Samarbeten

Alltså det här med bloggare som "inleder samarbeten" med diverse leverantörer. Har väl i princip inget emot det så länge som det är klart och tydligt att personen i fråga faktiskt får prylar från en leverantör i utbyte mot att de skriver positivt om och visar upp prylarna. Men vad jag stör mig lite på är väl termen "inleda samarbete"... Näe, att inleda samarbete är väl när Microsoft och Nokia bygger Windowsbaserade ihop. Eller när Scania och Volvo bygger lastbilar tillsammans. Typ. Nu blev det väl aldrig just så, men ni förstår vad jag menar.

Men när en bloggare Y med några tusen läsare får prylar från leverantör X i utbyte mot att hen skriver att prylen minsann är jättebra och allt sånt, då är det väl inte något annat än köpt reklam? Ett samarbete ska ju liksom, i alla fall i min värld, vara ömsesidigt. Men det är ju väldigt sällan som stora leverantören X i sin tur promotar bloggare Y i sin tur. Då snackar vi ju snarare affischnamn, idrottsstjärnor och sånt.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Egentligen inte så mycket, annat än att jag är lite allergisk emot termen samarbete när det egentligen handlar om reklam.

Min sponsring består av mitt eget företag som kanske någon gång emellanåt ser till att jag får något bra. Å min familj förstås. Bästa sponsringen ever! Och i gengäld kan jag faktiskt skriva att jag tycker att Rapha producerar den i särklass stiligaste cykelgarderoben, att jag inte är speciellt nöjd med Icebreakers produkter och att jag var väldigt förtjust i min gamla Focuspendlare trots tveksam kvalité på vissa delar.

*

Annars har jag precis klarat av 3 rejält tuffa veckor i Build 2-perioden. Nu en lugn vecka och sedan "formtoppning" inför Challenge Fuerteventura den 26:e april. Längtar som f-n. Men mer om det senare.

Den här cykelmiljarden nu då…

För ett par år sedan lanserades cykelmiljarden i Stockholm. Det var något politikersnack om ett 1 miljard skulle satsat på cyklelinfrastruktur över en 7-årsperiod. Inte klart och tydligt vad som skulle göras, inte alls tydligt om vad som skulle hända över mandatperioder vid ev. maktskiften, inte klart om hur och när något skulle klubbas igenom.

Men ändock: ”Vi satsar en miljard på cyklingen!”. Det låter ju jättebra och jättemycket och givetvis sög cykeltyckare, bloggare och annat löst folk – läs journalister – åt sig och skrev lyckliga tweets, inlägg och artiklar i mängder. Och vips var ”cykelmiljarden” etablerad som begrepp; som något bra som (pro-bilisten) Ulla Hamilton & Co faktiskt givit oss cyklister. Med stor sannolik betalade även Stadshuset en större faktura till någon PR-byrå i Stockholm.

Köpenhamn och Amsterdam... jo tjena.

Och nu då, tre år senare, vad har hänt? Cyklistbloggen försökte gräva lite i det hela men kom inte särskilt långt. I allra bästa fall kunde de i alla fall lista ut att pengar eventuellt använts för att minska bredden på en cykelväg vid ett nybygge. Inte ens politikerna själva som lovat pengarna kan säga vad de har gått till eller ska gå till. Jag frågade Per Ankarsjö (c) på twitter om det var "på riktigt" när han tweetade om en cykelplan som skulle fastställas. När jag relaterade till cykelmiljarden var han helt oförstående; det är klart att allt är på riktigt!

Men, bortsett från att det via trafiknämnden inte går att ta reda på planerna för pengarna så borde man ju efter två år i alla fall kunna märka några spår av pengarna som ska spenderas? Om jag ska svara personligen på den frågan är väl tyvärr svaret inte så upplyftande.

Jag har året-runt-pendlat i ca 4 år nu. Jag cyklar i princip dagligen från Örby/Älvsjö till Gärdet/Östermalm. Via ett ”regionalt cykelstråk” och via pulsådern Götgatan-Slussen-Skeppsbron i stan. Och vad har då hänt på min pendlingssträcka under dessa fyra år? Och svaret är tyvärr: absolut ingenting!

