju förvisso inte pröva nya saker på tävling, men det gjorde jag i alla fall (och jag fick ju inte riktigt chansen att testa sakerna innan heller). Det var alltså ett nytt vätskesystem till hojen; ett Profile Design FC Hydration System som bland sina myriader av finurligheter bland annat har ett fack för gels (kolla bilden på länken). I det facket förvarade jag hela min tänkta näring för cyklingen. Det var en dum idé... Efter några km åkte jag över en skarv i vägen och eftersom jag uppenbarligen missat något i hur gelsen var tänkta att ligga i facket flög helt sonika alla förpackningarna ut och landade på vägen i stället för i min mage. Så helt plötsligt hade jag 85 km cykling utan energi framför mig. Tror att det gick runt 55 km/h i medvinden just då så att stanna var liksom inte ett alternativ. Bara att som vanligt bita ihop.

Utvägen gick fort och i princip enligt plan. Resan i medvinden var tyst och vi hade en halv motorväg för oss själva. Tog många placeringar och cyklade om många som jag spontant tyckte så snabba ut. Men jag var snabbare. Snittade 40,8 km/h och cyklade med en NP på 217W. Sen blev det lite jobbigare.

Min egen halva av motorvägen. In med armbågarna bara.

Precis innan T2 (skorna halvvägs av)

Jag fortsatte i alla fall att köra om. Enligt resultatlistan tog jag 170 placeringar under cyklingen och avancerade från plats 53 till 12 i min åldersklass. Direkt efter vändningen blev jag rejält kissnödig. Och med tanke på banans och omgivningens beskaffenhet var det inte så kul. På vägen ut hade jag bara sett en enda toalett och det var vid första vätskestationen, alltså drygt 25 km bort. Och eftersom vi var i öknen (och i ett land där publik urinering kanske inte är helt populärt) fick jag lösa det hela på cykeln. Maskerade mina förehavanden genom att "kyla ner mig" med vatten från min extra flaska som jag som tur var hade med mig på cykeln. Som tur var räckte vattnet även till de ytterligare 2 gångerna (!) som jag behövde lösa problemet. Fattar inte riktigt varför jag kan bli så extremt nödig.

Annars var det en brutal motvind hela vägen hem. Ibland ren vind och ibland med sandkorn involverade, som blästrade benen och letade sig in under visiret och in i alla möjliga vinklar, vrår och håligheter. Jag hade en massa sand i öronen efter tävlingen. På vissa ställen bildades dessutom små dyner av drivsand på vägen. Klart spännande och inte helt komfortabelt. Planen höll inte hela vägen; jag orkade inte hålla uppe trycket på pedalerna  och landade på 208W NP hem och ett snitt på 31,1 km/h. Dock klart nöjd med cyklingen ändå, tidigt på säsongen och allt.

Stark start på löpningen.

Ut på andra varvet. Har precis sprungit om Love som bryter några sekunder efter detta kort togs.

T2 - 1:34
En mer eller mindre prickfri växling vad jag kommer ihåg. Träffade på Love (från klubben) i omklädningstältet och ropade glatt till honom. Hade även cyklat om Bea med ca 20 minuter kvar av cyklingen och ropat åt Nelker i mötande körfält strax innan vändningen. Konstaterade nöjt att jag i alla fall fått med mig 2 gels i min RUN-bag och drog sedan ut på löpningen med en väldigt bra känsla.

RUN [1:36:35 - plats 11 i M40-44]
Benen kändes helt rätt redan från början. Planen var att gå ut i ett 4:30-tempo och se hur länge det skulle räcka. En löptid på runt 1:35 kändes helt rimlig med tanke på att löpformen hade känts bra under vintern. Och trots att jag inte fått i mig någon näring under cyklingen kände jag mig riktigt pigg (vilket också är lite märkligt med tanke på den obefintliga frukosten).

Redan någon km in på löpningen kände jag dock att det var dags för nummer 2. Det var inte heller något läge att vänta utan det var NU som gällde. Lyckligtvis fanns det några fler toaletter att tillgå på löpningen och efter bara några minuter av ångest kunde jag lätta på trycket och därefter komma igång med löpningen på riktigt igen. Stoppet tog exakt 2 minuter, Kanske lite väl lång tid, men väldigt nödvändig. Sen var det bara full fart utan några stopp resten av resan.

Ut på sista varvet. 528 ser ut att ha det lite jobbigt. Killen bakom
och jag växeldrog större delen av varvet. Sen spurtade jag...

Motiverad målgest. Tiden på klockan visar som vanligt PRO-fältets tider.

