Sälen, Rörbäcksnäs och några cykelvasor

Eftersom triathlon-bloggosfären under de närmsta dagarna kommer att flöda över av rapporter från Kalmar kommer här ett litet avsteg i form av lite bilder och text från nordvästra Dalarna och lite text om några MTB-lopp.

När det förra året blev klart att Klagenfurt och Österrike skulle bli årets IM så var ju Kalmarhelgen "ledig" och det fanns alltså en chans att återvända till Sälen och Cykelvasan. Förra året var det lite mutter i familjeleden när det visade sig att Kalmar och CV krockade då vi alla tyckt att det var en väldigt trevlig vecka förra gången vi var där. Cykling, bad (Experium) och lopp för hela familjen typ. För egen del var kanske inte CV90 som något speciellt högprioriterat mål för säsongen, men dock kändes det ju alldeles utmärkt att göra något för "hela" familjen och speciellt tjejerna som ställer upp så mycket på mig. Vi hade i alla fall bokat in en hel vecka i Lindvallen och dagen efter Ångaloppet (och V:s simhoppsläger) åkte vi upp till Sälen.

Grusvägar utanför Lindvallen

King-of-the-hill-backen från Sälen upp till Lindvallen var lite tuff för V på slutet.

Vi kan väl börja med Rörbäcksnäs - kanske Sveriges bästa stigcykling? Vi var i alla fall där för 2 år sedan och lederna har ju inte direkt blivit sämre sen dess. Fantastiska singletracks som slingrar sig fram över torr tallmo, små stigar och slingriga grusvägar. Det finns leder för alla, det är i princip helt omöjligt att köra fel och det är, den regniga sommaren till trots, i princip helt torrt. Jag betade av Byrundan, Kalungapasset, Vallsjörundan samt leden över Hundfjället till Tandådalen. Alla lederna innehåller fantastiska partier, men bäst är nog den 32 km långa Vallsjörundan (bortsett från ett lite för stenigt parti efter Vallsjön där jag dessutom lyckades med en OTB). Gillar du stigcykling måste du masa dig dit; det går nog att köra lederna dag efter dag utan att tröttna.

Vallsjön - magisk singletrack på åsen ovanför sjön.

Välskyltade leder

Valencia ligger på

Fjällkossor på Hundfjället blockade vägen, men flyttade sedan vänligt på sig.

Tuff och stenig stig uppför Hundfjället

Note to self: landa in på handen i ett stenröse

Sen så blev det Cykelvasan 30 (egentligen 32 km) för mig och Valencia och CV45 för Anna på fredagen. Valencia hade satt upp som mål att komma in under 2 timmar (2:18 förra gången). Tyvärr vaknade inte hennes ben till liv förrän efter Eldris och vi nådde inte riktigt ända fram (2:05) trots pappas ständiga uppmaningar till att växla upp och trampa lite hårdare. Hon tyckte i alla fall att det var väldigt kul och var stolt över att köra loppet med "riktiga" pedaler (Eggbeaters) utan problem. Nästa gång vill hon köra 45 km med Anna. Och så Anna då som sin vana trogen krigade sig igenom 45 km med värkande armbågar, jävlar anamma och en kontinuerlig förbättring av sluttiden.

Nöjd Valencia!

Anna sminkad till tvättbjörn (det var dammigt)

Slutligen var det då dags för 5:e gången för mig med MTB i fäders spår. Hade egentligen inga förväntningar eller förhoppningar innan; trots att var det 2 år sen jag senast körde ett MTB-lopp och jag har egentligen inte tränat alls på att köra 3+ timmar med den intensitet som CV kräver. Kände dock att benen var hyfsat pigga dagarna innan loppet och när jag körde Oxberg-Mora med Valencia så tyckte jag nog ändå att det skulle bli ganska kul att köra den sträckan på max och såg faktiskt kvällen innan fram emot loppet. Hade dock inga resultat för att komma i tävlingsklassen och hade av Vasaloppet fått plats först i 5:e motionärsledet (startled 9) vilket jag tycket var lite väl långt bak. Betydde att det skulle finnas nästa 2000 cyklister ute i spåren framför mig. När jag rullade ner till starten och Berga By var det inte mer än några plusgrader i luften och dimman låg tät i dalen. Hade lite tur och fick en plats i andra ledet i startfållan. Sen var det bara att köra.

Jag höll igen lite i den första klättringen och släppte iväg några hetspellar från startgruppen. Efter Smågan började jag och ett par andra killar att samarbeta och jobba oss uppåt i fältet. Jag gjorde några riktiga monsterdragningar med pigga ben i omkörningsfil och med killarna på släp. Vi höll ihop fram till Evertsberg där jag tappade IK Trasten-killen i nedförsåkningen. Fram till Oxberg var jag lite mosig, men bet ihop och hittade 2 andra killar att köra de sista milen. Hade febrilt letat efter hjul att ligga på innan men inte hittat några som höll vettig fart. Under sista milen körde vi om otaliga cyklister från de första motionsleden och jag började lätt att ifrågasätta seedningen. Vid Eldris insåg jag en tid under 3:20 var möjlig. Dagens första krampkänning kom ca 800 m innan mål så förmodligen hade jag väl disponerat min krafter väl. Rullade slutligen i mål på 3:19:57 och plats 216 (av 9681 herrar i motionsklass). Riktigt nöjd med tiden och att mina ben kunde leverera.

Bra plats i fållan! Killen framför råkade dessutom ut för punktering innan starten ens gått...

Action i spåret strax efter Evertsberg

Dammig selfie efter målgång

Ska inte bli mer långrandig om själva loppet annat än att konstatera några saker. För det första var det faktiskt otroligt roligt! I vissa kretsar (typ Happy och sånt) är det ett måste att klaga på allt som har med CV att göra... Men ta det för var det är; ett otekniskt lopp på grusväg och stig på MTB. Lite som landsväg fast på MTB där bra ben premieras mer än bra teknik (vilket passar mig utmärkt). Sen är det bara att konstatera att det tyvärr händer en del olyckor och att det är alldeles för hetsigt i spåret på många ställen. Många gubbar med alldeles för fina cyklar som helt överskattar sin förmåga att köra utför och framförallt uppför. Stämningen blir ibland alldeles för hetsig och tonen för hätsk för att det ska vara trevligt. Där vinner triathlon-crowden med hästlängder; har aldrig varit med om någon som helst otrevlig stämning där. Men... om 2 år är nog familjen tillbaka igen.

Av placeringarna vid kontrollerna att döma har jag absolut disponerat loppet rätt.