Ironman 70.3 World Championships South Africa 2018 [RR]

Jaha, då har jag alltså varit i Afrika och tävlat för första gången. Lite kluven till just det här med att liksom ha varit i Afrika eftersom det enda jag egentligen upplevt är flygplatsen och ett hotell i Johannesburg, en väldigt avgränsad del av Port Elizabeth och en liten cykeltur på landsbygden. En cykeltur som rent utseendemässigt (vindpinat och grönt) skulle kunna vara typ Wales, franska Atlantkusten eller till och med Skåne. Så tyvärr kan jag väl inte säga att jag känner mig som någon Afrika-resenär. Annat än att det tog en herrans tid att ta sig hit.

Men det var ju inte det som jag skulle avhandla här. Låt oss istället fokusera på tävlingen! Och låt mig redan nu varna för ett långt inlägg. Men jag hade gott om tid på mig att skriva under resan från Port Elizabeth till Boulder.

Pre-race

Nästan 3000 herrar skulle starta på söndagen. En normal 70.3-bana sväljer nog normalt sett inte så pass många på cyklingen (även om det är en envarvsbana) om man skulle släppa iväg dem i en normal rullande start (vilket borde ta runt 1 timme och 15 minuter). Det skulle ju dessutom vara ganska svårt att tävla inom sin AG eftersom det i princip skulle vara omöjligt att ha koll på sin placering innan dess att alla gått i mål. För att lösa detta skickar man då iväg varje åldersgrupp en första start på en förutbestämd tid och sen rullande inom den åldersgruppen (10 pers var 15:e sekund enligt självseedning). Då blir det en rimlig chans att ha lite koll på sin placering i alla fall. Man har då också spridit ut starten över 2 timmar vilket borgar för lite bättre plats på banan (när det blir trångt blir det drafting och farliga omkörningar). Man hade dessutom valt att sprida ut de största åldersklasserna med 40-44 kl 7:38, 30-34 kl 8:28 och givetvis 45-49 allra sist kl 9:28…

Från incheckningen dagen innan race

Jag ställde klockan på 6:00, vilket känns väldigt lagom för att vara en IM-start. Åt lite frukost på hotellet och begav mig sedan ner till T1 för att fixa det sista med cykel och utrustning. Det hade regnat under natten och var ganska fuktigt i luften. Jag lyssnade på Kendrick och insöp atmosfären samtidigt som jag fixade det sista. Stötte inte på någon annan svensk och begav mig då tillbaka till hotellet för att slappa och ladda. Kändes onekligen ganska bra att kunna ligga i sängen och kolla PRO-racet innan min egen start. Fördelen var väl främst att jag kunde ta det ganska lugnt på morgonen, gott om tid att lufta magen (på egen riktig toalett) och ingen stress. Nackdelen var väl däremot att det kanske inte är helt optimalt att nästan somna till en timme innan start, samt att det faktiskt började blåsa mer ju längre dagen led.

Runt 9 satte jag på mig utrustningen och ett par trasiga strumpor, lämnade in nyckeln i receptionen och begav mig till starten. Träffade på Philip och Kristin, önskade lycka till och allt sånt och ställde sedan in mig i fållan. Det var mäktigt, men jag hade nog inte riktigt fattat att det var en ”VM-start” ännu. Seedade så där svenskt lagom in mig någonstans mitten. Speakern sa: ”We welcome our 45 to 49 age groupers! These are the guys that have left their midlife crisis behind and still loves triathlon.”. Onekligen ganska träffande. Och sen var det dags.

Banan

Swim – 35:29 (245 av 337 i M45-49)

När damerna tävlade på lördagen sa speakern att det var uppmätt till 15.5 grader i vattnet. När jag sedan simmade senare på dagen kändes det betydligt varmare och när jag hoppade i vattnet på min tävlingsdag skulle jag tippa på att det nog var runt 18-19 grader. När herrproffsen startade 2 timmar tidigare behövde de hoppa över typ en våg. När vi startade gick det betydligt mer sjö och jag skulle tro att jag behövde ta mig över typ 3 brytande vågor. Sen bar det av. Det var inte någon trängsel att prata om och ingen chock över kyla så jag kom ganska snabbt in i en bra rytm utan att pulsen rusade allt för mycket. Tycker att navigeringen gick bra och att det flöt på. Hade dock inga fötter att ligga på och fick inte någon direkt känsla för om huruvida jag simmade bra eller dåligt. Mycket beroende på att det ändå var så pass utspritt. Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt inte att jag hade en enda närkontakt under hela simningen, vilket nog måste ses som väldigt ovanligt.

Problemet är väl att jag då, när det liksom inte händer så mycket, min vana trogen blir lite uttråkade och tappar fokus. Idag redan efter halva loppet. Kanske ett resultat av att jag varit lite väl nedtonad innan loppet. På vägen tillbaka mot stranden känner jag en ganska påtaglig ström och är tvungen att ligga och korrigera kurs hela tiden. Det går också betydligt mer vågor nu än tidigare. Ju närmare stranden jag kommer desto mer börjar jag dock inse att jag faktiskt kör VM. Jag behövde väl få en liten pulshöjare för att tagga till. Försöker tajma en våg och bodysurfa in till stranden men lyckas inte riktigt och blir väl tvungen att ställa mig upp lite väl tidigt. Blir lite smått besviken när jag kollar på klockan efter att ha passerat portalen. Hade nog hoppats på att vara några minuter snabbare i alla fall.

Notera att det faktiskt inte är klockan som jag håller på med här utan våtdräkten

Som vanligt ser man ju ut som en mupp på våg upp från simningen.

T1 – 3:09

Våtdräktsavdragare is the shit. Efter en lite längre löpning; först på strand och sedan på asfalt, var det bara att lägga sig på en matta och låta två killar rycka av mig dräkten. Efter det var det liksom inte så mycket mer att göra i T1. Behövde bara plocka upp hjälmen ur påsen och sedan såg en funktionär till att lägga i våtdräkten och lämpa av påsen vid bag drop. Skorna hade jag redan på cykeln. Den här gången fick jag med mig visiret också.

Bike – 2:33:51 (61 av 337 i M45-49)

Banan började direkt med en liten backe uppför efter mount line (alltså den linje som man måste vara över innan man sätter sig på cykeln). Med tanke på den var det ganska skönt att bara kunna trampa iväg med skorna på pedalerna och inte behöva oroa sig för att klicka i innan det blir för brant. På väg ut på cyklingen började jag nog faktiskt fatta att det var en ganska cool tävling som jag var med om. Jag drog på mig skorna och börja trampa på riktigt.

Tyvärr hade jag ju inte fått möjlighet att cykla eller köra banan och hade därför inte någon känsla för hur pass mycket det skulle luta. Hade kollat videon på cykelbanan men inte blivit mycket klokare av den. Höjdprofilen berättade dock att det skulle luta uppåt i princip hela första milen upp till den första energistationen, vilket också såg ut att vara den värsta klättringen. Den sa även att banan totalt sett skulle innehålla ca 650 höjdmeter vilket innebär att den givetvis inte är platt men samtidigt inte allt för blodig heller (som jämförelse innehöll Marbella t.ex. 1600 höjdmeter).

När det sluttar lite lätt uppför är det ganska lätt att hålla jämna watt och inte slappna av alltför mycket. Planen och instruktionen från KJ var att ligga runt sweetspot på platten och uppför och sen passa på att vila lite inför kurvor och nedförskörningar (där det är svårt att hålla trycket uppe ändå). Jag låg för det mesta och körde om men vid några tillfällen hittade jag några ryggar att följa alternativt killar som jag samarbetade med under några längre sträckor; alltså i form av att vi, på drafting-legalt avstånd, turades om att ligga och hålla farten uppe. På vissa ställen på banan var det ihopklumpat och ganska trångt men för det mesta tycker jag nog att det flöt på bra.

Aero is everything

När jag väl kom upp till första energistationen var den spontana känslan att det var ju inte så farligt. Vi hade nu lämnat bebyggelsen och kommit ut i skogen. Efter en ganska härlig nedförskörning (dock med ganska dålig asfalt + regn som gjorde att jag inte vågade släppa på helt och hållet) var det dags att krypa ihop och mata på platten. I princip 20 km med rak väg där det bara var att trycka på i mellan 40-50 km/h. Kände mig stark och kan ju så här i efterhand konstatera att vi förmodligen hade en lätt liten vind i ryggen. Den kändes mer när vi fick den emot oss senare. Efter det att vi passerat igenom en liten by (med lite småjobbiga fartgupp) kom dagens stora överraskning. Sakerna som på höjdkurvan såg som små pucklar visade sig i själva verket vara ganska markanta klättringar som till och med krävde lilla klingan på några ställen. Snitthastigheten som tidigare låg över 37 km/h sjönk raskt ner till 34 km/h under de tre klättringarna.