Sopsaltare FTW! Men tyvärr har den nog inget med cykelmiljarden att göra.

Potthålen ligger kvar på samma ställen, kanterna är lika skarpa som tidigare, de smala passagerna och knepiga kurvorna är kvar, vattensamlingarna pga dålig dränering är kvar på samma ställen, linjerna är fortfarande lika osynliga på vissa ställen. Nu senaste har en entreprenör grävt ner en kabel och lämnat en halvmeter lång grusränna rakt över cykelbanan. Den har varit där i en månad nu, trots felanmälan. Bara ett exempel på att man från trafikkontorets sida faktiskt inte bryr sig särskilt mycket om cykelinfrastrukturen.

Det enda som faktiskt har hänt (som jag har sett och som även gäller andra ställen än min pendlingsväg) är relaterat till ombyggnationer eller nybyggnationer av annat (exempelvis Nybrokajen, ”arenaleden”) och som då tvingat fram en ombyggnad av cykelvägen. Något som faktiskt hänt är att sopsaltaren hanterat sträckan Örby-Gullmarsplan under vintern. Och det har verkligen varit ett lyft jämfört med förra året då man skulle satsa på snöröjningen. Men en sopsaltare och snöröjning borde väl inte en del av ”cykelmiljarden”.

Öronmärker man en ”cykelmiljard” borde den väl användas till att förbättra och bygga ut befintligt infrastruktur? Det kan ju inte vara så att sådana pengar ska användas till att finansiera cykelvägar vid nybyggen (exempelvis ombyggnaden av området vid Älvsjö Station) för det ska väl vara finansierat ändå? ”Näe, det blev inga bilvägar till det nya köpcentret eftersom vi inte hade någon bilmiljard som skulle kunna finansiera några sådana.”. Tror inte att det skulle låta så.

Undersökt sträcka i Krister Isakssons rapport

2009 genomförde Krister Isaksson (då trafikplanerare på Trafikkontoret vid Stockholms stad) en framkomlighetsrapport runt pendlingscykling i Stockholm. En av de sträckorna som filmades, mättes och utvärderades var en del av min sträcka; Huddinge-Slussen. Ett antal problemområden pekades ut; vissa som störningsmoment till vissa som rent trafikfarliga. Idag, 5 år senare, men med betydligt fler cyklister på stäckan, ser det exakt lika dant ut som då. Eller... eftersom inte något underhåll genomförts, är det nog faktiskt sämre. Misstänker tyvärr att detsamma även gäller övriga sträckor.

Bedrövligt var ordet, sa Bill. Illa illa, sa Bull.

Tävlingsutrustning 2014

Nu är det så att triathlon är en materielsport. Alla som hävdar något annat ljuger, antingen för dig eller för sig själva. Visst kan du göra din första triathlon med en surfdräkt från Clas Ohlson, en tung hybridcykel och med ett par gamla gymnastikskor. Men ju mer du kör desto mer kommer du att vilja trimma utrustningen; surfdräkten blir en våtdräkt för simning, hybriden blir en racer som blir en tempohoj, etc... Vissa investeringar gör direkt och avgörande skillnad, medan andra kanske mer är av psykologisk eller "passa-in"-karaktär. Så du kommer att hamna där vare sig du vill eller inte

Jag gillar prylar och utrustning så för mig är det inget svårt val. Jag gillar att fundera, utvärdera, planera och testa ny utrustning, nya sätt att träna och att utvärdera träningen. Cykling och triathlon är självklart en guldgruva för mig. Jag tänkte här (likt en annan känd triathlon- och prylbloggare) gå igenom utrustningsplanen för 2014. Jag ligger förvisso lite i lä mot Ray vad det gäller detaljeringsgraden ("åsså borstar jag alltid tänderna med en Pepsodent Ultra Reach innan tävling"), men ändå. Listningen nedan gäller triathlon och tävling.

