Uppdatering från Lake Placid

Efter några dagars resande och lite äventyr i Lake George är vi på plats i Lake Placid. Vi har mött upp Jesper med familj och inkvarterat oss i lägenheten på McKinley Street. Boendet är väldigt centralt och bra (ca 500 m från växlingsområdet), dock är det verkligen inte glamoröst eller prisvärt. Men jag tror förvisso inte att det finns någon prisvärt boende i Lake Placid överhuvudtaget den här veckan. Priserna är minst de dubbla mot normalt under den här veckan.

Jag och Jesper cyklade i alla fall ett varv på LP:s cykelbana idag och det var en väldigt angenäm upplevelse. För det första var det en väldigt scenisk och vacker bana. Väldigt lummig, fina vägar och många partier längst åar och sjöar i gröna dalgångar. Asfalten var bra med ett fåtal undantag och inte några som helst tekniska partier. Framförallt var det två saker som vi noterade; dels att utförskörning mot Keene i princip kunde köras i aerobarsen och utan att röra bromsarna. Och dels att de där klättringarna som ser lite läskiga ut på höjdkurvan inte alls var speciellt läskiga i verkligheten. Både jag och Jesper väntade liksom på att den riktiga klättringen skulle börja, men det blev aldrig riktigt tufft.

Nu är jag ganska övertygad om att varje höjdmeter givetvis kommer att kännas på andra varvet, men ändock; de ca 1000 metrarna som vi betade av idag kändes väldigt beskedliga. Sen ska jag verkligen försöka med att inte få hybris och bränna mig på cyklingen... för det kommer att vara en lång dag och som det ser ut nu kommer löpningen att bli varm.

Löpbanan har inte inte rekat ännu, men kommer förmodligen att cykla ett varv på den i morgon eller på torsdag. I morgon bitti blir det test av simbanan.

Framför Mirror Lake

Inför Ironman Lake Placid

Snart är det dags att bocka av ännu en tävling från min bucket list, IM Lake Placid. Nu är det ju inte just LP som ligger på listan, men väl en IM i USA. Tycker nog att LP ligger väldigt bra till med svenska mått mätt. Dels är det förhållandevis lätt att resa dit; flyg till NY och hyrbil några timmar up-state New York. Att flyga inrikes i USA med cykel och utrustning är tydligen inte alltid helt smidigt, men det behövs ju inte nu. Vidare så ligger ju tävlingen bra till i tiden; mitt i svensk semestertid och i rätt tid för att få till bra träning innan (med tanke på hur den svenska säsongen ligger).

För ett drygt år sedan yppade jag mina tankar på Lake Placid för familjen och för Jesper med familj och det var ingen tvekan om att det var ett uppskattat förslag. Anmälan gjorde jag sittandes på ett litet café i en gränd i Gamla Stan i Nice. Klart international kille liksom! Träningen har väl sen gått på i den vanliga spåren. Kanske lite ostrukturerat till och från (mer om det i ett senare inlägg). Det som jag egentligen mest saknar är väl lite mer bergscykling och längre klättringar. Flyg och boende (en lägenhet mitt i Lake Placid) bokades och snart är det dags. Övriga förberedelser har huvudsakligen bestått av lite Youtube och lite letande på internet efter beskrivningar (exempelvis på Slowtwitch). Vad jag kan se i deltagarlistan är väl i princip 95 % eller mer av alla tävlande från USA eller Kanada. av ca 2800 anmälda är vi 3 st som listade som svenskar. Och eftersom Jesper egentligen är dansk är det nog bara jag och en Niklas Persson som är svenskar. Så med en svensk flagga på tävlingsdräkten får jag nog känna mig ganska exklusiv.

Tävlingen överlag
Att döma av resultat från tidigare år är det här verkligen ingen tävling som man slår personligt rekord på tidsmässigt. Vinnartid för herrproffs brukar ligga på runt 8:45 och förra året (då tävlingen kördes utan proffs) hade förste man över mållinjen 9:31. Så det är som sagt var verkligen inte en snabb bana. Och det är klart att det är svårt att förvänta sig det med 2100 m klättring på cyklingen och 490 höjdmeter på löpningen (att jämföra med ca 550 m på Lidingöloppet). Temperaturen verkar ligga på runt 25 grader och det kan ofta komma regnskurar som gör det lätt fuktigt. Vattentemperaturen brukar ligga runt 21 grader och vad jag sett är det i princip alltid tillåtet med våtdräkt. Vinden är oftast inte en faktor.

Simningen
Två-varvsbana med australian exit, rullande start och i en lugn sjö betyder ju faktiskt att det borde gå att simma ganska snabbt. Navigationen bör inte vara ett problem. Jag kommer absolut att sikta på att simma under 70 minuter.

Cyklingen
...är definitivt inte att leka med. 2100 meter uppför på en två-varvsbana kommer att sätta sina spår. Men jag har en känsla av att det nog borde gå att cykla ganska fort ändå. Höjdmetermässigt ligger det ju mellan Lanzarotes 2600m och Klagenfurts 1600m som jag körde på 6:06 respektive 5:13. På Lanzarote var vinden definitivt en bidragande faktor till tiden och dessutom var det en hel del ganska branta klättringar. Av LP:s höjdkurva att döma hade nog banan varit snabbare om den gick åt andra hållet istället. Då skulle den mer påminna om Österrike med en brant klättring och en lång och mindre brant utförslöpa efteråt. Nu verkar det inte vara några riktigt branta klättringar, men väl långa slakmotor. Jag och Jesper ska cykla varvet minst en gång innan och min gissning är att man kan nog tjäna en del tid på att ha koll på den långa och ganska branta utförsåkningen mot Keane. I och med cykling avslutas uppför gäller det också att hålla igen innan T2.

Jag ska försöka lära mig av mina misstag och inte cykla sönder mina ben. Av allt ovanstående att döma kan 5:40 vara ett lämpligt riktmärke för cyklingen. Som kuriosa kan nämnas att bästa cykeltiden i M40-44 (och andra totalt) hade Dave Mirra (R.I.P.) med 5:07. Dock avslutade han med en löpning på 4:33 så man kan lätt utgå ifrån att han cyklade lite för hårt.