Jag tycker nog att de flesta skötte sig hyfsat ute på banan med några undantag. Dels var det nog en del sydafrikaner (och förmodligen engelsmän) som verkade ha missuppfattat det hela med att det skulle vara högertrafik. Alltså de låg i det högra körfältet, men till vänster mot mittlinjen. Lite svårt att köra om då. Vidare hade jag en sydafrikan i rosa och blå dräkt som körde om mig vid säkert 10 tillfällen, bara för att sedan svänga in tätt framför mig och dra ner på farten. Grymt irriterande. Till slut (efter ca 6 mil) fick jag nog, brände lite krut och såg till att cykla ifrån honom. Sen var det ju det här med killen som körde om på insidan också. Strax efter vändningen när det gick lite uppför körde jag om en kille, ganska stor och kraftig sådan. Sen blev det utför. Jag kör om en annan kille och i precis samma ögonblick som jag är på väg att gå in mot kanten kommer den första killen i en hiskelig fart och drar om mig på insidan, väldigt nära. ”Oh for f**ks sake!”, skriker jag men får inget svar. Strax börjar det gå uppåt igen och jag kommer snabbt ikapp hon. ”What the f was that?”, ropar jag åt honom.”, fortfarande skyhög på adrenalin. ”But you were in my way, was I supposed to brake?”. Antingen så bromsar du eller så kör du om på rätt sida svarade jag. Fast jag kanske la till något kraftord, eller två… Sen cyklade jag ifrån honom och såg honom inte mer.

Jag kallar den "Beslutsam kille som klättrar"

På den bortre delen av banan var utsikten riktigt häftig och dramatiskt. Saknades egentligen bara en blå bakgrund till det hela. Det var fuktigt och blött på vägbanan och lite duggregn i luften. När jag efter vändningen kom tillbaka till delen med lång raksträcka insåg jag att vinden mot hade legat i ryggen på vägen ut och mot nu. Samtidigt var det en relativt lättcyklad sträcka så det var inte några större problem att hålla farten uppe även om det kostane några fler watt. Med ca 30 km kvar delade vägen på sig och jag körde ner mot kusten för att avsluta den sista delen. På en del ställen var asfalten helt nylagd på hela vägen och på en del ställen var det riktigt bumpigt och dåligt. Fast även om många nämnt just asfalten som en faktor tycker jag nog att det överlag var hanterbart. Givetvis fanns det vissa utförskörningar som inte var helt bekväma och där jag inte vågade trycka på på max.

På tävlingsmorgonen nämnde Philip för mig att en funktionär hade varnat för en hal 90-graderssväng i nedförsbacke strax efter delningen. Jag tog svängen ganska lugnt. Det gjorde inte en stor kille i en tridräkt utformad som amerikanska flaggan. Han drog helt sonika rätt ut i spenaten. Funktionärer var dock på plats och jag hörde honom svära ganska högt så jag förmodar att det gick bra. Hans problem var nog inte heller att det var för högt utan snarare att han helt enkelt missbedömde farten. Sista två milen av cyklingen försöker jag fokusera och inte tappa fokus och watt (som är så lätt när man ligger på platten mot slutet av cyklingen). Kör sista 3 milen med ett snitt över 37 km/h (trots motvind under större delen) och kommer in mot växlingen med en väldigt bra känsla.

Det regnade som sagt var en del redan under cyklingen

Jag hade nog egentligen inte några energimässiga dippar under hela cyklingen. Tappar ungefär ca 4W i NP per tredjedel av cyklingen och det är nog helt i linje med som kan anses vara ok. Väldigt nöjd med att ha gjort en så pass jämn cykling och satt ett nytt PB wattmässigt (240W NP). Återstår bara att se om det skulle gå att springa också.

T2 – 2:30

Hoppade av cykeln utan några krampkänningar och lämnade över den till en funktionär. Eller typ kastande. Fick sedan tag på min påse och bytte om väldigt fort. Större delen i T2 gick nog åt till att springa runt hela växlingsområdet. Bra växling!

Run – 1:31:29 (72 av 337 i M45-49)

Gillar normalt sett att få komma ut på löpningen i ett publiktätt område och det här blev inte något undantag. Cykelbanan gick parallellt med löpbanan under de sista kilometerna och så såg det väldigt trångt ut där. Och det var ganska trångt under första varvet men betydligt bättre under andra. KJ hade beordrat mig att sikta in mig på 285W och se hur länge det gick. Det var ju snäppet offensivare än Marbella som blev 280W och ett snitt på 4:27 min/km. Marbella var å andra sidan också pannkaksplatt vilket SA inte riktigt var. En väldigt trevlig löpbana med gott om publik, fram- och tillbaka längst vägen vid stranden med två ”instick” till vändpunkter i vardera änden. Det var även där som stigningarna låg.

Började under första 2 kilometerna med att känn in benen och watten. 285W visade sig vara runt 4:15 min/km och det kändes till en början förvånandesvärt lätt. Eller förvånansvärt kanske jag inte heller ska säga eftersom jag ju faktiskt visste att min löpform varit riktigt bra under sommaren. Men i alla fall ganska skönt eftersom jag tryckt på lite mer på cyklingen.

Pigg, fräsch och med en Swansea-löpare på släp

Det var kul att springa. Riktigt kul! Första 7-8 km snittade jag 4:18 min/km och sprang bara och log. Fick med mig en britt från Swansea som låg och höll fart tillsammans med mig. Sen försvann han och jag misstänker att han låg lite över gränsen. Jag spanade efter svenskar och hejade glatt på alla som jag kom åt. Träffade på Philip i motsatt riktning och konstaterade att kan låg en dryg kilometer framför mig. Vi träffades på i princip samma ställen på båda varven och konstaterade i efterhand att det skilde 8 sekunder (till min fördel) i löpsplit. Publikstödet runt målområdet var riktigt bra och det var lite gåshud att springa förbi där.

Första milen gick på knappt 43 minuter och jag kände mig fortsatt stark. Ut på andra varvet mötte jag Kristin (Philips fru) som stod och hejade vid vätskekontroller. Jag sa att allt kändes ”skitbra”. Vid stigningen på den första vändpunkten kände jag dock för första gången att det tog emot lite. Lämpligt nog passade jag i samband med det på att klocka löpningens långsammaste km på 4:38 där också. Med lite publik och lite cola i tanken kunde jag dock komma igång igen. Men nu fick jag kämpa betydligt mer. I samband med den bortre vändningen och sista stigningen för dagen klockade jag dagens näst långsammaste km på 4:36.

Race with a smile. Början på andra varvet och fortfarande pigg.

Jag var tydligen med på livesändningen också. Mark från Australien kom dock in på 6:46 och hade nog en ganska jobbig dag

Efter vätskestationen efter sista vändningen tittade jag ner på klockan. Precis när jag tittar upp ser jag att en kille stannat mitt i gatan framför mig och jag blir tvungen att tvärnita. Känner då hur det rycker till av krampkänning i båda baksida lår och blir lite orolig. Å andra sidan är det bara 3 km kvar och jag har en riktigt bra löpsplitt på gång. Direkt efter det kommer en kille och springer om mig i ett bra tempo (tror att det var max 10 personer som faktiskt springer om mig under hela löpningen). Bestämmer mig för att bita ihop och löpa linan ut och tar rygg på honom. Det visar sig vara ett bra drag; han håller farten uppe och typ 800 m före mål kan jag passera och öka lite sista biten. Känner en lätt krampkänning på upploppet men springer sedan väldigt nöjd i mål!

Okej, här stänger jag av klockan. Och trött som f-n är jag också.

Totalt – 4:47:04 (73 av 337 i M45-49 och 839 av 2338 totalt)

Det finns så mycket positivt att säga om den här tävlingen. För det första känns det ju som en alldeles utmärkt start på mitt proffsäventyr. Dels som värdemätare på formen och dels som en kick för självförtroendet. Och i slutänden borde det nog faktiskt kvala in som min bäst genomförda 70.3:a någonsin. Simningen borde väl ha kunnat vara lite bättre, men jag sätter wattrekord på cykeln (över 90 km) och gör snabbaste löpning någonsin (sett till snittfart och på en bana som inte heller är helt platt). Så det finns så mycket att vara glad över. Sen är ju faktiskt inte placeringen helt usel heller. Om någon hade frågat mig innan så hade jag nog tippat på att jag skulle hamna i den lägre halvan av resultatlistan, men nu är jag ju faktiskt på den övre fjärdedelen. Bra jobbat Mattias!

Dasslocksstora medaljer som ger övervikt i bagaget is the shit.

En knackig start

Första delen av resan gick väl så där om jag ska vara helt ärlig. Började väl ana något slags oråd i måndags när jag fick höra av Martin och Natalie (som åkte i söndags kväll) att de hade haft ganska stora problem i Johannesburg (där byte till inrikes-flyg till Port Elizabeth skulle göras). Dels hade inte Natalies cykel kommit fram och dels så fick det vänta så pass länge på bagage (och passkontroll) att de missade sin anslutning till PE. Dock kom de med ett senare plan på kvällen och sedan så kom Natalies cykel på förmiddagen dagen efter.

