Wednesday, February 3, 2016

IM Dubai 70.3 – The Prequel

För er som möjligtvis inte noterat de förra veckans stora rabalder i de sociala medierna kommer här den osminkade och brutala sanningen om ”cykelgate”. Historien om hur två framstående agegroupers nästan inte fick möjlighet att tävla i IM 70.3 Dubai. Jag tror nästan att alla händelser innan tävlingen nästa är mer intressanta än själva tävlingen. Så låt oss ta det från början.

Dagen innan vi skulle åka ner till Dubai såg jag på FB att klubbchef Nelker, som åkte ner en dag tidigare än oss, inte fått med cykeln på flyget. Förstod hans ilska och ångest och skrev givetvis något i stil med att ”Hoppas att det ordnar sig”. Det verkade dock inte vara helt klart om huruvida cykeln tappats bort på Arlanda eller om den kommit fram till Dubai och tappats bort där. Tänkte inte så mycket mer på det utan misstänkte att det förmodligen kommer att ordna sig för honom på något sätt. Han hade ju liksom lite tid på sig.

Packad Scicon-väska på hemmaplan. Första gången jag använde den och det var en klart positiv upplevelse.
På onsdagen var det dags för mig och familjen att åka. Vi träffade vi på klubbkompisarna Love och Bea på flygplatsen. Båda med familjer och packade cyklar. Som vanligt fick vi givetvis lämna in våra cykelväskor på specialbagaget. Men av någon anledning fick jag och Bea ställa in våra mjuka väskor i hissen bredvid transportbandet samtidigt som Loves väska fick åka på bandet. Men eftersom jag har lämnat väskan i hissen förut (när vi åkte till Thailand) tänkte jag inte mer på det.

Sen flög vi till Dubai, en relativt händelselös och smidig flygresa som jag tillbringade med The Program och Maze Runner: The Scorch Trials (kan dessvärre inte rekommendera någon av dem). Passkontrollen gick snabbt och när vi väl kom till vårt bagageband hade väskorna redan börjat komma ut. Våra två första väskor fick vi snabbt, men sen var det stopp. Endast golfbagar dök upp på det stora bandet. Love hade redan fått sin cykel och hunnit dra iväg till hotellet. Efter någon kvart dök äntligen en cykel upp, men det visade sig vara Nelkers cykel som försvunnit dagen innan. Och det var ju en jäkla tur att vi var där och kunde ta hand om den, för det verkade inte vara några andra som var intresserade av att göra det. Efter ytterligare någon kvart började vi ana oråd och jag gick iväg till ”Lost Luggage”. Där fick vi ganska omgående reda på att våra cyklar var kvar på Arlanda och att de nog skulle kunna komma med nästa Emirates-plan från Stockholm. Kruxet var ju bara att det skulle vara minst 24 timmar senare, och sålunda klart efter den tid då våra cyklar skulle vara incheckade inför tävlingen. Ridå.
Sorry for the inconvenience”, sa Emirates-representanten.
Tack som f-n”, sa jag och Bea.

En sk. PIR. Av någon anledning checkas alltid allt bagage in i frugans namn,
Kl 01:30 på hotellet. Jag och Bea tröstäter besviket.
Klart modfällda lämnade vi flygplatsen (efter att ha försökt få någon att ta hand om Nelkers cykel som nog hade blivit stående vid bagagebandet annars). Visst hade vi en semester med värme och sol framför oss, men det var ju liksom tävlingen som var den stora grejen. Som dessutom inte är helt gratis i sig. Kändes som om luften gick ur hela grejen och mungiporna pekade inte direkt uppåt. Så fort vi fick tillgång till wifi tutade vi givetvis ut det hela på sociala medier och så var cirkusen igång.

På hemmaplan drog Apollo-Daniel igång med diverse aktiviteter för att få tag på våra cyklar, kompisar letade uthyrningsmöjligheter i Dubai och till och med tipsade om egna bekanta som kanske borde ha utrustning att låna ut. Vi hade kontakt med någon som jobbade med bagage på Arlanda och som engagerade sig. En hel del personer tyckte att vi skulle hyra cykel och sedan shoppa loss på expot, men det kändes inte som något riktigt alternativ. Dels var varken jag eller Bea sugen på att köra med helt lånad/ny utrustning och dels hade vi ju inga som helst garantier att vi inte i slutändan skulle få stå för något sådant kalas själva. Det enda jag hade i utrustningsväg var min tri-dräkt. Resten låg i cykelväskan.