Löpbanan gick längst stranden, 3,5 km till vändpunkt och sedan tillbaka. Alltså tre varv. Underlaget var mestadels någon slags löparbanevariant blandat med asfaltspartier. I princip helt platt och på något konstigt sätt inte heller speciellt vindutsatt. Sporadisk publik längst banan, de flesta höll sig vid målområdet. Vätska och energi nästan varje km. Jag gillade den skarpt. Förmodligen den snabbaste bana jag tävlat på.

Love sprang om mig vid mitt toastopp. men mot slutet av första varvet var jag ikapp. Tyvärr var han tvungen att bryta efter det pga. infektion i kroppen. Samma öde drabbade tyvärr också Bea, vars fot pajade ihop under löpningen. Nelker höll ihop en extrem fin löpning och varvade mig precis innan det att jag skulle ut på sista varvet. Jag närmade mig kontinuerligt Richard A från SPIF och kunde passera och dra ifrån på sista varvet. Alltid kul att få vinna över landsman i ett annat land.

Överhuvudtaget höll jag ihop löpningen väldigt bra. Negativ split och ett väldigt jämt tempo hela vägen. Inte ett enda stopp (bortsett från toabesöket) och inte en enda svacka. Förmodligen min bästa HIM-löpning hittills. Blir endast omsprungen av 2 personer och passerade många, Gled över mållinjen med löjligt flin på läpparna.

Finaste dottern!

Finaste familjen! Och medaljens baksida...

Post-race
4:29:59 räckte till en 105:e plats totalt (män, kvinnor och proffs inräknade) och 11:e plats i M40-44. 772 startande totalt och 117 i M40-44. Alltså 11 av 117 st. Det är ju onekligen min bästa placering på en tävling utomlands någonsin. Och det trots de katastrofala förberedelserna. En annan intressant sak var ju att 7:e man i M40-44 kvalade in till IM 70.3 - VM (som går i Australien i år) och honom var jag bara 8:30 ifrån. Det rör sig fortfarande framåt alltså.

Sen hade vi (familjen) en grymt bra vecka de dagar som var kvar. Och cykeln kom med på flyget hem. Bara en sån sak!

Fläskigaste medaljen hittills. Men så är det ju Dubai också.

Om att vaska startplatser

"2016-03-17 MRT LÄNDRYGG
Det finns en lumbosacral övergångskota, S1, med egen disk mot S2.
Alla diskarna T11-S1 är dehydrerade.
L4-5 är aningen låg och buktar diskret dorsalt utan att förtränga.
L5-S1 är låg. Disken buktar asymmetriskt åt höger och dislocerar S1 roten något dorsalt. I vänster recess finns en disksekvester som når halvvägs ned dorsalt om S1 och komprimerar den vänstra S1 roten.
---Disksekvester med påverkan av vänster S1"

Det är väldigt sällan som jag inte kommer till start när jag väl köpt ett startplats. Om jag inte missminner mig så är det nog bara Engelbrektsloppet och Öppet Spår 2011 som gick åt skogen på grund av en elak influensa. Och har jag väl startat är det  också väldigt sällan som jag bryter. Jubileumsmarathon 2012 bröt jag pga. kramp och Lidingö Triathlon 2012 och en CX-cuptävling 2014 bröt jag pga. punkteringar. Inte så mycket att säga om det. Både på gott och på ont då det kanske finns tävlingar som jag både borde stått över eller brutit. Men... envisheten (och dumheten) är ju en del av min personlighet så det får jag leva med.

Tyvärr kommer ju DNS-listan att utökas redan på söndag eftersom min ortoped givit mig löpförbud tills vidare med anledning av röntgen-utlåtandet ovan. Det kommer alltså inte att bli någon Premiärmil sub-40 då. Och inte någon över 40 min heller. Challenge Fuerteventura ligger väl i farozonen också. Fast då snarare med en DNF då jag förmodligen simmar och cyklar, men hoppar löpningen. Klart surt, men å andra sidan är det ju absolut viktigast att jag är hyfsat återställd till Lanzarote, som nu faktiskt bara är 8 veckor bort.

Vad får då ovanstående utlåtande för konsekvens? Tja, jag är ju inte smärtpåverkad så pass mycket att någon operation är aktuell (och det vill jag inte heller). Simma och cykla går bra, både enligt läkaren och enligt vad jag själv känner. Jag räknar med att jag är i sådan pass form att jag ska kunna ta mig runt en mara även om jag knappt kommer att kunna springa något på 8 veckor. Jag får helt enkelt satsa på simningen och cyklingen och sedan räkna med en väldigt långsam avslutande löpning. Vem vet, det kanske till och med kan vara positiv (negativ split, here I come!). Problemet är ju bara att veta vilken smärta och vilken värk som är okej (en IM gör ju alltid ont) och vilken som inte är det. Jag har testat några kortare löpningar och konstaterat att smärta (då bråcket retar nerven) kommer redan efter typ 10 minuter just nu. Och det är ju ett tydligt tecken på att bråcket fortfarande är aktivt och att löpningen är negativ för rehaben i sin helhet.