Simning
Största nyheten för i år är väl nästan den nya våtdräkten - en Zone3 Vanquish (en våtdräkt som heter som Aston Martins snyggaste bil kan ju inte vara fel). Den gamla Orcan som hängt med sen min första tävling får nu gå vidare till SwimRun-stadiet, med avkortade ben och armar. Simmössa är liksom inte aktuellt att välja, man får nöja sig med den som arrangören tillhandahåller. Jag gillar de tjockare varianterna bäst, sitter skönast och är lätta att få av sig. Glasögonen kommer även i år att vara Zoggs Predator. De sitter bra, fungerar i de flesta ljusförhållanden och är sköna. BodyGlide Anti-Chafe är bra att ha. Speciellt när det vankas saltvatten.

Som kuriosa kan jag ju berätta att jag testat hur många simglasögon som helst. Många funkar okej, men jag har alltid haft det problemet att jag ser ut som ett totalt mongo efter en timme med glasögon i bassängen. Förvisso inte ett problem på tävling, men det ser ju inte klokt ut när man kommer till jobbet efter morgonpasset. Så fick jag för mig att pröva den mest avskalade modellen av dem alla; Malmstens Swedish Goggles. Och de funkade klockrent, inte efter märke efter 2 timmar i poolen.

Den till och med ser ju snabb ut!

Cykling
Min Scott Plasma 20 hänger med även i år. Den är ju även sen tidigare uppgraderad med Zipps VukaR2C-reglage för smidigare växlingar. Flaskor kör jag 2 bakom sadeln (alternativt en vattenflaska och en verktygs/lagningskits-flaska) samt en mellan tempopinnarna (Profile Design). På hjulsidan finns det lite att välja på:

• FFWD-uppsättningen med disc bak och 90 mm högprofil fram. Tub förstås. Conti GP4000 förstås. En "platt, snabbt och inte alltför blåsigt"-uppsättning.
• GoVest Tyr C55 -55 mm högprofil och kanttråd. Hade ju lite problem med dessa i Alperna och efter en viss frustrerad diskussion med GoVest kom vi fram till en lösning som var okej. Hjulen är i alla fall helt renoverade nu och kommer att kunna rulla när det är lite mer blåsigt och disc kanske inte är att föredra (förmodligen Fuerteventura).
• Mavic Ksyrium Equipe S - lågprofil, kanttråd och aluminium. Stressköpet i alperna efter det att C55:orna havererat (alldeles för fort). Alternativet när det är rejält kuperat och bromsförmåga är prioriterat. Kommer förmodligen inte att användas i år annat än vid träning.

Cykel, kläder och allt möjligt (GoVest-hjulen)

Det andra stora nyförvärvet för i år är hjälmen Air Attack Shield från Giro. Har ju tidigare kört med tempostrut från Spiuk men inte varit så förtjust i att den är ganska tung, obekväm och total saknar ventilation. AAS är lättare, har bättre ventilation och dessutom gillar jag visiret skarpt. Det kommer definitivt inte att imma igen. På skofronten får mina slitna Gaerne hänga med ett tag till. Eventuellt ska jag försöka få till det med Bont Sub10 igen. Skavsår var det enda intrycket av dem hittills, men det kanske går att få bukt på.

Snabbhjälmen!

Löpning

För distanser på halvmaran och längre (HIM och IM allså) är det Brooks PureCadence som gäller. Har precis införskaffat ett nytt par eftersom de gamla börjar bli slitna. Vid kortare distanser kommer jag att köra med de lättare Saucony Kinvara 4 eller Skechers GoRunM. Problemet är att jag inte testat dessa utan strumpor ännu. Förra säsongen försökte jag ju med Zoot Ultra Tempo Plus, men mina fötter kom aldrig överens med dem tyvärr. Glasögon från Oakley - Racing Jacket och en skärm från IM gör det hela komplett...

Snygga och lätta!

Kläder

...eller kanske inte. Blir ju inte bra om jag kör naken. Förmodligen är det inte tillåtet heller. Kläderna är givetvis SPIF:s tävlingskläder från 2XU. Heldräkt för kortare tävlingar och delad dräkt för långa tävlingar. Calf Guards även dom från 2XU. Race Belt från 2XU och snabbsnörning från någonstans... Kan ju även tillkomma lite mer kläder om vädret skulle kräva, typ armvärmare eller långärmad tröja, men hittills har det inte behövts.

