Ironman 70.3 World Championships South Africa 2018 [RR]

Jaha, då har jag alltså varit i Afrika och tävlat för första gången. Lite kluven till just det här med att liksom ha varit i Afrika eftersom det enda jag egentligen upplevt är flygplatsen och ett hotell i Johannesburg, en väldigt avgränsad del av Port Elizabeth och en liten cykeltur på landsbygden. En cykeltur som rent utseendemässigt (vindpinat och grönt) skulle kunna vara typ Wales, franska Atlantkusten eller till och med Skåne. Så tyvärr kan jag väl inte säga att jag känner mig som någon Afrika-resenär. Annat än att det tog en herrans tid att ta sig hit.

Men det var ju inte det som jag skulle avhandla här. Låt oss istället fokusera på tävlingen! Och låt mig redan nu varna för ett långt inlägg. Men jag hade gott om tid på mig att skriva under resan från Port Elizabeth till Boulder.

Pre-race

Nästan 3000 herrar skulle starta på söndagen. En normal 70.3-bana sväljer nog normalt sett inte så pass många på cyklingen (även om det är en envarvsbana) om man skulle släppa iväg dem i en normal rullande start (vilket borde ta runt 1 timme och 15 minuter). Det skulle ju dessutom vara ganska svårt att tävla inom sin AG eftersom det i princip skulle vara omöjligt att ha koll på sin placering innan dess att alla gått i mål. För att lösa detta skickar man då iväg varje åldersgrupp en första start på en förutbestämd tid och sen rullande inom den åldersgruppen (10 pers var 15:e sekund enligt självseedning). Då blir det en rimlig chans att ha lite koll på sin placering i alla fall. Man har då också spridit ut starten över 2 timmar vilket borgar för lite bättre plats på banan (när det blir trångt blir det drafting och farliga omkörningar). Man hade dessutom valt att sprida ut de största åldersklasserna med 40-44 kl 7:38, 30-34 kl 8:28 och givetvis 45-49 allra sist kl 9:28…

Från incheckningen dagen innan race

Jag ställde klockan på 6:00, vilket känns väldigt lagom för att vara en IM-start. Åt lite frukost på hotellet och begav mig sedan ner till T1 för att fixa det sista med cykel och utrustning. Det hade regnat under natten och var ganska fuktigt i luften. Jag lyssnade på Kendrick och insöp atmosfären samtidigt som jag fixade det sista. Stötte inte på någon annan svensk och begav mig då tillbaka till hotellet för att slappa och ladda. Kändes onekligen ganska bra att kunna ligga i sängen och kolla PRO-racet innan min egen start. Fördelen var väl främst att jag kunde ta det ganska lugnt på morgonen, gott om tid att lufta magen (på egen riktig toalett) och ingen stress. Nackdelen var väl däremot att det kanske inte är helt optimalt att nästan somna till en timme innan start, samt att det faktiskt började blåsa mer ju längre dagen led.

Runt 9 satte jag på mig utrustningen och ett par trasiga strumpor, lämnade in nyckeln i receptionen och begav mig till starten. Träffade på Philip och Kristin, önskade lycka till och allt sånt och ställde sedan in mig i fållan. Det var mäktigt, men jag hade nog inte riktigt fattat att det var en ”VM-start” ännu. Seedade så där svenskt lagom in mig någonstans mitten. Speakern sa: ”We welcome our 45 to 49 age groupers! These are the guys that have left their midlife crisis behind and still loves triathlon.”. Onekligen ganska träffande. Och sen var det dags.

Banan

Swim – 35:29 (245 av 337 i M45-49)

När damerna tävlade på lördagen sa speakern att det var uppmätt till 15.5 grader i vattnet. När jag sedan simmade senare på dagen kändes det betydligt varmare och när jag hoppade i vattnet på min tävlingsdag skulle jag tippa på att det nog var runt 18-19 grader. När herrproffsen startade 2 timmar tidigare behövde de hoppa över typ en våg. När vi startade gick det betydligt mer sjö och jag skulle tro att jag behövde ta mig över typ 3 brytande vågor. Sen bar det av. Det var inte någon trängsel att prata om och ingen chock över kyla så jag kom ganska snabbt in i en bra rytm utan att pulsen rusade allt för mycket. Tycker att navigeringen gick bra och att det flöt på. Hade dock inga fötter att ligga på och fick inte någon direkt känsla för om huruvida jag simmade bra eller dåligt. Mycket beroende på att det ändå var så pass utspritt. Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt inte att jag hade en enda närkontakt under hela simningen, vilket nog måste ses som väldigt ovanligt.