Så  nu blir det full fokus på att komma i en lysande sim- och cykelform samt att ge naprapat, sjukgymnast, fru... alltså hela teamet runt mig i uppgift att få mig löpbar till den 21:a maj. Svårare än så är det inte.

Hell and some Heaven(?)

Som fortsättning på den här om kroppen då...

I fredags var jag hos en ortoped. En Kristian Xintaris på Stockholms Ortoped Center. På förmiddagen hade jag försökt springa och den här gången gick det inte alls. Orkade knappt skjuta ifrån i löpsteget alls. Kristian lyssnade på min historia, klämde, kände och kollade lite nerver och meddelade därefter att han var ganska så övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i S1:an. "Träning?" frågade jag givetvis direkt. "Cykla och simma är okej, men du får nog räkna med att vila från löpningen eftersom det riskerar att förvärra diskbråcket. "Hur lång tid då", frågade jag lite försiktigt. "Tja, några månader får du nog räkna med."

Ridå...

Typ så här...

Jag såg hela säsongen flyga iväg; Premiärmilen, Challenge Fuerteventura, Duathlon-SM och inte allra minst IM Lanzarote. Var rejält deppig på fredagskvällen och började fundera på sånt där om jag skulle cykla snabbt som f-n på Lanzarote och sedan gå maran, om jag kunde sälja min startplats till Fuerteventura, m.m. Nu var läkaren ganska säker på sin prognos, men han ville ändå skicka iväg mig på MR för att kolla upp ländryggen. Speciellt med tanke på min Bechterew.

Men så till lite Heaven. För på lördagen började det känns lite lite bättre. Fortfarande stel, men kanske med snäppet lite mer styrka? På söndagen kunde jag faktiskt stå på tå på vänsterbenet. Inga hävningar direkt, men betydligt starkare än för några dagar sedan. Värken började också släppa. Så sakteliga fick jag lite hopp om livet, tävlingarna och sånt. Tycker nog att det har blivit lite bättre för varje dag sen dess och just nu haltar jag inte alls.

Jag håller dock fortfarande upp med löpningen och det tänker jag (nog) göra tills det att jag fått svar på magnetkameraundersökningen (som jag ska på i morgon). Att jag haft någon slags nervpåverkan råder det inga som helst tvivel om. Värken och framförallt den tappade muskelfunktionen är liksom ingen inbillning och kan nog egentligen inte förklaras på något annat sätt. Däremot kan det ju faktiskt vara så att nervpåverkan kommer från något annat ställe. T.ex. en irriterad och svullen muskel eller led djupt inne i vänster skinka. Det var ju trots allt där som den stora smärtan låg initialt.

Snart vet jag (förmodligen) hur det ligger till på riktigt. F.n. väljer jag att vara försiktigt positiv.

När kroppen inte gör som den ska...

När någon frågar brukar jag ju hävda att nyckeln till att jag, trots sen start i livet och utan bakgrund i övrigt, lyckats nå en hyfsad fysisk status ligger i att jag är envis, träningsvillig, att jag uppenbarligen har hyfsade gener för lång distans och det faktum att jag inte varit skadad någon längre period. Nu är det givetvis en sanning med viss modifikation för visst har jag varit skadad. Dock egentligen inte med något som hämmat mig under någon längre tid. Jag har haft ett halsdiskbråck som var jäkligt smärtsamt, men som till slut gav med sig och egentligen bara hämmade simningen. Jag har haft en irriterad hälsena (i somras) som tvingade mig att dra ner lite på löpningen under några månader. Men jag kunde ju fortfarande springa när det gällde. Jag har haft en krånglande mage, inte alls träningsrelaterat, men som gjorde att en del träningspass behövde avbrytas i förtid för att... ja, ni förstår.

Men, bortsett från det ingenting som gjort mig helt träningsoförmögen under någon längre tid. Jag har i princip inte varit sjuk heller (bortsett från flunsan under vintern 2011 och 2013). Givetvis handlar det om en del tur, men också om ett starkt immunförsvar och en hyfsat klok träning när det gäller att anpassa mängd och intensitet efter hur kroppen känns. Så lite ära får jag nog ta åt mig.

