Någonstans i slutet av första hälften av 90-talet, onsdagskväll (indiekväll?) på Östgöta nation, billig pilsner, bekymmerslösa studenter. Då var det bland annat Cypress Hills "Jump Around", Blurs "Boys and Girls" och Rage Against the Machines "Killing in the Name" som fick oss att dansa besinningslöst. Inte för att det rörde sig om rätt tempo, eller att musiken var särskilt dansvänlig - det var musikens inställning som fick oss att göra det.Hade det varit idag, hade LCD Soundssystems "North American Scum" haft precis samma inverkan på mig. James Murphy skapar något som kanske kan beskrivas som electropunk med rockinflusenser från 70- och 80-talet. Det låter stundtals othight (som programmerade trummor där man ansträngt sig för att få det att låta live), Murphy är långt ifrån en brilliant sångare och det blir ibland lite enformigt. Men det som är slående genom hela skivan är energin och självsäkra attityden i det Murphy levererar.
Jämfört med det självbetitlade "debutalbumet" är detta mer jämt och moget; James Murphy verkar ha funnit den vägen han vill gå. Vid en första genomlyssning kan "Sound of Silver" te sig lite intetsägande. Men det växer. Energin och viljan tar över. Man hittar en textrad som slår sig rätt in i hjärtat. Man hittar en musikalisk passage som är så omedvetet snygg att man bara vill lyssna på den om och om igen. Sådan musik brukar hålla i längden.
Läs för övrigt Fredrik Strages (hittade den alldeles nyss) intervju med James Murphy i DN.
1 comment:
Håller med dig. Först var jag inte speciellt övertygad av "Sound Of Silver", men efter några lyssningar började bitarna falla på plats. Nu gillar jag den som fan.
Post a Comment