Problemet är väl att jag då, när det liksom inte händer så mycket, min vana trogen blir lite uttråkade och tappar fokus. Idag redan efter halva loppet. Kanske ett resultat av att jag varit lite väl nedtonad innan loppet. På vägen tillbaka mot stranden känner jag en ganska påtaglig ström och är tvungen att ligga och korrigera kurs hela tiden. Det går också betydligt mer vågor nu än tidigare. Ju närmare stranden jag kommer desto mer börjar jag dock inse att jag faktiskt kör VM. Jag behövde väl få en liten pulshöjare för att tagga till. Försöker tajma en våg och bodysurfa in till stranden men lyckas inte riktigt och blir väl tvungen att ställa mig upp lite väl tidigt. Blir lite smått besviken när jag kollar på klockan efter att ha passerat portalen. Hade nog hoppats på att vara några minuter snabbare i alla fall.

Notera att det faktiskt inte är klockan som jag håller på med här utan våtdräkten

Som vanligt ser man ju ut som en mupp på våg upp från simningen.

T1 – 3:09

Våtdräktsavdragare is the shit. Efter en lite längre löpning; först på strand och sedan på asfalt, var det bara att lägga sig på en matta och låta två killar rycka av mig dräkten. Efter det var det liksom inte så mycket mer att göra i T1. Behövde bara plocka upp hjälmen ur påsen och sedan såg en funktionär till att lägga i våtdräkten och lämpa av påsen vid bag drop. Skorna hade jag redan på cykeln. Den här gången fick jag med mig visiret också.

Bike – 2:33:51 (61 av 337 i M45-49)

Banan började direkt med en liten backe uppför efter mount line (alltså den linje som man måste vara över innan man sätter sig på cykeln). Med tanke på den var det ganska skönt att bara kunna trampa iväg med skorna på pedalerna och inte behöva oroa sig för att klicka i innan det blir för brant. På väg ut på cyklingen började jag nog faktiskt fatta att det var en ganska cool tävling som jag var med om. Jag drog på mig skorna och börja trampa på riktigt.

Tyvärr hade jag ju inte fått möjlighet att cykla eller köra banan och hade därför inte någon känsla för hur pass mycket det skulle luta. Hade kollat videon på cykelbanan men inte blivit mycket klokare av den. Höjdprofilen berättade dock att det skulle luta uppåt i princip hela första milen upp till den första energistationen, vilket också såg ut att vara den värsta klättringen. Den sa även att banan totalt sett skulle innehålla ca 650 höjdmeter vilket innebär att den givetvis inte är platt men samtidigt inte allt för blodig heller (som jämförelse innehöll Marbella t.ex. 1600 höjdmeter).

När det sluttar lite lätt uppför är det ganska lätt att hålla jämna watt och inte slappna av alltför mycket. Planen och instruktionen från KJ var att ligga runt sweetspot på platten och uppför och sen passa på att vila lite inför kurvor och nedförskörningar (där det är svårt att hålla trycket uppe ändå). Jag låg för det mesta och körde om men vid några tillfällen hittade jag några ryggar att följa alternativt killar som jag samarbetade med under några längre sträckor; alltså i form av att vi, på drafting-legalt avstånd, turades om att ligga och hålla farten uppe. På vissa ställen på banan var det ihopklumpat och ganska trångt men för det mesta tycker jag nog att det flöt på bra.

Aero is everything

När jag väl kom upp till första energistationen var den spontana känslan att det var ju inte så farligt. Vi hade nu lämnat bebyggelsen och kommit ut i skogen. Efter en ganska härlig nedförskörning (dock med ganska dålig asfalt + regn som gjorde att jag inte vågade släppa på helt och hållet) var det dags att krypa ihop och mata på platten. I princip 20 km med rak väg där det bara var att trycka på i mellan 40-50 km/h. Kände mig stark och kan ju så här i efterhand konstatera att vi förmodligen hade en lätt liten vind i ryggen. Den kändes mer när vi fick den emot oss senare. Efter det att vi passerat igenom en liten by (med lite småjobbiga fartgupp) kom dagens stora överraskning. Sakerna som på höjdkurvan såg som små pucklar visade sig i själva verket vara ganska markanta klättringar som till och med krävde lilla klingan på några ställen. Snitthastigheten som tidigare låg över 37 km/h sjönk raskt ner till 34 km/h under de tre klättringarna.

