Tiden flyger - bara 7 dagar kvar nu

Så, har nu spenderat 10 dagar här i Boulder och har väl äntligen börjat fatta vad det här handlar om. Eller rättare sagt så har min kropp fattat vad det handlar om när det gäller höjd och tidsskillnad. Efter min första knappa vecka var den nog ganska förvirrad, men den senaste tiden tycker jag att det verkligen går bättre och bättre dag för dag. Efter den där katastrofala löpningen förra söndagen tog jag en vilodag på måndagen och efter det har det blivit bättre och bättre. Visst är watten på cykeln fortfarande löjligt låga, men det är ju helt i sin ordning har jag lärt mig nu. Upp till 15% mindre på den höjden vi är nu tydligen. Pulsen är fortfarande högre vid löpning och det känns fortfarande nödvändigt att andas 2-takt vid simningen men det blir som sagt var märkbart bättre.

2820 meter över havet. Så högt upp har jag aldrig cyklat förut.

Annars måste jag säga att jag verkligen kommit in i en träningslunk. Somnar ovaggad runt 22 på kvällen. Vaknar strax innan klockan ringer vid 7 (alltså typ 3 timmars mer sömn än vad jag normalt sett sover hemma). Käkar frukost och beger mig ut på dagens första träningspass. Duschar, fixar utrustningen och äter lunch. Sen lite Netflix eller lite jobb. Sover middag en kortis och beger mig därefter ut på dagens andra pass. Lagar lite mat och äter oftast tillsammans med Sasha och Donna. Somnar. Och den stora skillnaden mot livet hemma är väl just den där delen med sömn och med att slappa. Det är ju liksom den tiden som man ägnar åt att jobba, träffa familjen och att göra allt sånt som man måste hemma. Sen inser jag ju också även att det här blir enformigt efter ett tag. Träningen blir ju som ett slags jobb också och det krävs nog speciella individer för att orka med det vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

Boulder som sådant överträffar i alla fall min förväntningar. Även om de var högt ställda redan från början så måste jag nog säga att det är bättre än så. Naturen är fantastisk, människorna är trevliga och välkomnande, jag känner mig säker överallt (såväl på gatan i stan som på vägarna utanför) och det finns fantastiska möjligheter till träning. Jag har inte hunnit utforska allt för mycket av stadskärnan eller andra "måsten" ännu men hoppas på att hinna med lite mer nästa vecka när jag trappar ner på träningen.

Ett av de fåtal tillfällen under klättringen som jag log

St Vrain Drive - riktigt coolt att leta sig upp genom kanjonen.

Och på tal om träningen så känns det som sagt var som om jag börjar acklimatisera mig. Har nu en tuff helg framför mig och efter det börjar nedtrappningen och formtoppningen mot Chattanooga. Det ska bli klart intressant att se hur en "riktig" toppning med träningspass och extra mycket vila kan ge. Och givetvis också hur det blir att komma ner på normal höjd igen och se om de extra röda blodkropparna ger något. Jag kan ju i efterhand inte komma och säga att jag inte gett mig chansen att prestera bra i Chattanooga i alla fall.

Friktionerna sen senast har väl annars huvudsakligen bestått av utrustningsproblem. I tisdags hade jag en 3-timmars cykeltur med några intervaller inlagda. Jag valde att förlägga den på en relativt kuperad runda och få mig lite berg till livs också. Cyklade först norrut till Lyons och därefter västerut och upp i bergen via Raymond och Hidden Lake till Ward, ca 2800 meter över havet. Det var fantastisk natur och riktigt vackert, men också lite jobbigare än vad jag räknat med. Men återigen, FTP och siffror som gäller nere vid havsnivå funkar inte på riktigt samma sätt här. Väl framme i Ward såg jag därför verkligen fram emot nästan 3 mil utför. Precis efter Ward är det ganska brant och jag känner direkt att det är något som hugger i bakhjulet när jag bromsar. Stannar och upptäcker till min stora fasa ett en del av bromsytan på fälgen på ena sidan på bakhjulet buktar ut. Ganska mycket också. Börjar fundera på vad fasen jag ska göra nu men har liksom inte något annat alternativ än att försöka ta mig ner. Justerar vänster bromskloss bak så att den inte tar emot och lättar dessutom lite på trycket i bakhjulet. Det jag egentligen är mest orolig för är ju att jag ska punktera bakhjulet och få däckexplosion. Eftersom jag inte heller kan bromsa ordentligt med bakhjulet så blir ju frambromsen ganska hårt utsatt när det börjar gå fort. Och utan full bromsförmåga vågar jag ju givetvis inte heller släppa på speciellt mycket utför vilket gör de 3 sköna milen till något ganska jobbigt.

Från torsdagens cykeltur; den stora till vänster är femfaldig världsmästare i triathlon på 90-talet och den lilla till höger är trefaldig IM-vinnare. Klart bra sparringsällskap på intervallerna. Simon Lessing och Danielle Mack.

Den typen av skada som uppstått är nog normalt sett något som kan hända om man nyper till för hårt på väldigt varma fälgar. Problemet i det här fallet var ju dock att det hände nästa direkt efter det att jag lämnat Ward; alltså innan fälgarna egentligen fått någon chans att bli varma. Å andra sidan har jag använt hjulen i över 4 år och det kanske inte är det finaste märket heller så det kan ju också röra sig om ett normalt slitage. Jag lyckades till slut ta mig hem och när jag undersökte hjulet så konstaterade jag att det kändes som en spricka i bromsytan på fälgen och att det med största sannolikhet inte var något att göra något åt saken. Sasha skjutsade iväg mig till en lokal cykelaffär (som skulle kunna stå till tjänst med "The Special Sasha Discount") där vi konstaterade samma sak. Så det var bara att ta fram kortet och köpa ett nytt bakhjul.

När jag sedan cyklade dagen efter så konstaterade jag att även framhjulet högg lite (något som jag iofs känt tidigare men mest trott att det rört sig om feljusterade bromsar). När jag undersökte det närmre när jag kom hem upptäckte jag att även där så hade bromsytan börjat bukta lite på några ställen. Jag är inte den som normalt sett chansar när det gäller sådana saker så det var liksom bara att ta det säkra före det osäkra och bege till till cykelaffären och införskaffa även ett nytt framhjul. Så nu är min Pinarello bestyckad med ett par Zipp 404 Firecrest för all-around-bruk. Ser väl bra ut, Zipp är ett bra märke och allt. Men jag hade väl inte riktigt räknat med att behöva göra den investeringen nu och jag är inte heller riktigt killen som gillar att åka till en affär och bara köpa. Men den här gången hade jag tyvärr inte så mycket att välja på. Bara att cykla och vara glad.

Ett något mer stealthigare hjulval.