Klubbkläder, calf guards, Brooks-skor och en glad kille.

Resten?

Givetvis måste ju allt mätas och det gör jag med min Garmin 910XT. På cykeln sitter dessutom en Garmin Edge 500 för att jag inte ska behöva titta på klockan på armen för att få information. Jag kör huvudsakligen med näring från PowerBar. Inte för att jag vet eller tycker att det är så mycket bättre än något annat, men min mage funkar med det och dessutom är det Powerbar som serveras på IM-tävlingar så det underlättar ju. Sen har jag givetvis en väska och en handduk. 

Tror att det var allt. Eller har jag glömt något?

Äntligen!

För första gången på 14 veckor, sen slutet på november förra året, har jag äntligen haft en hel träningsvecka som gått som jag planerat den. Har det inte varit diskbråcket så har det varit magsjuka, förkylning eller misslyckad planering på något annat sätt. Att nu få köra en hel veckas träning som den varit tänkt känns som en stor lättnad och lite utav en seger (över diskbråcket om inte annat). Nu var det förvisso en "rest&test"-vecka med drygt 10 timmar planerade. Och jag var faktiskt tvungen att köra testlöpning på lördagen lite annorlunda pga. tidspassning, men ändå.

Inte för att jag egentligen ska klaga. Trots att det till och från varit ganska jäkligt har jag faktiskt inte "tappat" mer än drygt 20 timmars träning på över en period på 15 veckor. Sen har jag givetvis kanske inte kunnat köra allt jag tänkt mig och inte riktigt i den intensitet som jag velat. Mest är det simningen som fått lida. Men idag, eller efter testsimningen i fredags, kan jag konstatera att jag nu är tillbaka till där jag var för 14 veckor sedan i alla fall. Löpning och cykling går mer eller mindre enligt plan, kanske inte med jättekliv framåt, men ändå helt okej.

Kedjan på lilla klingan och flaskor i ställen. Ber om ursäkt för det.
Men eftersom det är årets första runda är det ju lite ringrostigt.

Det de två bästa sakerna den här veckan (ur träningssynpunkt) var dagens racerdebut och lördagens löpning. Att få ta ut Wiliern på vårbete på torra vägar redan den 9:e mars är inte illa. Strålande sol, arm- och benvärmare, underställströja och cykeltröja. Och trots en väldigt icke-generös vind sprätte det rejält när jag får sitta på 7 kg styvt kolfiber istället för 9 kg CX-aluminium. Och så löpningen som fick bli HIM-testpass över 1:30 istället för IM-test över 2 timmar. Att jag kunde köra 60 min i 4:25 utan att förta mig alls känns ju bra, men det allra bästa var att magen inte bråkade alls. Har ju haft stora problem med mage och löpning den senaste månaden och misstänkt att det kan ha haft att göra med mitt Citodon-intag och det verkar faktiskt stämma.

Nu längtar jag bara som f-n efter att få tävla! Inte allt för långt kvar till Challenge Fuerteventura nu.

Domen

"Hade jag inte sett födelsenumret hade jag nog gissat på att du var runt 65 och arbetat med målning eller något liknande arbete i hela ditt liv" - neurokirurgen som tittar på mina nackröntgenbilder.

Ja, så löd alltså dagens kanske inte allra positivaste uttalande. Jag har alltså träffat neurokirurg #2 på Stockholm Spine Center idag. Dvs. han som utför den typen av operationer som jag skrev om här. Då jag de senaste 2 veckorna faktiskt upplevt att det hela gradvis blivit mycket bättre (bortsett från magproblem och en kort mancold i förra veckan) förväntade jag mig att vi nog skulle komma fram till att hoppa över operationen nu. Och mycket riktigt blev det så. Finns det inte svåra smärtor eller känselbortfall/nervdöd utför man inte operation. Inte ens i förebyggande syfte. Så ur det perspektivet var ju allt bra. Givetvis skönt att det inte finns behov av att gå in i nacken och ryggraden med en skalpell liksom.