Jag tycker nog att de flesta skötte sig hyfsat ute på banan med några undantag. Dels var det nog en del sydafrikaner (och förmodligen engelsmän) som verkade ha missuppfattat det hela med att det skulle vara högertrafik. Alltså de låg i det högra körfältet, men till vänster mot mittlinjen. Lite svårt att köra om då. Vidare hade jag en sydafrikan i rosa och blå dräkt som körde om mig vid säkert 10 tillfällen, bara för att sedan svänga in tätt framför mig och dra ner på farten. Grymt irriterande. Till slut (efter ca 6 mil) fick jag nog, brände lite krut och såg till att cykla ifrån honom. Sen var det ju det här med killen som körde om på insidan också. Strax efter vändningen när det gick lite uppför körde jag om en kille, ganska stor och kraftig sådan. Sen blev det utför. Jag kör om en annan kille och i precis samma ögonblick som jag är på väg att gå in mot kanten kommer den första killen i en hiskelig fart och drar om mig på insidan, väldigt nära. ”Oh for f**ks sake!”, skriker jag men får inget svar. Strax börjar det gå uppåt igen och jag kommer snabbt ikapp hon. ”What the f was that?”, ropar jag åt honom.”, fortfarande skyhög på adrenalin. ”But you were in my way, was I supposed to brake?”. Antingen så bromsar du eller så kör du om på rätt sida svarade jag. Fast jag kanske la till något kraftord, eller två… Sen cyklade jag ifrån honom och såg honom inte mer.

Jag kallar den "Beslutsam kille som klättrar"

På den bortre delen av banan var utsikten riktigt häftig och dramatiskt. Saknades egentligen bara en blå bakgrund till det hela. Det var fuktigt och blött på vägbanan och lite duggregn i luften. När jag efter vändningen kom tillbaka till delen med lång raksträcka insåg jag att vinden mot hade legat i ryggen på vägen ut och mot nu. Samtidigt var det en relativt lättcyklad sträcka så det var inte några större problem att hålla farten uppe även om det kostane några fler watt. Med ca 30 km kvar delade vägen på sig och jag körde ner mot kusten för att avsluta den sista delen. På en del ställen var asfalten helt nylagd på hela vägen och på en del ställen var det riktigt bumpigt och dåligt. Fast även om många nämnt just asfalten som en faktor tycker jag nog att det överlag var hanterbart. Givetvis fanns det vissa utförskörningar som inte var helt bekväma och där jag inte vågade trycka på på max.

På tävlingsmorgonen nämnde Philip för mig att en funktionär hade varnat för en hal 90-graderssväng i nedförsbacke strax efter delningen. Jag tog svängen ganska lugnt. Det gjorde inte en stor kille i en tridräkt utformad som amerikanska flaggan. Han drog helt sonika rätt ut i spenaten. Funktionärer var dock på plats och jag hörde honom svära ganska högt så jag förmodar att det gick bra. Hans problem var nog inte heller att det var för högt utan snarare att han helt enkelt missbedömde farten. Sista två milen av cyklingen försöker jag fokusera och inte tappa fokus och watt (som är så lätt när man ligger på platten mot slutet av cyklingen). Kör sista 3 milen med ett snitt över 37 km/h (trots motvind under större delen) och kommer in mot växlingen med en väldigt bra känsla.

Det regnade som sagt var en del redan under cyklingen

Jag hade nog egentligen inte några energimässiga dippar under hela cyklingen. Tappar ungefär ca 4W i NP per tredjedel av cyklingen och det är nog helt i linje med som kan anses vara ok. Väldigt nöjd med att ha gjort en så pass jämn cykling och satt ett nytt PB wattmässigt (240W NP). Återstår bara att se om det skulle gå att springa också.

T2 – 2:30

Hoppade av cykeln utan några krampkänningar och lämnade över den till en funktionär. Eller typ kastande. Fick sedan tag på min påse och bytte om väldigt fort. Större delen i T2 gick nog åt till att springa runt hela växlingsområdet. Bra växling!