Spexande dotter. För ovanlighets skull.
Burj Al Arab - relativt mäktig byggnad
På torsdagen drog vi iväg till starten och expot för att plocka ut startkitet. En väska skulle vi väl i alla fall se till att få för pengarna. Incheckning av cykeln skulle ske mellan 13-17, för de som hade en cykel att checka in alltså. Nu var det dock så att den gode Nelker var tjenis med tävlingschefen Abdullah och vi fick löfte om möjlighet att checka in våra cyklar mellan 04:30 och 05:00 på tävlingsdagsmorgonen. Ett litet hopp tändes alltså, dock givetvis under förutsättning att cyklarna skulle komma med nästa flyg. Vid lunchtid åkte vi tillbaka till hotellet.

Strax efter lunch ringde någon från Arlandas bagagehantering och bekräftade att man hade ”hittat” våra cyklar och att de nu skulle skickas med nästa Emiratesplan (som skulle komma till Dubai kl 22:50 på kvällen). Jag undrade var man nu hade hittat dem och om det möjligtvis var i en hiss och fick då ett väldigt undvikande svar. Jag tar det som ett totalt bevis på att tjejen i specialbagaget helt enkelt glömde att skicka ner hissen efter det att jag och Bea ställt in cyklarna. Sparken kanske? Så nu tändes ytterligare ett hopp om att det faktiskt kanske skulle gå att tävla. Alla möjligheter till förberedelser var givetvis som bortblåsta. Men bara att få stå på startlinjen skulle ju kännas som en seger i det läget.

SWIM IN - det blåste ganska rejält redan på torsdagen.
15% rabatt på en drink... Kan nog vara en av de finaste goodiebag-prylarna jag någonsin fått.
Självklart blev Emirates-flyget försenat från Arlanda, typ 1,5 timme och vi börjande nu fundera på hur det rent praktiskt skulle gå till för oss. I allra bästa fall skulle cykeln vara klar på flygplatsen vid typ 00:30. Transport av cykeln till vårt hotell skulle nog ta minst en timme och därefter skulle vi ha runt 40 minuter med taxi från hotellet till Jumeirah Beach och starten. Och någonstans där skulle vi också ha tid att montera ihop cyklarna och packa i ordning vår utrustning. Inte mycket till felmarginal. Under tiden ringde bagageservice på Dubais flygplats och meddelade att cyklarna var på flyget och att de givetvis skulle skicka dem till hotellet så fort som de gått genom tull och sådant. Problemet var bara att ASAP i det här fallet betydde runt 06:00. Och det var ju inte okej för vår del. Jag förklarade problemet (för 100:ade gången) och de lovade att kolla upp och återkomma till mig. Vilket de givetvis aldrig gjorde.

Under tiden hade Bea konfererat med Apollos representant i Dubai och konstaterat att det enda möjliga sättet nog var att vi åkte ut till flygplatsen själva och greppade tag på cyklarna. För att sedan åka taxi direkt till startområdet för att hinna med. Att denna manöver i sin tur innebar att vi varken skulle få möjlighet att sova eller att äta någon frukost innan tävlingen var det tyvärr inte så mycket att göra något åt. Vi beställde en taxi till 23:30 och gick till sängs för att försöka få lite vila. Jag fick runt 45 minuters orolig sömn och sen satte sig jag, Bea och Beas kompis Helena (vars tacksamma uppgift var att åka tillbaka till hotellet med våra cykelväskor efter det att vi monterat ihop cyklarna och packat ihop vår utrustning) i taxin.

00:15 anlände vi till flygplatsen och gick direkt till bagageservice för att försöka lokalisera våra väskor. Vår hjälp för dagen (natten) var en lite småslemmig kille som försökte vara lustig samtidigt som nästan verkade stöta lite på Bea. Varken jag eller Bea var särskilt roade.
Well, I have some good and some bad news. The good news is that we know where your bags are. The bad news is that we don’t know where they are right now. I suggest you go to back to your hotel and we will send the bags there as soon as we get hold of them.
Men vad f-n… För 101:a gången var vi tvungna att förklara läget; varför vi behövde cyklarna nyss och vad vi hade för tider att förhålla oss till.
Ok, I will see what I can do, but you will probably be stuck here for a while. Please take a seat.”, sa han och började efterlysa våra cyklar via radio, telefon och alla möjliga kommunikationsvägar. Utan framgång.