Löpningen
Och så den avslutande maran. Här kan givetvis temperaturen börja spela in även om det inte bör bli lika varmt som under mina tidigare tävlingar. Som vanligt handlar allt för min del om att inte gå ut för hårt och att bita ihop lite mer än vad jag brukar göra. Känslan är att löpningen nog kommer att vara ganska mentalt påfrestande med två varv á 21km och ganska elakt placerade höjdmeter. Tror att jag behöver lägga fokus på att njuta av natur och omgivningar och helt enkelt försöka få tiden att gå. Jämn ansträngning och kontinuerligt näringsintag kommer att vara mitt huvudfokus under löpningen. Jag ska också verkligen försöka att på ett bra sätt möta den där energidippen som jag vet kommer att komma under löpningen. Tid är otroligt svårt att sia om, men säg att jag för en gångs skull får till en bra löpning, då borde jag på en sån här bana förmodligen kunna vara god för 3:45. Jag har ju trots allt lagt lite extra fokus på löpningen sen Lanzarote och hoppas på att kunna få utväxling av det.

Sammantaget
Lägg på lite växlingar och annat på tiderna ovan så hamnar sluttiden på 10:40-10:45. I 2015 års resultatlista skulle det räcka till typ 17:e plats i M40-44 och runt plats 70 totalt. Det låter ju onekligen helt orimligt... Å andra sidan, när jag kollar runt lite (Google är din vän) på personerna som ligger runt de placeringarna på LP så verkar det som om deras resultat på andra tävlingar vara likvärdiga med vad jag jag kan prestera. Så varför inte? En placering topp-100 på en IM vore ju en dröm

Återkommer med ev. reviderade planer efter det att jag tittat lite närmre på banorna och när det börjar bli lite mer tydliga väderförutsättningar. På lördag bär det av mot USA.

Triathlet?

Den uppmärksamme läsaren kanske har noterat att det under ett lång tag i min presentation stått "Triathlet?". Det har nog stått där ganska länge och jag tror nog att jag nu för tiden faktiskt borde kunna definiera mig själv som triathlet. Jag roade mig med att räkna igenom hur många tävlingar jag kört och kom då fram till följande utfall.

Under 2016 ska jag köra ytterligare en hela (Lake Placid) och två halvor (Tjörn och Thailand). Thailand är jag inte anmäld till ännu, men det lutar väl åt att jag tänker köra den som en avslutning på TT:s Thanyapura-läger.

Några saker slår mig avseende ovanstående; dels att det faktiskt snart är hela 6 år sen jag körde min första triathlon, dels att jag kört så pass mycket som 14 halvor och att 32 tävlingar på 6 år med den övervikten på långa distanser som jag har faktiskt är en ansenlig mängd. Tror jag i alla fall. Onekligen är jag ju ganska fast i det här med triathlon. För cyklister finns det ju en del mer eller mindre fåniga regler som man ska ha gjort för att vara en "riktig" cyklist. Typ gjort en SPD-vurpa, snittat över 40 km/h på ett utlyst tempolopp, brutit nyckelbenet, etc. Undrar om det finns några motsvarande "regler" för triathlon? Typ kissa i våtdräkten och sånt.

Tror inte att jag nämnt att min anmälnings-tourettes slog till i förra veckan. Helt plötsligt var jag anmäld till IM Austria den 2:a juli nästa år. Så det kan gå...

IM Lanzarote - så där va? [RR]

Det där blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Och ska jag vara helt ärlig och självrannsakande så var det faktiskt på det stora hela ett ganska kasst genomförande. Vi kommer till det strax. Att jag dessutom nu för tiden är helt värdelös på att skriva och att det tar över en månad för mig att få ur mig en rapport är ju bara helt värdelöst.

Förberedelserna hade nog egentligen varit bra. Passen veckorna innan hade gått enligt plan och väl på plats på Lanzarote blev det de normala förberedelserna med cykling av delar av banan, lite löp och simning på simbanan. Vi bodde perfekt ca 700 m från starten i en billig och helt okej lägenhet. Hade problem med mina växlar på cykeln, men ett nytt växelöra (som jag skaffade dagen innan jag åkte) och lite justering löste det problemet. Sen var det den här saken med att jag inte kunde gå på toaletten. Men det tänkte jag inte så mycket på då.

Tävlingsmorgonen ringde klockan vid 4:30. Tittar ut och ser att flaggorna står rätt ut; lika mycket vind som befarat alltså. Fikar, fixar, går ner till växlingen, pumpar, fixar, på med dräkt, lämnar väska till frugan och värmer upp lite i vattnet. Nyttjar min AWA-status för att få ställa mig i en fålla mellan proffsen och de agegroupers som anser sig kunna simma under en timme. Vet inte om det hjälper mer än de stjälper. Det hade nog blivit stökigt oavsett. Tycker starten är lite rörig och inte alls så pampig som den brukar kunna vara. Stör mig på att allt måste sägas både på engelska och spanska. Försöker tagga till. Sen smäller det.

Jag och Peter "Temposmurfen" Andersson testar banan

Spansk organisation - givetvis fick jag fel nummerlappar i mitt startkuvert.

Manuel (eller något annat spanskt namn) fixar mitt växelöra till det facila priset av €10

SWIM
Startfållan är smal och det är masstart från stranden. Simbanan är utformad på så sätt att det är absolut närmast att hålla till vänster och nära en repavspärrning och dessutom kommer det en 90-graderssväng efter knappt 200 m. Klart som f-n att det blir rusning och trångt. Av någon märklig anledning verkar större delen av det 1900 personer stora startfältet tycka att det är vettigt att få dagens högsta puls under tävlingens första minut och tro att dagens 8-16 timmars tävlande kan avgöras under de första 5 minuterna av simning. Det är kaos fram till bojen, och sen fortsätter det vara kaos hela första varvet. Det är den absolut stökigaste simning jag någonsin varit med om. För min del blir det 4-5 kallsupar, glasögon avsparkade 2 gånger och otalet sparkar och översimningar. Banan var ganska lättnavigerad och jag vet inte om det möjligtvis var det som fick så pass många att skippa navigeringen helt; det var väldigt många som simmande zick-zack utan ta någon som helst notis om att de var på väg i helt fel riktning. Andra varvet var något bättre, om än knappt.

