Malmö 600km 2012-08-04 [RR] Del 2

Fortsättning på denna post

När vi kom till Ljungby var det väl egentligen aldrig något snack om att stanna för natten. Jag klämde en kaffe, dricka, några kakor och satte sedan på relexväst, vindväst och långa ben. Det började bli lite kyligt och det låg regn i luften. Precis när vi lämnade Ljungby börjande det bli blött. Jag tror inte att det egentligen regnade så mycket på oss. Däremot hade det kommit ordentligt med skurar innan som gjort vägen blöt. Och blöt väg betyder däcksprut och blöta cyklister. Efter några mil på 25:an (en väg som jag känner till ganska väl eftersom jag kört bil där många gånger) valde Durrin att släppa. Vi låg fortfarande, trots regn, kolmörker och 40 mil i benen, runt 31 i snitt.

Kan det vara Älmhult? (foto Nils C)

Innan Simlångdalen är det några ordentliga nedförsbackar som nog egentligen är roliga att försöka sätta hastighetsrekord i. Under nuvarande omständigheter hade jag dock stor respekt för dem. Hade en liten "nära"-upplevelse när ett överkört djur plötsligt låg på vägbanan. Visst är MagicShine-lampan bra, men det är ju inte direkt dagsljus. Efter Simlångdalen började mina krafter sina. Sa till Nils att jag funderade på att släppa, men han tyckte att jag i alla fall skulle hänga på till Halmstad som bara var någon mil bort.

Dags för ytterligare ett nattöppet Statoil. Och som vanligt samlar nattöppna Statoil alltid grädden av stadens motorburna ungdom. Så även i Halmstad. Fick i mig kaffe och en korv, bytte till torra strumpor och skoöverdrag och kände mig allmänt misärig. Vi drog iväg igen.

Salta ryggar, skog och en kyrka. Småland blir inte mycket hetare än så här.  (foto Nils C) 

Solnedgång över Vidöstern utanför Värnamo.

Efter bara några km kände jag att benen inte ville dra runt tramporna på samma sätt som tidigare och jag valde att släppa. Nils och Tony stannade dock till för att justera klädsel medan jag trampade vidare. Efter Laholm var dom ikapp och drog sedan iväg i natten. Jag var nu helt själv.

Nu började även den riktiga tröttheten komma. Dvs. inte bara den som gör det till en stor utmaning att veva runt benen, utan även den som tycker att ögonen inte ska vara öppna. Den slog nu till med full kraft och gjorde resen mellan Laholm och Östra Karup till en riktigt jobbig upplevelse. Det som inte så långt innan var 32-33 på platten blev nu knappt styrfart. Hoppades på att "klättringen" uppför Hallandsåsen skulle väcka upp mig, men icke.

Reflexer.  (foto Nils C)

Hallandsåsen har jag ju cyklat upp och ner för några gången och jag hade bävat lite för hur den skulle kännas efter 50 mil. Men det var ju klart hanterbart, om än inte så snabbt. Väl uppe hade jag en förhoppning om att kanske kunna få i mig en kaffe på Rasta, men det självklart inte öppet. Nedfärden från åsen blev sedan så pass vinglig att jag valde att göra ett stopp i Margaretetorp. Drog på mig regnjackan och däckade på en bänk utanför en liten leksaksaffär. Värdigt!

Statoil Halmstad mitt i natten - festprissarnas och randonneurenas favorittillhåll

Vet inte hur länge jag låg där, men tror att det var runt 45 min. Vaknade av att jag frös som en liten hund eftersom jag "glömt" att dra över mig alufilten som jag efter mycket om och men fått tag på. Det enda positiva med det var väl att mina skakande tänder höll mig vaken fram till Ängelholm i alla fall.

I Ängelholm visste jag att det skulle finnas en dygnet-runt-öppen Statoil. Tyvärr glömde jag dock bort (eller tja, min hjärna fungerade nog inte optimalt just då) att den faktiskt ligger i stan och inte vid södra avfarten som jag plågade mig till. Södra avfarten innehöll endast ett stängt Preem och en överkörd igelkott. Inget som gör en bonkad randonneur glad alltså. Bara att fortsätta mot Helsingborg och nästa stämpling.

Morgondis utanför Landskrona

Sträckan Ängelholm-Helsingborg var ännu ett riktigt bottennapp under turen. Hade grymt svårt att hålla mig vaken, att hålla mig på sidan av vägen och att hålla styrfart. Försökte några gånger med att få upp pulsen för att på så sätt komma igång, men det gick bara inte. Varken att få upp pulsen eller att få upp farten i 30. När jag såg en skylt som aviserade att jag var i Helsingborgs stad blev jag glad, tills jag insåg att det fortfarande var en mil kvar till stämpling. På något sätt lyckades jag i alla fall vingla fram till dagens sista Statoil för att få min stämpel. Räddningen för dagen/morgonen blev att det även fanns en McD med frukost precis bredvid. Glädjande nog fick jag också stifta bekantskap med några av traktens locals som var på väg hem från krogen. Det är extra roligt med 53 mil i benen...

Bara 63 km kvar! Frukosten gjorde att det nu var lättare att hålla sig vaken, men snabbt gick det inte. Fördelen under den här sista sträckan var att det inte är några avstånd mellan samhällena. Alltså inte några partier med typ 4 mil skog och en vägskylt. Det hände något hela tiden och jag passerade en massa konstiga skånska namn typ Grumslöv, Lomma, Hjalarp, Bjärred, m.m. Ett klart lyft från alla jäkla -hult i Småland.

Tog det här kortet och blev lite smått chockerad över hur jävlig jag såg ut...

...tog därför på mig glasögonen, log och tog detta kort istället. Mycket bättre.

Och rätt som det var så var jag tillbaka i Malmö. Typ 25 timmar och 30 minuter och 600 km senare. Killen på Shell (jo, du läste rätt, en Shell-mack) som tog emot mitt stämpelkort trodde inte riktigt på mig när jag sa att jag cyklat 60 mil; "På hur många dagar då?". På med torra kläder, hem till Torekov, duscha, däcka.

Är riktigt nöjd med att ha kört min första 60-milare. Visst var kroppen mör efteråt, men inte skadad. Häcken mår alldeles utmärkt och det enda som jag känner av så här efteråt är lite stickningar i fingerspetsarna. Men knän, rygg och resten höll vilket jag tar som ett bevis på en härdad kropp och en korrekt inställd cykel. Jag hade packat rätt; använde allt utom regnyxorna och underställströjan (som dock kom till användning när jag skulle sätta mig i bilen). Tror inte att jag kommer att göra så mycket annorlunda inför nästa 60-milare annat än att möjligtvis försöka få lite bättre sömn. Hade jag sovit 2 timmar på lite bättre underlag än en bänk hade jag nog tjänat på det i slutändan. Men å andra sidan är det ju det som är lite utav charmen med randonneur-cykling.

Nils och Tony avslutade starkt och kom in på 23:23. Durrin landade tydligen in på 33:15 så han måste ha tagit in på motell någonstans efter det att han släppte oss. Övriga 2 DNF:ade.

Tack Milslukaren och alla medverkande för en trevlig tur med bra fart!