HGB Triathlon Race Report - en studie i episkt lidande

Strax innan vi skulle åka iväg på semester stötte jag på Helsingborg Triathlon på Funbeat. Eftersom vi med stor sannolikhet skulle vara i Skåne vid tidpunkten för denna tyckte jag att det kunde vara en kul att vara med. Dels för att pröva på den olympiska distansen och dels för att familjen skulle få en möjlighet att kolla lite på vad som tar upp en stor del av min tid nu.

Semestern har ju till stor del varit skit rent vädermässigt och tyvärr skulle tävlingsdagen inte vara något undantag. Veckan innan studerade jag (och många andra) väderleksrapporterna dagligen. Ibland såg det bra ut och ibland såg det ut som sämsta tänkbara. Tyvärr konvergerade det mot det sistnämnda (inte ens klart.se:s optimistrapporter var bra).

Lysande väder!

Kl 7.30 på tävlingsmorgonen satte jag mig i bilen och drog iväg mot Helsingborg (från Torekov). Jag insåg direkt att det här skulle bli en jobbig dag. Himlen var helt grå och regnet kom hela tiden i små små droppar, ni vet sådana där som verkligen gör dig genomblöt. Dessutom blåste det så pass att regnet kom från sidan. Ju mer jag närmade mig Helsingborg, desto mer regnade och blåste det.

Växlingsområdet. Självklart är det min cykel som har röda däck.

Sen så fortsatte det så under exakt hela dagen. Temperaturen låg på 12-13 grader, det regnade konstant och vinden var 12 sekundmeter med (många) byar upp till 20 sekundmeter sydvästlig vind. Just den sydvästliga vinden visade sig också vara den som genererade absolut mest vågor. Tävlingsledningen beslutade sig först för att korta ner den olympiska tävlingsdistansen till 1200 m (kortare varvbana) av säkerhetsskäl och när vi sedan skulle iväg i motionsklassen valde man att köra 2 varv istället för 3, dvs. 800m. Det var bra för mig det, för hade det varit ett varv till så hade jag brutit den j**la simningen.

Nåväl, förberedelserna var väl helt okej. Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det nog hade varit vettigt med en plastlåda av något slag i växlingsområdet för att hålla skor och annat torra. Dessutom hade det definitivt varit värt sekunderna att få sig ett par strumpor inför cykling och löpning. Nu var ju i och för sig de strumporna som jag hade med genomblöta. Men mer om det senare.

Min hejarklack bestod denna gång av fru, dotter och föräldrar. Syster med (stor) familj skulle också dyka upp, men beslöt sig i sista sekund att ställa in på grund av vädret. Det har jag full förståelse för.

Blöt hejarklack

Simningen (25:00)
Jag klev ner i vattnet strax innan start och konstaterade att jag inte skulle frysa. Däremot blev jag lite fundersam över vågorna som kändes kraftiga redan när man bara kom ett 10-tal meter ut. Tittade ut mot vågorna ute vid vändningsbojarna och konstaterade att det här skulle bli gungigt. Precis innan start meddelade tävlingsledningen att det skulle köras 2 varv istället för 3 och det var inte direkt någon som protesterade. Sedan gick startskottet.

Nej, så här ska man inte se ut under en tävling

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressa iväg och började därför med lite lätt crawl. Som den totala nolla på öppet vatten-simning som jag är började jag givetvis med att navigera fel. Jag kom för långt ut och kunde avundsjukt konstatera att de flesta andra nyttjade den långgrunda stranden för att kunna sätta ner fötter och få betydligt mindre vågor. Jag fick däremot njuta rejält av vågorna redan från början. Efter det kom jag aldrig riktigt in i någon rytm alls.