Cyklarna återfunna! Inte tack vare den här killen dock.
Någonstans här började modet sjunka rejält igen. Min stora oro var att det skett någon miss i kommunikationen någonstans och att våra cyklar var på väg i en taxi till vårt hotell. Under tiden som den slemmige killen jagade våra cyklar så noterade vi en växande irritation hos en av hans kvinnliga kollegor. Hon sa flertalet gånger till honom att han borde ringa [okänt namn] vilket han friskt ignorerade. Till slut fick hon nog och ringde själv och kunde strax därefter meddela oss att de visste var cyklarna var och att vi skulle få dem inom 5-10 minuter (vi tror att hon sedan gav sin kollega en rejäl uppsträckning; han var inte direkt stursk efteråt). Klockan 01:15 fick vi äntligen återse våra cykelväskor! Drygt tre och en halv timme innan vi skulle vara incheckade.

Vi stannade ett tag på flygplatsen för att få i oss någon slags frukost. För min del blev det en stor latte, en toast och en muffins. Ingen Nutella gick att uppbringa. Sen åkte vi ståndsmässigt i en egen flygbuss som svartkörde oss tre och cykelväskorna till Jumeirah Beach. När vi klev av bussen slogs vi dels av att det var kallt och dels av att det blåste som bara den. Busschauffören tyckte nog att vi var helt dumma i huvudet som ville bli avsläppta vid en strand, mitt i natten och i det vädret.

Portalen hade däckat av vinden under natten.
Äntligen inne i växlingsområdet!
Vi hittade en kiosk på strandpromenaden som gav lite lä och sen satte vi igång med cyklarna. Trots lä-läget blåste det en del runt hörnen och det var dessutom ganska mörkt. Helena hjälpte till med att lysa med en iPhone-lampa och vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort några skruvar eller annat. Till råga på allt var jag givetvis tvungen att justera bromsklossarna också eftersom jag tagit med mig ett framhjul med lite lägre profil för att inte bli allt för vinglig i vinden. Trots avsaknaden av alkohol i Dubai lyckades det ändå dyka upp lite fulla och dryga människor. Polis var dock snabbt på plats och löste det hela. Strax efter 04:30 började det komma överambitiösa och nervösa triathleter som nog undrade vad vi höll på med. Innan dess hade vi även skickat iväg Helena i en taxi med cykelväskorna. Jag lyckades nog nästan med att fixa allt felfritt; det enda jag glömde var att få ner en liten handduk i BIKE-påsen. Så här i efterhand kan jag nog säga att det hela var en ganska surrealistiskt upplevelse.

Den omlagda simbanan
Trött kille som försöker ladda lite innan tävling
Slutligen visade det sig att vi inte blev insläppta i växlingsområdet förrän kl 05:00 ändå. Vi fick i alla fall sätta upp cyklarna i ställen och hänga upp våra påsar. Det enda som vi inte fått tag på då var tidtagningschipen, men de skulle vi enligt huvuddomaren kunna få vid starten. Sen var det liksom vara att vänta. Jag satt mig på marken och försökte koppla av med lite musik, löste därefter lite toalettbestyr, bytte om, träffade Nelker och några andra svenskar, försökte fatta hur simbanan var omlagd (pga. vindar, strömmar och vågor) och begav mig därefter till starten som nu var förlagd vid den ”lillla” marinan vid Jumeirah Beach Hotel. Som yra höns sprang sedan jag och Bea runt för att försöka få tag på ett chip. Efter att ha frågat typ alla funktionärer i startområdet lyckades vi till slut få tag på tjejen som satt på extrachipen.

Knappt 10 minuter innan start kunde jag äntligen börja fokusera på tävlingen på riktigt.

1 comment:

NLC said...

Snacka om pannben bara för att komma till start! Chapeau :-)