Men, som titeln antyder är väl inte allt riktigt 100 nu.... Det började för ett par veckor sedan med att jag hade känningar i nedre delen av ryggen. Det är ofta relaterat till min Bechterew och handlar oftast om en snedställning i bäckenet som kräver lite massage och lite knäckning. Händer någon/några gånger per år och jag vet precis vad det är och hur det behöver behandlas. Så jag gick och fick mig 90 minuters väldigt plågsam massage av rygg och ben. Fint så... om det inte vore för att det inte alls blev bättre, utan snarare tvärtom. Ett par dagar efteråt hade jag en rejäl smärta utgående från vänster sida och strålande ner i baksida lår och vad. Gick till napratat på Access Rehab och fick både knäckning och elektrifierade nålar i stjärten, och rådet att fortsätta och röra på mig.

Men det enda som hände var att smärtcentrum flyttade sig lite längre ner, typ utgående från höftkammen (ganska djupt in) på vänster sida och fortfarande strålande ner i baksida lår, yttersida knä och ner i baksida vad. Jag fick också ganska snart en ganska rejäl träningsvärk. Först trodde jag att det berodde på att min benlängdskillnad pga. höftrotationen rätats ut och att jag fick värk av att börja använda musklerna på "rätt" sätt. Men träningsvärk brukar ge med sig efter några dagar och det gjorde inte det här värken och stelheten. Jag kunde springa och cykla helt okej och det blev alltid "bättre" när jag blev lite varm, men måste nog ändå säga att jag var hämmad i min utövning. Jag kan inte heller gå normalt utan haltar.

Lanzarote - det är ju hit jag ska, inte till någon jäkla sjukstuga.

I tisdags morse hade jag ett cykelpass inplanerat på morgonen. En timme med diverse drillar, huvudsakligen i zon 2 (dvs. typisk IM-ansträngning). Problemet var bara att det gick skit. Eller för att nyansera det hela; siffrorna var skit. Den upplevda ansträngningen var nog rätt, men siffrorna som min effekt-mätare visade var inte alls kul. Jag låg ca 60 W sämre till än för 2 veckor sedan, och det är ganska mycket. Eller inget som man tappar på så kort tid. Till saken hör då att jag har en effektmätare från Stages, som mäter effekten på just vänster ben. Men just då var jag helt säker på att det var något problem med mätaren.

På tisdagseftermiddagen var jag på återbesök hos naprapaten för att få ytterligare lite knäckning och elektricitet. Men, det mindre roliga som vi konstaterade var att jag har jättedålig med kraft i vänsterbenet. Alltså så pass dåligt att jag inte kan stå på ett ben; höger inga problem, men vänster kan jag knappt stödja på. På kvällen körde jag sedan ett löppass, i princip identiskt med ett pass som jag körde för 2 veckor sedan. Med den skillnaden att jag nu fick kämpa rejält för att springa 20 sek/km i snitt långsammare och med 10 slags högre snittpuls. Och det med en löpform som haft en rejält uppåtgående trend under lång tid.

Så nu står jag alltså här. Med ett svagt vänsterben, ständigt stelt och värkande, och med löpning och cykling som är kraftlösa därefter. Jag haltar lätt, kan inte ta mig något på underkroppen utan att sitta ner och det är 10 veckor kvar till IM Lanzarote. Och jag vet inte heller riktigt vad det beror på, nervinklämning, inflammerat muskel- eller senfästa, eller va? Den strålande värken talar väl tyvärr för att det är nervrelaterat. Frågan är då också varför?

Känns ju så där om jag ska vara helt ärlig.

Någon som känner igen sig?

Tävlingssäsongen 2016

... har ju redan dragit igång egentligen. För både Challenge Laguna Phuket och IM 70.3 Dubai kan ju räknas till den "nya" säsongen. Även om jag inte direkt fokuserad 100% på dem så är det ju tävlingar oavsett. För det spelar ju liksom ingen roll hur mycket jag än intalar mig att "det är ju bara ett träningspass i tävlingsform"; när startlinjen väl uppenbarar sig är svårt att inte tagga till ordentligt.

