Så sakteliga på väg tillbaka

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Jag har väl varit lite deppad och sagt några fula ord emellanåt, men egentligen har jag aldrig ens funderat på att det t.ex. inte skulle gå att köra IM Lanzarote. Och på något sätt är väl det ett mindset som faktiskt fungerar. När människor i min omgivning har pratat om startplatsförsäkringar, möjligheten att köra en annan (senare) IM, boka om flygresor m.m. så har jag varit väldigt oförstående. Jag ska ju köra Lanzarote, det är ju bestämt sen länge.

Jag har i alla fall kunna börja springa igen. Senaste veckan har jag kört 3 st testlöpningar, från 15 minuter upp till 30 minuter, och det har gått mer eller mindre helt smärtfritt. Jag har kunnat lubba på i ett tempo mellan 4:30 - 5:00 min/km utan att pulsen sticker nämnvärt. Jag har inte vågat springa fort ännu och har jag tappat form så är det säkerligen då det definitivt kommer att märkas. Men jag ska ju inte springa speciellt fort på Lanzarote. Duathlon-SM (5km + 2.5 km löpning) den 1:a maj riskerar ju däremot att kanske inte bli någon supertoppad historia.

Vägen hit har väl inte varit helt smärtfri. Har fått en hel del behandlingar som varit allt annat än sköna. Typ elektrifierade nålar i skinkan, massage med både armbågar och andra spetsiga verktyg, samt töjningar som gör att det känns som om musklerna gå av. Har även provat på några pass på crosstrainer samt vattenträning (för att kunna träna löpning utan att löpa liksom). Och uppenbarligen har det givit resultat. Min teori just nu är att själva bråcket är mer eller mindre utläkt och att det som kvarstår är några krampade muskler djupt inne i skinkan och att det är dessa som kan ge upphov till nervpåverkan. Därav fokus på massagen och att häva krampen.

Det är faktiskt hela 2 år sen jag var på Fuerteventura senast. Men då gick det ju onekligen ganska bra.

Härnäst då? Jo, nästa vecka drar jag planenligt till Fuerteventura och Playitas (en långhelg) för att cykla och simma som bara den. Klubben (och även Jesper med familj) är på plats och på lördagen den 23:e tänkte jag köra Challenge Fuerteventura som en Big Day inför Lanzarote. Om löpningen känns smärtfri springer jag hela sträckan, annars hoppar jag av. Som vanligt känns min simning bra och min cykelform tveksam. Som det brukar vara alltså. Den stora skillnaden nu är väl att jag dessutom brukar säga att min löpform är bra och det kan jag inte riktigt göra nu. Rent generellt tror jag nog att jag aldrig varit så "oförberedd" för en IM som jag är nu. Det var varit en stökig och ganska ofokuserad säsong så här långt och diskbråcket gjorde väl inte det hela bättre. Men å andra sidan kan jag ju uppenbarligen prestera hyfsat trots avsaknad av 100%:iga förberedelser.

Efter Fuerteventura är det ju bara 4 veckor kvar till Lanzarote.

Men innan dess ska jag tydligen simma utomhus i Sverige. I Långsjön. Kommer nog att vara fruktansvärt jäkla skitkallt.