Givetvis har någon lyckats sparka på min klocka också, så att den är både avstängd och inställd på annat läge. Har därför ingen aning om tiden när jag kommer upp ur vattnet. Anna har lyckats flytta på sig från till simningen till att stå vid min växlingsplats. Frågar vad klockan är och inser att simningen inte alls gått så snabbt som jag ville. 1:12:53 blev väl i alla fall PB, men inte så mycket mer än så. Av övriga tider att döma var det dock ganska många som inte simmade så snabbt som de brukade. Det positiva var väl dock att jag inte hade några som helst problem med stöket. Tyckte till och med att det nästan var lite kul.

BIKE
Sen cyklingen då. 2600 höjdmeter, larvigt mycket vind och en del dålig asfalt. En hel del av vinden är dessutom sidvind och vissa partier är rejält utsatta för kastvindar. Som tur var har jag ju cyklat på Lanzarote förut och kände därför till stora delar av banan. Körde med 50mm fram och 90mm bak vilket kändes som en lagom avvägning mellan stabilitet och aero. Gav mig iväg positivt. Noterade att folk kämpade redan i dem första längre stigningen efter Puerto Calero. Själv matade jag på i mål-watt och låg i omkörning större delen av vägen. Jag passerade El Golfo, klättra upp mot Timanfaya  med lätthet, vinkade åt La Santa och passerade de sandtäckta vägarna i Famara utan problem. Därefter var det dags för dagens längsta klättring (ca 2 mil) som på börjades med vinden i ryggen. Först då kände jag hur pass varmt det var egentligen. När man sen efter en knapp mil nådde upp till rondellen innan Teguise och vände upp in i vinden igen var det som att få en käftsmäll. Motvind, varmt, uppför och dagens brantaste klättring.

Banan

Jag fortsatte starkt och tyckte trots allt att det var ganska kul. Kunde till och med njuta lite av utsikten innan Haria och Mirador del Rio (helt i Nelkers anda). Utförskörning efter den sistnämnda var grymt trevlig (11 km med 58 km/h  i snitt). Sen var min tanke att kunna mata på lite på platten med vinden i ryggen. Det var bara det lilla problemet att mina ben var som bortblåsta. Jag fick kämpa som attan bara för att få upp hastigheten i över 30 km/h i och jag fattade inte vad som var fel.  Blev omkörd, stannade och pinkade, blev omkörd igen, tappade modet och tog en gel. Så här i efterhand vet jag ju vad ett av problemen var; det var inte alls platt utan stigning hela vägen. Kanske inte så konstigt att det gick trögt alltså.

Återfick sedan lite krafter och klarade av den gräsliga asfalten efter Nazareth och Donkey Trail utan att krascha. Gjorde en bra växling, fick lite solkräm insmord på axlar och nacke och gav mig sedan ut löpningen med ganska goda förhoppningar.

RUN
Men det visade sig ganska fort att det inte skulle bli någon rolig dag. Alls. Efter 4 km drog det till i höger knä och det krampade i musklerna runt höger knä. Jag var tvungen att stanna helt för att häva. Kom sedan igång men insåg att mitt måltempo på 5 min/km inte riktigt var läget för dagen. Efter ca 15 km började min mage göra ont. Rejält. Försökte besöka toalett, men inget hände. Det gjorde ondare för varje steg och till slut blev det mer gå/lunka än vad det var löpning. Min teori är att dagens alla kolhydrater och löpningen satte fart på magen och vill få ut något, samtidigt på min oförmåga att gå på toaletten innan tävling gjorde att det helt enkelt var stopp i systemet, Och resultatet av det är givetvis magknip och kramper. Och ju mer jag försökte springa med min magkramp, desto konstigare ställning blev det för kroppen och benen som då svarade med att krampa muskulärt. En klart ond cirkel...

På andra varvet förklarar jag för David exakt hur totalmisärigt livet är...

Lite mer sträckt löpsteg på första varvet.

Jag pallrade mig i mål efter en "löpning" på pinsamma 4:52 och en totaltid på 12:22:26. 609:e plats totalt och 129 (av 366) i åldersklassen. Det är väl placeringsmässigt förvisso i paritet med mina tidigare tävlingar, men inte alls ett steg i rätt riktning. Bara att bryta ihop och komma igen...

SJÄLVRANNSAKAN
Höjdmeter, värme, vind och magproblem påverkar ju givetvis sluttiden och hur loppet utvecklas, men jag är ändå sjukt besviken på mig själv vad det gäller ett par saker. För det första pace:ar jag mig alldeles för dåligt på cyklingen. Kör alldeles för hårt under första delen och får sedan lida för det på andra delen och speciellt under löpningen. Utan att bli allt för teknisk kan jag ju nämna att min NP är 20W lägre under andra halvan av cyklingen trots att den innehåller mer höjdmeter. Jag trycker alltså på alldeles för mycket i början och förlorar på slutet. Snitt-"ansträngningen" över hela cyklingen är i princip enligt plan, men det är helt fel fördelat. Jag borde ha lärt mig bättre vid det här laget.

Den andra saken är min skalle. Det fanns så mycket negativa tankar i den under andra halvan av löpningen så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst, men tanke på min mage och kramper hade jag oavsett varit tvungen att gå en hel del, men sen handlar det om det här med att komma igång igen. Jag är idag helt övertygad om att jag skulle ha kunnat kämpa mig igen smärtan och sprungit betydligt mer under andra halvan av löpningen om bara inte skallen varit så förgiftad av tankar om hur besviken jag var på mig själv, hur kass jag var, vilken fejk jag är och hur värdelös karaktär i största allmänhet som jag har. Här går jag liksom omkring och lurar folk att jag kan det här med triathlon... Jag vet ju (nu) att det där inte är helt med sanningen överensstämmande och att det till stor del är ett resultat av låga energinivåer och smärta. Men det är ju inte funkis då det faktiskt hindrar mig att kliva över den där sista tröskeln när det gäller prestation. Det har hänt tidigare på tävlingar över 5-6 timmar och för några år sedan hände det ibland i kombination med simmomentet. Men det är jag ju liksom komfortabel med idag så uppenbarligen går det att göra något åt saken. För det måste jag ju göra....