Jag kan inte riktigt säga hur höga vågorna var ute vid första vändningen, men jag skulle tippa på 1.5-2m och det var jag verkligen inte beredd på. Pulsen gick upp och jag började nästan hyperventilera. Drog ett par rejäla kallsupar och började redan innan första bojen att få lite halvt om halvt panik. Jag såg att jag var hjälplöst sist, men det var inte det som skapade paniken, utan snarare känslan att vara totalt utelämnad till vågorna. Jag var tvungen att greppa tag i vändningsbojen för att få vila och lugna ner andningen lite. Funderade lite på vad fasen jag sysslade med. Känslan just då var inte att tävla, utan mest att ta mig tillbaka till land utan att drunkna.

Äntligen på land igen. Här ser jag ju faktiskt ut som en riktigt triatlet.

På något sätt lyckades jag dock ta mig samman och sedan ta mig runt resten av första varvet. Nu simmade jag lite bättre och lyckades genom en mer rak linje ta mig förbi några andra. Väl framme vid vändningen på stranden väste jag åt min fru: ”Nu skiter jag i det här, jag utsätter mig inte för ett jävla varv till på den här banan”. Sedan gick jag runt vändningsgrinden och simmade ut igen.

Nästa varv blev något bättre. Jag var lite mer förberedd på vad som väntade och jag lyckades hålla andningen lite lugnare. När jag klev upp ur vattnet var jag i alla fall inte sist, men dock typ 8 minuter efter första man.

T1 (1:58)
Jag var riktigt förbannad på mig själv när jag sprang in för första växlingen; Förbannad över vågorna, förbannad över att jag inte var bättre mentalt förberedd på simningen och förbannad över att jag låg långt bak i fältet. Jag blev ju inte direkt mindre arg när en funktionär i uppmuntrande anda ropade åt mig ”där har du en bra rygg att gå på” och pekade på en annan tävlande som gick ut strax före mig. Här skulle inte tas några jäkla ryggar, här skulle köras om!

Djup koncentration under första växlingen.

Våtdräkten kom väl av på ett hyfsat bra sätt, den var bara fötterna som strulade lite. Sedan fanns det ju en tanke på att få på sig ett par strumpor också, men dels var de genomblöta och dels ville jag bara komma iväg på cyklingen, så det blev inget med det. Inget bra beslut egentligen. Missade även att få med mig den tänkta energitillförseln i ryggfickan.

Cykling (1:14:05)
Tvärtemot alla rekommendationer avseende triathloncykling gav jag mig iväg i ett rasande tempo uppför. Som jag tidigare nämnt var jag arg, lite småkall och långt bak. Det visade sig ganska tidigt att det skulle gå att plocka en hel del placeringar på cyklingen. Jag tror att jag i slutändan cyklade om runt 30-35 personer (71 startande). Jag hade 9:e bästa tiden på cyklingen. Banan i sig var nog ganska trevlig. Några 90-graderssvängar och en vändkon som krävde lite eftertanke, men utöver det ganska platt och rakt. Som gjort för att cykla snabbt alltså.

Prio nr 1 - se till att få på cykeldatorn så att rundan kan mätas.

Nu är snittet på 32,39 km/h inte så mycket att hurra över när det gäller ett tempolopp, men förhållandena var riktigt svåra. Uppskattningsvis gick banan i 20% medvind, 30% sidvind, 40% motvind och 10% i skog (lite medvind). Vid några tillfällen blåste det så mycket mot att jag var tvungen att ställa mig upp för att hålla styrfart. Jag tror att det blåste lite mindre under den olympiska tävlingsklassen då jag att det var några som faktiskt stack ut med dischjul bak.

Jo, till och med målet blåste omkull. Inte mycket vindfång där.

Utöver vinden hade jag inte heller min bästa dag på cykeln. Benen var sega och kom aldrig riktigt igång. Tror att jag fortfarande var lite tagen efter simningen. Nåväl, jag cyklade om en massa och blev själv inte omcyklad av någon, alltså måste jag ha gjort något rätt jämfört med övriga startfältet.