När det var dags för mig att åka på onsdagen tänkte jag väl lite på det men var mest nojig över vikten på mitt bagage. Philip och Kristin hade lovat att plocka med lite drygt 10 kg åt mig. På första resan för mig ner till Sydafrika var det 30 kg som gällde och på resterande resor kommer det att vara 2x23 kg. Alltså var det ju väldigt bra att få möjlighet att få med sig lite extra. Jag har verkligen försökt att vara ganska restriktiv, men trots allt ska jag ju vara borta och träna triathlon i 5 veckor och då springer det snabbt iväg. Qatar är ju dessutom kända för att vara väldigt noggranna med vikter. Men det gick alldeles utmärkt med allt och jag lämnade Arlanda och Sverige vid gott mod.

Mitt bagage på Arlanda. Väskan till höger är också min...

Hur man känner igen en triathlet på resa: om det inte räcker med IM-väskan är det bara att spana efter kompressionsplagg

Mellanlandningen i Doha gick bra även om det verkligen inte gick att slappa. De nästan 9 timmarna till Johannesburg flöt sedan på förvånansvärt snabbt. Jag hade 3 säten för mig själv och kunde sova en del. Sen började strulet... Jag hade plats långt fram och Philip och Kristin hade också sett till att komma långt fram så att vi skulle kunna ta oss av planet fort och på så sätt slippa köer både från planet (som skulle vidare till Durban) och även genom passkontrollen. Måste nog tycka att även det gick bra. Sen var det bara det här med att få tag på sitt bagage. Eftersom vi kom på utrikes och sen skulle vidare på inrikes var vi tvungna att ta ut vårt bagare och sen checka in det igen. Kruxet var ju vara att eftersom Qatar-planet skulle vidare så tömde man ju inte hela planet utan bara det som tillhörde oss som skulle av. Och det gjorde uppenbarligen att det tog lite längre tid... Trots att vi nu sett till att vara först i alla köer så sket sig allt eftersom våra cyklar kom ut sist.

När vi väl hade alla våra väskor (för det hade vi faktiskt) var det nu bara att springa. Efter lite strul lyckade vi lista ut var vi skulle springa. Vi kom till en check-in-disk som betjänades av en kvinna som mest såg trött ut. Framför oss hade vi typ 6 par med cykelväskor. När det inte hände något gick jag fram och pratade med henne. Då informerade hon om att vi måste gå till en annan incheckning eftersom vi hade cyklar med oss. Man kan ju kanske tycka att hon borde kunna säga det till hela kön med cyklar utan att någon ska behöva fråga henne. Vårt flyg var nu markerat som "Boarding" och vi sprang. Till vår hjälp hade vi plötsligt några (läs 4) uniformerade "Porters" som sprang med oss och tryckte på våra väskor. Väl framme vid rätt disk fick vi strax beskedet att vi var för sena. Sen blev vi fett rippade på pengar av vårt porters; stressade turister som inte har någon aning om valutans värde i ett nytt land.

Vi begav oss till BA-disken, där man berättade att vi måste till Qatar-disken. Som givetvis låg på andra sidan flygplatsen. Väl där träffade vi på Shawn och ett tyskt par som kommit med samma flyg från Doha med oss och som var i samma situation. Det konstaterade att det inte fanns några lediga platser kvar till PE den kvällen och skulle sålunda inkvarteras på hotell och få flyga nästa morgon. För att inte tappa ännu mer tid valde vi det första planet för dagen som skulle gå vid 6:05 (nästa gick vid 8:00). Eftersom skrivaren var trasig tog kvinnan som skötte bokningen helt enkelt ett kort på sin skärm med min mobil. Kändes lite skakigt kanske. Efter en tur på ca 30 minuter i transferbuss var vi på hotell Birchwood där vi fick middag och disco på parkeringen till livs. Somnade ovaggad.

Nelson Mandela Bay - ganska coolt ställe.

På plats vid registrering och expo

Kl 03:45 var det väckning. Flygplatsen öppnade vid 4:30 och vi ville hänga på låsen för att säkerställa att det inte skulle vara några problem med cyklar eller annat bagage. Incheckningen gick som en dans och vi hann till och med få en väldigt god kopp kaffe vid gaten. Sen var det den här lilla saken med att det aldrig dök upp något plan. Och helt plötsligt fick vi information om att vara tillbaka vid gaten 7:30 för boarding. Vi begav oss till en lounge och lite senare dök det upp ny information om att planet skulle avgå kl 9:00 och vid en annan gate. Kl 9 var det ingen som visste något. Besättningen hade dykt upp men inget flygplan. Ryktet sa att det var något fel på flygplanet men ingen visst var det var eller när det skulle kunna vara avklarat. Först kl 10:30 kunde vi sedan lämna Johannesburg för PE. Alltså ytterligare 4:30 försenade. Resan som skulle ha tagit ca 20 timmar tog nu alltså nästan 37 timmar istället. Det positiva var sedan att allt bagage var med till PE och att det var väldigt lätt och smidigt att ta sig till hotellet. Mitt hotell ligger för övrigt med utsikt över startområdet och havet; ca 500m från start, 800m från T1 och 800m från målområdet. Helt perfekt alltså.

Tanken hade ju varit att hinna med bankett och race briefing på torsdagskvällen, simma på fredag morgon och sen hinna cykla och springa lite. Nu blev det absolut viktigast med att hinna med att registrera sig innan det stängde på fredagen. Hade ett litet intermezzo med en trasig skruvskalle när jag satte ihop cykeln, men inte mer än så. Hann cykla lite på banan innan solen gick ned och konstaterade dels att benen kändes bra och dels att det nog borde kunna gå snabbt med rätt vindar. På kvällen käkade jag middag med Martin, Natalie, Philip, Kristin och några andra svenskar på plats.

Idag (lördag) hann jag med att kolla på damernas start, cykla, springa och simma lite (typ 15 minuter av vardera som sig bör). Heja Natalie i mål, checka in cykel och väskor och äta lite laddningsbuffé. Hoppas sen på en tidig och ovaggad sänggång.

Den obligatoriska bilden på piren när man är i Port Elizabeth

Pinarello, växlingsområde, BIKE OUT och en glad Philip i röd tröja

I morgon blir det lite speciellt eftersom starten är så pass utdragen. M45-49 startar först kl 9:28 i en semirullande start. Det är nästan 2 timmar efter proffsen. Min plan är att bege mig upp till hotellrummet och slappa innan det är dags för start. För jag måste ändå vara i transition och kolla upp cykel och allt senast kl 7:30. Förhoppningen är väl sedan att köra ett solitt och hyfsat snabbt race. Simningen kan vara lätt och den kan också vara ganska stökig och kall. När damerna startade idag var det enligt utsago 15,5 grad i vattnet. När jag simmade vid lunchtid kändes det inte alls så kallt. Däremot kändes vågorna definitivt. Men som vanligt är simningen något jag mest vill få överstökat. Om det inte blir allt för stökigt och jag hittar bra i fötter och navigation borde jag väl kunna simma på 32-34 minuter.

När det gäller cyklingen är tiden väldigt vindberoende. När jag smäller på med en cykeltid på 2:30 i BBS så tycker den att jag ska snitta nästan 245W och det är förmodligen inte riktigt rimligt. Coach KJ tycker dock att jag ska vara offensiv på cykeln och se hur pass bra det går att springa efter det. och det är ju trots allt ett VM utan ett speciellt mål eller plats att bevaka så visst ligger det något i det. Jag tänker mig i alla fall att försöka trycka på en del och se vad som händer. Löpningen är platt och om vi har tur ganska sval och med ett lätt duggregn. Hade jag inte sagt det här med "offensiv på cyklingen" hade jag sagt att målet var att försöka spräcka 1:30, men under 4:30 km/h i sitt vill jag absolut få till. Sen får vi se hur långt det räcker i min AG. Motståndet är ju inte direkt det lättaste.

Nr 977 har jag, startar runt 9:30 och du kan givetvis följa mig på IM:s tracker.

Nu drar jag!

Det har liksom legat väldigt långt in i framtiden väldigt länge. Jag började planeringen i typ december och sen har det bara varit något som ska hända lite längre fram. Men efter semester och sånt blev det plötsligt en realitet och nu är det bara några dagar kvar tills det att jag ska dra iväg på mitt livs triathlonäventyr. Jag har ju berättat om det tidigare och den övergripande planen håller fortfarande. Så på onsdag kväll sätter jag (och min cykel och mitt väl avvägda bagage) på ett plan med destination (så småningom i alla fall) Port Elizabeth i Sydafrika. Första anhalten på trippen blir alltså IM 70.3 World Championship.

