Kris?

Min bakgrund är ungefär följande:

Ganska mycket fysisk aktivitet under de tidiga åren fram till runt 20. Det handlade om skidor, handboll, simning (tro det eller ej), cykling (ej som träningsform dock), löpning, m.m. När studierna sedan tog vid blev det mer fest och tentaplugg. Under värnplikt, officersutbildning och militärt arbete höll jag väl igång, men inte mer än nödvändigt. Dvs. det som jag behövde för att klara av fysiska grundkrav och den dagliga tjänsten. Mellan 2000-2002 pluggade jag och tränade inte. Mellan 2003-2005 var jag anställd av FM och hade under den tiden ett träningsryck per år för att klara av de fysiska baskraven (10km under 60min och 2km på 9min - inte så mycket att hänga i julgranen). Sedan blev det konsultsvängen och i princip ingen tränings alls. Jag upplevde mig under den här perioden aldrig riktigt som stor, men visst hade jag noterat att trivselkilona ökat.

Jag har alltid varit lite fascinerad av utmaningar, långa tävlingar, att testa gränser etc. Vid en blöt kräftskiva -03 lovade jag dessutom dyrt och heligt att jag skulle åka Vasaloppet någon gång. Löftet berodde inte enbart på snapsens inverkan, utan även en önskan att faktiskt göra det på riktigt också. I mars -09, måndagen efter Vasaloppet (VL), berättade min chef att han blivit så inspirerad av att titta på VL att han anmält sig direkt när anmälan öppnat. Jag funderade i några timmar och gick sedan och anmälde mig även jag. Kan han så kan väl jag, och jag hade ju faktiskt lovat också. Vem jag hade lovat vet jag inte… kanske mig själv? Dessutom hade min fru påmint mig om mitt löfte varje år med orden: "När ska du åka då?". När jag sedan kom hem och berättade att jag faktiskt anmält mig tyckte min fru att jag var galen.

Sedan tog det lång tid att komma igång. Jag drog och drog på det första träningspasset. Först någon gång i början på oktober följde jag med min fru på ett spinningpass på SATS, gick på ett BodyPump-pass, köpte årskort på SATS, och sedan var det på rull. När jag väl kommit igång var det skitkul! Jag involverade min familj och min vänner i mitt mål att köra VL. Ju fler som kände till min slutdestination, desto mindre möjlighet för mig att backa ur. Upptäckte att det för mig dessutom var avgörande att ha ett långsiktigt mål framför sig.

Google-bildsökning på ordet "kris" och inte en enda bild på en medelålders man i lycra.

VL genomfördes sedan på ett smärtsamt sätt. Det var kramp, pina och plåga under nästan 11 timmar. Men när jag väl passerade mållinjen så insåg jag att faktiskt även jag kan klara av långa lopp och utmaningar. Envishet och pannben är i alla fall egenskaper som jag besitter. Under middagen efter loppet satt jag och språkade med en herre från Göteborg. Han hade kört minst ett klassikerlopp varje år under de 20 senaste åren. Hans nästa mål var Vätternrundan (VR) och han tyckte självklart att jag borde fortsätta med det också. På måndagen efter VL dök ett mail ner i min inkorg som aviserade att VR släppt ytterligare startplatser (det var fulltecknat innan) till de som precis genomfört VL och önskade att fortsätta med Klassikern. Ja, men vad fasen… det hade ju funkat bra med ett mål att träna emot, spinning var ju kul och VR är ju långt och en utmaning. Efter någon dags betänketid anmälde jag mig.

I samma veva hade jag lyckats flytta mitt konsultuppdrag från Enköping till Östermalm, dessutom hade mitt nya företag skaffat kontor på Östermalm. Sedan min tid i Uppsala, där jag cyklade överallt, hade jag även haft en önskan om att ha ett jobb som jag kunde cykla till. Nu var det plötsligt praktiskt möjligt. I och med cykelpendlingen, landsvägsträningen och efter genomförd VR insåg jag att cykling var min grej till 100%. Det var frihet, fantastiskt härlig träning och jag var nog faktiskt ganska duktigt på det också (i alla fall för att vara nybörjare). Jag hittade (och har hunnit prova några) nya utmaningar; triathlon, Randoneur-cykling, PBP, m.m.

Min kropp har aldrig varit i bättre skick, jag mår fantastiskt bra, jag är oerhört förtjust i den bild (utåt sett) som det ger av mig, jag har tappat 18 kg, jag har tagit kontroll över min kropp och själ… är en helt ny människa faktiskt. De utlösande faktorerna har varit många; slumpmässiga händelser, långsiktiga tankar, medvetna val och nyfunna insikter.

Varför måste då en stor del av min omgivning envisas med att raljera runt och relatera till detta som en kris, eller en tidig 40-årskris för att vara exakt?