Live Slow - Ride Hard: Kompiscrossen - Ankdammen 2.0 Race Report

"Min snabba röda styrlinda vann inte. Inte ens min röda snabbkoppling på framhjulet hjälpte mig till seger. I klassen CX med skivbromsar vann jag dock… eftersom jag var den enda med skivbromsar. Förmodligen vann jag nog även tävlingen "tyngsta cykel" också. Det vimlade av kolfiberramar, kolfiberfälgar och limmade CX-tuber. Jag blev lite kränkt, men varken sist eller knäckt."

Min tänkta medverkan i Kompiscrossen började jag ju prata om redan här. Nu är den genomförd och det var hur jäkla kul som helst! Söndagen bjöd på ett väldigt vackert vårväder, om än lite kallt under transporten till Stora Skuggan. Jag anlände först av alla vid 8.45 efter en snabb tur genom ett nästan folktomt Stockholm.

Jakten har börjat - den här killen tror jag att jag lämnade jag bakom mig (foto: Andreas Nyström)

Sedan dök det upp fler och fler CX-fantaster, både tävlanden och en hel del publik (närmast sörjande?). Många "fotografer" fanns också på plats (och det tackar vi ju självklart för eftersom det inte hade funnits så många fina bilder på mig annars). Ca en halvtimme innan start genomfördes en första banvisning som vi körde igenom i ett lugnt tempo. 9:45 gick starten och ca 40 st lyckliga CX-cyklister rullade iväg.

Banan (Länk till skiss på Google Maps)
Startsträckan bestod av gångväg med ett tjockt lager av ganska fint grus, alltså ganska lätt att slira på. Dock fanns det en liten ränna av packad jord på högersidan som var lite snabbare. Sedan en 120-graders högersväng runt en björk med nedhängande grenar (som jag hade närkontakt med många gånger) och upp på sugande gräs. Tight vänstersväng in genom en dunge och ut på packad grusväg. Därefter ytterligare en tight vänstersväng upp på halvhögt gräs igen. Nu följde banans jobbigaste parti: lätt uppför i gräset fram till amfiteatern, löpning med cykeln på axeln uppför trapporna, igångdrag i gräs och acceleration i ca 200m fram till 2 löphinder (dvs. hinder där man hoppar av cykeln i farten och springer över hindren med cykeln på axeln) och slutligen igångdrag i gräset.

Här var pulsen som högst. Sedan följde ett lite lättare parti med en 180-graders vänstersväng runt en stor ek (med en liten doserad vall som gick att nyttja) följt av ca 200m lätt uppför på packat grus. Därefter en 180-graders högersväng och i på stig och en ganska kraftig backe uppför. Lätt stig i ca 300 meter som mot slutet sluttade ganska kraftigt nedför. Här är farten som högst och då kommer självklart en väldigt tight 180-graders högersväng. Tekniken i denna fick jag aldrig riktigt till ordentligt. Visst blev jag lite våghalsigare för varje varv, men det kändes aldrig som om jag fick något riktigt flyt.

Det kanske ser ut som ett leende, men det är faktiskt mjölksyra (foto: Patrik Lundquist)

Slutligen lätt nedför och en 90-graders vänstersväng runt ett träd och upp på en bro. Här var det ganska lätt att missbedöma farten in i kurvan. Lätt att få sladd. Därefter in på mål/startrakan. Varvet var ca 1.65km långt och gick i snitt på strax under 4:30 för mig.

Jag hade redan insett tidigt att jag varken skulle vara med i någon tätstrid eller ens i närheten. Jag valde därför att ta det lugnt i starten och la mig långt bak. Eller lugnt och lugnt. Allt är relativt, efter löphindret på första varvet (ca 2 minuter in i tävlingen) låg jag på 166 i puls, dvs. 90% av max. Den första halvan av loppet var den roligaste eftersom benen var som piggast och jag dessutom kunde ägna mig åt att jaga ryggar och köra om. På varv 6 hade jag nog kört om dom som jag hade möjlighet att köra om. Jag hade legat före Christian hela tiden, men nu hade han arbetat sig upp och låg och nosade mig i ryggen.

Stilstudie i hopp över litet hinder med färgglad cykel (foto: Andreas Nyström)

På varv 7 skedde det oundvikliga: första varvningen kom. Den som varvade mig var dock slutliga segraren Hasse Mård, som är en riktigt duktig cyklist, en sån som vinner delsegrar i svenska CX-cupen och så. Jag skämdes inte allt för mycket när jag blev varvad av honom. Strax efter den varvningen, vid löphindret var Christian uppe jämsides med mig. Han var dock aldrig förbi och jag ställdes inför ett svårt val: ska jag släppa förbi honom, låta honom dra några varv och sedan köra ifrån, eller ska jag helt enkelt satsa på att lägga i en växel till och köra ifrån. Stoltheten valde givetvis det sistnämnda. I varje backe valde jag att trycka på lite extra. Christian sög sig fast i ett varv, men i den långa uppförsbacken på nästa varv kunde jag köra ifrån.

Under den andra delen av loppet var fältet rejält utdraget och alla placeringar var i princip klara. Mitt mål var att hålla Christian bakom mig. Jag hade en rygg lite längre fram att jaga, men var i princip aldrig i närheten av att komma ikapp. Efter 9 varv och ca 40 minuters mjölksyra gick jag i mål. Snittpulsen under loppet låga på ca 165, dvs. nästan 90% av max (toppade 95% av max). Christian kom i mål ca 15 sekunder efteråt och ordningen efter Stockholm Triathlon var återställd. Om jag räknade rätt var det i slutändan 8 st som varvade mig.

Koncentrerad jakt med Christian i hälarna (foto: Patrik Lundquist)

Målgången var väl lite rörig. Eller så var det bara jag och ett gäng till som inte fattade vad som gällde. Förmodligen skulle jag nog kört ett varv till (som förvisso inte hade inneburit några placeringsförändringar eftersom det var så utdraget). Sedan vet jag inte om varvningen i sig egentligen skulle innebära ett DnF för min del. Men å andra sidan är det ju en kompiscross och inte (helt) dödligt allvar. Enligt resultatlistan landade jag på 29:e plats med 11 bakom mig. Helt ok för en debutant.

Sammanfattningsvis: fantastiskt jäkla skitkul! Det här kommer jag att göra om. Nästa gång får vi hoppas på lite regn och lera också.