Ser väl så där lagom episkt ut

Det är inte någon direkt formtoppning jag pysslat med den senaste tiden, har kört en helt del volymintensiva veckor både på semestern och sen jag kom tillbaka från den. Det är väl egentligen först nu senaste veckan som jag trappat ner lite tid och kört lite intensivare pass. Kroppen känns dock väldig bra och jag hoppas på att kunna göra hyfsat bra ifrån mig i Sydafrika. Det verkar dock inte vara helt trivialt. Vinden och dåliga vägar är klart en faktor. Enligt BBS krävs det nästan 240W i snitt för att köra  under 2:30 på cyklingen så det blir ju inte helt lätt. Vidare är ju simningen oviss eftersom vågor och vind kan påverka en hel del där. Det skulle dock vara väldigt kul att få naila löpningen ytterligare en gång och kanske klämma in mig nedåt eller under 1:30. Löpformen känns fin-fin just nu.

Grundtanken är väl att jag under resans gång ska försöka vara ganska duktig att dokumentera här på bloggen och Instagram. Så följ mig gärna under de kommande 6 veckorna.

Slutligen en liten historia om varför Qatar Airways står ganska högt på min shit-list just nu...
Jag var igång redan i december och började boka flyg och hotell. Är man ute i god tid brukar det ju bli billigare sägs det. Den i särklass jobbigaste resan är ju den mellan Port Elizabeth och Denver. Går ju inte några direktflyg om man säger så. Bästa resan som jag hittade var med just Qatar: Port Elizabeth - Johannesburg - Doha - Chicago - Denver. En drömresa på 38 timmar... Nåväl, det var också den i särklass dyraste resan under hela äventyret och kostade strax över 8000 kr. Efter några samtal lyckades jag också få besked om att en extra väska (cykel) skulle kosta mig ca 400 kr och att jag skulle betala det på flygplatsen.

So far allt bra. Tills för några månader sedan då jag började sammanställa alla bokningar och papper. När jag skriver ut Qatar-biljetten noterar jag då av en ren slump att jag anländer till Chicago 14:50, samtidigt som min flight från Chicago till Denver avgår 14:05. Inte så bra. Blir tvungen att kontakta Qatar igen (och då kan jag ju passa på att nämna att varje samtal till Qatar föregås av minst 20 minuters väntetid, med en pausmusik som får även den mest härdade att vilja ta livet av sig, innan det att man får prata med någon som pratar obegriplig engelska på en skakig lina). Vid tredje samtalet med Qatar får jag klarhet i att American Airlines (som skulle stå för sista flygningen) lagt om sina tider och att min tänkta flight tidigarelagts med 2 timmar. Problemet är nu bara att Qatar säger att de inte kan boka in mig på annan flygning (trots att det finns andra alternativ) pga av min biljettyp. De erbjuder min därför 2 alternativ: antingen ta bort den sista flighten från biljetten och sålunda avsluta resan med Qatar i Chicago, alternativt att de återbetalar hela biljetten och att jag därefter helt enkelt köper en ny. Kruxet med det sistnämnda är att resan numera kostar nästa 13 tusen. Jag hittar en billig resa mellan Chicago och Denver (med Frontier Airlines) och väljer givetvis det första alternativt.

Vän av ordning kan ju nu tycka att den första resan borde bli lite billigare eftersom en hel flygning ströks från den. Så även jag. Men icke... istället förklarar representanten för Qatar att jag faktiskt får boka om biljetten "free of charge" trots att den faktiskt inte är ombokningsbar. Så jag ska nog vara lite tacksam trots allt.

Får biljetten via mail. På den noterar jag två saker: dels står det på ett ställe "Allowed luggage: 1PC" samtidigt som det på ett annat står "1st checked bag: free" och "2nd checked bag: free". Bara att ringa igen för att reda någon slags klarhet i detta. Får då beskedet att det är 1PC som gäller och att den förmodligen får väga 23 kg och att en andra väska kostar ca 800 kr. Frågar om jag kan köpa bagage i förväg och kanske få det billigare och i alla fall också säkerställa att en extra väska (cykel) faktiskt finns registrerad på mig med tanke på att det nog är ganska många som lämnar PE via flyg dagen efter tävlingen. Att inte få med sig cykeln på flyget är ju liksom inte ett alternativ.

Qatar meddelar att de inte kan hjälpa mig med det eftersom det är British Airways som står för första flighten (Port Elizabeth-Johannesburg). Kontaktar BA som meddelar att de inte kan hjälpa mig eftersom det är ett lokalt Sydafrikanskt bolag (Kulula som opererat under Comair som virtuell operatör) som kör. Ringer Kulula och försöker få bekräftelse på att min cykel kommer att komma med. "Of course we can take sporting equipment on the plane" säger telefonisten och fortsätter med att berätta noggrant hur min cykel ska vara packad. Eftersom hon varken får mitt bokningsnummer eller dag och tid som jag ska flyga känner jag mig mycket tveksam till det löftet...

Gör ett sista försök och ringer Qatar igen för att säkerställa allt och får då helt plötslig ett tredje besked om vad min extra väska kommer att kosta. Eftersom min biljett initialt var bokad med ett inrikesflyg i USA så kan en cykel inte betraktas som en extra väska utan jag måste betala 2 avgifter för min cykel, dels via Kulula-flighten (och där är det väldigt otydligt om det är BA:s regler som gäller eller något annat) och dels för Qatar. Och nu ska den sistnämnda helt plötsligt kosta $250! Och eftersom flygningen ser ut som den gör med Kulula som första flight kan jag inte heller betala något i förväg utan kommer då att få betala extra för att jag köper på flygplatsen.

Så läget just nu är att jag är inte garanterad att min cykel kommer med på flighten och om den gör det så kommer det att bli så in i helskotta dyrt... Men det ordnar sig nog. Vad jag ska lära mig av den här historian vet jag dock inte. Det återstår att se. Fortsättning lär följa.

Österrike – ännu en IM som inte riktigt gick som den skulle [RR]

Jag kommer f-n inte att ge upp innan det sitter där; IM-racet där jag kan kliva av banan och känna att det gått enligt plan. I alla fall till typ 98% enligt plan. Förhoppningen var ju att det skulle ske en första gång i Klagenfurt och sen ytterligare en gång i slutet av september i Chattanooga. Men nu blev det ju inte så.

Klagenfurt var inte mitt A-race i år. Jag anmälde mig ju tidigt efter förra årets tävling i en veva av revanschlusta och mental rehabilitering efter diskbråcket förra sommaren. Sen hände ju lite annat och WC 70.3 Sydafrika och IM Chattanooga kom in i bilden. Tanken med Klagenfurt blev då mer att mer köra den som ett test och avstämning inför det sista träningsblocket inför Chattanooga. Att få lite svar på styrkor och svagheter helt enkelt. Grundplanen inför racet var simning på runt 1:10, cykel på 210W NP (vilket enligt Best BikeSplits skulle räcka till 5:10) och löpning på 250W så länge som möjligt vilket borde räcka till en löptid på 3:30. ”Gå ut, ha kul och sätt ett rejält PB.” sa coach KJ. Inte svårare än så liksom.

Rent siffermässigt var formen där. Känslan var bra och jag hade egentligen inte något som direkt oroade mig. Den befarade tokvärmen på 37 grader ändrades till ca 25 grader och mulet istället. Det enda som ställde till det lite var att det blåste lite mer på cyklingen än vad man kunde önska. Hade fixat nutritionsplan tillsammans med Robert på Mighty Sport som jag trodde på. Träningen under försäsongen har till viss del varit löpfokuserad och mitt enda orosmoment var väl egentligen avsaknaden av långa cykelpass. Inför Kalmar förra året hade jag ju köra ganska många långa cykelpass som jag tycker gav riktigt bra utdelning i slutänden.

Testar cykelbanan

Åkte ner på torsdagen tillsammans med Carl. Vi hade fått lite tvetydiga signaler från Austrian Airlines huruvida våra cyklar skulle komma med ordinarie flyg eller inte. Nu funkade faktiskt allting alldeles utmärkt hela vägen till den lilla flygplatsen i Klagenfurt. Väldigt skönt att bli hämtad av Nirvana och skjutsad direkt till hotellet också. Nu kom vi fram strax lunch men hade tyvärr inte tillgång till rummet förrän vid 15. Planen var att lösa registrering, äta lunch och sen ge oss ut och cykla. Vi körde samma loop som förra gången vi var i Österrike; den stora loopen på 2-varvsbanan som bland annat innehöll den långa klättringen mot Rupertiberg. På fredagen simmade vi i den fantastiska Wörthersee och känslan i min simning var helt suverän. Vattentemperaturen var bekväm men inte alls i närheten av något våtdräktsförbud. På lördagen betade jag av det vanliga; race briefing, kort simning, cykel och löpning och slutligen incheckning. Carl nojade lite över en förkylning, men jag kände mig väldigt lugn och samlad. Sov riktigt bra och sen var det dags för race

Simning – 1:06:56

Förra gången jag körde Klagenfurt var det masstart och en lågt stående sol. Jag hade då inte varit ut till den bortersta vändpunkten för att hitta ett bra riktmärke mot kanalen och sålunda hade jag den gången hamnat alldeles för långt åt höger. Den här gången var det rullande start, jag hade koll på riktmärken och hade en väldigt bra känsla. Och för en gångs skull blev det ju faktiskt precis så som jag tänkt mig och lite bättre. Jag simmade rakt, jag simmade jämt, hittade fötter att följa och hade ett bra flyt hela vägen. Redan innan jag tittade på klockan när jag var på väg upp ur vattnet så visste jag PB:t satt där. 6½ minut bättre än förra gången och 5 minuter bättre än mitt förra PB (Lake Placid, under i princip identiska förhållanden).