Resten av säsongen är i alla fall till stor del utstakad när det gäller tävlingar. Allt är inte 100 ännu, men de stora tävlingarna (som styr träningsplaneringen) är där och lite mer. Vis av erfarenhet från förra året ska jag försöka ta det lite lugnt med spontananmälningarna i år och inte tävla lika mycket. Tyvärr blev det ju inget med Norseman eller Ö-till-ö i år heller. Så här ser läget ut just nu:

• 2:a april - Premiärmilen: för att testa av löpformen. Kanske sub-40? (som jag sagt så många gånger tidigare)
• 23:a april - Challenge Fuerteventura för tredje gången. Jag åker en weekend till Fuerteventura för att hårdträna (läs cykla berg) i 4 dagar. Den gode Joe Friel brukar ju dessutom rekommendera en Big Day 4 veckor innan en IM. Så det här får väl bli min Big Day. Att det dessutom är i samma klimat, med samma typ av backar och vindar som IM Lanzarote lär väl inte vara helt fel.
• 1:a maj - Väsby Duathlon: SM/RM Duathlon - läge att försöka försvara min bronsmedalj?
• 21:a maj - Ironman Lanzarote: "Located on the northern edge of the Canary Islands off the northwest coast of Africa, this race is considered by many to be one of the toughest IRONMAN events in the world.". Tja, det där räcker för mig. Tanken är väl också att ta bort "pressen" från Lake Placid genom att satsa på denna. Med tanke på långa resor och annat är det ju inte helt säkert att det går att förbereda sig optimalt inför den tävlingen.
• 29:e maj - Utö Swimrun: Berättade jag om här.
• 18:e juni - Uppsala Triathlon: SM/RM på sprintdistans. Kul tävling! Har en 9:e plats från förra året att försvara.
• 2:a juli - Vansbro Triathlon: SM/RM på medeldistans. Ligger absolut inte optimalt till innan IM Lake Placid, men det är ju trots allt SM tillika Klubbmästerskap... så det vore ju liksom kul. Men inte helt klokt. Jag är i alla fall inte anmäld ännu. Alternativet till detta är att köra den olympiska Stockholm Triathlon som går den 3:e juli istället.
• 24:e juli - IM Lake Placid: Ska ju bli så tufft! En klassisk IM på klassisk mark. Kombinerat med en rejäl semester för hela familjen.
• 13:e augusti - Ångaloppet familj med Valencia
• 27:e augusti - Tjörn Triathlon 11.3: Spontananmälan till en tävling som visade sig bli en av det årets trevligaste. Är inte anmäld ännu men överväger det verkligen.

Det var nog det mesta tror jag. Ett gediget, men inte överfullt, schema. Den enda "missen" i planeringen är väl egentligen mitten på juni. Den helgen då jag verkligen skulle vilja tävla, en halva eller en olympisk, är det midsommar och det finns inte enda tävling på svensk mark. Uppsala veckan innan är bara en sprint och Vansbro ligger egentligen för nära inpå Lake Placid. Ett alternativ är ju förstås att skippa Uppsala och köra Borås Triathlon (medeldistans) istället. Vi får se vad som händer. Känner jag mig själv rätt kommer det säkert att dyka ner några spontana grejer i schemat också.

Har jag missat något?

Livstecken och lite swimrun

Vid något svagt ögonblick tror jag att jag lovade att jag skulle börja blogga lite mer. Om det nu var ett nyårslöfte eller hur det nu var. Har ju gått så där bra... Nåväl, jag har nästan skrivt klart RR från IM 70.3 Dubai och jag har ett inlägg om kommande tävlingssäsong (som ju egentligen redan startat) på gång. Håll ut...

Under tiden kan jag väl berätta att träningen flyter på. Har precis avslutat ett Base3-block, som ju är ett väldigt tidsintensivt block. Tyvärr har jobbet och övrigt liv kommit emellan ganska mycket de senaste veckorna och jag har haft ganska svårt att komma upp i planerad tid. Nu satte jag förvisso upp ett ganska ambitiöst mål avseende årstimmar så lite får jag väl skylla mig själv. Den gågna veckan lyckade jag klämma in 14½ timme av planerade 16½ vilket jag ändå tycker är helt okej. Sen tycker jag att Training Peaks sätt att räkna tiden på simpassen är lite elakt då bara effektiv tid räknas (all "vila" mellan intervallerna tas bort). Nu väntar i alla fall en lugn vecka (välbehövlig sådan) innan det är dags att börja bygga på riktigt.

Performance Management Chart - sanningen om hur jag ligger till just nu. Iaf enligt Training Peaks.

En annan rolig grej är att det ramlat in några nya tävlingar i programmet. Dels har jag anmält mig och Valencia till Ångaloppet Familj. Jag behövde inte truga överhuvudtaget utan V sa ja med ett glädjetjut. 3 km löpning och 300m simning där V är väldigt sugen på att få crawla i öppet vatten. Egentligen skulle jag vilja köra Stockholm Generation Swimrun med henne också, men tyvärr är hon några månader för ung för det. Sen kanske 7,1 km löpning och 1,03 km simning är i mesta laget för henne. Även om jag är helt övertygad att hon skulle klara sig igenom och älska det.