En inte helt nöjd Mattias och en kraschad Merckx (Peter vurpade och bröt nycketbenet).

En fin tårta som tyvärr innehöll banan. Helt bortkastat alltså.

På väg till Lanza!

IM Lanzarote ligger verkligen runt hörnet nu och det känns som om tiden gått väldigt fort på slutet. Men jag känner mig väl förberedd och har goda förhoppningar om att göra en bra tävling och få till en bra placering. För på Lanzarote är det inte tid som gäller. I alla fall inte tid jämfört med övriga IM som jag kört. På Lanzarote är det blåsigt, varmt och en herrans massa höjdmeter som skall avverkas på cyklingen. Vinden är, precis som på Fuerteventura, nordlig och ständigt närvarande. Ön är karg och kuperad och vindarna blåser rätt över. Löpningen är varm och utan en millimeter skugga. Simningen brukar beskrivas som en torktumlare. Så det blir väl bra!

Simningen är en två-varvs-loop med australisk exit (dvs. en löpning på stranden mellan varven). Simformen är bra och har varit på uppåtgående så något annat än ett PB är jag absolut inte nöjd med. Gärna nedåt 1:05, men definitivt under 1:10.

Cyklingen är som vanligt det som jag är osäker på. Det blev inte riktigt så mycket bergscykling som jag hade tänkt mig under dagarna på Fuerteventura och jag känner dessutom inte att jag kört riktigt så mycket och hårt som jag kanske hade önskat mig. Å andra sidan var just faktiskt cyklingen på Challenge Fuerteventura faktiskt ganska bra. Så trots allt har jag nog någon cykelform. Den stora utmaningen är då att inte gå för hårt i backarna på Lanzarote (där jag normalt sett är ganska stark) utan att faktiskt spara lagom på benen till löpningen. Cyklingen innehåller över 2500 höjdmeter och cyklar jag under 6 timmar så är jag nog nöjd med det. Tittar man på förra årets resultat (som enligt utsago var en ganska blåsig tävling) så räckte 6 timmars cykling ganska långt.

Cyklingen - inte helt platt

Löpning är det som jag verkligen vill lyckas med den här gången. Och då pratar jag inte nödvändigtvis om någon 3:15-mara, men däremot om en jämn och fin mara utan några större svackor och utan några längre gångpartier. Jag har inte återfått någon toppfart sen mitt diskbråck så särskilt snabbt springer jag inte. Däremot tycker jag verkligen att de långa löpningarna har gått riktigt bra nu under toppningsperioden och brickpassen. Jag springer med låg puls och med ett väldigt jämt tempo i min tänkta tävlingsfart. Utan att vara speciellt trött alls. Och nyckeln till att lyckas är precis som vanligt att hålla jämn fart och inte gå ut för hårt. Är målfarten 5:00 min/km så ska inte första milen gå i 4:45-tempo för då går det normalt sett åt skogen. Jag sticker ut hakan och säger 3:40 på löpningen.

Övergripande vill jag och tror jag på att jag har kapacitet att gå under 11 timmar. Sett till förra året räckte det till plats runt 20 i AG M40-44 och ca 140 totalt (inklusive proffs). Sen är det givetvis väldigt beroende på väder och vind också. Är det ett ”snabbt” år kommer inte sub-11 att räcka så långt. Jag kommer inte att kvala på Lanzarote. I alla fall inte i år och inte i den här AG:n. Men jag tror att det är en bana som borde kunna passa mig om det inte blir alldeles för varmt.

Nu ska jag återgå till att njuta av Berlin Tegel – kanske en av Europas tråkigaste flygplatser.

Typisk IM-löpning - fram och tillbaka några gånger och mycket pannben involverat.

Lite blandade känslor från den gångna helgen

Den stora saken för min egen del var väl Väsby Duathlon, tillika SM/RM. M40-44 var riktigt tuff i år och inte ens med en toppad löpform hade jag haft någon chans på pallplats. Kanske att jag hade kunnat klara topp-5, men knappt. Nu fick jag väl ungefär de besked som jag hade förväntat mig; jag cyklar lika bra som resten av gubbsen i klassen, men jag springer några minuter för långsamt. Dessutom var jag sen in i växlingsområdet och fick en riktigt dålig plats med lång löpning med cykel (istället för kort löpning med cykel). Men, det var kul och som vanligt fruktansvärt jobbigt. Efter några 100 m är pulsen liksom på max och sen ska den vara kvar där en dryg timme.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Maj 1, 2016 kl. 6:33 PDT

Dottern tävlade också med betydligt större framgång än jag.

Det absolut roligaste med tävlingen var att jag äntligen fick spöa Matteo. Förra sommaren körde vi hela cupen tillsammans och i varje tävling var det samma mönster; Matteo simmade lite snabbare, jag cyklade om honom efter ungefär halva cyklingen och Matteo sprang sedan om mig runt 2/3-delar in på löpningen. Både jag och Matteo räknade givetvis med att det skulle bli på exakt samma sätt i Väsby. Och så blev det nästan. Med 500 meter kvar av löpningen tittade jag bakåt och noterade att Matteo var på gång, typ 50 m bakom, och jag beredde mig på att bli passerad på upploppet. Jag bestämde mig dock för att ge honom en riktigt match och gav verkligen järnet den sista biten. Jag känner och hör att han är riktigt nära under de sista 50 meterna, men aldrig riktigt hur nära och jag tittar inte heller bakåt. Men han kommer aldrig förbi; den där sista metern blir för lång. Inte ofta jag vinner en spurt, men nån gång ska väl vara den första. Jag slutar på en 10:e plats i 40-44 på en tid som i alla fall är godkänd med tanke på avsaknaden av snabb löpning.