T2 (1:24)
Planen var att knäppa upp och kliva ur cykelskorna innan ”no-bike-zone” och på så sätt spara några sekunder. Nu var det dock så att banan slutade med en asfaltkant ca 20 m innan ingången till växlingsområdet. Jag hade ej noterat detta innan och kom sålunda ur fas. Det blev alltså till att springa in med cykeln och med cykelskorna på ändå. Nu flöt det på ganska bra ändå. Energipåfyllningen som jag missade när jag stack ut på cyklingen fick jag med mig nu (att den sedan blev liggande i fickan hela tiden är en helt annan sak).

Växlingarna får väl dock anses vara klart godkända Vid min första triathlontävling (Stockholm Triathlon förra året) var växlingstiden (T1+T2) 5:03, och den här gången landade den på 3:22.

Löpning (51:27)
Löpningen gick efter strandpromenaden på asfalt. Pga vädret fanns det inte särskilt många flanörer att trängas med. Banan var 2.5km och avverkades sålunda 4 gånger. I princip blev det väl 8 varv – 1.25km fram till vändpunkt och sedan 1.25km tillbaka till växlingsområdet. Tråkigt alltså… Vinden låg rakt mot första rakan och sedan med. Nu inverkar inte vinden lika mycket på löpningen som på cyklingen, men visst gör det skillnad. I motvinden blir stegen kortare och man kryper ihop lite, det ser alltså ut som om man kämpar. I medvinden sträcker man ut sig och tar längre steg och ser sålunda piggare ut, något som min hejarklack mycket riktigt observerade.

Jag och min största fan och medlöpare. När "Heja
pappa!" hörs kan jag inte annat än se glad ut.

Själva löpningen gick väl okej rent tidsmässigt. Jag hade som mål (under normala väderförhållanden) att komma in runt 50min och nu landade det på 51:27. Till en början kändes det riktigt segt och som om jag inte kom framåt överhuvudtaget. En titt på klocka avslöjade dock att det gick strax under 5-minuterstempo, helt enligt plan alltså. Sedan sjönk tempot något i mitten för att återhämta sig lite mot slutet. Känslan var dock inte bra. Kroppen och benen kändes riktigt tunga under hela löpningen och jag hade ganska rejält ont i vadernas nedre framsida under hela löpningen (släppte efter 8km). Forcerade lite på slutet och var glad att det var över när jag sprang i mål.

Efteråt (totaltid 2:33:56)
Det blev inte mycket tid för kontemplerande och mingel med övriga tävlanden efteråt, fokus låg mest på att få på sig torra kläder. Jag frös faktiskt inte något under själva tävlingen, men började huttra ganska rejält direkt efter målgången. Jag samlade ihop min blöta utrustning och bytte om i bilen. Sedan hem till Torekov för en lång, varm dusch, grillmat och en kall pilsner.

"Far, ge mig torra kläder nu!"

Jag har tjatat lite om strumpor ovan och anledningen till detta är att mina fötter såg ut som skit efteråt; blåsor och sår i mängder. Nu kan det nog till viss del bero på vätan, men det har nog även att göra med att mina fötter inte är vana vid att vara utan strumpor. En hel del av såren uppkom nog av att jag hade grus och sand med in i skorna som sedan låg och skavde. En torr handduk och torra strumpor hade nog avhjälpt det utan någon större tidsförlust.

Ombyte i bilen

Överlag en okej arrangerad tävling. Vägvisningar fungerade bra (bortsett från den första flaggvaktens första ickeingripande som gjorde att den första sprintkillen drog iväg i fel riktning på cykelbanan). Cykelbanan var bra och löpningen lite tråkig. Simningen var hemsk (dock ej arrangörernas fel). Det borde ha funnits fler toaletter och bättre möjligheter till omklädning. Nummerlappar i vanligt papper är inte heller helt okej. Jag skulle nog kunna tänka mig att köra igen, under förutsättning att simningen inte sker under samman förhållanden.

Nästa anhalt är Stockholm Triathlon den 21:a augusti och i Djurgårdsbrunnsviken går det inte direkt några vågor.