Den andra nyheten just nu är att jag tydligen också ska köra Utö Swimrun. Det är min fru som har lovat bort mig. Eller så här; Annas sjukgymnast berättade att hon skulle köra men att hennes tilltänkta partner tyvärr fått förhinder. Varpå Anna givetvis föreslår att hon ska köra mig med. Så efter några SMS och ett telefonsamtal var det fixat; jag ska alltså den 29:e maj springa drygt 33 km och simma runt 5,5 km på och omkring Utö. Vattentemperaturen kan på sina ställen vara en-siffrig vid den tiden. Sen hör det ju till saken att det är bara en vecka efter IM Lanzarote vilket onekligen kan vara... typ intressant. Tur att Sofi är är sjukgymnast så att hon kan ta hand om mig efter banan. När vi pratades vid i telefon så försökte jag höra mig lite för om hur snabb hon var på simning och löpning. Hoppas nu bara att hon inte tolkade det som om att jag inte ville att hon skulle vara för långsam för mig. För i själva verket handlade det ju om att säkerställa att hon inte skulle vara så snabb så att jag inte riskerar att sänka henne. Men känslan var nog att vi skulle matcha ganska bra. Tror att det kommer att bli skitkul!

Vilt och kallt...

IM Dubai 70.3 – The Prequel

För er som möjligtvis inte noterat de förra veckans stora rabalder i de sociala medierna kommer här den osminkade och brutala sanningen om ”cykelgate”. Historien om hur två framstående agegroupers nästan inte fick möjlighet att tävla i IM 70.3 Dubai. Jag tror nästan att alla händelser innan tävlingen nästa är mer intressanta än själva tävlingen. Så låt oss ta det från början.

Dagen innan vi skulle åka ner till Dubai såg jag på FB att klubbchef Nelker, som åkte ner en dag tidigare än oss, inte fått med cykeln på flyget. Förstod hans ilska och ångest och skrev givetvis något i stil med att ”Hoppas att det ordnar sig”. Det verkade dock inte vara helt klart om huruvida cykeln tappats bort på Arlanda eller om den kommit fram till Dubai och tappats bort där. Tänkte inte så mycket mer på det utan misstänkte att det förmodligen kommer att ordna sig för honom på något sätt. Han hade ju liksom lite tid på sig.

Packad Scicon-väska på hemmaplan. Första gången jag använde den och det var en klart positiv upplevelse.

På onsdagen var det dags för mig och familjen att åka. Vi träffade vi på klubbkompisarna Love och Bea på flygplatsen. Båda med familjer och packade cyklar. Som vanligt fick vi givetvis lämna in våra cykelväskor på specialbagaget. Men av någon anledning fick jag och Bea ställa in våra mjuka väskor i hissen bredvid transportbandet samtidigt som Loves väska fick åka på bandet. Men eftersom jag har lämnat väskan i hissen förut (när vi åkte till Thailand) tänkte jag inte mer på det.

Sen flög vi till Dubai, en relativt händelselös och smidig flygresa som jag tillbringade med The Program och Maze Runner: The Scorch Trials (kan dessvärre inte rekommendera någon av dem). Passkontrollen gick snabbt och när vi väl kom till vårt bagageband hade väskorna redan börjat komma ut. Våra två första väskor fick vi snabbt, men sen var det stopp. Endast golfbagar dök upp på det stora bandet. Love hade redan fått sin cykel och hunnit dra iväg till hotellet. Efter någon kvart dök äntligen en cykel upp, men det visade sig vara Nelkers cykel som försvunnit dagen innan. Och det var ju en jäkla tur att vi var där och kunde ta hand om den, för det verkade inte vara några andra som var intresserade av att göra det. Efter ytterligare någon kvart började vi ana oråd och jag gick iväg till ”Lost Luggage”. Där fick vi ganska omgående reda på att våra cyklar var kvar på Arlanda och att de nog skulle kunna komma med nästa Emirates-plan från Stockholm. Kruxet var ju bara att det skulle vara minst 24 timmar senare, och sålunda klart efter den tid då våra cyklar skulle vara incheckade inför tävlingen. Ridå.
”Sorry for the inconvenience”, sa Emirates-representanten.
”Tack som f-n”, sa jag och Bea.

En sk. PIR. Av någon anledning checkas alltid allt bagage in i frugans namn,

Kl 01:30 på hotellet. Jag och Bea tröstäter besviket.