Så här nära var alltså Matteo - det fattade jag inte förrän jag såg den här bilden.

Jag glädjer mig i alla fall stort åt alla vänner och klubbkompisar som presterat så fantastiskt i helgen:

• Johnny som tog svenskt rekord på en 6-dagarstävling i New York. Han sprang alltså 487 miles, eller 784 km på 6 dagar. Eller 487 varv på en mile-bana i Flushing Meadows. Det är bara så stort. Jag var ju pacer åt Johnny förra gången som han skrev in sig i historieböckerna.
• Eva som började cykla för några år sedan (trots att hon egentligen beskriver sig som löpare) och som förra året tog medaljer både på veteran-SM, NM och VM och som i år satsar på elitklass och pallen på SM-tempot. Som 42-åring.
• Kalle som körde IM 70.3 Pays d'Aix och som med lite tur och mycket skicklighet lyckades ta en plats till IM 70.3-VM i Austrialien i höst.
• Adam som tog sin andra raka 4:e plats i duathlon-SM. Heltidsarbetande småbarnspappa mot sådana som faktiskt pysslar med träning på heltid. Adam springer och cyklar larvigt fort och under den senaste tiden har han också börjat simma riktigt bra. Han kommer att bli totalt livsfarlig(are) framöver.

Ett foto publicerat av Pace on Earth (@paceonearth) Apr 28, 2016 kl. 8:18 PDT

Sedan har har det ju tyvärr hänt några mindre roliga saker också:

• Camilla blåste bokstavligen av vägen under Pays d'Aix och hamnade på sjukhus i Marseille. Hyfsat välbehållen under omständigheterna, men hon "såg för jävlig ut" enligt egen utsago.
• Jonas B som kraschade i dåligt väder under Mallorca 312. Han tappade greppet under en utförskörning och körde helt sonika in i en bergvägg. Nyckelben, 9 brutna revben och ett hål på lungan slutade det med. Det kunde givetvis ha slutat betydligt värre...

Till saken hör ju att det varit lite för många cykelkrascher under den senaste tiden. Dels ovanstående, men även Nelker i Sydafrika och både Robert och Tommy på Fuerteventura.

Så... bara för att vara övertydlig: SLUTA VURPA!

En tribute och lite Challenge Fuerteventura

En långweekend på Fuerteventura var ju inte helt fel alls. Samtidigt som det tydligen regnade, haglade och snöade hemma i Sverige så hade vi alldeles utmärkt väder på den blåsiga ön. Mitt syfte med resan var ju cykling, simning och kanske lite löpning i förhållanden som liknar Lanzarote. Och det fick jag ju. Nu blev det inte riktigt så mycket träning som jag hade tänkt mig; ca 10 mil dagen innan Challenge Fuerteventura (CFV), 9 riktigt hårda mil under CFV och slutligen 10 kuperade mil med väldigt trötta ben dagen efter CFV. Simmade i havet varje morgon och sprang "endast" halvmaran under CFV. Men, bortsett från att jag kanske hade tänkt mig lite mer så blev det ju ändå en ansenlig dos med 5+ timmars träning per dag.

En hyfsad genomkörarhelg alltså. Och jag tar absolut med mig mestadels positiva saker därifrån. Simningen känns väldigt komfortabel och säker, även om jag på något märkligt sätt inte riktigt får med mig fartutvecklingen från poolen. Folk som jag simmar ifrån på träningarna på Eriksdalsbadet, simmar i sin tur ifrån mig i öppet vatten med våtdräkt på. Det är ju lite frustrerande... Men samtidigt ska jag väl inte klaga; under CFV gör jag min bästa simning ever så uppenbarligen lär jag mig en del.

Morgonsimning - foto: Lina Bylund (@fotograflina)

Cyklingen är också klart över förväntan och med pigga ben cyklar jag riktigt bra i bergen och blåsten. Trots mina 10 relativt hårda mil dagen innan CFV gör jag ändå en klart godkänd och stabil cykling under CFV. Av TT-folket får jag bara stryk av proffs-Patrik och überstarka Adam. Men trots att jag inte tycker att jag varken cyklat särskilt mycket eller hårt så håller jag ihop cyklingen bra när det väl gäller.

Ute och trycker lite tröskelintervaller med Adam dagen efter CTV, innan cyklingen i bergen. Det var dumt.

För löpningens del får jag väl exakt det besked som jag hade hoppats på; jag kan springa smärtfritt igen. Eller helt smärtfritt var det ju verkligen inte, men det smärtar i alla fall inte alls pga diskbråcket. Däremot gjorde det ont för att jag inte var van att springa, varken långt eller snabbt. Första milen under tävlingen gick väl okej, men den andra var inte mycket att hänga i julgranen. Så kontentan är att jag behöver plugga in både fart och distans innan Lanzarote. Så mycket som man nu hinner få till på 4 veckor. Men sen känns det ju lite surt också; inför och under Dubai var jag i en riktigt bra löpform och den känns tyvärr som bortblåst just nu. Men å andra sidan kanske det också betyder att jag går ut i ett lite lugnare tempo på Lanza och därmed kanske håller ihop bättre. Jag är positiv.

Det ser ju fort ut i alla fall.

Men det här skulle ju inte vara en tribute till mig själv... Näe, oavsett allt ovan så måste jag bara konstatera att jag är verkligen med i världen bästa klubb! Terrible Tuesdays Triathlon Club levererar och dominerar på så många plan. Grymt trevliga människor, duktiga atleter som verkligen tar sin träning och tävling på allvar och framförallt en klubb där alla bryr sig om varandra; stödet längst banan vid tävlingar är magnifikt. Jag är så enormt tacksam att jag fått chansen att hänga, träna och tävla med det här gänget. Det lyfter verkligen!

Hela TT-gänget på Fuerteventura. Vissa på plats i en vecka och några som kom över helgen som jag.