Trängd nervrot

Men så var det ju det här med uttalandet ovan. För i samma sekund som han säger att vi inte gör någon operation nu, säger han dessutom att han tyvärr tror att vi kommer att behöva ses igen. Kanske inom ett år, kanske inom 3 år, 5 år eller så. Kanske aldrig, men förmodligen. Och det är ju mindre kul att höra. Tydligen är mina ryggkanaler så pass trånga redan nu, vilket normalt sett åldersrelaterat men i mitt fall förmodligen beroende på min Bechterew, att det är troligt att problem kommer att tillstöta igen. Minst plats är det mellan C7 och C6 på höger sida, där degenerativa förändringar kombinerat med ett diskbråck givit de problem jag haft nu. Men det är nästan lika trångt på andra sidan och dessutom mellan C6 och C5. Inte hela lysande framtidsutsikter alltså.

Så det är bara att ställa in sig på att jag någon gång i framtiden behöver karvas lite i. Men det går ju fort med utvecklingen idag så det kan ju vara troligt att det då finns ännu effektivare och smartare operationsmetoder. Typ att det går att teleportera ut bråcket och pålagringarna. Eller skicka in en sån där lite förminskad sond med förminskade människor i som i Den fantastiska resan. Det skulle ju faktiskt vara så ballt att det var värt det.

Men nu ska jag försöka vara tyst med det här om nacken och diskbråcket ett tag. Eller, jag hoppas verkligen att jag inte får någon anledning att tala om det på ett bra tag. Den dagen, den sorgen.

Nu kör vi!

Ultrakungen!

Var och mötte Ultrakungen Johnny och Team Pace on Earth i torsdags. Tanken var att prata TEC 100 miles och strategier inför detta lopp. Givetvis blev det också en hel del snack om Johnnys 24H-debut. Och för er "oinsatta" är alltså 24H en tävling där du ska springa så långt som möjligt på ett dygn. På en varvbana inomhus. Varje varv var 390m långt. Var tredje timme (eller nåt liknande) byter man löpriktning... Ja, ni förstår ju att det kanske inte är något för alla. Och någon stor publiksport kommer det nog aldrig heller att bli. Men Johnny gjorde riktigt bra ifrån sig i sin debut och klämde till med 561 varv (219km) och en 5:e plats. Klart grymt. Så här 5 dagar efter loppet var han förvånansvärt pigg, med endast ett något överansträngt vänsterben. Flickvännen Ellen (som något besviket "bara" kutade 132 km) var ute och sprang dagen efter loppet!

Ultrakung, ultraglad och ultraskägg (från Pace On Earth)

Den 12:e april är det i alla fall dags för Täby Extreme Challenge - 100 miles-lopp som går 16 varv på en dryg 10 km-bana i Täby, runt Gribbylund och Rönningesjön. På de sista 6 varven får pacer (farthållare) användas och givetvis ska jag försöka hjälpa Johnny till succé igen. Det gick ju faktiskt hyfsat vid BRR i Västerås. Jag kommer att köra två varv med Jonny på en bana som beskrivs som betydligt lättare än BRR:s bana (och även om det inte ser ut så just nu finns det väl kanske viss risk för snö, is och väta i skogen). Förmodligen blir det varv 13 och 14 för mig och det ska väl gå i ett 5-någonting-tempo. Målet med loppet råder det väl inget tvivel om (Johnny är ju trots allt Ultrakungen); hur vägen dit ser ut tänker jag dock inte berätta. Vem vet, Johnny kanske startar i ett 4:00 min/km-tempo och knäcker konkurrenterna på första halvan. Eller inte... Kul ska det bli i alla fall.

I morgon är det Vasaloppet. Inget sånt för mig i år, vilket jag är glad för med tanke på hur förutsättningarna verkar bli i morgon. Jag cyklade ju idag så för min del blir det uppdukad Vasaloppsfrukost framför tv:n kl 8 i morgon bitti.