Klart modfällda lämnade vi flygplatsen (efter att ha försökt få någon att ta hand om Nelkers cykel som nog hade blivit stående vid bagagebandet annars). Visst hade vi en semester med värme och sol framför oss, men det var ju liksom tävlingen som var den stora grejen. Som dessutom inte är helt gratis i sig. Kändes som om luften gick ur hela grejen och mungiporna pekade inte direkt uppåt. Så fort vi fick tillgång till wifi tutade vi givetvis ut det hela på sociala medier och så var cirkusen igång.

På hemmaplan drog Apollo-Daniel igång med diverse aktiviteter för att få tag på våra cyklar, kompisar letade uthyrningsmöjligheter i Dubai och till och med tipsade om egna bekanta som kanske borde ha utrustning att låna ut. Vi hade kontakt med någon som jobbade med bagage på Arlanda och som engagerade sig. En hel del personer tyckte att vi skulle hyra cykel och sedan shoppa loss på expot, men det kändes inte som något riktigt alternativ. Dels var varken jag eller Bea sugen på att köra med helt lånad/ny utrustning och dels hade vi ju inga som helst garantier att vi inte i slutändan skulle få stå för något sådant kalas själva. Det enda jag hade i utrustningsväg var min tri-dräkt. Resten låg i cykelväskan.

Spexande dotter. För ovanlighets skull.

Burj Al Arab - relativt mäktig byggnad

På torsdagen drog vi iväg till starten och expot för att plocka ut startkitet. En väska skulle vi väl i alla fall se till att få för pengarna. Incheckning av cykeln skulle ske mellan 13-17, för de som hade en cykel att checka in alltså. Nu var det dock så att den gode Nelker var tjenis med tävlingschefen Abdullah och vi fick löfte om möjlighet att checka in våra cyklar mellan 04:30 och 05:00 på tävlingsdagsmorgonen. Ett litet hopp tändes alltså, dock givetvis under förutsättning att cyklarna skulle komma med nästa flyg. Vid lunchtid åkte vi tillbaka till hotellet.

Strax efter lunch ringde någon från Arlandas bagagehantering och bekräftade att man hade ”hittat” våra cyklar och att de nu skulle skickas med nästa Emiratesplan (som skulle komma till Dubai kl 22:50 på kvällen). Jag undrade var man nu hade hittat dem och om det möjligtvis var i en hiss och fick då ett väldigt undvikande svar. Jag tar det som ett totalt bevis på att tjejen i specialbagaget helt enkelt glömde att skicka ner hissen efter det att jag och Bea ställt in cyklarna. Sparken kanske? Så nu tändes ytterligare ett hopp om att det faktiskt kanske skulle gå att tävla. Alla möjligheter till förberedelser var givetvis som bortblåsta. Men bara att få stå på startlinjen skulle ju kännas som en seger i det läget.

SWIM IN - det blåste ganska rejält redan på torsdagen.

15% rabatt på en drink... Kan nog vara en av de finaste goodiebag-prylarna jag någonsin fått.

Självklart blev Emirates-flyget försenat från Arlanda, typ 1,5 timme och vi börjande nu fundera på hur det rent praktiskt skulle gå till för oss. I allra bästa fall skulle cykeln vara klar på flygplatsen vid typ 00:30. Transport av cykeln till vårt hotell skulle nog ta minst en timme och därefter skulle vi ha runt 40 minuter med taxi från hotellet till Jumeirah Beach och starten. Och någonstans där skulle vi också ha tid att montera ihop cyklarna och packa i ordning vår utrustning. Inte mycket till felmarginal. Under tiden ringde bagageservice på Dubais flygplats och meddelade att cyklarna var på flyget och att de givetvis skulle skicka dem till hotellet så fort som de gått genom tull och sådant. Problemet var bara att ASAP i det här fallet betydde runt 06:00. Och det var ju inte okej för vår del. Jag förklarade problemet (för 100:ade gången) och de lovade att kolla upp och återkomma till mig. Vilket de givetvis aldrig gjorde.

Under tiden hade Bea konfererat med Apollos representant i Dubai och konstaterat att det enda möjliga sättet nog var att vi åkte ut till flygplatsen själva och greppade tag på cyklarna. För att sedan åka taxi direkt till startområdet för att hinna med. Att denna manöver i sin tur innebar att vi varken skulle få möjlighet att sova eller att äta någon frukost innan tävlingen var det tyvärr inte så mycket att göra något åt. Vi beställde en taxi till 23:30 och gick till sängs för att försöka få lite vila. Jag fick runt 45 minuters orolig sömn och sen satte sig jag, Bea och Beas kompis Helena (vars tacksamma uppgift var att åka tillbaka till hotellet med våra cykelväskor efter det att vi monterat ihop cyklarna och packat ihop vår utrustning) i taxin.