Och slutligen Challenge Fuerteventura då. Kan inte påstå att jag ger 100% under tävlingen, men jag tryckte iaf på hyfsat. Simningen blir ju riktigt bra med en tid på strax över 30 minuter med Australian exit på tvåvarvs-banan. Det är faktiskt i princip 10 minuter bättre än 2014, även om banan förmodligen var lite kort i år. Kan ju inte vara annat än nöjd med det. Cyklingen var riktigt brutal på den (från förra året) nya cykelbanan. Ungefär samma antal höjdmeter som på den gamla banan men med betydligt elakare stigningar. Vinden blev aldrig riktigt med, det var en hel del partier med larvigt dålig asfalt och dessutom inga partier där det riktigt gick att slappna av. Jag föredrar definitivt den gamla banan. Men min insats är stabil och jag plockar ca 35 placeringar på cyklingen. Växlar som delad 3:a från klubben tillsammans med Mattias B. Sen är det väl inte lika roligt. Målet med löpningen var att kunna löpa hela vägen och det lyckades jag väl med, men inte så mycket mer. Halvvägs började benen göra rejält ont och bristen på löpträning gjorde att farten sjönk markant. En avslutande löpning på 1:45 på en kort bana är ju med mina mått mätt inte så kul, men samtidigt borde jag väl inte heller förvänta mig så mycket mer.

Ännu en bra T1-bild. Gillar trenden!

Ett något tveksamt löpsteg på upploppet. Men jag är ju glad i alla fall.

En smoothie och en medalj. Allt man behöver!

 Avslutar det hela på beskedliga 5:19:20 vilket trots allt räcker till en 6:e plats i M40-44 (av 22 som gick i mål). Tyvärr måste jag släppa förbi både David och Robert på löpningen, dock med vetskapen om att jag med en normal löpform hade hållit dem bakom mig. Men med tanke på alla omständigheter är jag klart nöjd med tävlingen som en genomkörare och som en förberedelse inför Lanzarote som nu bara är 4 veckor bort. Till sist kan jag konstatera att Jesper äntligen får slå mig Fuerteventura. Han visar upp en imponerande form och kammar med relativ lätthet hem sin andra raka seger i M40-44 på Fuerteventura. Grymt!

Over and out!

Så sakteliga på väg tillbaka

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Jag har väl varit lite deppad och sagt några fula ord emellanåt, men egentligen har jag aldrig ens funderat på att det t.ex. inte skulle gå att köra IM Lanzarote. Och på något sätt är väl det ett mindset som faktiskt fungerar. När människor i min omgivning har pratat om startplatsförsäkringar, möjligheten att köra en annan (senare) IM, boka om flygresor m.m. så har jag varit väldigt oförstående. Jag ska ju köra Lanzarote, det är ju bestämt sen länge.

Jag har i alla fall kunna börja springa igen. Senaste veckan har jag kört 3 st testlöpningar, från 15 minuter upp till 30 minuter, och det har gått mer eller mindre helt smärtfritt. Jag har kunnat lubba på i ett tempo mellan 4:30 - 5:00 min/km utan att pulsen sticker nämnvärt. Jag har inte vågat springa fort ännu och har jag tappat form så är det säkerligen då det definitivt kommer att märkas. Men jag ska ju inte springa speciellt fort på Lanzarote. Duathlon-SM (5km + 2.5 km löpning) den 1:a maj riskerar ju däremot att kanske inte bli någon supertoppad historia.

Vägen hit har väl inte varit helt smärtfri. Har fått en hel del behandlingar som varit allt annat än sköna. Typ elektrifierade nålar i skinkan, massage med både armbågar och andra spetsiga verktyg, samt töjningar som gör att det känns som om musklerna gå av. Har även provat på några pass på crosstrainer samt vattenträning (för att kunna träna löpning utan att löpa liksom). Och uppenbarligen har det givit resultat. Min teori just nu är att själva bråcket är mer eller mindre utläkt och att det som kvarstår är några krampade muskler djupt inne i skinkan och att det är dessa som kan ge upphov till nervpåverkan. Därav fokus på massagen och att häva krampen.

Det är faktiskt hela 2 år sen jag var på Fuerteventura senast. Men då gick det ju onekligen ganska bra.

Härnäst då? Jo, nästa vecka drar jag planenligt till Fuerteventura och Playitas (en långhelg) för att cykla och simma som bara den. Klubben (och även Jesper med familj) är på plats och på lördagen den 23:e tänkte jag köra Challenge Fuerteventura som en Big Day inför Lanzarote. Om löpningen känns smärtfri springer jag hela sträckan, annars hoppar jag av. Som vanligt känns min simning bra och min cykelform tveksam. Som det brukar vara alltså. Den stora skillnaden nu är väl att jag dessutom brukar säga att min löpform är bra och det kan jag inte riktigt göra nu. Rent generellt tror jag nog att jag aldrig varit så "oförberedd" för en IM som jag är nu. Det var varit en stökig och ganska ofokuserad säsong så här långt och diskbråcket gjorde väl inte det hela bättre. Men å andra sidan kan jag ju uppenbarligen prestera hyfsat trots avsaknad av 100%:iga förberedelser.

Efter Fuerteventura är det ju bara 4 veckor kvar till Lanzarote.

Men innan dess ska jag tydligen simma utomhus i Sverige. I Långsjön. Kommer nog att vara fruktansvärt jäkla skitkallt.

IM 70.3 Dubai [RR]

Det här är nog något slags rekord i sent inlägg, men här kommer iaf äntligen en rapport från själva tävlingen i Dubai.

Det hände ju en massa innan tävlingen. Men det har jag redan skrivit om här. Bara att kunna starta kändes ju som en seger i sig och med tanke på förspelet hade väl redan allt som kunna gå åt skogen gjort det. Så förväntningarna, pressen och nervositeten släppte liksom redan innan start. Och det skulle visa sig vara ganska bra.