Carl på sin nya tempohoj

T1 – 4:05

Ganska lång löpning att hantera. Hade inte lyckats gå på toaletten på morgonen men kände inte något behov nu heller. Fick av mig våtdräkten på ett bra sätt och satt på mig hjälmen. Skorna satt på cykeln. När jag kommer till cykeln ska jag vända ner visiret och upptäcker till min stora fasa att det inte sitter något visir alls på hjälmen. Inser att det antingen ligger kvar i påsen eller så har det ramlat av i transitiontältet. Skriker ”HELVETE” högt som bara den och inser att det blir till att ställa in sig på 18 mil utan visir. Att ge sig tillbaka och börja leta känns inte riktigt som ett alternativ.

Cykling – 5:16:17

Benen kändes pigga initialt. På första delen av banan i Klagenfurt är del väldigt lätt att bli ”carried away” och förmodligen trycka på alldeles för hårt; det är hyfsat platt, fin asfalt och en känsla av att det går lätt utför hela vägen. Jag gjorde ett försök att rätta in mig i ett jämt tempo redan från början och tycker nog att jag lyckades hyfsat väl. Den stora skillnaden från förra gången jag körde tävlingen var att det blåste betydligt mer den här gången. Lyckades inte heller riktigt lista ut hur det blåste för på något sätt kändes det som om vi aldrig fick medvind. Den absolut jobbigaste delen var partiet efter Faaker See där vinden låg rakt emot och där det lutar någon % emot. När det var dags för första gången uppför Rupertilberg ansträngde jag mig verkligen för att hålla igen på watten (inte över 260W) och inte låta mig luras med av pigga ben eller pigga medtävlande. Det långa partiet efteråt var inte riktigt så lätt som jag kommer ihåg det från förra gången. Förmodligen även här beroende på motvind. Skulle tippa på att vi hade en östlig vind som bara låg på södra sidan av bergen mellan cykelbanan och Wörthersee.

Wörthersee - lika grymt som vanligt!

När jag kom in för varvning kom jag på mig själv med att tänka på att jag faktiskt bara gjort halva cyklingen och att 180 km faktiskt är ganska långt. Förmodligen ett resultat av att det var evigheter sedan som jag faktiskt tillbringade över 5 timmar i cykelsadeln. Strax efter varvningen var det dags för en annan premiär, nämligen att nyttja Special Needs. Eftersom jag inte gillar att ha flaska mellan aerobarsen får jag inte med mig mer än tre flaskor (1 på ramen och 2 bakom sadeln). Min nutritionsplan byggde dock på 3 flaskor med energi och vatten. För att då säkerställa att jag alltid hade en flaska vatten med mig bestämde jag mig innan loppet för att ha den sista flaskan med energi i SN och det funkade faktiskt riktigt bra. Var först lite skeptisk till det här med att stanna och leta reda på en påse men eftersom Österrike är ett tysktalande land fungerade det givetvis alldeles utmärkt. Strax innan SN fanns det en timingmatta och så fort någon som lämnat in påse åkte över den så såg funktionärerna till att plocka fram just den påsen. Den tjejen som hade min påse plockade till och med fram flaskan och levererade den till mig utan att jag behövde stanna alls. Top notch!

Andra varvet kändes segt och jag började verkligen känna av bristen på långa cykelpass. Lite extra ont i ryggen, lite mindre watt per upplevd ansträngning, etc. Konstaterade att jag nog faktiskt skulle få en något sämre cykelsplit jämfört med förra gången (knappt 3 minuter). Dock var cykeltiderna överlag något sämre än förra gången och jag tror faktiskt att det beror på vinden.

Tävlingsförberedelser

T2 – 4:35

Så här i efterhand kan jag nog tycka det faktiskt var en ganska lång växlingstid och jag kan faktiskt inte riktigt komma på varför. Visst, jag pinkade och satte på mig strumpor men den borde liksom ändå varit någon minut snabbare i alla fall. 

Löpning – 4:24:27

Som det nästan alltid gör kändes det alldeles utmärkt att komma av cykeln och börja springa. Som jag nämnde tidigare var planen ca 250W, vilket brukar motsvara ett tempo strax under 5 min/km. Och till en början gick det alldeles utmärkt. Jag hann ca 14 km innan det var dags för morgonens misslyckade toabesök att komma ikapp mig. De 14 km kändes dock väldigt lätta och kontrollerade med ett snittempo på 4:56 min/km och 255W. Magen var dock akut och det var bara att slänga sig in på en bajamaja i första vätskestationen strax efter det att man passerat Europapark och var på väg in mot centrum.

På morgonen var jag segerviss i alla fall

Problemet var bara det att i exakt samma ögonblick som jag satte mig ner på toan så var krampen där och högg till i båda baksida lår. Hårt, skoningslöst och helt oförhappandes. Hade inte haft några känningar alls innan. Lyckades dock med konststycket att häva krampen samtidigt som jag löste ”det andra” och sen komma ut toaletten och börja springa direkt. För ett kort tag trodde jag att det här nog skulle kunna gå vägen ändå. Knappt 4 km (enligt plan på 5 min/km och 252W i snitt) senare var det dock slut igen. Kramp insida lår och så var det ridå igen.

Precis som vanligt alltså; spring lite, krampa, häv krampen, gå, kom igång och spring, osv… Det mönstret som jag så väl känner igenom och som nu drabbat mig 5 av mina 7 IM. Under resterande del av loppet tror jag att den längsta sträckan jag kunde hålla mig springande var typ strax över en km. Oerhört frustrerande. När jag efter en alldeles för lång dag passerade mållinjen sträckte jag inte ens händerna över huvudet. Just där och då var besvikelsen stor. Funktionären frågade mig om jag verkligen var okej. ”Just pissed of”, svarade jag.

"Just pissed of, just pissed of...". Ber om ursäkt för att dra upp en kasst upplöst snodd bild från FinisherPix här, men eftersom varken jag eller Carl hade familjen med oss. och eftersom raced gick så kasst att jag inte tycker att det är värt att köpa några bilder så finns det helt enkelt inga bilder på mig från tävlingen.

Totalt 10:56:20 – 92 av 478 i M45-49 och 629 av 2761 totalt

Tja, inte alls som det var tänkt. Men jag spar väl det där braiga loppet till Chattanooga istället. Får väl välja att koncentrera mig på vad som gick bra istället. Nutritionen funkade, simningen var över förväntan och cyklingen disciplinerad och enligt plan. Det jag tror saknades inför det här loppet var som sagt var långa cykelpass i nära tävlingsfart. Inför Kalmar förra året gjorde jag ju det och hade då inte några egentliga problem med kramp i benen (dock krampade ju min diskbråcksdrabbade rygg, men det är ju en annan sak). Men… då vet vi (jag och KJ) lite mer om vad vi har att jobba men inför Chattanooga och det är väl inte helt fel.

Örebro triathlon så här lite i efterhand [RR]

Fortsätter att slå tveksamma rekord i att skriva sena rapporter från mina tävlingar. Tänkte i alla fall gå igenom lite av begivenheten på nationaldagen i år: Örebro Triathlon. Tanken var att få en genomkörare och en typ Big Day innan Klagenfurt. Min form på halvdistansen var ju hyfsad (åtminstone var den ju det i Marbella) och även om jag inte skulle köra en all-in-tävling så räknade jag med att det skulle gå hyfsat fort i alla fall. Det hela blev väl inte bättre av att hela 13 st från TT fanns på startlistan och att det hela urartat till något slags informellt KM. De flesta way out of my league och allt annat än en sista plats bland TT:arna skulle vara en bonus för mig. Räknade med att det i alla fall var 3-4 som jag en bra dag kanske skulle kunna slå.

Fick med mig frugan till Örebro efter det att hon väldigt lätt låtit sig övertalas till att spontant köra sprinten. Vi åkte dit kvällen innan och passade på att spendera lite tid med Carl och Anna också. Efter en stadig frukost drog vi sedan ut till tävlingsområdet som numera flyttat lite utanför centrum. Tävlingsområdet var väl lite sådär. Dels var man tvungen att betala för den anvisade parkeringen, växlingsområdet låg på en ganska ojämn gräsyta, platserna var inte uppmärkta, etc. Det kändes överlag ganska "amatörigt" och lite halvdåligt uppstyrt. Fast kanske inget som störde jättemycket (bortsett från incidenten i rondellen då, men mer om den senare).