00:15 anlände vi till flygplatsen och gick direkt till bagageservice för att försöka lokalisera våra väskor. Vår hjälp för dagen (natten) var en lite småslemmig kille som försökte vara lustig samtidigt som nästan verkade stöta lite på Bea. Varken jag eller Bea var särskilt roade.
”Well, I have some good and some bad news. The good news is that we know where your bags are. The bad news is that we don’t know where they are right now. I suggest you go to back to your hotel and we will send the bags there as soon as we get hold of them.”
Men vad f-n… För 101:a gången var vi tvungna att förklara läget; varför vi behövde cyklarna nyss och vad vi hade för tider att förhålla oss till.
”Ok, I will see what I can do, but you will probably be stuck here for a while. Please take a seat.”, sa han och började efterlysa våra cyklar via radio, telefon och alla möjliga kommunikationsvägar. Utan framgång.

Cyklarna återfunna! Inte tack vare den här killen dock.

Någonstans här började modet sjunka rejält igen. Min stora oro var att det skett någon miss i kommunikationen någonstans och att våra cyklar var på väg i en taxi till vårt hotell. Under tiden som den slemmige killen jagade våra cyklar så noterade vi en växande irritation hos en av hans kvinnliga kollegor. Hon sa flertalet gånger till honom att han borde ringa [okänt namn] vilket han friskt ignorerade. Till slut fick hon nog och ringde själv och kunde strax därefter meddela oss att de visste var cyklarna var och att vi skulle få dem inom 5-10 minuter (vi tror att hon sedan gav sin kollega en rejäl uppsträckning; han var inte direkt stursk efteråt). Klockan 01:15 fick vi äntligen återse våra cykelväskor! Drygt tre och en halv timme innan vi skulle vara incheckade.

Vi stannade ett tag på flygplatsen för att få i oss någon slags frukost. För min del blev det en stor latte, en toast och en muffins. Ingen Nutella gick att uppbringa. Sen åkte vi ståndsmässigt i en egen flygbuss som svartkörde oss tre och cykelväskorna till Jumeirah Beach. När vi klev av bussen slogs vi dels av att det var kallt och dels av att det blåste som bara den. Busschauffören tyckte nog att vi var helt dumma i huvudet som ville bli avsläppta vid en strand, mitt i natten och i det vädret.

Portalen hade däckat av vinden under natten.

Äntligen inne i växlingsområdet!

Vi hittade en kiosk på strandpromenaden som gav lite lä och sen satte vi igång med cyklarna. Trots lä-läget blåste det en del runt hörnen och det var dessutom ganska mörkt. Helena hjälpte till med att lysa med en iPhone-lampa och vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort några skruvar eller annat. Till råga på allt var jag givetvis tvungen att justera bromsklossarna också eftersom jag tagit med mig ett framhjul med lite lägre profil för att inte bli allt för vinglig i vinden. Trots avsaknaden av alkohol i Dubai lyckades det ändå dyka upp lite fulla och dryga människor. Polis var dock snabbt på plats och löste det hela. Strax efter 04:30 började det komma överambitiösa och nervösa triathleter som nog undrade vad vi höll på med. Innan dess hade vi även skickat iväg Helena i en taxi med cykelväskorna. Jag lyckades nog nästan med att fixa allt felfritt; det enda jag glömde var att få ner en liten handduk i BIKE-påsen. Så här i efterhand kan jag nog säga att det hela var en ganska surrealistiskt upplevelse.

Den omlagda simbanan

Trött kille som försöker ladda lite innan tävling

Slutligen visade det sig att vi inte blev insläppta i växlingsområdet förrän kl 05:00 ändå. Vi fick i alla fall sätta upp cyklarna i ställen och hänga upp våra påsar. Det enda som vi inte fått tag på då var tidtagningschipen, men de skulle vi enligt huvuddomaren kunna få vid starten. Sen var det liksom vara att vänta. Jag satt mig på marken och försökte koppla av med lite musik, löste därefter lite toalettbestyr, bytte om, träffade Nelker och några andra svenskar, försökte fatta hur simbanan var omlagd (pga. vindar, strömmar och vågor) och begav mig därefter till starten som nu var förlagd vid den ”lillla” marinan vid Jumeirah Beach Hotel. Som yra höns sprang sedan jag och Bea runt för att försöka få tag på ett chip. Efter att ha frågat typ alla funktionärer i startområdet lyckades vi till slut få tag på tjejen som satt på extrachipen.

Knappt 10 minuter innan start kunde jag äntligen börja fokusera på tävlingen på riktigt.