SWIM [16:07 - Plats 53 i M40-44]
Pga. vågor, vind och strömmar blev simningen förkortad och flyttad till den marina som som låg nedanför hotellet Jumeriah Beach Hotel. De förberedda startfållorna (uppmärkta med uppskattade 1.9K-tider) hade flyttats till den lilla stranden som fanns vid marinan. Nu var dock både förvirringen och okunskapen om den nya startproceduren stor. Självseedningen var som bortblåst och i slutänden blev det bara en enda lång kö till det att vi släpptes i med några sekunders mellanrum. Kort simning, start från brygga och simning på ett långt led. Inte riktigt vad jag var mentalt inställd för och jag måste nog tyvärr säga att simningen blev därefter. Navigerade ganska dåligt och hann inte komma in i något flow. Jag hade ju ställt in mig på att hitta ett par fötter att följa och sedan simma snabbt. Nu blev det halvdant och jag tror att de dryga 600 meterna gick på mellan 10 och 11 minuter vilket inte alls är godkänt. Lite tråkigt med tanke på att simningen känts så pass bra senaste tiden.

Sen följde en lång och tung (sand)löpning ut från marinan och längst stranden till växlingsområdet. Min puls rusade ganska rejält i början och jag tog det därefter ganska lugnt för att inte få några onödigt toppar i början. Längst löpningen stod givetvis min trogna hejarklack och spred glädje omkring sig. Sin vana trogen sprang givetvis Valencia med så länge det gick. Jag blir lika nervös varje gång för att hon ska titta mer på mig än vad som är framför henne och springa in i något. Jag sprang i alla fall igenom en dusch och sen in i växlingsområdet.

Äntligen en simväxlingsbild där jag inte ser ut som en total mupp i alla fall.

Ett av de få tillfällen då det faktiskt finns en bra BIKE OUT-bild också. Tack för det kära fru!

T1 - 2:52
Ny våtdräkt för i år (Roka Maverick Elite) och jag var faktiskt lite orolig för hur den skulle vara att få av under stress. Tycker att den har varit lite tight framförallt över anklarna och har funderat på att klippa av lite men har inte kommit så långt ännu. Nu tycker jag nog trots allt att det fungerade ganska bra och kan väl inte anmärka så mycket på växlingen. Jag hade fått en bra plats i växlingsområdet och hade inte alls speciellt lång väg att springa med cykeln. Kompakta växlingsområden is the shit!

BIKE [2:32:51 - plats 12 i M40-44]
Upp på hojen och full fart i medvinden. Nu jäklar skulle det tyckas försäsongs-watt. 220W ut i medvinden och 240W hem i motvinden var planen. Jag trodde nog att jag hade haft min beskärda del av otur med tanke på allt strul innan tävlingen, men så var tyvärr inte fallet. Man ska ju förvisso inte pröva nya saker på tävling, men det gjorde jag i alla fall (och jag fick ju inte riktigt chansen att testa sakerna innan heller). Det var alltså ett nytt vätskesystem till hojen; ett Profile Design FC Hydration System som bland sina myriader av finurligheter bland annat har ett fack för gels (kolla bilden på länken). I det facket förvarade jag hela min tänkta näring för cyklingen. Det var en dum idé... Efter några km åkte jag över en skarv i vägen och eftersom jag uppenbarligen missat något i hur gelsen var tänkta att ligga i facket flög helt sonika alla förpackningarna ut och landade på vägen i stället för i min mage. Så helt plötsligt hade jag 85 km cykling utan energi framför mig. Tror att det gick runt 55 km/h i medvinden just då så att stanna var liksom inte ett alternativ. Bara att som vanligt bita ihop.

Utvägen gick fort och i princip enligt plan. Resan i medvinden var tyst och vi hade en halv motorväg för oss själva. Tog många placeringar och cyklade om många som jag spontant tyckte så snabba ut. Men jag var snabbare. Snittade 40,8 km/h och cyklade med en NP på 217W. Sen blev det lite jobbigare.

Min egen halva av motorvägen. In med armbågarna bara.

Precis innan T2 (skorna halvvägs av)

Jag fortsatte i alla fall att köra om. Enligt resultatlistan tog jag 170 placeringar under cyklingen och avancerade från plats 53 till 12 i min åldersklass. Direkt efter vändningen blev jag rejält kissnödig. Och med tanke på banans och omgivningens beskaffenhet var det inte så kul. På vägen ut hade jag bara sett en enda toalett och det var vid första vätskestationen, alltså drygt 25 km bort. Och eftersom vi var i öknen (och i ett land där publik urinering kanske inte är helt populärt) fick jag lösa det hela på cykeln. Maskerade mina förehavanden genom att "kyla ner mig" med vatten från min extra flaska som jag som tur var hade med mig på cykeln. Som tur var räckte vattnet även till de ytterligare 2 gångerna (!) som jag behövde lösa problemet. Fattar inte riktigt varför jag kan bli så extremt nödig.

Annars var det en brutal motvind hela vägen hem. Ibland ren vind och ibland med sandkorn involverade, som blästrade benen och letade sig in under visiret och in i alla möjliga vinklar, vrår och håligheter. Jag hade en massa sand i öronen efter tävlingen. På vissa ställen bildades dessutom små dyner av drivsand på vägen. Klart spännande och inte helt komfortabelt. Planen höll inte hela vägen; jag orkade inte hålla uppe trycket på pedalerna  och landade på 208W NP hem och ett snitt på 31,1 km/h. Dock klart nöjd med cyklingen ändå, tidigt på säsongen och allt.

Stark start på löpningen.

Ut på andra varvet. Har precis sprungit om Love som bryter några sekunder efter detta kort togs.

T2 - 1:34
En mer eller mindre prickfri växling vad jag kommer ihåg. Träffade på Love (från klubben) i omklädningstältet och ropade glatt till honom. Hade även cyklat om Bea med ca 20 minuter kvar av cyklingen och ropat åt Nelker i mötande körfält strax innan vändningen. Konstaterade nöjt att jag i alla fall fått med mig 2 gels i min RUN-bag och drog sedan ut på löpningen med en väldigt bra känsla.

RUN [1:36:35 - plats 11 i M40-44]
Benen kändes helt rätt redan från början. Planen var att gå ut i ett 4:30-tempo och se hur länge det skulle räcka. En löptid på runt 1:35 kändes helt rimlig med tanke på att löpformen hade känts bra under vintern. Och trots att jag inte fått i mig någon näring under cyklingen kände jag mig riktigt pigg (vilket också är lite märkligt med tanke på den obefintliga frukosten).