Run – 1:31:29 (72 av 337 i M45-49)

Gillar normalt sett att få komma ut på löpningen i ett publiktätt område och det här blev inte något undantag. Cykelbanan gick parallellt med löpbanan under de sista kilometerna och så såg det väldigt trångt ut där. Och det var ganska trångt under första varvet men betydligt bättre under andra. KJ hade beordrat mig att sikta in mig på 285W och se hur länge det gick. Det var ju snäppet offensivare än Marbella som blev 280W och ett snitt på 4:27 min/km. Marbella var å andra sidan också pannkaksplatt vilket SA inte riktigt var. En väldigt trevlig löpbana med gott om publik, fram- och tillbaka längst vägen vid stranden med två ”instick” till vändpunkter i vardera änden. Det var även där som stigningarna låg.

Började under första 2 kilometerna med att känn in benen och watten. 285W visade sig vara runt 4:15 min/km och det kändes till en början förvånandesvärt lätt. Eller förvånansvärt kanske jag inte heller ska säga eftersom jag ju faktiskt visste att min löpform varit riktigt bra under sommaren. Men i alla fall ganska skönt eftersom jag tryckt på lite mer på cyklingen.

Pigg, fräsch och med en Swansea-löpare på släp

Det var kul att springa. Riktigt kul! Första 7-8 km snittade jag 4:18 min/km och sprang bara och log. Fick med mig en britt från Swansea som låg och höll fart tillsammans med mig. Sen försvann han och jag misstänker att han låg lite över gränsen. Jag spanade efter svenskar och hejade glatt på alla som jag kom åt. Träffade på Philip i motsatt riktning och konstaterade att kan låg en dryg kilometer framför mig. Vi träffades på i princip samma ställen på båda varven och konstaterade i efterhand att det skilde 8 sekunder (till min fördel) i löpsplit. Publikstödet runt målområdet var riktigt bra och det var lite gåshud att springa förbi där.

Första milen gick på knappt 43 minuter och jag kände mig fortsatt stark. Ut på andra varvet mötte jag Kristin (Philips fru) som stod och hejade vid vätskekontroller. Jag sa att allt kändes ”skitbra”. Vid stigningen på den första vändpunkten kände jag dock för första gången att det tog emot lite. Lämpligt nog passade jag i samband med det på att klocka löpningens långsammaste km på 4:38 där också. Med lite publik och lite cola i tanken kunde jag dock komma igång igen. Men nu fick jag kämpa betydligt mer. I samband med den bortre vändningen och sista stigningen för dagen klockade jag dagens näst långsammaste km på 4:36.

Race with a smile. Början på andra varvet och fortfarande pigg.

Jag var tydligen med på livesändningen också. Mark från Australien kom dock in på 6:46 och hade nog en ganska jobbig dag

Efter vätskestationen efter sista vändningen tittade jag ner på klockan. Precis när jag tittar upp ser jag att en kille stannat mitt i gatan framför mig och jag blir tvungen att tvärnita. Känner då hur det rycker till av krampkänning i båda baksida lår och blir lite orolig. Å andra sidan är det bara 3 km kvar och jag har en riktigt bra löpsplitt på gång. Direkt efter det kommer en kille och springer om mig i ett bra tempo (tror att det var max 10 personer som faktiskt springer om mig under hela löpningen). Bestämmer mig för att bita ihop och löpa linan ut och tar rygg på honom. Det visar sig vara ett bra drag; han håller farten uppe och typ 800 m före mål kan jag passera och öka lite sista biten. Känner en lätt krampkänning på upploppet men springer sedan väldigt nöjd i mål!

Okej, här stänger jag av klockan. Och trött som f-n är jag också.

Totalt – 4:47:04 (73 av 337 i M45-49 och 839 av 2338 totalt)

Det finns så mycket positivt att säga om den här tävlingen. För det första känns det ju som en alldeles utmärkt start på mitt proffsäventyr. Dels som värdemätare på formen och dels som en kick för självförtroendet. Och i slutänden borde det nog faktiskt kvala in som min bäst genomförda 70.3:a någonsin. Simningen borde väl ha kunnat vara lite bättre, men jag sätter wattrekord på cykeln (över 90 km) och gör snabbaste löpning någonsin (sett till snittfart och på en bana som inte heller är helt platt). Så det finns så mycket att vara glad över. Sen är ju faktiskt inte placeringen helt usel heller. Om någon hade frågat mig innan så hade jag nog tippat på att jag skulle hamna i den lägre halvan av resultatlistan, men nu är jag ju faktiskt på den övre fjärdedelen. Bra jobbat Mattias!

Dasslocksstora medaljer som ger övervikt i bagaget is the shit.