Simningen gick i Svartån (som verkligen var svart och ganska grund); först ca 350 m nedströms, sen 1000 m uppströms och slutligen 600 m nedströms. Fast banan var nog lång... Det kändes i alla fall som en evighet och många andra kände samma sak och GPS-klockorna sa samma sak. Skulle tippa på ca 100m för lång bana. Min egen simning kändes inte alls bra. Fick aldrig in något flyt och kände mig bara klumpig i vattnet. Tiden på höga 37 minuter vittnar väl om exakt just det. Tyckte nog att det mesta var skit när jag (efter en förhållandevis snabb växling) stack ut på cyklingen.

Oj, är ni här och kollar på tävling eller?

Cyklingen gick på en 3-varvs ut och tillbaka-bana. Några tighta svängar genom rondell, ömsom öppet och ömsom skyddad i skog samt en del slakmotor. Vinden kändes lite lynnig och det var svårt att få en känsla för när den skulle hjälpa eller stjälpa. Redan från början kändes benen lite mer eller mindre som skit. Jag fick inte ut några watt och när jag försökte trycka på så hände det liksom inte något. Och så fortsatt det. Fick inget flyt och kom aldrig igång. Passerade en hel del konkurrenter dock, men bara en TT-herre. Planen var att gå på 230W NP (i Marbella gick jag på 236W NP) men det blev bara 226W och ett snitt 36,3 km/h på en bana som borde gå betydligt snabbare. Enda fadäsen på cyklingen var väl annars att det i en rondell (på första varvet) endast fanns en funktionär som inte lyckades visa att jag borde svänga vänster. Eftersom ingen visade mig något körde jag rakt fram. Upptäckte mitt misstag ganska snabbt dock och tappade väl inte mer än typ 30 sekunder (och humöret). Över lag var det faktiskt en hel del felcyklingar och även fellöpningar och det bidrar väl till känslan att det inte var världens bästa arrangemang.

Gjorde sedan ytterligare en bra växling och stack med tunga ben ut på löpningen. Först var det svårt att fatta att man var ute på löpningen eftersom löpbanan gick helt igenom ett område som inte var uppmärkt och där folk spankulerade runt som om ingenting pågick runt omkring. Men tydligen hamnade jag rätt i alla fall.

Löpningen bestod av två varv på en ut och tillbakabana som var relativt platt. Större delen på grusväg och en liten del på asfalt. Tyvärr bara en enda vätskestation (som alltså passerades 4 gånger) är klart i underkant en varm dag som denna. Så som bansträckningen såg ut hade det inte varit några stora problem att lägga till en vätskestation till, alternativt göra det till en varvbana istället. Förbättringspotential där. Löpningen kändes väldigt tung, men trots det flöt det nog på i ganska bra fart ändå. Klockade min långsammaste km på 4:42, men snittet hamnade trots allt på 4:31 vilket väl trots allt får anses vara godkänt. Enda gången när jag egentligen tycker att det flöt på var under sista 2-3 km när jag jagade Roger och faktiskt lyckades plocka och gå om. Annars var det tungt.

Jag och Camilla var glada efter tävlingen i alla fall.

Målgången gick sedan väldigt obemärkt förbi. Publiken var i princip obefintligt och bestod till största delen av familjer till de tävlande. Fick en medalj, blev av med chipet och sen var det klart. Överlag en otroligt tung tävling för min del; inget flyt någonstans och bara segt. Men på något sätt gjorde jag ändå något rätt ändå när jag landade in på min snabbaste halva någonsin (lång simning, 3 km kort cykel och 1 km kort löpning dock) på 4:33:37. Och jag lyckades lägga både Roger, David och Jonas (DNF) bakom mig i resultatlistan. Hade en förhoppning att kunna ta Mattias också men cyklade alldeles för dåligt för det. Landade som 25:a av 66 startande. TT dominerade för övrigt totalt med hela pallen och 9 platser i topp 10. Kanske inte det genrepet med den fantastiska känslan som jag hoppats på, men å andra sidan lite skönt att faktiskt kunna prestera hyfsat trots en tung dag på jobbet.

Race season 2018 is on! (Helsingborg Duathlon [RR])

Knapp hade väl krutröken efter Marbella lagt sig innan det var dags för tävling igen. Helsingborg Duathlon; förvisso inte lika glamoröst som en halv IM i Spanien, men väl SM/RM på distansen. Och min första duathlon på 2 år. Som tur var hade KJ lagt in lite duathloninspirerade intervaller åt mig helgen innan. 4 x (1 km löp + 10min cykel (zon 4-ish) + 1 km löp) med några minuters vila mellan varje set. Det var bra eftersom det fick mig att komma ihåg hur sjukt jobbigt det kan vara med duathlon och samtidigt dåligt av exakt samma anledning. Bortsett från en bronsmedalj på RM för några år sedan kan jag väl inte påstå att duathlon på masters-distansen - 5k löp + 20k cykel + 2.5k löp - riktigt är min grej, jag har ju liksom aldrig varit speciellt snabb och duathlon är verkligen en dryg timmes smärta.

45-49 visade sig lite förvånande vara den absolut största klassen med sina 16 deltagare. Jag kände igen ett par namn i startlistan, varav en sub-9 IM och Hawaii-kille från Linköping stack ut. Hade inga andra förhoppningar än att göra ett bra race och få till ett riktigt bra träningspass. Planen var att göra en löpning i ca 4:00 min/km-tempo, cykla jämt och hårt (ca 250W NP) och sedan överleva en sista löpning. Och sedan se hur långt det skulle räcka.

Jag är ju med i starten i alla fall

Helsingborg, eller Allerum strax utanför, bjöd på ett lysande väder; blå himmel och lagom varmt. Hade med mig hejarklack i form av mamma och dotter. Träffade dessutom på både klubbkompisar från TT och kamrater från Team KJ 226. Senior/SM-klass startade 10:30 och mastersklasserna 10 minuter efter det.

Starten gick som vanligt i ett rasande tempo som jag min vana trogen hängde på i ca 500 m. Sen fick en frontklunga om ca 12 man dra iväg samtidigt som jag och 4 andra klumpade ihop oss. Tycker att vi höll ett jämt och fint tempo hela vägen (lätt utför första halvan och lätt uppför andra) och i slutänden landade jag in på 19:44 och strax under 3:58 i snittempo. Pulsen var hög men jag var absolut inte slut. Genomförde en bra växling och stack ut på cyklingen. 2 varv på en 10k-bana skulle avverkas och jag hade inte hunnit cykla banan (eller alls) innan så jag visste inte vad som väntade. Kartrek hade visat på en relativt platt och rak bana och det var i princip vindstilla. Tyvärr var banan inte helt avstäng från trafik och under de första 2 kilometerna hamnade jag bakom en buss och kunde inte riktigt ligga på för fullt. Sen var det bara att trycka. Det var ganska glest ute på banan och ont om ryggar att jaga. Benen kändes inte helt hyperpigga men stabila. I slutet på första varvet kom jag ikapp Tommy som först dragit ifrån på löpningen. Samma känsla följde mig sedan på andra varvet; stabilt men utan någon spets. Gjorde sedan en helt klockren växling och gick ut på den sista löpningen utan att någon som helst koll hur jag låg till i loppet.

Bildbevis på den första delen av den klockrena växlingen

Den sista löpningen bestod av 4 varv runt en fotbollsplan, helt på gräs och ganska mjukt underlag. Och sjukt jobbig! Tommy sprang om mig precis efter växlingen och jag fokuserade på att försöka hålla hans rygg. Lyckades dock aldrig komma närmre än ca 20 meter. På andra varvet blev jag omsprungen av den enda 45-49:an som jag noterat ute på cykelbanan (och som jag cyklade om). Kämpade mig sen i mål med blodsmak i munnen och ett snittempo på 4:09 min/km. Stupade i målfållan med maxpuls och en total tid om 1:02:58.

Jagar på gräsmattan - ser kanske lite plågad ut...

Lyckades efter ett tag lista ut att jag placerat mig på en 6:e plats i 45-49 och 13:e plats totalt i masters. Var 1:11 från pallen och 3:21 från vinst så det är liksom inte så mycket att orda om. Vinnaren i 45-49 gjorde 17:20 (snabbaste tiden för dagen) på första 5k och det är jag liksom inte i närheten av. Desto mer glädjande var det väl i så fall att jag faktiskt hade snabbaste cykeltiden i 45-49 och 3:e snabbaste cykeltiden totalt. Det kan jag leva ett tag på. Överlag nöjd med tävlingen. Gjorde min bästa totaltid någonsin (på en korrekt uppmätt bana) och kan väl inte begära så mycket mer än så. Speciellt inte med tanke på att jag faktiskt inte tränat något specifikt inför detta (läs fart).