Redan någon km in på löpningen kände jag dock att det var dags för nummer 2. Det var inte heller något läge att vänta utan det var NU som gällde. Lyckligtvis fanns det några fler toaletter att tillgå på löpningen och efter bara några minuter av ångest kunde jag lätta på trycket och därefter komma igång med löpningen på riktigt igen. Stoppet tog exakt 2 minuter, Kanske lite väl lång tid, men väldigt nödvändig. Sen var det bara full fart utan några stopp resten av resan.

Ut på sista varvet. 528 ser ut att ha det lite jobbigt. Killen bakom
och jag växeldrog större delen av varvet. Sen spurtade jag...

Motiverad målgest. Tiden på klockan visar som vanligt PRO-fältets tider.

Löpbanan gick längst stranden, 3,5 km till vändpunkt och sedan tillbaka. Alltså tre varv. Underlaget var mestadels någon slags löparbanevariant blandat med asfaltspartier. I princip helt platt och på något konstigt sätt inte heller speciellt vindutsatt. Sporadisk publik längst banan, de flesta höll sig vid målområdet. Vätska och energi nästan varje km. Jag gillade den skarpt. Förmodligen den snabbaste bana jag tävlat på.

Love sprang om mig vid mitt toastopp. men mot slutet av första varvet var jag ikapp. Tyvärr var han tvungen att bryta efter det pga. infektion i kroppen. Samma öde drabbade tyvärr också Bea, vars fot pajade ihop under löpningen. Nelker höll ihop en extrem fin löpning och varvade mig precis innan det att jag skulle ut på sista varvet. Jag närmade mig kontinuerligt Richard A från SPIF och kunde passera och dra ifrån på sista varvet. Alltid kul att få vinna över landsman i ett annat land.

Överhuvudtaget höll jag ihop löpningen väldigt bra. Negativ split och ett väldigt jämt tempo hela vägen. Inte ett enda stopp (bortsett från toabesöket) och inte en enda svacka. Förmodligen min bästa HIM-löpning hittills. Blir endast omsprungen av 2 personer och passerade många, Gled över mållinjen med löjligt flin på läpparna.

Finaste dottern!

Finaste familjen! Och medaljens baksida...

Post-race
4:29:59 räckte till en 105:e plats totalt (män, kvinnor och proffs inräknade) och 11:e plats i M40-44. 772 startande totalt och 117 i M40-44. Alltså 11 av 117 st. Det är ju onekligen min bästa placering på en tävling utomlands någonsin. Och det trots de katastrofala förberedelserna. En annan intressant sak var ju att 7:e man i M40-44 kvalade in till IM 70.3 - VM (som går i Australien i år) och honom var jag bara 8:30 ifrån. Det rör sig fortfarande framåt alltså.

Sen hade vi (familjen) en grymt bra vecka de dagar som var kvar. Och cykeln kom med på flyget hem. Bara en sån sak!

Fläskigaste medaljen hittills. Men så är det ju Dubai också.

Om att vaska startplatser

"2016-03-17 MRT LÄNDRYGG
Det finns en lumbosacral övergångskota, S1, med egen disk mot S2.
Alla diskarna T11-S1 är dehydrerade.
L4-5 är aningen låg och buktar diskret dorsalt utan att förtränga.
L5-S1 är låg. Disken buktar asymmetriskt åt höger och dislocerar S1 roten något dorsalt. I vänster recess finns en disksekvester som når halvvägs ned dorsalt om S1 och komprimerar den vänstra S1 roten.
---Disksekvester med påverkan av vänster S1"

Det är väldigt sällan som jag inte kommer till start när jag väl köpt ett startplats. Om jag inte missminner mig så är det nog bara Engelbrektsloppet och Öppet Spår 2011 som gick åt skogen på grund av en elak influensa. Och har jag väl startat är det  också väldigt sällan som jag bryter. Jubileumsmarathon 2012 bröt jag pga. kramp och Lidingö Triathlon 2012 och en CX-cuptävling 2014 bröt jag pga. punkteringar. Inte så mycket att säga om det. Både på gott och på ont då det kanske finns tävlingar som jag både borde stått över eller brutit. Men... envisheten (och dumheten) är ju en del av min personlighet så det får jag leva med.

Tyvärr kommer ju DNS-listan att utökas redan på söndag eftersom min ortoped givit mig löpförbud tills vidare med anledning av röntgen-utlåtandet ovan. Det kommer alltså inte att bli någon Premiärmil sub-40 då. Och inte någon över 40 min heller. Challenge Fuerteventura ligger väl i farozonen också. Fast då snarare med en DNF då jag förmodligen simmar och cyklar, men hoppar löpningen. Klart surt, men å andra sidan är det ju absolut viktigast att jag är hyfsat återställd till Lanzarote, som nu faktiskt bara är 8 veckor bort.

Vad får då ovanstående utlåtande för konsekvens? Tja, jag är ju inte smärtpåverkad så pass mycket att någon operation är aktuell (och det vill jag inte heller). Simma och cykla går bra, både enligt läkaren och enligt vad jag själv känner. Jag räknar med att jag är i sådan pass form att jag ska kunna ta mig runt en mara även om jag knappt kommer att kunna springa något på 8 veckor. Jag får helt enkelt satsa på simningen och cyklingen och sedan räkna med en väldigt långsam avslutande löpning. Vem vet, det kanske till och med kan vara positiv (negativ split, here I come!). Problemet är ju bara att veta vilken smärta och vilken värk som är okej (en IM gör ju alltid ont) och vilken som inte är det. Jag har testat några kortare löpningar och konstaterat att smärta (då bråcket retar nerven) kommer redan efter typ 10 minuter just nu. Och det är ju ett tydligt tecken på att bråcket fortfarande är aktivt och att löpningen är negativ för rehaben i sin helhet.

Så  nu blir det full fokus på att komma i en lysande sim- och cykelform samt att ge naprapat, sjukgymnast, fru... alltså hela teamet runt mig i uppgift att få mig löpbar till den 21:a maj. Svårare än så är det inte.