De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 11-10)

11: Coldplay - Parachutes (2000)

Nu för tiden är Chris Martin gift med Gwyneth Paltrow – ett lysande PR-äktenskap om man ska vara cynisk. Han har även uttryckt sin önskan att Coldplay ska bli nästa U2 och bandet låter mer och mer stadiumrock för varje platta. Trots detta går det inte att ta ifrån dem att debuten ”Parachutes” är alldeles lysande. Kritikerna har vandrat från tillmälen som ”tillrättalagt och slätstruket” till ”makalöst vacker melankoli”. Jag lutar mig åt det senare för denna platta. Visst är det klassisk brittisk musik, men Coldplay framställer det så självsäkert och självklart på sitt debutalbum. Chris Martins röst smeker och arrangemangen är vackra och enkla.

Idag är Coldplay mainstream, de levererar vad (den stora) publiken förväntar sig och det händer inte så mycket. Mitt intresse har svalnat, men ”Parachutes” och de tidiga b-sidorna som innehåller en del outsägligt vackra låtar lever kvar länge.

10: LCD Soundsystem - Sound of Silver (2007)

En recension av LCD Soundsystems självbetitlade “debutplatta” I Computer Swedens prylbilaga (av alla ställen) fick mig intresserad. Med tanke på den logiken jag tidigare följt i mitt val av skivor till denna lista så borde det rimligtvis vara den plattan som fanns med här, men mönster är till för att brytas. Jag begav mig i alla fall genast till en skivaffär och införskaffade debutalbumet. Det visade sig vara helt brilliant i vissa delar och lite knepigt i andra. De knepiga partierna till trots, bestämde jag mig för att LCD var en artist värd att hålla kontakten med. Sedan var det tyst i nästan två års tid, bortsett från några singelsläpp. Sedan kom ”Sound of Silver”, 2007 års bästa album redan i mars.

Jag har redan skrivit en hel del om ”Sound of Silver” och LCD Soundsystem, och kommer inte att vika ut mig mer här. Men jag kan bara konstatera att skivan på 2 veckor vuxit sig in på denna lista och att den slår an varenda sträng, musikaliskt och emotionellt, i mig. Det måste betyda något.