Och snart är det dags igen. På Sveriges nationaldag går Örebro Triathlon av stapeln;halvdistans på en bana som ser ganska snabb ut. Det hela verkar ha urartat till något slags informellt KM på medeldistans för TT. Av startlistan att döma ska jag nog vara glad för varje TT:are som jag kan slå. Å andra sidan är tävlingen precis 3,5 vecka innan Österrike så för mig är ju huvudsyftet att det ska vara in Big Day inför den tävlingen. I alla fall kan jag ju alltid skylla på det när jag kommer sist.

Och sen är det bara att konstatera... det är nu bara drygt 4 veckor kvar till Österrike. The game is on!

OW-säsongen har fått sig en kick-start maa det varma vädret. Fantastiskt trevligt!

IM 70.3 Marbella - en ovanligt trevlig historia [RR]

Det är faktiskt hela 5 månader sen jag tävlade senast. Och ni som känner till mig vet att det i princip är evigheter sedan. Jag hann förvisso klämma in den där Nattvasan och Bessemerloppet, men det ska nog tolkas mer som en kombinerad upplevelse och långt träningspass. Men senaste jag tävlade i någon av mina huvuddiscipliner är IM 70.3 Thailand i slutet av november förra året. Mina förberedelser nämnde jag ju lite om i förra inlägget. Kan väl komplettera med att det i princip inte skett någon som helst formtoppning inför loppet, att jag under en längre period kört ganska tuff grundträning utan några längre distanspass. Så som jag skrev senast var jag väldigt osäker på min form i verkligheten. Dock med goda förhoppningar inför min 22:e tävling på medeldistans.

Kan väl varna redan nu för ett långt och ibland lite siffernördigt inlägg om tävlingen. Men i slutändan kommer ni säkert att förstå varför. Det helt okej att hoppa över stycken med alldeles för många decimaler.

Pre-race

Klockan 01:00 kom de första fulla engelskorna hem. Klockan 02:30 fick alla kvarterets hundar spel och började skälla som f-n. Klockan 04:17 kom det andra gänget med fulla engelskor hem och tyckte att det var en bra idé att först stå och prata lite utanför vår dörr och därefter springa runt i lägenheten ovanför oss. Med klackskor på sig. Klockan 05:30 gick mitt alarm. Kort sagt en skitnatt.

Hotellet hade glädjande nog sett till att det fanns frukost tidigt. Eftersom starten skulle gå från 7:50 och framåt tyckte jag att 5:45 skulle räcka, men tydligen var många betydligt mer nervösa än så eftersom alla bord i matsalen var använda och det nästan var helt tomt när jag kom. Det krävs dock betydligt mer än så för att göra mig stressad så jag åt min frukost i lugn och ro. Sen till hotellrummet för att hämta mina saker, misslyckas med nummer två och sen promenad bort till starten. Vårt hotell låg drygt 2 km från starten. Det var fortfarande mörkt och lite småkyligt (och fuktigt i luften eftersom det regnat vid 5-snåret).

Morgonstämning

Sen de vanliga förberedelserna. Min cykel satt glädjande nog kvar i stället. När jag checkade in den på lördagen blåste det så pass mycket att jag fick knyta fast sadelstolen med lite plastband som jag hittade i växlingsområdet. När jag stod och fixade med hojen kom det vid två tillfällen förbi personer (tror att det var engelsmän) och berättade att de fotograferat min cykel och hoppades att det var okej. Eftersom det gick bra på förra tävlingen med att starta med skorna på cykeln så valde jag att göra det den här gången också. Min plats var ungefär i mitten av området och jag kan inte påstå att min AWA-status gav mig någon egentlig fördel placeringsmässigt.

När jag var klar med alla förberedelserna var väl klockan runt 7:30 och jag kände plötslig att det där toalettbesöket var helt nödvändigt. I vanlig ordning var det alldeles för få toaletter. Tiden sprang iväg och när jag äntligen fått komma till var nog klockan framåt 7:50 och sålunda den tid då herrproffsen skickades iväg. Men jag hann ändå få på mig våtdräkten, lämna in streetwear-påsen och klämma mig in i 32:30-fållan innan de första AG:na skickats iväg. Hann till och med växla några ord med Kristian och Karl från TT. Alla verkade laddade, vi körde high-five och sen var det dags att ge sig av. Det sista jag och Karl sa till varandra var att havet verkade se ganska lugnt ut. Famous last words...

SWIM - 26:24

Det skulle väldigt fort visa sig att havet inte alls var lugnt. Bara typ hundra meter ut märkte jag att vågorna var allt annat än lugna. De var stora, svepande och ganska så brutala. Inget som vågtoppar som bröt, men när jag var nere i en vågdal gick det inte att se något annat än vatten och varje gång ett armtag synkroniserades med att jag gick över en vågtopp var det som att simma i luften. Ut till första bojen hade vi vågorna emot oss och sen under det långa benet hade vi dem i sidan. Då blev det faktiskt rejält bökigt och jag kände nog för första gången under min ”karriär” ett uns av illamående. På vägen tillbaka visste jag att vi skulle ha en boj på vänster sida som vi skulle göra en 90-graders vänstersväng runt. Problemet var bara att jag aldrig såg den bojen. Jag låg nu och simmade med ett gäng andra och då vi hade vågorna i ryggen var det helt hopplöst att se framåt. När jag sen ser åt sidan ser jag helt plötsligt att jag har IM-portalen rakt åt vänster och att det gänget som jag simmar med har börjat simma mot den. Självklart hänger jag på. Fast den sista vändbojen har jag aldrig sett. Den sista vanlig bojen passerar jag dock på rätt sida.

Strax innan start - foto: Fredrika Ek

Enligt IM kortades simningen ner till ca 1500 m pga vågor och vind. Min GPS-klocka visade på 1450 meter för mig så med anledning av det är det lite svårt att avgöra om jag simmat helt rätt eller inte. Det kan vara så att jag genat lite innanför sista vändbojen. Men men, det är som det är.

T1 - 4:21

Jag hade vid det här laget ingen aning om att simbanan var nedkortad och min första tanke när jag tittar ner på min klocka och ser 26-någonting är att det måste vara fel. Att klockan varit avstängd under simningen eller något. Av någon anledning tar jag det därför ganska lugnt i växlingstältet. Kan inte riktigt svara på varför, men jag kände min rent generellt väldigt lugn och avslappnad redan då. Tog mig till och med tid att torka fötterna. Växlingsområdet var verkligen kompakt och det var inte alls speciellt långt att springa. På väg ut från tältet hade Anna och Valencia lyckats positionera sig och de fick se en brett leende Mattias springa ut mot cykeln.

På väg ut på cyklingen. Otrevligt av Anna att ta kort precis när jag ser ut som ett miffo... Men jag är ju glad i alla fall.

BIKE - 2:54:45

Hela första delen av cyklingen (upp till 18 km) var ju känt territorium för mig. Fick på mig skorna bra och började sedan trampa längst ”The Golden Mile”. Det är märkligt hur pass mycket tävlingsläget gör för farten och känslan i benen. Jag älskar dessutom att få ligga i tempoställning på breda och avstängda vägar. Det är verkligen en ynnest att få uppleva det som amatör. Första 7-8 km var platta och jag försökte trampa med ganska låg kadens och tungt för att känna var benen befann sig. Tyckte att de svarade riktigt bra och jag kände att det här nog skulle kunna bli kul. Planen för första klättringen var sedan att ligga på mellan 260-280W och inte gå över 300W. Det är lite mer än vad jag körde när jag testade backen dagarna innan. Vilket hade känts kontrollerat och utan att jag drog på mig någon speciellt syra vid toppen. Enligt det schemat som Best Bike Splits (BBS) tagit fram åt mig stämde det ganska väl överens med en ansträning på ca 85% (236W NP) vilket skulle ge mig en cykeltid på strax under 2:50.

Halvvägs i backen kom jag i fatt Karl från TT och vi konstaterade tillsammans att det var något fishy med sträckan på simningen. Jag malde sedan på i eget tempo och jag tror att Karl tog rygg på mig. I andra delen av första back kom Karl upp jämsides samtidigt som vi passerade en annan svensk som vi växlade några ord med. Jag noterade aldrig namnet men jag tror att det kan ha varit Lars M från Race&Shine. Han hade i alla fall läst min sent inlagda bloggpost om förberedelserna. Kul att höra att någon läser här i alla fall. Vid toppen av klättringen var det en energistation (km 18) där jag passerade Karl igen och såg honom sen inte något mer på cyklingen (annat än vid vändningarna)

Benen kändes riktigt bra efter den första klättringen och nu var det bara att mata på i svepande nedförsåkningar med vinden i ryggen. Vinden var dock lite förrädisk och det kunde faktiskt komma en del kastvindar som gjorde att det inte kändes helt bekvämt att sitta i tempoställning. Jag fick nog inte ut optimalt av utförskörningen och mitt ”fegande” är nog den största anledningen till att jag inte riktigt nådde måltiden enligt BBS. Watt-mässigt var jag helt rätt ute men jag bromsar nog bort några minuter. Utförslöporna bryts av med några backar emellanåt och det är nog inte platt någonstans. 

