I fredags var jag hos en ortoped. En Kristian Xintaris på Stockholms Ortoped Center. På förmiddagen hade jag försökt springa och den här gången gick det inte alls. Orkade knappt skjuta ifrån i löpsteget alls. Kristian lyssnade på min historia, klämde, kände och kollade lite nerver och meddelade därefter att han var ganska så övertygad om att det rörde sig om ett diskbråck i S1:an. "Träning?" frågade jag givetvis direkt. "Cykla och simma är okej, men du får nog räkna med att vila från löpningen eftersom det riskerar att förvärra diskbråcket. "Hur lång tid då", frågade jag lite försiktigt. "Tja, några månader får du nog räkna med."
Ridå...
 |
| Typ så här... |
Men så till lite Heaven. För på lördagen började det känns lite lite bättre. Fortfarande stel, men kanske med snäppet lite mer styrka? På söndagen kunde jag faktiskt stå på tå på vänsterbenet. Inga hävningar direkt, men betydligt starkare än för några dagar sedan. Värken började också släppa. Så sakteliga fick jag lite hopp om livet, tävlingarna och sånt. Tycker nog att det har blivit lite bättre för varje dag sen dess och just nu haltar jag inte alls.
Jag håller dock fortfarande upp med löpningen och det tänker jag (nog) göra tills det att jag fått svar på magnetkameraundersökningen (som jag ska på i morgon). Att jag haft någon slags nervpåverkan råder det inga som helst tvivel om. Värken och framförallt den tappade muskelfunktionen är liksom ingen inbillning och kan nog egentligen inte förklaras på något annat sätt. Däremot kan det ju faktiskt vara så att nervpåverkan kommer från något annat ställe. T.ex. en irriterad och svullen muskel eller led djupt inne i vänster skinka. Det var ju trots allt där som den stora smärtan låg initialt.
Snart vet jag (förmodligen) hur det ligger till på riktigt. F.n. väljer jag att vara försiktigt positiv.
No comments:
Post a Comment