Har blivit med ram

Efter enorma mängder internetsurfande, internetcyklande och allmänt velande har jag nu bestämt mig för och beställt en ram till randonneuse-projektet. Har väl mer eller mindre kollat på brittiska ramar då det där faktiskt finns ett ganska stort utbud av tåliga och stabila varianter som hanterar skärmar och lite bredare däck. Har väl nåt att göra med året-runt cykling i England misstänker jag. Var ett tag inne på titan som rammateriel, men tyckte nog att det i slutändan skulle bli för dyrt. Instegsramarna i titan kostar minst 10tkr och ska du ha någon lite roligare så blir det dyrt. Funderade på kolfiber (typ den här från Dolan), men insåg då (eller egentligen var det Peter som påpekade det) att jag nog skulle få en cykel som var väldigt lik en annan cykel som jag har. Och aluminium funkar ju inte på en randonneuse. Alltså stål.

Stål är förvisso tungt, men cykeln byggs ju inte med vikt och fart i första åtanke, utan som en allväders och bekväm milätare. Entré Condor Fratello!

Stål (Dedacciai SAT 14.5 triple-butted steel), inte den lättaste ramen, men långt ifrån den tyngsta. Klassisk, men ändå tillräckligt oklassisk för att hantera Force-gruppen. Och snygg förstås. Det fanns även en orange variant, men den var lite för skrikig för mig, och en skifferfärgad som var lite för diskret. Bebisblå är grejen. Och en väldigt smidigt bemötande från Condor Cycles underlättade ju förstås. Så om någon vecka eller så kanske jag kan få börja bygga på riktigt.

Brookssadel - check, Rapha-strumpor - check.

Om det här med att träna mycket... Del 2

Fortsättning på denna post.

Förra posten försökte jag reda i lite allmänt varför triathleter ofta tränar förhållandevis mycket. Nu blir det nog lite mer navelskådande och självreflektion. Kanske någon känner igen sig?

Varför tränar du så mycket?
För att jag numera definierar mig själv som triathlet (förvisso på hobbynivå, men ändå hårt satsande och kanske inte helt oäven med tanke på min bakgrund), för att jag har förmånen att kunna, för att det är så otroligt roligt och för att jag är helt övertygad om att jag äntligen hittat till ett läge, såväl mentalt som fysiskt, som jag vill vara i. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det tål ändå att upprepas, jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjort under de senaste åren.

Nu hade ju ovanstående kanske kunnat gälla även om jag nöjde mig med en något mindre träningsmängd. Men då har vi ju den här lilla grejen med min personlighetstyp också; jag gillar struktur, jag vill helst inte göra saker halvdant (det ska vara så bra som jag kan göra det) och när jag bestämmer mig för något gör jag det grundligt.

Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag inte nöjer mig med att bara "klara av" en Ironman. Jag vill ju undersöka, inom rimlighetens gränser, hur snabbt kan jag köra, hur bra kan jag bli? Och det innebär då inte att jag tror eller tränar för att jag ska bli bäst i världen. Men däremot tror jag att det faktiskt finns en rimlig chans att inom några år gå under 10 timmar. Och det utgående ifrån min egen uppfattning om hur jag svarar på träningen, hur dedicerad jag är och vilka framsteg jag gjort hittills. Strävan är alltså att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt för att nå ett (förmodligen) nåbart mål.

Vissa renoverar en veteranbil från grunden, vissa tittar på tv, vissa spelar golf, vissa spelar bridge, vissa inreder och renoverar sina hus in absurdum etc. Oavsett fritidssysselsättning är den gemensamma nämnaren ofta ett stort intresse och tillfredsställelse med det man gör, i kombination med viljan att faktiskt bli bättre. Min fritidssysselsättning är triathlon, jag vill bli bra på det och eftersom jag inte har förmånen att vara en total naturbegåvning måste jag lägga ner en del tid på det.