Måste nämna lite om min energiplan också. Tanken var att jag skulle köra på samma plan som i Thailand. I princip en första flaska med 150%-ig sportdryck  som skulle tas under första 30-40 minuterna, en andra flaska med 300%-ig sportdryck och Oxystorm (nitrat-tabletter) som skulle tas med vatten och sen en utbytt flaska med sportdryck. Alltså ett energiintag som helt grundar sig på vätska. Problemet var bara att jag blev rejält kissnödig redan efter en timme på cyklingen. Kom sedan liksom aldrig riktigt till att stanna eller lösa det på annat sätt (ville inte besudla Pinarellon på en simpel 70.3:a). Även om jag såg några som stannat vid kanten för att lätta på trycket så hade de faktiskt varnat på briefingen att publik urinering skulle leda till diskvalificering. Såg bara en toalett och det var vid energistationen vid toppen av första klättringen. Och när jag väl var där på vägen tillbaka hade jag inte någon lust att stanna. Men i slutänden fick jag alltså bara i mig den första flaskan med sportdryck och kanske en tredjedel av den andra flaskan. Så lärdomen av det är väl att när det är lite kallare (vilket får till resultat att jag svettas mindre och blir mer kissnödig) måste jag fokusera energiintaget till gels istället för genom vätska.

Från toppen på första klättringen.

Efter vändningen vid 48 km kom fortsättningen som en käftsmäll. Alla svepande utförslöpor skulle nu tas uppför. I motvind. 170W och 50 km/h blev plötsligt 260W och 20 km/h. Jag kände mig dock mentalt förberedd och det var bara att börja nöta. I princip handlade det om 3 mil slakmota med några kortare utförslöpor som avbrott. Jag jobbade dock disciplinerat på med jämna och planerade watt. Var vid det här laget extremt kissnödig, men när jag väl nådde toppen vid 72 km, där det faktiskt fanns en toalett, var jag inte alls sugen på att stanna. Under den här delen av cyklingen (ca 60-72 km) var jag relativt ensam och hade nog någon liten dipp rent mentalt. Men rätt som det var kom skylten som förkunnade "Marbella 10" och då visste jag att det bara var utför och platt kvar. 

Överlag var cykelbanan var riktigt bra! Klättringen landade enligt min GPS (och många andras) på nästan 1600 höjdmeter till slut. Det är ganska brutalt för att vara en IM-halva. Första klättringen fram till 18 km gick med 21.7 km/h i snitt. Utför fram vändningen vid 48 km gick med 45.6 km/h i snitt. Sen klättring tillbaka till 72 km med 23.6 km/h i snitt och slutligen den sista utförsåkningen med 44.2 km/h i snitt. Det säger ju en del om karaktären på banan. Men den var väldigt väl avgränsad, fin asfalt, vackra vyer och väldigt lätt att hålla en bra rytm i. Några lite tekniska utförskörningar, men mestadels var det vinden som begränsade hastigheten och inte tekniska svängar.

<siffernörderi>
Som jag nämnde tidigare gick jag i princip på målwatt (NP) enligt BBS men missade den med ca 5 minuter. Enligt BBS skulle det dock ge mig en TSS på 181, men enligt mina siffror är min TSS på hela 219 för loppet (vilket är ganska högt för en halva). När jag studerar BBS modell lite mer noggrant kan jag konstatera att den föreskriver lite mindre watt i backarna och lite mer watt under utförsåkningen; alltså inte rulla och bromsa i vinden som jag av lite feghet ägnade mig åt lite. Och det är väl det klassiska triathlet-sättet att se på det hela; lugnt uppför och tryck på nerför. Nu var det inte riktigt läge för det med tanke på vinden och sålunda får jag ut lite sämre bang-for-the-bucks på mina TSS och snittwatt. Vad som däremot är intressant är att jag trots detta faktiskt kan springa så pass bra som jag ändå gör. 

Alla längre backar går med ett Variability Index på 1.00-1.02 och sålunda har jag gått väldigt jämt. VI för hela racet ligger dock på 1.16 och det säger ju en hel del om att det inte är platt någonstans. Min svagheten ligger som sagt var i att jag inte nyttjar utförsåkningarna på ett bättre sätt. Nu beror ju det förvisso inte på att jag tryckt för hårt uppför, så under förutsättningarna gör jag nog en ganska optimal cykling sett till min kapacitet. Cyklingen påminner f.ö. ganska mycket om den som jag gjorde i Cannes för ett år sedan. Men den skillnaden att jag springer ännu bättre (och längre) den här gången
</siffernörderi>

Ett par km in på löpningen. Stark!

T2 - 2:43

Avsittningen är nästan perfekt och jag fortsätter löpande till min plats i växlingsområdet. Konstaterat att det inte är allt för många cyklar i ställen ännu och att jag tydligt borde ligga i den övre delen av startfältet. Benen känns riktigt pigga och jag har kul! Lite orolig för mitt energiintag och tar därför med mig båda gelsen från påsen.

RUN - 1:32:59

Löpformen var väl den som jag litade på mest på innan tävlingen. De flesta löppass under träning de senaste månaderna har suttit riktigt bra och jag har känt mig pigg och fräsch oavsett om det rört sig om distans, fart eller andra typer av intervaller. Stor del av löpningen har dessutom körts på löpband och jag inbillar mig att speciellt intervallträningen blir ganska effektiv då. Nu sprang jag ju faktiskt ganska bra redan i Thailand, men det skulle finnas ännu mer att ta av.

Jag hade lovat KJ att föröka gå ut i ett lugnt tempo och sedan släppa på. Det lugna tempot visade sig vara mellan 4:20-4:30 min/km och det kändes förvånansvärt lätt trots att loppet startade i motvind. När jag fick ställa mig upp blev kissnödigheten lite mer hanterbar och jag bestämde mig för att skjuta så länge som möjligt på ett toalettbesök. Fick med mig 2 gels från min påse också och njöt av koffeinkicken och energikicken som den första gav mig. När jag sedan vände upp för att springa 5 km i medvinden kändes det nästan som om att benen sprang av sig själv. Jag kunde lätt hålla tempot utan att känna någon större ansträngning.

Alltså om jag får säga det själv så är ju faktiskt min pacing ganska optimal under loppet

Banan i sig gick längst strandpromenaden (2 varv) och ut på hamnpiren. I princip pannkaksplatt bortsett från en passage över en bro. Underlaget varierade mellan packad sand/jord, betong, stenbeläggning och trä. Gott om energistationer och inga döda eller ensamma partier. Som vanligt mest folk inne vid målgång och nära hamnpromenaden. Klart bra drag dock.

När jag vände upp mot vinden men utan problem kunde fortsätta klocka km efter km på runt 4:25 började en lätt euforisk känsla infinna sig. Jag sprang om folk hela tiden och kände mig så stark och med ett kontinuerligt leende på läpparna. Någonstans i bakhuvudet gnagde väl ändå en känsla av att det kommer att komma en dipp snart. Och hade den kommit hade jag varit beredd. Men den kom aldrig.

På väg ut på andra varvet stod familjen och tjoade. Tror att Anna förstod redan då att det här var på väg att bli något bra. När jag återigen sprungit i medvinden och vänt vid den bortre delen med ca 3,5 km kvar började jag fatta att jag nog skulle hålla ihop löpningen hela vägen till mål. Jag slog över klockan till totaltid och lyckades ganska snabbt räkna ut att det inte skulle gå att komma under 5 timmar. Men bra nära i alla fall.

Jag ökande farten och sprang i mål.

Lite glad... typ.

Totalt 5:01:11 - 20 av 352 (M45-49) - 203 av 1963 (by gender) - 211 av 2281 (overall)

Det var länge sedan jag var så pass glad när jag passerade mållinjen. Redan innan jag tittat på några tider eller analyserad några data så visste jag att jag genomfört ett mer eller mindre kliniskt lopp med mina förutsättningar. Hela jag liksom bubblade och jag kände instinktivt att det nog faktiskt borde räcka till en hyfsad placering också. I princip är det nog bara Fuerteventura 2014 och Tjörn 2016 som jag haft samma känsla när jag passerade mållinjen.

Dotter...

...fru...

...och ett gäng TT:are!

Strax efter målportalen mötte Anna och Valencia upp och meddelade att det såg ut som om det skulle räcka till en 19:e:plats i AG (korrigerades senare till 20). Förvisso ingen pallplats eller topp-10, men väl bland de bästa 10%:en och det är inte helt illa i en slutsåld och IM-brandad tävling nere vid medelhavet. I Thailand kom jag ju faktiskt på plats 15 av 167 i AG och i Dubai 11 av 117, men då med betydligt färre tävlanden och sämre motstånd överlag. Sammanfattningsvis är simningen godkänd, cyklingen med beröm godkänd och löpningen helt f-ing skitbra. Om jag får säga det själv...

Snart vankas Duathlon-RM, Örebro Triathlon (medeldistans) och alldeles för snart IM Austria. Race season is ON!