The Festive 500: I år skickade Rapha ut sina märken ganska snabbt. Ser dock att min uppskattning av
15 000 "finishers" var typ 100% fel. Att vara en av 7357 i världen känns ju lite mer exklusivt i alla fall

Hur hinner du med?
I princip den vanligaste frågan. För det är ju det som de flesta brottas med; livspusslet. För egen del underlättar det väl att ha en stöttande och förstående familj, att "bara" ha ett barn och dessutom ett hyfsat flexibelt jobb. Sen är inte det hela anledningen, eller ens den viktigaste delen av anledningen. De viktigaste sakerna är nog planering och den egna viljan. Planeringen exempelvis som jag beskriver här. Eller planering genom att utnyttja de tillfällen som ges genom att t.ex. cykla eller springa till den där middagen du ska till (istället för att åka bil). Transportcykling och -löpning är perfekt för att få till längre pass, och allt som krävs är lite planering; en packad väska och duschmöjligheter vid ankomst. Att komma cyklandes eller springandes till en fest är dessutom en perfekt ice-breaker (för det mesta).

Sen är det ju det här med den egna viljan. Jag tror att det är väldigt få människor i världen som absolut inte hinner med att träna. Okej, alla kan nog inte köra 10-20 timmar i veckan, men viss tid går nog alltid att hitta. Och hur lätt man hittar den beror till stor del på den egna viljan till att hitta den. Visst måste jag välja bort andra saker; jag träffar väldigt sällan kompisar utanför jobbet eller utanför träningssammanhang (men jag cyklar ganska ofta med kompisar), biobesök, fredagsölar och sånt händer väldigt sällan. Mitt sömnbehov är ganska litet och helgerna innebär ofta tidiga morgnar för att hinna med ett antal timmar innan familjen kliver upp.

Jag tittar väldigt sällan på TV (annat än under trainerpassen). Och just det tycker jag kan vara intressant att jämföra med i sammanhanget. Förra året tränade jag strax över 600 timmar. En ganska hög dos för en "svensson", men inte heller en utmärkande stor dos för att vara en någorlunda seriös satsande triathlet. Utslaget över hela året blir det drygt 100 minuter om dagen i snitt. Den genomsnittliga tiden för tv-tittande förra året var 159 minuter per dag! Så att sitta i en soffa och titta på tv 2 timmar och 40 minuter per dag är inte konstigt. Men om du tränar och aktiverar dig fysiskt 1 timme och 40 minuter per dag... då är det minsann lite konstigt, knepigt och maniskt.

Min träningsplan och -filosofi bygger väldigt mycket på kontinuitet och på att alltid få till "något" i alla fall. Ibland hinner du inte med det tänkta passet; korta då av och kompensera genom att köra lite hårdare. Ibland känner du redan från början att kroppen inte riktigt är redo att köra det tänkta stenhårda intervallpasset; kör då lite lugnare och kanske kortare istället. Men sträva efter att göra något. Står det löpning på schemat så spring då i alla fall 30 minuter i lugnt tempo och se till att få cirkulation i benen. Min uppfattning är att återhämtning och vila blir betydligt bättre då. För att få kontinuitet gäller det då också att jag själv är ganska flexibel med tiden. Så om jag går upp och kör ett pass kl 6 på morgonen, eller kl 23 på kvällen så är det alltså för att hinna med att träffa familjen så mycket som möjligt, eller för att jag helt enkel inte hunnit med det tänkta passet någon annan gång under dagen. Jag har inte problem med någon av tidpunkterna. Andra verkar dock av någon anledning kunna ha åsikter om det...

Det här blev så pass mycket orerande att jag nog faktiskt får ta avslutningen i ytterligare en post. Tack för idag.

Ett helt vanligt cykelförråd i en helt vanlig cykelintresserad familj. Snart händer det saker med garaget!

Efterlysning: randonneuse-ram

När jag inte ägnar mig åt att äta Citodon och att tycka småsynd om mig själv (eller näe, det är inte riktigt min grej att göra just det) så tänker jag ganska mycket på långcykling, randonné och PBP och sånt. Nu har Merlin Cycles varit vänliga nog att skicka mig en SRAM Force 22-grupp. Vänliga och vänliga förresten, jag kanske hade ett finger med i spelet själv och det är möjligt att något slags utbyte av kontokortsinformation skedde. Jag har ett par svintunga och superrobusta 36-ekrade hjul, med SON-nav förstås. Så bortsett från sadel, sadelstolpe, styre och styrstam är det väl i princip bara en ram som saknas. Och det får ju kanske inte vara vilken ram som helst, utan det ska ju vara en randonneuse-ram. Vad det nu egentligen är...

I min värld handlar det i alla fall om en ram som är gjord av stål eller titan. Aluminium kanske är ok i undantagsfall, men förmodligen inte. Det är en bekväm ram med geometrisk fokus på komfort snarare än race. Den är vacker och "traditionell". Det finns plats för upp till 28mm breda däck och fast montering av skärmar. I en ideal värld ska den givetvis var customdesignad och måttad för min tveksamt konstruerade kropp. Men det tenderar att bli dyrt och kanske lite väl "gubbigt" också.

Det här är ju riktigt stiligt!

I och för sig ska väl sägas jag jag förstör konceptet randonneuse redan från början genom att köra med en Force 22-grupp som nog egentligen är alldeles för modernt designad. Så ur det perspektivet ökar nog mina valmöjligheter lite. Var ett tag ganska insnöad på en Yukon från Van Nicholas men blev avrådd eftersom det tydligen ska vara en ganska flexig ram. Blev via HappyMTB erbjudan av  Freddie (som jag cyklat långt med några gånger) att agera testobjekt när han ska börja bygga finramar i stål. Det är ju fantastiskt lockande i sig, men tyvärr kommer han inte att börja bygga förrän till nästa vinter och då "behöver" jag en annan ram fram till dess. För jag ska ju trots allt förkvala till PBP i år. Som det verkar nu är det den längsta breveten i år som avgör hur pass tidigt man får anmäla sig till PBP nästa på. Så då är det väl bara att sikta in sig på Örebros 100-milare (som rent tidsmässigt är den enda som funkar) och köra.

Så, vad ska jag köpa för ram?

Uppdatering från sjukstugan

Besök hos nackkirurg på Stockholm Spine Center idag. Både "bra" och dåliga besked.

Det negativa; det ser ut som det gör. Det borde ha varit bra vid det här laget (om kroppen skulle ha fixat det själv). De vill avvakta några veckor till och ge det en sista chans att ge med sig. Annars är det operation som gäller om jag ska bli av med smärtan. Det finns inte heller någon annan smärtlindring att tillgå. Citodon är sista varianten innan morfin och de alternativ som finns har jag redan testat och de funkar inte. Alltså blir det till att fortsätta med Citodon som hjälper hyfsat och till att fortsätta vara lite mosig i skallen. På röntgen har de dessutom noterat andra degenerativa förändringar på övriga diskar i nacken (ålder+Bechterew), men det som orsakar problemen nu är disken mellan C6 och C7, inget snack om den saken.

Det positiva; den vanligaste kirurgiska behandlingen vid sådana här problem är att plocka bort disken och steloperera. Då måste man gå in via halsen... Låter inte så kul, typ. Men det finns ett alternativ, en titthålsliknande variant där man kan gå in från nacken, rensa bråck och pålagringar och sy igen. Utan steloperation. Jag trodde att den bara gjordes i ländryggen, men tydligen har de börjat med den även i halsryggen. Med tanke på övriga degenerativa förändringar i min nacke så är det definitivt att föredra, dels då det är ett mindre ingrepp och dels då en steloperation skull öka risken för att jag skull få problem med övriga diskar i nacken. Steloperationen skulle ju göra att det blev mer belastning på dessa diskar. Så det positiva är alltså att det finns en "snällare" operationsmetod.

Frågade även om träningen (alltså triathlonträning fullt ut) och fick då återigen svaret att det enda som begränsar är min egen smärta. Det finns inget som kan gå sönder (eller har gått sönder) av träningen, snarare tvärtom. Och det är ju skönt att höra.

Så nu är är bara att bita ihop i några veckor till (och hoppas på ev. underverk).

Titta, jag är till och med ordinerad att träna.